Text från PDF
Nr 94 OKTOBER 2003
kärnvapen
Läkare mot
Informationsblad – Svenska läkare mot kärnvapen (SLMK) – Danske læger mod kernevåben (DLMK)
Newsletter – The Swedish and Danish Sections of IPPNW,
International Physicians for the Prevention of Nuclear War
Hur stor är risken?
Läs Alan F. Phillips
Twenty Mishaps That Might Have Started Accidental Nuclear War
om risken för kärnvapenkrig av misstag
(sid 22).
2Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:94
SLMK
Svenska Läkare mot Kärnvapen
Informationsblad nr 94, oktober 2003
ISSN: 1400-2256 Upplaga: ca 6 000 ex
Ansvarig utgivare:Red för detta nr:Tryckeri:Grafisk red. & formgivn:
Jan LarssonJan Larsson ochLuleå GrafiskaA Stenbergs Text & Form AB
Linnégatan 2 GUlf KönigLuleåBox 52
753 32 UPPSALA590 70 LJUNGSBRO
Tel 018-14 62 12Tel: 013-651 81
E-post:Fax: 013-666 60
jan.larsson@slmk.orgE-post: anita.stenberg@slmk.org
Manusstopp för nästa nr (95): 10 november 2003
Manus till nästa nr skickas till: Jan Larsson (adress ovan)
Prenumerationsärenden handläggs av kansliet i Perstorp, adr se sid 3.Tryckt på miljögodkänt papper.
Författaranvisningar
Redaktionen välkomnar manuskript
som behandlar SLMKs/DLMKs ar-
betsområde. Skriv med dubbelt rad-
avstånd, max fem A4-sidor. Bidra-
gen tas dock helst emot via e-post,
gärna som bifogat Word-dokument.
Det går även bra att skicka texten på
diskett/cd. Bifoga gärna foton (pap-
perskopior och diapositiv går båda
bra; gärna i färg). Fäst inga gem på
fotona och skriv inget på dem, ej hel-
ler på baksidan – sätt istället en num-
meretikett på baksidan och bifoga
bildtext separat. Skicka gärna med ett
foto av författaren/författarna. Re-
daktionen förbehåller sig rätten att re-
digera och korta bidragen. Tiden från
manusstopp till postdistribution har
kortats till en månad för att tidningens
innehåll ska bli färskare. Detta kräver
att tidpunkten för manusstopp iakt-
tas strikt.
DLMK/SLMK –
presentation
Läkare mot kärnvapen är en kvar-
talstidskrift som ges ut av föreningen
Svenska läkare mot kärnvapen
(SLMK) och Danske læger mod
kernevåben (DLMK). SLMK har
ca 5 000 läkare, medicinstudenter
och stödpersoner som medlemmar;
DLMKs medlemsantal är ca 475.
Föreningarna är de svenska och dan-
ska grenarna av International Physi-
cians for the Prevention of Nuclear
War (IPPNW) med ca 150 000 lä-
kare i ca 50 länder som medlemmar.
SLMK, DLMK och IPPNW är poli-
tiskt och religiöst obundna organisa-
tioner med målet att avskaffa kärn-
vapnen genom att sprida saklig infor-
mation om kärnvapnens medicinska
effekter. IPPNW har huvudkontor i
Boston och leds av en ordförande
(”president”).
Utgivningsplan
NrManusstopp Distribution
9510/11 -03december
961/2 -04mars
971/5 -04juni
981/9 -04oktober
Summary in English
Omslagsbilden
Omslagsbilden syftar på artikeln
”Twenty Mishaps ...” på sidan 22 och
vill illustrera effekten av flera tillbud
som var för sig kunde ha lett till kärn-
vapenkrig av misstag. Den ackumule-
rade risken blir chockerande stor.
Foto: Denny Lorentzon
JL & UK
The most unacceptable disaster is not
as unlikely as we might believe; this
conclusion concerning the risk of nu-
clear war by mistake is reached by
Alan F. Phillips. In a thought-provok-
ing article ”Twenty Mishaps That
Might Have Started Accidental
Nuclear War”, dr Phillips shows that
the risk during the last 50 years has
been far from negligible.
The only way to eliminate this risk is
to abolish all nuclear weapons.
Against this background you should
read the leading article of this number,
“The Contagious Nuclear Weapons”.
Chairman Gunnar Westberg states
that the responsibility for the nuclear
weapons proliferation falls heavily on
the official NW states.
In an open letter in the Danish paper
Dagbladet Information, DLMK mem-
ber Niels Dahm criticizes NMD (Na-
tional Missile Defence), another risk
factor for nuclear proliferation.
How can we act to promote disarma-
ment, individually and in groups?
This important question was addres-
sed at a three day seminar on Åland in
the Finnish archipelago. Some of the
advice to the participant doctors and
students were: educate yourself in nu-
clear weapons matters, use your pro-
fessional knowledge to inform other
people and, finally, believe in yourself
and in what you are going to say.
ULF KÖNIG,
JAN LARSSON
Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:943
INNEHÅLL NR 94
De smittsamma kärnvapnen4
Svensk ledarsida – Gunnar Westberg
DLMK
Missilforsvaret5
Niels Dahm
Formandsberetning for året 2002–03 i DLMK6
Povl Revsbech
Beretning fra International Councillor8
Anton Aggernæs
Seismisk ændring i nuclear politik11
Ur
Vital Signs, IPPNWs Nyhedsbrev, maj 2003 af Bernard Lown
Nordkoreas kärnvapen, kärnvapenspridning12
och humanitär hjälp
Gunnar Westberg reflekterar kring detta
”Vårt jobb är att försvara USA”14
Det är Donald Rumsfelds ord i rubriken till denna artikel om
minikärnvapen skriven av Claes Andreasson
Seminarium om kärnvapen16
Mats Hogmark ger en intressant rapport från kursen i
kärnvapenkunskap som arrangerades på Åland i september
MITTUPPSLAGET18
Bildsvit från Ålandskursen
Kultur des Friedens20
Anneli Schmauch rapporterar från en konferens i Berlin
Twenty Mishaps That Might Have Started Accidental22
Nuclear War
Alan F Phillips redovisar en studie om 20 olika tillbud som kunnat
orsaka ett kärnvapenkrig av misstag
Missilförsvar i papperskorgen28
Claes Andreasson förmedlar åter nyheter och röster från
Alaska och platsen för de nya missilförsvarsanläggningarna
Prestigefyllt pris till Sascha29
Natohögkvarteret i Bryssel30
Martin Tondel skriver om IPPNWs dialogseminarium där i maj
Pressmeddelande från SLMK i anledning av31
mordet på utrikesminister Anna Lindh
Internationell utblick32
Redaktör Inge Axelsson
SLMK uppvaktar Rysslands ambassadör33
Meit Krakau, Hans Levander och Leonore Wide var med
DLMKs bestyrelse34
Valberedningens förslag till SLMKs styrelse
2003–200435
BAKSIDAN
Kallelse till höstmötet i Umeå 5–7 december36
AKTUELLA
SLMK-ADRESSER M M
SLMKs ordförande
Gunnar Westberg
Solbänksgatan 9
413 19 Göteborg
Tel: 031-82 63 92 (b)
Tel även: 031-82 86 92 (b)
Tel: 031-342 25 16
(a)
Tel: 031-342 10 00 pers.sök (a)
E-post:
gunnar.westberg@slmk.org
Kanslichef
Klas Lundius
Håkantorpsmölla
284 91 Perstorp
Tel: 0435-351 58
Fax: 0435-353 27
Mobiltel: 070-520 83 58
E-post:
klas.lundius@slmk.org
Läkarfonden för
Förebyggande av
Kärnvapenkrig
Postgiro: 90 10 90 – 1
Medlemsavgift 2003:
275 kr resp 100 kr (stud),
sätts in på pg 90 10 90 – 1
Prenumeration på ”Läkare
mot kärnvapen” ingår.
SLMKs hemsida:
www.slmk.org
IPPNW:s hemsida:
www.ippnw.org
* * *
Landsnummer – telefon:
Sverige: 0046 -
Danmark: 0045 -
AKTUELLA
DLMK-ADRESSER:
Se sid 34.
4Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:94
Ledare
penmakterna i FN:s säkerhetsråd –
dom är ju alla medlemmar där – om att
inte använda kärnvapen mot länder
som inte själva har kärnvapen eller är
allierade med en annan kärnvapen-
makt. USA har klart övergett denna
utfästelse. Den nuvarande statsled-
ningen har i Nuclear Posture Review
placerat kärnvapnen som en del av
sina strategiska resurser utan att in-
skränka dess användning med hänsyn
till avtal eller löften. President Bush
senior hotade redan vid Gulf-kriget
för drygt tio år sedan att använda
kärnvapen. Ryssland har också över-
gett sin tidigare ”no first use”-doktrin.
Officiellt avser man dock bara att an-
vända kärnvapen när fosterlandets
överlevnad är hotad.
Storbritannien sade också inför kriget
mot Irak att man kunde tänka sig att
använda kärnvapen ”when the con-
dition is right”. Det är anmärknings-
värt att detta brott mot internationell
lag inte lett till att Tony Blair ställs in-
för förhör i underhuset.
Under Koreakriget 1950–53 och
många gånger därefter har USA hotat
att använda kärnvapen mot Nordko-
rea. Dessa hot är kanske det starkaste
skälet till att Nordkorea utvecklat och
nu återupptagit sitt kärnvapenpro-
gram. Se vidare artikel om Nordko-
reas kärnvapen på annan plats i detta
nummer!
USA och Storbritannien anföll Irak,
som man visste inte hade kärnvapen,
men anfaller inte Nordkorea, som
kanske har några användbara kärn-
laddningar. Detta tas i många länder
som ett bevis på att ett litet land kan
avskräcka från anfall genom att ha
kärnvapen! Israels ostraffade kärnva-
peninnehav ses som ett ytterligare be-
vis på att kärnvapen ger trygghet för
ett litet land! I längden går det knap-
past att undgå att Israels grannar i
Mellanöstern smittas av kärnvapen-
beroendet.
Nordkorea kan alltså ses som ett land
som utvecklar och skaffar kärnvapen
på grund av det amerikanska hotet
med kärnvapen. Från Nordkorea kan
smittan spridas vidare. Om landets
nukleära program utvecklas som man
fruktar kommer man inom ett decen-
nium att kunna sälja varje år 20–40
plutoniumbaserade atomvapen och
kanske ytterligare ett antal baserade
på uran! Missiler med betydande
räckvidd kan man också erbjuda. Iran
och Pakistan har redan köpt. Efter
De smittsamma
kärnvapnen
Avtalet mot spridning av kärnvapen,
NPT, Non-Proliferation Treaty, har
varit en stor framgång. Under åren
innan avtalet skrevs under år 1968
räknade man med att inom ett par de-
cennier skulle de fem kärnvapenmakt-
erna (Kina, Frankrike, Sovjetunionen,
Storbritannien, USA) ha fått sällskap
med ett dussintal nya. Så blev det inte.
Bara Israel, Indien och Pakistan till-
kom, länder som hela tiden stod utan-
för NPT och dess kontrollorgan IAEA.
Men nu hotar avtalet att falla sönder.
Det är troligt att vi får se både kärnva-
penspridning, kärnvapenanvändning
och kärnvapenterrorism under det
närmaste decenniet, om inte utveck-
lingen stoppas.
I NPT-avtalet förbehöll sig de fem
kärnvapenmakterna ensamma ”rätt-
en” att tillverka och inneha kärnva-
pen, men utlovade samtidigt att man
skulle arbeta med inriktning på att av-
skaffa alla sina kärnvapen. Detta löfte
har åtminstone USA och Ryssland
övergett när man numera talar om att
man avser att behålla kärnvapnen ”för
överskådlig tid”.
I anslutning till NPT-avtalet finns
också en ”NPT-regim”. I denna ingår
bland annat löften givna av kärnva-
Kärnvapenmakterna säger ”Vi måste behålla kärnvapen
för vår egen säkerhet”. Vissa kärnvapenmakter säger: ”Vi
förbehåller oss rätten att använda kärnvapen, när detta är
militärt nödvändigt”. De länder som ser en risk för att
komma i konflikt med en kärnvapenmakt säger ”Enda sät-
tet att stå emot är att vi också skaffar kärnvapen”.
Ledare
Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:945
USA:s anfall på och ockupation av
Irak känner sig åtminstone Iran och
Syrien oroliga. Står vi näst i tur? Om
Nordkorea får fart på sin kärnvapen-
produktion förefaller det troligt att
Iran och Syrien och förmodligen flera
andra länder är intresserade av att
sätta kärnvapen som stridsspetsar på
sina missiler. Priset är tydligen inget
problem. Hur skall man sedan kunna
hindra att kärnvapensmittan sprids vi-
dare till terrorister som ser fienden i
Washingtons White House eller Lon-
dons parlament?
Om vi inte visste det förut ser vi här
att kärnvapen är smittsamma. De kan
orsaka ”The last epidemic”.
En förutsättning för att stoppa epide-
min är att ”smittkällorna”, kärnvapen-
makterna, ändrar sitt beteende. Kärn-
vapenmakterna måste leva upp till
sina högtidliga åtaganden, att avskaffa
alla sina kärnvapen. Innan kärnvap-
nen avskaffar oss.
Hur det skall gå till, hur det skall över-
vakas, allt är beskrivet flera gånger.
Problemet är bristen på politisk vilja.
Orsaken till detta är bristande kunskap
hos människorna.
Där är vårt ansvar.
GUNNAR WESTBERG
Ordförande SLMK
DLMK
Den danske regering har opfordret til
debat om missilforsvaret til udgangen
af april. Regeringen har ifølge medi-
erne allerede valgt side, står last og
brast med USA, og vil lægge sig ind
under det amerikanske missilskjold,
vil tillade opgradering af radaran-
lægget i Thule.
Missilskjoldet er ikke et „fredens pro-
jekt“, som udtalt af statsminister An-
ders Fogh Rasmussen, men en del af
USAs doktrin, Nuclear Posture Re-
view, om at sikre sig uindskrænket
globalt militært herredømme, ligesom
retten til „forebyggende krig“ – også
med atomvåben. Et overherredømme
over verden (incl. at sikre sig sine
olieforsyninger) påberåbende sig at
være Guds eget land, „de gode“.
Missilskjoldet vil ikke bringe øget
sikkerhed, det er sandsynligvis ganske
ineffektivt, og vil koste enorme
pengesummer, der kunne bruges i fre-
dens tjeneste og til at hjælpe verdens
nødlidende.
Projektet rummer fare for oprustning,
ikke mindst af atomvåben i Rusland
og Kina. For et par år siden påpegede
Svenske Læger Mod Kernevåben, at
missilskjoldet ikke var rettet mod
„Slyngelstaterne“, men netop mod
Rusland og Kina!
Flere navngivne indflydelsesrige per-
soner tilknyttet Bush-administration-
en har store poster og aktieandele i det
amerikanske militærindustrielle kom-
pleks, således at indflydelsen herfra
på centraladministrationen er sikret.
USA, der tegner sig for 1/4 af verdens
energiforbrug (som 1/25 af verdens
befolkning) og forureningen derfra,
Missil-
forsvaret
vil ikke ratificere Kyoto-protokollen
(om drivhusgasse), og har ikke villet
ratificere yderligere 9 internationale
overenskomster, bl.a. CTBT (atom-
prøvestop), ABM-traktaten (forbud
mod missilforsvar), NPT (ikke-spred-
ningstraktaten om atomvåben), og
landminetraktaten.
USA vil sikre sig selv, hvoraf følger,
at alle andre må leve i usikkerhed.
Danmark – og Grønland – bør ikke
være et redskab for USA, og bør sige
klart nej til USAs missilforsvar og ag-
gressive politik.
Niels Dahm
Avernakø
5600 Faaborg
Bragt som læserbrev i Dagbladet In-
formation i maj 2003
6Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:94
DLMK
Irakkrigen
I det år, der er gået siden sidste lands-
møde, er der ikke sket så meget på
atomvåben-området. Den største be-
givenhed har været Irak-krigen, som
startede 20. marts og officielt sluttede
1. maj i år. Vi husker alle optakten til
krigen: Hvordan præsident Bush og
premierminister Blair talte om de
mange masseødelæggelsesvåben, som
Saddam Hussein og hans militær
rådede over, og at de udgjorde en
trussel ikke bare mod de nærmeste
nabolande, men også mod selveste
USA. Irak blev af FN’s Sikkerhedsråd
beordret til at gøre rede for, hvad der
var sket m.h.t. destruktion af de kemi-
ske og bakteriologiske våben, som
landet notorisk har rådet over og
brugt, i hvert fald, hvad angår kemi-
ske våben (i krigen mod Iran og mod
det kurdiske mindretal i nord). Våben-
inspektørerne, som var udvist af Irak i
1998 kom på banen igen under ledelse
af den svenske diplomat Hans Blix.
De irakiske myndigheder viste tøven-
de imødekommenhed overfor inspek-
tørerne, der bad om mere tid for at
løse den svære opgave: At frem-
komme med dokumentation for, at
Irak ikke længere besad masseøde-
læggelsesvåben. Vi husker, at Sikker-
hedsrådet ikke kunne opnå konsensus
om hvorvidt Irak og Saddam Hussein
skulle straffes militært for ikke at
have overholdt de pålæg, som Sikker-
hedsrådet havde udstukket i årene si-
den den 1. Golfkrig. Også EU stod
stærkt splittet på spørgsmålet. Som
bekendt gik vor egen regering ind for
at støtte Bush’s og Blair’s krig, efter i
månedsvis at have fremhævet, at Dan-
mark følger ”FN-sporet”. Da dette
spor endte ”blindt”, endte det forud-
sigeligt med, at DK gik ind i koalitio-
nen. Selv om vort militære bidrag blev
beskedent markerer det en ny og over-
raskende udvikling i vor sikkerheds-
politik, fordi det er første gang siden
FN’s oprettelse, at DK gik i krig med
en anden nation uden et tydeligt FN-
mandat. Et sådant forelå ved de tid-
ligere krigsengagementer i Kosovo,
Bosnien og i den 1. golfkrig.
Forud for krigen (i februar og marts)
var der, som alle husker, store demon-
strationer i alle større danske byer.
Virkeligt mange ønskede at udtrykke
deres modstand mod krigen. Hermed
ønskede vi ikke at holde hånden over
Saddam, men fordi fredelige løsning-
er næsten altid er at foretrække for
voldelige sådanne, som kan forventes
at skade civilbefolkningen hårdt. Vi
rundsendte rapporten fra MEDACT
m.fl. om de sundhedsmæssige og
miljømæssige påvirkninger, som en
ny og langvarig krig mod Irak ville få
for civilbefolkningen. Desværre skrev
ingen aviser om rapporten, først da en
gruppe københavnske læger frem-
sendte et indlæg mod krigen med re-
ference til den FN-rapport, som også
MEDACT rapporten byggede på,
skete der omtale i medierne af disse
kritiske synspunkter. Mit eget indlæg
til Ugeskriftet for Læger den 17.
februar gav anledning til en debat med
en politisk-konservativ kollega, som
ønsker DLMK og IPPNW hen, hvor
peberet gror!
Efter krigens officielle afslutning ser
vi et irakisk samfund, som er svært
dysfungerende og som nu skal op-
bygges fra bunden. Der er næsten dag-
lige angreb på amerikanske soldater
med relativt store dødstal på begge
sider til følge. Danske journalister
rapporter tilbage, at stemningen
blandt befolkningen er eentydig: Der
er glæde over at være sluppet af med
Saddam, men nu må amerikanerne og
englænderne godt rejse hjem igen.
Samtidigt hører vi også om afsløring
af massegrave og beretningen fra de
mange, som har været i kløerne på
Saddam’s sikkerhedspoliti. Og endnu
har de specielle eftersøgningshold
ikke fundet holdepunkt for de masse-
ødelæggelsesvåben, som var den offi-
cielle begrundelse for krigen. Men,
beroliges vi, de skal nok dukke op,
fordi Saddam jo aldrig redegjorde for
afskaffelse af dem!
Atomvåbenområdet
På dette området er der ikke sket
meget nyt siden sidste landsmøde.
Dog har Nordkorea i efteråret 2002
udmeldt sig af NPT, altså Non-Pro-
liferation Treaty, på dansk kaldet
Ikke-spredningsaftalen, og samtidigt
smidt atom-inspektørerne fra IAEA
ud af landet. Disse inspektører havde
netop til opgave at sikre, at Nordkorea
ikke brugte sine atomreaktorer til at
fremstille Plutonium. Hele verden ser
med den største bekymring på denne
udvikling, idet den kan destabilisere
hele Korea-halvøen og få konsekven-
ser for sikkerhedspolitikken i Japan
og Kina. USA har svaret igen ved at
søge landet yderligere isoleret og
indefryse nødhjælp til landet, mens
Nordkorea på sin side har forlangt
først to-sidede forhandlinger med
USA, men siden er gået med til seks-
kantede forhandlinger omkring sin
atomvåbenpolitik, som landet åbent
indrømmer, at man har. Internationale
iagttagere af Østasien vurderer, at
Formandsberetning
for året 2002-03 i DLMK
Af Povl Revsbech
Mere end 1 mill. nordkoreanere fejrer
11. jan. 2003, at Nordkorea har trukket
sig ud af Ikke-spredningsaftalen (NPT).
Reference: ”Bulletin of the Atomic
Scientists”, Sept./Okt. 2003
Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:947
DLMK
Kim Jung Il, Nordkoreas leder på livs-
tid, spiller højt spil og ønsker at opnå
store indrømmelser fra USA.
Missilskjoldet
Regeringen udsendte i marts i år sin
redegørelse kaldet ”Missilforsvar og
Thule-radaren”. I rapporten gennem-
gås den ændrede sikkerhedspolitiske
situation i verden, og at uberegnelige
regimer kan tænkes at ville fyre lang-
trækkende raketter bevæbnet med
biologiske, kemiske eller atomare
våben af sted mod Europa eller Nord-
amerika. Et effektivt missilforsvar er
derfor påkrævet, mener regeringen.
Thule-radaren bør således kunne ind-
gå i missilskjoldet. Socialdemokratiet,
SF og Enhedslisten er kritiske men
kan ikke mønstre et flertal imod reger-
ingen i denne sag. Regeringen har i
forståelse med det grønlandske hjem-
mestyre i april måned meddelt den
amerikanske regering, at Danmark
stiller sig positivt overfor amerikaner-
nes ønske om at bruge Thule-radaren
til Missilskjoldet.
I de danske medier har der i foråret op
til debatten i Folketinget i april måned
været en vis debat. Der har været
gennemgang af projektets tekniske as-
pekter, mens de politiske aspekter har
været mere sparsomt belyst. Det har
mest været ildsjælen Jørgen Drags-
dahl, der har ytret sig i debatten. Han
forestod også sammen med kollegaen
Jørgen Steen Nielsen et tillæg til dag-
bladet Information den 25. April kal-
det ”Fredens missiler?” hvori findes
fantastisk meget og godt læsestof om
Missilskjoldet og Det Amerikanske
Århundrede, som vi nu befinder os i.
Udenrigsministeriet oprettede i marts
måned et debatforum omkring missil-
skjoldet, men kun ganske få har ind-
sendt et indlæg, hvoraf jeg vil betegne
flere som værende uinteressante og
udenfor sagens kerne.
Bestyrelsesmøder og
medlemssituationen
Vi har afholdt i alt 5 bestyrelsesmø-
der, heraf de 4 som telefonmøder. Der
var desværre knas med det sidste
tlf.møde den 19. Juni p.gr.a ændringer
i TDC’s procedurer. Vi er stadig kun
ikke nødvendigvis har en sundheds-
faglig uddannelse) og som går ind for
foreningens formål. Desuden foreslog
vi en udvidelse af formålsparagraffen,
således at det fremhæves, at foren-
ingen også arbejder for ikke-voldelig
konfliktløsning og for mindskning af
skadevirkningerne af krig og krigs-
forberedelser på sundhed, udvikling
og miljø. Vedtægtsændringerne blev
vedtaget med stort flertal af de af-
givne stemmer, men desværre deltog
kun 14% af de stemmeberettigede i af-
stemningen.
Efterfølgende har Anton Aggernæs i
april haft et indlæg om DLMK og
IPPNW i bladet ”Sygeplejersken”, der
går ud til ca. 70.000. Der har dog kun
været ganske få sygeplejersker, der
har indmeldt sig i foreningen. Måske
skal vi forsøge et nyt fremstød i bladet
og de andre sundhedsfaggruppers
medlemsblade, fordi der må være
flere, der er interesserede i de spørgs-
mål om international sikkerhed og
atomvåben, som vi tumler med.
Desuden har der været jubilæumstid
for de nordiske delforeninger af
IPPNW. Svenskerne kunne fejre 20
års eksistens i 2001, mens nord-
mændene fejrede deres i nov. 2002,
få aktive, som driver foreningen,
hvilket ikke er holdbart i længden.
Medlemstallet er stadig for nedadgå-
ende, i år kommer vi op på max. 400
medlemmer og mister således ca. 70
medlemmer. Sidste år måtte vi vinke
farvel til hele 127 medlemmer. Hvis
denne nedgang fortsætter, vil foren-
ingen ophøre med at eksistere om 5-6
år eller tidligere. Det er derfor byd-
ende nødvendigt, at vi får vendt denne
nedgang til fremgang. Mere herom
senere.
På grund af den snævre situation vedr.
aktive, er det ikke lykkedes os at finde
en ny sekretær, hvilket er påkrævet, da
det belaster mit hverv som formand
også at skulle passe den vigtige sekre-
tærfunktion herunder at holde med-
lemskartoteket opdateret.
Foreningen
I årets løb har vi også ændret på for-
eningens vedtægter. Det er kun 2.
gang, siden foreningens start i 1983,
at det sker. Foranlediget af et stadigt
faldende medlemstal foreslog vi i
bestyrelsen vore medlemmer, at med-
lemskredsen udvides til andre, der er
sundhedsfagligt interesserede (altså
På billedet ses fra venstre mod højre: Else Torup, Niels Dahm, Harriet Dige-
Petersen, Klaus Arnung, Jacob Obbekjær, Anton Aggernæs, Ole Breyen og Povl
Revsbech. Billedet er taget i Nyhavn i København. Sandet skyldes et salgsfremstød,
som Spies Rejser stod for.
Foto: J. OBBEKJÆR
8Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:94
Beretning fra
International Councillor (IC)
til DLMK’s Landsmøde 23. August 2003
Af Anton Aggernæs
DLMK
Nedgang i antal medlemmer af
DLMK, og især i antal aktive med-
lemmer, har betydet at de aktives rol-
ler er blevet noget uklare. F.eks. har
Revsbech varetaget en del inter-
nationale opgaver, og jeg har stået for
en del interne opgaver.
Men især har Cæcilie Buhmanns
utrættelige aktivitet som studenterre-
præsentant aflastet mig som IC
enormt. Hvor jeg fra december 1994
til for nylig deltog i næsten alle
IPPNW’s bestyrelsesmøder, har jeg
med god samvittighed kunnet pjække
fra møderne i Berlin, 25.-27. Oktober
2002 og i Havanna, Cuba, 6.-8. Juni
2003.
Cæcilie har refereret Berlinmødet
side 15 i Nyhedsbrev nr 80 fra decem-
ber 2002. Hun vil nok også referere
fra Cubamødet. Så jeg vil kun nævne
et par pointer fra de E-mailrapporter,
jeg har fået.
IPPNW aktuelt
De svigtende indtægter fra fonde og
private donorer har betydet, at Cen-
tralkontorets stab er stærkt beskåret,
så der f.eks. ikke er kræfter til at køre
landmineprojekterne videre. Regn-
skabsåret går fra 1. Juli til 30. Juni. Et
underskud truede for 2002-2003 på
112.000 Dollars; men sidste øjebliks-
donationer fra medlemmer og med-
lemslande dækkede dette, så økono-
mien kunne balancere.
Hvert land har sine aktiviteter med
større eller mindre relation til kerne-
våben. De emner, som BoD (Board of
Directors) og Centralkontoret vil ar-
bejde med i 2003 – 2004 er følgende:
Kernevåben
USA’s ”Nuclear Posture Review”, nu
yderligere konkretiseret derhen, at
man har fået bevillinger til udvikling
af ”mini-nukes”, er fortsat rystende,
og truende for verdensfreden – foru-
den at det indlysende inspirerer nye
lande til at udvikle kernevåben. Det er
især vor USA-afdeling, PSR, der kan
og vil arbejde imod denne udvikling;
men i alle medlemslande må vi fortsat
oplyse om de rystende perspektiver.
USA’s missilskjoldsudvikling er i
perspektiverne indlysende destabili-
serende for fred i verden.
hvor jeg deltog. Vi fejrede vort eget
20-års jubilæum den 8. marts i år med
et møde på Panum-Instituttet her i
Kbh. Af økonomiske grunde havde vi
reserveret et mindre auditorium, som
viste sig at ligge nede i kælderen langt
fra indgangen. Det lykkedes dog at få
alle deltagere (ca. 30 i alt) dirigeret
derned, og efter nogen ventetid fik vi
gode foredrag fra Birthe Hansen, In-
stitut for Internationale Studier (tidl.
DUPI) om international terrorisme og
fra journalist Jørgen Dragsdahl om
Missilskjoldet. Efterfølgende var der
livlig diskussion, som desværre måtte
afbrydes af hensyn til aftalen med
vagtmesteren. Begges indlæg er refe-
reret udførligt i Informationsbladet,
no 93.
Afslutning
Det forgangne år har således været
ganske begivenhedsrigt og det har
ikke været kedeligt at være formand.
Dog er den fortsatte nedgang i
medlemstallet stærkt bekymrende.
Somme tider tænker jeg på, om det
virkeligt er nødvendigt med en
atombombeeksplosion over beboet
område i f.eks. Indien eller Pakistan,
inden befolkningen i Vesteuropa eller
USA vågner op og igen tager
atomvåbenspørgsmål alvorligt. Vi må
dog håbe, at det aldrig kommer så
vidt. I så fald har vores forening ikke
eksisteret forgæves.
Tak for jeres opmærksomhed.
Kan man bilde amerikanerne ind, at
de er immune overfor angreb fra andre
lande, bliver det let for præsidenten at
få accept til en hvilken som helst krig
mod andre. Så vi skal fortsat arbejde
imod dette projekt.
Nordkorea har måske, måske ikke,
allerede kernevåben. Og det synes
klart, at DPRK (Nordkorea) bruger
usikkerheden som en afskrækkende
trussel, der skal bringe det i en gunstig
forhandlingsposition overfor Sydko-
rea og USA. Og det ser desværre ud til
at være effektivt. USA, og ”Vesten”
generelt, tør selvfølgelig ikke prøve at
”tvangsdemokratisere” et land, der
kan true med kernevåben. Vi har
aktive kolleger i Nordkorea, men
netop nu ikke i Sydkorea.
Det uhyggelige perspektiv er for mig
at se, at andre lande tager ved lære:
Bare vi med kernevåben eller andre
masseødelæggelsesvåben er stærke og
truende nok, så tør USA ikke angribe
os – og USA og ”Vesten” kan så trues
til at behandle os anstændigt, blandt
andet handelsmæssigt. – Det kan be-
Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:949
DLMK
fastholder, at kernevåben er det, vi
skal arbejde med, altså imod. Det be-
tyder f.eks. at landminer ikke er et re-
levant emne. Men det var i Lund helt
klart, at SLMK anerkender generelt
fredsarbejde som legitimt; så SLMK
er helt med på temaet ”New Security
Policy”: Hvordan kan man sikre sig på
andre måder end de militære.
SLMK, med Hans Levander som pri-
mus motor, har været hovedkraften i
arbejdet: dialoger med beslutnings-
tagere i kernevåbenlande. Dette ar-
bejde er nok anerkendt af IPPNW cen-
tralt, men halvhjertet. SLMK ønskede
nu, at vi skulle have en international
styregruppe for dialogmøderne; og
det fik vi faktisk etableret i Lund, med
svensk, finsk, norsk og dansk
deltagelse. IPPNW centralt er også
med i styregruppen ved John Loretz
(Centralkontoret) og Ron McCoy,
IPPNW’s præsident. John har til nu
kun deltaget forbeholdent, og Ron slet
ikke, i vore E-mail-kontakter.
Vi fik planlagt møder for 2003, men
har bortset fra i Rusland ikke kunnet
leve op til planerne endnu. Der er
pengeproblemer, men også problemer
med det praktiske samarbejde med
vore partnere i f.eks. Indien og Pakis-
tan. Mht. USA er det min fornem-
melse, at PSR derovre kører deres
eget løb og ikke finder det vigtigt at
have europæiske kolleger med, når de
træffer USA’s politikere og adminis-
tratorer. Det siger jeg, selv om PSR jo
tog mig med i maj 2002 til to møder i
Washington, som jeg tidligere har
beskrevet i DLMK’s Nyhedsbrev. I
mødet med Pentagonfolkene ville de
jo gerne have international accept af
missilskjoldsprojektet; men i mødet
med ”Congressman” Earl Hilliard var
det lige så klart, at de allerfleste USA-
politikere ikke synes, det er så vigtigt,
hvad Europa mener, når USA selv er
stærkt nok til at gøre, hvad det har lyst
til. Det komplicerede efterspil til Irak-
krigen synes dog at rokke ved denne
holdning. Det er simpelthen for dyrt
både politisk, militært og økonomisk
for USA alene at være verdens politi-
betjent og ”demokratiregulator”.
Mest løfterigt ved dialogmøderne er
det nok, at de er blevet koblet sammen
med NWIP (Nuclear Weapons In-
heritance Project), hvor lægestuder-
ende og andre studerende taler med
hinanden over landegrænser. De to
mest aktive studenter er her vores
danske Cæcilie Buhmann og Richard
Fristedt fra Lund, der begge var med
ved Lund-mødet. Se seneste Informa-
tionsblad.
IPPNW’s Centralkontors forbehold
overfor dialogmøderne er, at vi som
regel ikke møder højt nok placerede
beslutningstagere, og at dem vi møder
har som hovedopgave ikke at lytte til
os, men at påvirke os til at forstå,
hvorfor de handler, som de gør. Des-
uden kritiseres rapporteringen fra mø-
derne til massemedier og til IPPNW
centralt, som værende mangelfuld.
Selv synes jeg, at kritikken hverken er
helt rigtig eller helt forkert. Argumen-
ter findes i næste afsnit om Moskva-
mødet. Langtidseffekter af, at vi lærer
hinandens tænkemåder at kende, er
svære at gøre op. Og samværet med
kollegerne er oftest meget motiver-
ende for fortsat arbejde for vor sag,
der jo tidvis kan forekomme ret
håbløs, selv for de af os, der har flest
børnebørn (jeg er nået op på 10 nu).
Moskva, 14. – 18. Maj 2003
Jeg deltog især, fordi der var tilmeldt
deltagelse af kolleger fra Kina, Nord-
korea, Indien og Pakistan. Men på
grund af SARS-sygdommen fik dem
fra Kina og Nordkorea ikke visum; og
dem fra Indien og Pakistan var for
sent ude til at få visum, bortset fra en
meget engageret og aktiv student fra
Pakistan, Ali. Vor deltagende danske
student Christian Stampe Jensen hav-
de meget ud af at være sammen med
Ali, Richard Fristedt og et par russiske
studenter.
Mødets vigtigste tema var ”The Hu-
man Factor”, altså risikoen for at
menneskelige fejl kan give ulykker el-
ler krig med kernevåben ved en
fejltagelse; og at den eneste effektive
forebyggelse derfor er afskaffelse af
alle kernevåben. Omkring dette tema
var mødet effektivt, så der blev eta-
bleret (fortsat) samarbejde mellem
russerne og eksperter fra Sverige og
USA. Konkret blev også lavet dispo-
tyde en oprustningsspiral uden ende –
med alle de risici det indebærer.
Iran kan her blive et vigtigt nyt emne
for IPPNW at beskæftige sig med.
Spændingerne mellem Indien og Pa-
kistan går i bølger. Lige nu (27/7-03)
er der en vis afspænding, men risikoen
for kernevåbenkrig her findes stadig.
Vi har aktive IPPNW-afdelinger i
begge lande. Vores studenters oplys-
ningsarbejde her er meget vigtigt.
Om vore ”møder med beslutnings-
tagere”, se nedenfor.
Andre våben
Projektet om ”Small Arms”, hånd-
våben, har jeg ikke fulgt ret nøje, men
det er interessant, at IPPNW netop nu
i juli 2003 har fået et samarbejde med
WHO i stand. Kontakterne her bør
bruges til også at få samarbejde om
”fund raising” til vort kerneområde,
kernevåben, og også gerne til at få
WHO til igen at blive aktiv imod
kernevåben.
Aktuelt søges også udviklet et sæt
principper for, hvordan vi som læger
kan arbejde mere generelt krigsfore-
byggende. Kolleger fra England,
Cuba, Tyskland og Nicaragua har
lavet et første udkast. De syv princip-
per, der foreløbig er formuleret, ser
meget generelle og abstrakte ud. Skal
jeg forstå hovedessensen af dem,
bliver det noget i retning af: Uligheder
i magt, rigdom og adgang til res-
sourcer er ikke blot en vigtig direkte
årsag til megen sygdom, men også
til megen krig og anden vold, her-
under terrorisme. Da kernevåben er et
krigs, volds-, trussels- og terrormiddel
blandt mange andre, bør vi arbejde
generelt for fred. Alle slags våben kan
gøres mindre vigtige, hvis vi som
læger – sammen med andre profes-
sionelle grupper – kan bidrage til min-
dre ulighed i verden.
Min deltagelse i
internationale møder
Lund, november 2002.
SLMK’s årsmøde
SLMK er imponerende effektiv admi-
nistrativt og økonomisk, og blandt
andet derfor også politisk. SLMK
10Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:94
DLMK
sition til en pjece, der (på russisk og
engelsk) beskriver problematikken og
foreslår løsninger.
Ved en pressekonference på et stort
russisk dagblad deltog flere medier, så
der rapporteredes pænt i flere russiske
aviser og i to større russiske TV-
udsendelser.
De tre hovedmøder, vi derudover hav-
de, var med Udenrigsministeriets af-
delingschef for sikkerhed og nedrust-
ning, med Ministeren for Atomenergi,
og med formanden for Stats-Dumaen.
Så IPPNW kan her ikke klage over, at
vi ikke mødte højt nok placerede folk.
Men det må indrømmes, at mindst tre
fjerdedele af mødetiden gik med, at
dem, vi mødte, talte. Om nogle af vore
budskaber trængte igennem er svært
at sige. Det er jo vilkårene, som Ox-
ford Research Group har belært os
om. Men der er jo mange eksempler
på, at noget siver ind, om end der som
regel er lang latenstid, før det viser
sig.
For mig fra Danmark var det mest
interessante nok, at formanden for
Stats-Dumaen, Gennady Seleznev
(tidligere kommunist, men eksklude-
ret af partiet) brugte lige så meget
krudt på Danmark, som på USA. Han
fandt det skandaløst og overraskende,
at et i øvrigt fredeligt og venligtsindet
land som Danmark kunne lave to så
grove fejltagelser, som at deltage ak-
tivt i krigen i Irak, og at give grønt lys
for USA’s brug af Thule i udviklingen
af et, i perspektiverne, svært aggres-
sivt missilskjold. – Dansk presse har
her groft overfortolket præsident Pu-
tins tilsyneladende accept af, at USA
laver missilskjoldet. Og russerne har
nu forstået, at Rusland reelt ikke fik
nogen modydelser, da ABM-traktaten
de facto blev skrottet.
Før jeg tog til Moskva havde jeg tele-
fonisk kontaktet den danske ambassa-
de i Moskva og Moskvakorrespon-
denterne for Berlingske Tidende, Po-
litiken og Danmarks Radio og TV. De
var umiddelbart interesserede, især på
grund af deltagelsen fra Nordkorea.
Da det glippede, faldt interessen. Kun
Henrik Lerche fra DR 1 (radio og TV)
var fortsat interesseret, men han
meldte afbud til vores pressekonfer-
ence og et møde med mig, fordi han
fra København fik besked på at priori-
tere en vigtig Putin-tale højere. Vi
prøver altså at komme i medierne,
men dette forløb er et af eksemplerne
på, hvor svært det er.
Andre aktiviteter
Jeg deltog i flere af de store demon-
strationer i København mod Irak-
krigen
I forbindelse med, at jeg fik opbak-
ning til de vedtægtsændringer for
DLMK, der betød, at andre end læger
kan blive medlemmer, fik jeg optaget
en helsides-artikel i bladet Syge-
plejersken, oplag 72.000 eksemplarer.
Men den har ikke resulteret i, at mere
end ganske få sygeplejersker har
meldt sig ind. Så vi må meget seriøst
samarbejde om at få ideer til, hvordan
vi får flere medlemmer.
Afslutning
Globalt set er noget af det værste, der
er sket på jorden det sidste år, krigs-
handlingerne i Congo, hvor tre millio-
ner er døde de sidste få år. Det har
næsten intet fyldt i dansk presse. Først
nu er FN ved at vågne op, så der
måske vil ske noget. Men vi, der
ønsker et stærkt FN i stedet for USA
som verdenshersker, må se i øjnene, at
FN endnu er politisk svagt. Ole Grün-
baum, som vi har inviteret som ind-
leder til dette landsmøde, har i kro-
nikker provokeret os til at overveje,
om det ikke er bedre med USA som
verdenspolitibetjent end med slet
ingen international politibetjent. Men
hvis USA’s internationale motiver
havde været humanitære, havde de
måske prioriteret Afrika højere end
Irak.
I Irak blev forløbet af krigen i første
omgang mindre slemt, end vi havde
forudsagt. Men situationen i Irak nu i
juli 2003 er så kaotisk, at det er
åbenbart, at de krigsførende – incl.
Danmark – ikke har haft realistiske
forestillinger om, hvad konsekvens-
erne af krigen kunne blive. IPPNW
beskrev i god tid en række alternativer
til krig. F.eks: Før NATO-landenes
forsvarsministres møde i september
2002 skrev vi et åbent brev til dem
med seks forslag til, hvad man burde
gøre i stedet for at starte en krig. Se
DLMK’s Nyhedsbrev nr. 79, hvor
vores brev er optrykt. Det blev neg-
ligeret og selvfølgelig også fortiet. De
argumenter, der blev fremført for at gå
i krig, var ikke de reelle motiver. Det
er måske ikke så interessant, for sådan
er det vel altid med krig. Lidt vig-
tigere er det at finde de reelle motiver,
f.eks. i USA noget med olie, våben-
industri og at man samler sig om præ-
sidenten, hvis man kan bilde befolk-
ningen ind, at der er en fælles fjende. I
Danmark har vi en vidende, dygtig og
human udenrigsminister, men han
kom til at ligge under for vores stats-
minister, der for enhver pris vil stå sig
godt med den stærke storebror, USA.
Mest interessant er det dog at se på de
reelle konsekvenser af krig. Ingen kan
i dag vide, om det alt i alt bliver godt
eller skidt for Iraks befolkning, at man
førte krigen. Men for resten af verden
betyder krigen, at vi må tage stilling
til, om vi ønsker USA som verdens
overdommer og politibetjent. USA
har nu meldt ud, at de har ret og pligt
til at intervenere overalt i verden, når
de har lyst til det. Skal vi virkelig
acceptere det? Og endog samarbejde
om det? Hvilke politisk/økonomiske
analyser viser, at USA her altid vil
lade sig lede overordnet af globale
humane, humanistiske motiver?
På billedet ses journalist og forfatter
Ole Grünbaum, som holdt føredrag
for DLMK ved landsmødet 23.08.03.
Foto: J. OBBEKJÆR
Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:9411
DLMK
En jordskælvsagtig ændring i Ameri-
kas nucleare politik er for en stor del
ignoreret af medierne. Pentagons
nylige Nuclear Posture Review (NPR)
giver en nedslående indsigt i den nye
politik beregnet på at bryde den nu-
cleare brandmur.
Dokumentet beskriver mulige planer
for brug af atomvåben mod mindst 7
lande inkluderende Rusland, Kina, Li-
byen, Syrien og naturligvis den så-
kaldte „ondskabens akse“ Irak, Iran
og Nordkorea. NPR definerer
militære objekter som de mål, der er i
stand til at modstå ikke-nucleare
angreb eller de lande, der bruger eller
truer med nucleare, biologiske eller
kemiske våben eller „i tilfælde af
overraskende militær udvikling“.
Siden Hiroshima og Nagasaki var
atomvåben betragtet som valg som
sidste udvej. Med NPR vil atomvåben
være anvendelige for militære ledere
som konventionelt slagmarkisenkram.
Bush-administrationen har sandelig
sænket den nucleare tærskel. „For at
forebygge eller forhindre slyngel-
stater i fjendtlige handlinger, vil USA
om nødvendigt handle forebyggende
... USA forbeholder sig ret til at svare
med overvældende styrke inklusive
brug af alle vore muligheder“.
Det betyder, at ethvert angreb på
USA’s interesser – reelle eller imagi-
nære – om end begrænsede, fra
hvilken som helst kilde, hvor end i
verden, indeholdende enhver form for
kemiske, biologiske eller radiologiske
våben kan trigge nucleart gengæld.
NPR sønderskærer Non Proliferation
Treaty (NPT). USA bryder derved
forpligtigelsen givet 1970 om aldrig at
bruge kernevåben mod ikke-kerne-
våben stater eller mod en med-
underskriver af NPT – som Irak.
Denne afskyelige precedens vil igang-
sætte ukontrollerede kræfter med
uforudsigelige konsekvenser.
For at udvikle en ny generation af
sprænghoveder, forbereder Bush-ad-
ministrationen at stoppe sin de facto
tilknytning til Comprehensive Test
Ban Treaty. Og for at øge den plan-
lagte evne til valg af kernevåben er
„the robust nuclear earth penetrator“
under udvikling med henblik på de-
struktion af underjordiske mål. USA
bruger 45 % mere på nuclear våben-
aktivitet end under den kolde krig.
Hvorfor har der ikke været noget
ramaskrig over denne barbariske, po-
litiske ændring? Planlægningen af
USAs militære strategi baseret på
atomsprænghoveder med enestående
potentiale til første brug mod ikke-
atomvåben stater, den uhyre investe-
ring og knappe ressourcer til udvik-
ling af nye kernevåben og den
planlagte genoptagelse af testning af
kernevåben, er hilst med stumt sam-
tykke. Hverken medierne, gejstlig-
heden eller de intellektuelle klasser
har rejst et brøl eller bare en hvisken
af modstand. Hvad der forberedes, er
udviklingen af en type industrialiseret
udryddelsesmiddel associeret med
Auschwitz, men i langt større omfang.
Tavsheden må analyseres omhygge-
ligt, hvis effektiv opposition til den
foreliggende kernevåbensituation skal
vækkes. Offentlighedens mening be-
ror på et begreb, der listigt har været
forsvaret af etablishment, og accepte-
ret af hele det politiske spektrum. Det
involverer begrebet masseødelæggel-
sesvåben (WMD) – d.v.s. nucleare,
kemiske og biologiske våben.
En undersøgelse af udvikling og den
historiske brug af kemiske og biologi-
ske våben (CBW) viser helt tydeligt,
at skønt disse er i stand til at påføre
frygtelig menneskelig lidelse, er de
klart mindre farlige og meget mindre
destruktive end kernevåben. En B52
ladet med tons af konventionelle
eksplosiver, er potentielt mere øde-
læggende end et hvilket som helst ke-
misk eller biologisk våben, hvis brugt
mod rige, udviklede samfund. Et
afmålt kernevåbenangreb kan gøre et
stort land som USA ubeboeligt. Intet
tilnærmelsesvist så ødelæggende er
muligt med CBW.
At stille disse usammenlignelige
destruktive våben lige i den offentlige
mening, sænker den offentlige mods-
tand imod et atomvåbensvar. Det
kvæler folks moralske modstand imod
brugen af udryddelsesvåben. Det er
igen tid for kernevåbenmodstanden til
at bryde denne psykiske manipula-
tion.
Oversat og let forkortet af Niels
Dahm.
I ”VITAL SIGNS”, IPPNWs Nyhedsbrev, maj 2003, skriver
Bernard Lown MD, en af stifterne af IPPNW, om
Seismisk ændring
i nuclear politik
Bernard Lown
Foto: K Lundius
12Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:94
Nordkoreas kärnvapen,
kärnvapenspridning och
humanitär hjälp
samarbete med Pakistan under det se-
naste decenniet har haft betydelse för
båda länderna. En mindre reaktor på 5
megawatt startades 1986 och stängdes
1994. Byggandet av två större reakto-
rer avbröts 1994.
Sannolikt har Nordkorea separerat
och ”gömt” 6–9 kg plutonium, enligt
amerikanska källor. Detta skedde re-
dan 1986. Ryska experter talar om un-
gefär tre gånger så mycket. Som jäm-
förelse kan nämnas att bomben över
Nagasaki använde 6,1 kg plutonium
och hade en sprängkraft på ungefär 21
kiloton. Enligt CIA har en eller två
bomber tillverkats i Nordkorea. Det är
dock osäkert hur ”färdiga” dessa ladd-
ningar är.
Man har också satsat stora resurser på
att utveckla raketer som kan bära
kärnladdningar. Missilen Nodong
finns i ett hundratal exemplar i landet
och ett betydande antal har exporte-
rats. Den har tillräcklig räckvidd för
att nå Japan och amerikanska baser i
Okinawa. En interkontinental missil,
med en räckvidd ända till Alaska eller
Hawaii kommer möjligen snart att tes-
tas.
Vad vill Nordkoreas regering åstad-
komma med sitt kärnvapenprogram?
Sannolikt avskräckning, status och
utpressning. Det senaste Irakkriget
har styrkt många regeringar, inte bara
Nordkoreas diktator Kim Sung Il, i fö-
reställningen att endast egna kärnva-
pen kan avskräcka USA från att an-
falla. Däremot kan ett litet land inte
använda kärnvapen offensivt. Till och
med Kim Sung Il måste inse att veder-
gällningen från USA om Nordkorea
skulle anfalla Sydkorea med kärnva-
pen skulle bli förödande. Nordkorea
uppfattar alltså troligen sina kärnva-
pen på samma sätt som t ex USA tidi-
gare uppfattat sina, som avskräck-
ande, inte offensiva.
Det förefaller också som om Kim
Sung Il har en önskan att hans land
skall bli behandlat som en stormakter-
nas jämlike. Där kan kärnvapen vara
en statussymbol, på samma sätt som
tex för Indien eller Frankrike.
För det tredje vill man, liksom 1994,
använda kärnvapenprogrammet för
utpressning, för att få ekonomisk och
teknisk hjälp.
Den stora faran med det nordkorean-
ska kärnvapenprogrammet är inte att
landet skulle använda atomvapnen,
utan kärnvapenspridning. Nord-
koreas nukleära ambitioner sätter hela
kontrollregimen för kärnvapen ur
spel. Om de tre reaktorerna byggs fär-
digt kan landet exportera både klyv-
bart material och färdiga kärnvapen
till länder som kan hota stabiliteten
både regionalt och globalt. Om de två
större reaktorerna som man slutade
bygga på efter överenskommelsen
1994 färdigställs och startas kan de
förväntas producera upp mot 275 kg
plutonium per år. Detta skulle räcka
till ett femtiotal kärnvapen av samma
sprängstyrka som Hiroshimabomben.
Det skulle dock ta många år, kanske
sex till tio år, mellan byggstart och
färdigt vapenplutonium. Det är möj-
ligt att landet också har ett program
för anrikning med centrifuger av uran
för vapentillverkning, men i det fallet
finns inte mycket öppen information.
Nordkoreas kärnvapenprogram är ett allvarligt hot för
många länder på grund av risken för kärnvapenspridning.
En humanitär insats skulle kanske kunna rädda både
Nordkoreas svältande befolkning, icke-spridningsavtalet
för kärnvapen och USA:s anseende.
Historien. Koreakriget 1950–53 in-
leddes med en invasion av Sydkorea
från den kommunistiska Demokra-
tiska Folkrepubliken Korea, Nordko-
rea. USA-ledda styrkor försvarade
med mandat av FN:s säkerhetsråd Re-
publiken Korea, Sydkorea. Under kri-
get hotade USA flera gånger att an-
vända kärnvapen.
En överenskommelse om vapenstille-
stånd skrevs under 1953 av FN, Nord-
korea och Kina. USA och Sydkorea
har inte skrivit under och formellt rå-
der fortfarande krigstillstånd mellan
USA och Sydkorea på ena sidan,
Nordkorea på den andra. Detta för-
svårar diplomatiska och mellanfolk-
liga initiativ till kontakter.
Med början år 1958 utplacerade USA
flera olika kärnvapen i Sydkorea. Ef-
ter tio år var antalet kärnvapenladd-
ningar i Sydkorea 950, en oerhörd
slagstyrka. Antalet minskades senare
och 1991 beordrade president George
H.W. Bush att alla amerikanska kärn-
vapen skulle avlägsnas från Sydkorea.
Även sedan detta skett har USA upp-
repade gånger hotat Nordkorea med
kärnvapen. Den nuvarande president
Bush har förklarat Nordkorea som en
av ”Ondskans axelmakter”. Det inne-
bär ett upprepande av hotet om använ-
dande av kärnvapen.
Nordkoreas kärnvapenprogram på-
gick under 1960-talet med visst stöd
från Sovjet, och under de följande två
decennierna med stöd från Kina. Ett
Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:9413
Pyongyang har redan har ett samar-
bete med Pakistan och har sålt ballisti-
ska missiler till Iran. En nordkoreansk
kärnvapenbasar vore en mardröm,
inte bara för USA. Det skulle bli till
slut bli omöjligt at hindra att terroris-
ter får tillgång till kärnvapen tillver-
kade i Nordkorea eller i vart fall från
klyvbart material av koreanskt ur-
sprung. Där ligger det verkliga hotet,
inte bara för USA utan för alla länder.
Den förra krisen beträffande Nord-
korea, 1994, utlöstes även den av
att Nordkorea inte fullständigt redovi-
sat kärnbränsle till det internatio-
nella atomenergiorganet, IAEA. Den
gången arbetade man fram en över-
enskommelse som ledde till att Nord-
korea avbröt sin plutoniumframställ-
ning, ett avbrott som varade i åtta år.
Förre presidenten Jimmy Carter för-
handlade för USA. Enligt denna
Agreed Framework, ”Ramöverens-
kommelse”, mellan USA och Nordko-
rea skulle Nordkorea avbryta sitt nu-
kleära program. I stället skulle USA
bidra till uppbyggnaden av två s k lätt-
vattenreaktorer, vilka inte så lätt kun-
de användas för framställning av
klyvbart material för kärnvapen. USA
skulle också hjälpa till med försörj-
ningen av olja för uppvärmning och
elektricitet. De politiska och ekono-
miska relationerna skulle normalise-
ras. För Nordkorea var det också vik-
tigt att USA utfäste sig att ge ”Demo-
kratiska Folkrepubliken Korea for-
mella försäkringar mot hotet av eller
användandet av kärnvapen av USA”,
ett åtagande som Nordkorea anser att
USA inte levt upp till.
Vilka möjligheter har nu USA att för-
handla fram en uppgörelse med Nord-
korea? Det kommer att fordra en stats-
mannaklokhet och en vilja att arbeta
utan hänsyn till den egna prestigen
som är mycket svår för ledarna i ett
demokratiskt land, där ”svaghet inför
utpressningshot” knappast ger röster i
nästa val.
Det är sannolikt bäst att arbeta utifrån
”Agreed Framework” utan att bry sig
om att båda sidor brutit mot flera av
dess överenskommelser. Nordkorea
önskar en non-aggressionspakt med
USA. Detta borde man i vart fall för-
söka diskutera. Det kan vara svårare
för den amerikanska opinionen att
USA återupptar sitt stöd till Nord-
koreas energiförsörjning.
Men man glömmer här den nordkore-
anska befolkningen. Folket lider av
kronisk undernäring och svält hotar.
Om inte hjälp kommer in i landet kan-
ske hundratusentals eller en miljon
dör av kyla och svält den kommande
vintern.
Amerikanska hjälporganisationer har
i begränsad omfattning arbetat i Nord-
korea under de gångna tio åren. Vän-
ner inom IPPNW som besökt landet
flera gånger har berättat att första
gången var misstänksamheten stor,
men när man kom tillbaka med mat,
mediciner och sjukhusutrustning blev
mottagandet hjärtligare. Kanske är det
dessa grupper, fredsgrupper, kristna,
kväkare, som borde få visa vägen till
en lösning av denna hotfulla och onö-
diga konflikt.
President George W. Bush kallar sig
en pånyttfödd kristen. Han skulle nu
kunna säga att han, som kristen, ame-
rikan och medmänniska, struntar i
prestigen och inför anblicken av detta
svältande och plågade folk vill göra
vad Nordkoreas kommunistiska le-
dare inte kan eller bryr sig om. Han
vill se till att barnen får mat och medi-
cin, att bostäder, skolor och sjukhus
får värme och elektricitet.
Det är inte säkert att denna väg är möj-
lig. Vi vet inte mycket om hur Kim
Sung Il tänker. Vi vet inte om diktar-
torn släpper in hjälpen, trots sin öns-
kan att bli internationellt respekterad.
Men det vore värt att försöka. Och vi
får finna oss i att en del hjälp kanske
hamnar hos den nordkoreanska mili-
tären. Kostnaden skulle i vart fall bli
mycket lägre än Irakockupationen. De
militära alternativen är egentligen
långt mindre trovärdiga och skulle
innebära mycket stora risker för en
svårkontrollerad upptrappning.
Men vågar den amerikanske presiden-
ten ta risken? Han kunde ha nytta av
att betänka den danske poeten Piet
Heins dikt:
The noble art of losing face
Might one day save the human race
And turn into eternal merit
What weaker minds would call
disgrace.
GUNNAR WESTBERG
Huvudsakliga källor:
NRDC Nuclear Notebook. North
Koreas Nuclear Program 2003.
Bulletin of the Atomic Scientist 59:2,
pp. 74-77, (March/April) 2003.
[Källa till tabellen över erforderlig
mängd klyvbart material.]
Alvarez R: North Korea: No bygones
at Youngbyon. Bulletin of the Atomic
Scientist 59:4, 38-45 (July/Aug) 2003.
(www.thebulletin.org)
Erforderlig mängd klyvbart material för ett kärnvapen
Teknisk kapacitetSprängkraftTeknisk kapacitet
lågmåttlighög(kiloton)lågmåttlighög
Plutonium av31,511842,5Höganrikat
vapenkvalitet42,51,551163,5uran
(kilo)532101374(kilo)
63,53201695
14Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:94
”Det ska inte ingå i amerikansk för-
svarspolitik att bedriva forskning och
utveckling som kan leda till produk-
tion av nya kärnvapen med låg
sprängkraft.”
Så löd det förbud mot studier av mini-
kärnvapen som två av Representant-
husets demokrater, John Spratt och
Elizabeth Furse, tog initiativ till 1993.
”Jag hoppas att Förenta Staterna inte
på nytt börjar utveckla kärnvapen,” sa
John Spratt inför Representanthusets
beslut i våras. Men hans förhopp-
ningar grusades, när kammaren antog
nästa års försvarsbeslut med 361 ja
mot 68 nej.
Trots Representanthusets starka stöd
för förslaget, uteblev inte kritiken.
”Det finns inte en dollar i presidentens
budget för att modernisera våra sko-
lor, medan försvarsbudgeten innehål-
ler 9,1 miljarder dollar till en utopi om
ett missilförsvar. 28 000 barn kommer
inte att få gå i förskola, medan femton
miljoner dollar anslås för att forska
om kärnvapenbestyckade ’bunker
busters’” sa demokraten Pete Fortney
Stark från Kalifornien under debatten.
”Det här förslaget uppmuntrar till
spridning av kärnvapen. I och med att
Ickespridningsavtalet trädde i kraft
1972, förpliktigade sig USA att arbeta
för nedrustning. Vi borde ta nya
djärva steg för att en gång för alla göra
oss kvitt hotet om en nukleär förin-
telse. Inte skapa nya hot,” påpekade
demokraten Tammy Baldwin från
Wisconsin.
”Det är ett mycket viktig och ödesdi-
gert beslut,” säger Victoria Samson på
forskningsorganisationen Center for
Defense Information (CDI) i Wash-
ington D.C. till Infobladet. ”Bush-
administrationen förefaller bereda väg
för att använda kärnvapen på slagfäl-
tet. Om man tillåter forskning om
minikärnvapen, blir nästa logiska steg
att bryta den psykologiska barriären
mot att återuppta de amerikanska
provsprängningarna, eftersom det är
rimligt att tro att vapenutvecklarna
vill se hur deras nya teorier fungerar i
verkligheten. Därefter är det troligt att
kärnvapen skulle kunna bli tänkbara
som taktiska vapen, inte minst när det
gäller så kallade ’bunker busters’ ”.
Omöjligt undvika civila
skador
”Försvarsdepartementets uppgift är
att vara beredd att försvara det ameri-
kanska folket. Och det är vad vi gör”
sa försvarsminister Donald Rumsfeld
under utfrågningarna i senaten i våras.
”Vi planerar, och vi studerar olika sa-
ker. Vi utvecklar dessa alternativ då
och då”.
”Idén att forskning om ’bunker bus-
ters’ skulle bidra till ytterligare sprid-
ning av kärnvapen, bortser från det
faktum att kärnvapen redan håller på
att spridas runt om i världen. Det sker
vare sig vi studerar nya kärnvapen el-
ler inte.”
De må vara sant att vi en gång för alla
har släppt anden ur flaskan, medger
kritikerna, men det rättfärdigar ändå
inte fortsatt forskning. ”När Förenta
Staterna aktivt och oförskräckt driver
på sitt kärnvapenprogram, är det svårt
att tro att andra länder inte skulle
känna behov av att åtminstone försöka
hålla jämna steg. Kärnvapen är
prestigefyllda för militärer, vare sig
de är iranska eller amerikanska,” sä-
ger Victoria Samson på CDI.
Utöver en politisk debatt om nya stu-
dier av kärnvapen, föregicks beslutet
också av inlägg om hur effektiva nya
”Vårt jobb
är att försvara USA!”
”Sektion 221. Upphävandet av förbud mot forskning och
utveckling av kärnvapen med låg sprängkraft.”
Den amerikanska Kongressen har åter tillåtit forskning
om nya minikärnvapen, och häver därmed ett tio år gam-
malt moratorium. Försvarsbeslutet innebär vidare att
Pentagon får utveckla nya kärnvapenbestyckade ”bunker
busters”, liksom att det blir enklare att återuppta prov-
sprängningarna i Nevadaöknen.
Men ännu är inte sista ordet sagt om hur mycket det får
kosta.
John Spratt, en av författarna till det
moratorium mot fortsatt forskning om
kärnvapen som det amerikanska Repre-
sentanthuset antog 1993.
Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:9415
kärnvapenbestyckade’bunker busters’
skulle vara. Visionen är ett vapen som
skulle kunna tränga djupt ned i mar-
ken, och där detonera med en så våld-
sam kraft och hetta, att det tillintetgör
starkt befästa bunkrar, liksom det för-
intar lager av kemiska eller biologiska
vapen. Dr. Stephen Younger, som ef-
ter tjugo år som vapenutvecklare på
Los Alamoslaboratoriet sedan två år
leder Pentagons Defense Threat
Reduction Agency tvivlar på att det är
möjligt.
”Om en anläggning ligger så djupt
ned, och har ett så hårt yttre skikt att
enbart en kärnvapenladdning skulle
kunna förstöra den, skulle det röra sig
om en så stor detonation att den skulle
medföra omfattande skador på civil-
befolkningen ovan jord. Jag känner
inte till några tekniska möjligheter att
undvika det,” sa Stephen Younger i en
amerikansk radiointervju.
”Jag tror heller inte att det är möjligt
att få en kärnvapenladdning så djupt
ned i marken innan den detonerar, att
inte explosionen skulle medföra om-
fattande radioaktivt nedfall.”
Senator Diane Feinstein från Kalifor-
nien var under den politiska debatten i
senaten inne på samma tankegångar.
”Kärnvapen kan inte tillverkas så att
de kan penetrera djupt nog för att för-
hindra radioaktivt nedfall,” påpekar
hon. ”Med utgångspunkt från tekniska
analyser vid testplatsen i Nevada,
måste ett kärnvapen med tio kilotons
sprängkraft detonera på minst 260
meters djup för att säkert förhindra att
radioaktivt material ska frigöras i luf-
ten. Men ett vapen som släpps från ett
flygplan på 12 000 meters höjd, kom-
mer bara att penetrera ned till högst
trettio meter i lös jord, och mindre än
tio meter i berg.”
”Förenta Staterna har redan en kärn-
vapenbestyckad ’bunker buster’, den
så kallade B61-11, vars sprängkraft
kan varieras från under ett, till flera
hundra kiloton. B61-11 skapar en
chockvåg som är tillräcklig för att
krossa en bunker på hundra meters
djup. Vi har vapen som kan göra job-
bet. Vi behöver inga fler.”
Användbar arsenal
”Jag tror att den här administrationen
anser att det skulle vara omöjligt att
använda ett av USAs stora kärnvapen,
eftersom det skulle orsaka så stor
skada på civilbefolkningen,” påpekar
David Krieger på fredsorganisationen
Nuclear Age Peace Foundation i
Santa Barbara. ”Det är däremot myck-
et mer troligt att man skulle använda
dessa mindre vapen.”
”Den avskräckande effekt som ett
kärnvapen med en sprängkraft på ett
megaton hade under det kalla krigets
dagar, skulle försvinna med mini-
kärnvapen. På den tiden visste vi att
en atombomb i det närmaste garante-
rade förintelse. Men idag förefaller
vapenmakarna anse att vi kan använda
sådana här mindre, taktiska kärnvapen
–och överleva. På det sättet blir de till
ännu en del av den användbara arsena-
len,” säger Victoria Samson.
Kanske är det inte ens nödvändigt att
vare sig ett minikärnvapen eller en ny
kärnvapenbestyckad ’bunker buster’
fungerar i verkligheten.
”Jag gissar att förespråkarna tänker
sig att det räcker med att andra länder
tror att vi har ett sådant vapen, och är
beredda att använda det” säger Jonat-
han Parfrey på SLMKs systerorgani-
sation PSR i Los Angeles.
Flera kritiker ser en risk att gränsen
mellan konventionella vapen och
kärnvapen blir allt mer otydlig. ”Jag
är djupt oroad över att Bushadmini-
strationens förnyade ansträngningar
att utveckla ’minikärnvapen’ är på
väg att leda vår försvarspolitik i helt
fel riktning,” påpekar senator Diane
Feinstein för Infobladet. ”Jag är rädd
att sådana vapen skulle kunna sudda
ut gränsen mellan konventionella va-
pen och kärnvapen, vilket i sin tur
skulle minska våra möjligheter att av-
råda andra från att själva utveckla
kärnvapen.”
Nerskurna anslag
Trots att Kongressen i våras kom
överens om de nya forskningssats-
ningarna, har de båda kamrarna ännu
inte lyckats komma överens om ansla-
gen. I ett överraskande drag i somras
skar Representanthuset ned den eko-
nomiska tilldelningen till nya ’bunker
busters’ från femton till fem miljoner
dollar, samtidigt som de äskade ansla-
gen för taktiska minikärnvapen och
ökad beredskap för nya provspräng-
ningar helt ströks under försvars-
budgeten för nästa år. Ett gemensamt
utskott med representanter från både
Senat och Representanthus ska nu för-
söka hitta en kompromiss.
I tider med ökad arbetslöshet och ett
stort budgetunderskott är det möjligt
att Pentagons önskelista åtminstone
till en del kommer att få stå tillbaka.
”Varför ska vi öppna dörren för ytter-
ligare kärnvapenutveckling, när vi
samtidigt säger till Nordkorea att detta
är oacceptabelt,” säger senator Diane
Feinstein.
”Vi talar om för andra länder att de
inte ska utveckla kärnvapen. Vi talar
om för andra länder att de inte ska
sälja fissilt material. Vi är bekymrade
när Nordkorea har plutonium och
uran, och när Iran börjar upparbeta
uran. Ändå är det rätt av oss att samti-
digt börja utveckla vapen med en tred-
jedel av sprängkraften av den bomb
som släpptes över Hiroshima och
omedelbart dödade 175 000 männis-
kor. Jag tycker inte det är rätt. Och jag
tror inte att det är vad det amerikanska
folket vill,” säger Diane Feinstein.
Text & bild:
CLAES ANDREASSON
Los Angeles.
Victoria Samson, Center for Defense
Information.
16Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:94
viteter i Europa och globalt lyftes av
flera fram som något viktigt att arbeta
med och diskutera inför och i sam-
band med dessa möten.
Åland – demilitariserad zon
Valet av Åland som plats för helgens
seminarium var lyckat av många an-
ledningar. Öarna intar en intressant
särställning i Skandinavien såsom en
del av Finland med en mycket auto-
nom ställning gentemot Helsingfors
och därtill egen flagga och egna fri-
märken. Med svenska som sitt offici-
ella språk, euron som valuta och det
geografiska läget mitt i Östersjön med
korta avstånd till såväl skandinaviska
som baltiska länder kan väl Åland sä-
gas vara en idealisk plats för interna-
tionella möten och multilaterala sam-
arbetsinitiativ. Att de åländska öarna
därtill utgör en demilitariserad zon se-
dan 1856 och dessutom räknas som
neutral mark sedan 1921 var naturligt-
vis ytterligare en god förutsättning för
ett lyckat möte om kärnvapennedrust-
ning och alternativa vägar till säkerhet
och fred!
Åland 19-21 september 2003
Seminarium
om kärnvapen
För att diskutera och förhoppningsvis
hitta svar på dessa och andra frågor
möttes ett drygt 20-tal medicinare från
Norge och Sverige vid färjetermina-
len i Stockholm en tidig fredags-
morgon i september. Resan skulle gå i
österled mot en intensiv diskussions-
och arbetshelg i kärnvapenmotstån-
dets tecken och vid slutdestinationen
Mariehamn på Åland skulle vi sam-
manstråla med ytterligare ett 30-tal
kolleger från Finland, Estland och
Ryssland. Tyvärr saknades våra dan-
ska kolleger under helgen.
En härlig frukostbuffet, med vacker
utsikt över Stockholms skärgård från
fören på Isabellas övre våningar, blev
till en bra start på fredagen och fyllde
oss alla med kraft och inspiration för
att påbörja arbetet. Under vice ordfö-
rande Frida Sundbergs ledning disku-
terades utbildningsmaterialet ”Lär om
kärnvapen” som nu översätts till eng-
elska, stundande internationella mö-
ten i London i november samt världs-
kongressen i Kina september 2004.
IPPNW:s framtida ledarskap och akti-
Hur kan jag som individ bäst förstå kärnvapen- och säker-
hetssituationen i världen idag?
Vad kan jag göra för att sprida mina kunskaper och mitt
engagemang och på så sätt engagera andra?
Hur kan vi tillsammans bäst verka för en fredligare värld
där säkerhet inte är byggt på mängden vapen en individ
eller ett land har utan på andra faktorer som samarbete,
gemensamma mål och förståelse mellan folk?
Kärnvapensituationen
i världen
Ett par kilometer söder om Marie-
hamn, nere vid Östersjön inledde vi så
arbetet med att på fredagskvällen höra
Jan Prawitz från Utrikespolitiska in-
stitutet tala om kärnvapensituationen i
världen idag. En historisk översikt be-
rättade om den växande skaran av
KV-länder fram till icke-spridning-
savtalets (NPT) tillkomst 1968. Som
mest hade världen omkring 70 000
kärnvapen att bekymra sig över
(1986) – idag är den siffran mindre,
men fortfarande oroväckande hög:
16 235! Indiens och Pakistans KV-
kapplöpning belystes som ett sätt att
uppnå maktstatus i världspolitiken.
Jämför exempelvis Storbritanniens
och Frankrikes ställning i FN:s säker-
hetsråd – dessa små stater har kärnva-
pen och varsin permanent plats medan
jättestaten Indien inte åtnjuter samma
privilegium. Kan kanske KV-inneha-
vet vara en strävan efter detta? Tanken
skrämmer ...
Vad gäller Iran och Nordkorea häv-
dade Jan Prawitz att dessa länder är
mycket långt (minst 7–8 år) från att
verkligen lyckas med att utveckla sina
egna kärnvapen, trots pågående
kärnkraftsutveckling i Iran och hot om
KV från Nordkorea.
Vi måste tala klarspråk
Martin Tondel berättade senare under
kvällen om strålningsfysik och på-
minde oss om de fruktansvärda konse-
kvenser ett KV-krig skulle ha på den
drabbade befolkningen – och gjorde
Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:9417
återigen tydligt klart varför vi som lä-
kare har ett ansvar att i den preventiva
medicinens och folkhälsans namn tala
klarspråk om dessa förintelsevapen.
Med otäckt illustrativa exempel från
Hiroshima fick vi veta att den 12,5 ki-
loton stora bomben dödade 119.000
människor och skadade ytterligare
78.000 (av en total befolkning på
350.000!). Den otäcka meningen ”In
case of a nuclear attack – don’t bother
to call your doctor. S/he is already
dead!” fick en mycket konkret inne-
börd i vetskapen att 270 av de 300 lä-
karna i Hiroshima antingen dog eller
skadades i anfallet. Detsamma gällde
för 1 500 av 1 700 sjuksköterskor
samtidigt som 92 % av alla byggnader
(inklusive sjukhus) var förstörda eller
skadade – kort sagt: sjukvård i efter-
förloppet är en utopi!
Efter allt detta kändes den hemlagade
middagen (en familj driver med stor
omsorg pensionatet) som en bra till-
flykt för andra tankar för en stund. Ett
glatt gäng rundade sedan av kvällen
med bastubad och dopp i Östersjön.
KV-terrorism reellt hot
Lördagen bjöd strålande solsken pas-
sande för vårt pensionat (som hette
Solhem!) och möjlighet till nya kun-
skaper och samtal. Jan Prawitz talade
om risken för kärnvapenterrorism och
konstaterade att den terrorist som vill
tillverka egna KV stöter på ett flertal
problem – t.ex. problemet att anskaffa
uran eller plutonium och kanske fram-
för allt att hantera det, vilket både är
svårt och dyrt. En erfaren expert med
tillgång till laboratorier etc skulle kan-
ske kunna tillverka ett KV på några
månaders tid – för andra är det avse-
värt svårare. Transport och hantering
av själva bomben är också ett hinder
för icke-experten.
En potentiell KV-terrorist kan dock
oftast bortse från sådant som format,
design och verkansgrad på vapnet
(terrormålet kan ju vara uppnått även
med en liten och okontrollerad
sprängeffekt) och kan därför tillverka
det ”på plats”.
Trots Jan Prawitz’ ganska positiva
och lugnande ord om att KV-terrorism
inte är särskilt sannolikt i dagsläget
kunde vi ändå enas om att hotet verk-
och på sitt budskap för att med trovär-
dighet och passion kunna förmedla
det till andra.
Middagen, bastubadet och grillvick-
ningen under en stjärnklar himmel
nere vid havets strand utgjorde en fin
avslutning och välbehövd återhämt-
ning efter en intensiv dag!
På seminariets sista dag demonstrera-
des den cd-skiva som Klas Lundius
gjort i ordning med material och bil-
der att använda vid presentationer och
föredrag om kärnvapenfrågan – ett
mycket värdefullt instrument för alla
som skall ut och informera i framti-
den.
I små grupper drog vi så upp riktlinjer
för hur vi vill nå ut med vårt budskap i
våra respektive länder och hemorter
innan det var dags att sammanfatta
helgen och sätta oss på bussen in till
Mariehamn igen. Här skildes vi från
våra vänner och kolleger från våra
östra grannländer och steg ombord på
färjan för hemfärden, där arbetet återi-
gen tog vid och avslutades först en
knapp timme innan vi såg Stockholm
på nära håll igen.
Som sammanfattning av denna inten-
siva och mycket givande helg kan jag
säga att det var väldigt stimulerande
att få en så grundlig genomgång av
kärnvapenfrågan, ledd av så kunniga
och entusiastiska föreläsare och dis-
kussionsledare. Att få fördjupa sig så i
detta viktiga ämne under tre hela da-
gar har verkligen stärkt våra kunska-
per, vårt engagemang och vår vilja att
arbeta vidare. Vad viktigare är är att vi
också fått möjligheten att prata ihop
oss mellan orter, mellan länder och
mellan läkare och studenter om de
strategier vi tänkt oss för framtida ar-
bete. Nya vänskapsband har knutits
och nya samarbetsplaner har tagit
form. Med vetskapen om att ”vi är
viktiga” kan vi nu gå vidare med ny
styrka i vårt gemensamma arbete –
att avskaffa världens alla kärnva-
pen!
MATS HOGMARK
AT-läkare i Falun och
styrelseledamot i SLMK
mats.hogmark@slmk.org
[Se bilder från Ålandskursen på mitt-
uppslaget.]
ligen finns och absolut bör tas på all-
var.
Vi kan påverka!
Hans Levander talade engagerat och
inspirerande om individens och grup-
pens möjligheter att faktiskt påverka
vår omvärld att verka för fred och för
att avskaffa kärnvapnen. Med projek-
tet ”Dialog med beslutsfattare” som
utgångspunkt och påståendet att ”jag
är viktig och jag kan påverka” i grun-
den belystes vikten av ett ändrat
säkerhetstänkande och ett aktivt an-
vändande av vår medicinska kompe-
tens i argumentationen. ”Citizen
diplomacy” var ett nyckelord som vi-
sar på våra möjligheter att påverka:
som läkare och läkarstudenter reser
vi, överskrider gränser, samtalar och
samarbetar med folk i andra länder
och diskuterar vår kunskap och vårt
engagemang på andra språk. Med
kunskap, motivation, planering och
resurser kan vi uppnå handling och
med handlingen resultat!
Åsa Wihlborg presenterade därefter
studentprojektet ”Nuclear Weapons
Inheritance” och inspirerade till delta-
gande i framtida studentdelegationer
till kärnvapenstaterna, nu närmast In-
dien och Pakistan i november.
Ödesdigra konsekvenser
Efter en föreläsning om de internatio-
nella avtal som reglerar kärnvapen-
innehav och spridning (där bl.a. tan-
ken om en KV-fri zon sträckande sig
från Skandinavien till Svarta havet
väckte intresse och mersmak!) tog
Christina Vigre-Lundius vid med
”Human Factor”-projektet. På ett le-
vande och mycket handfast sätt fick
hon seminariedeltagarna att inse den
stora risk det innebär att kärnvapnen
hanteras av människor, som kan vara
trötta, sjuka eller ur form av annan an-
ledning. De ödesdigra konsekvenser
ett misstag från en sådan person skulle
kunna få hade ju redan tidigare gjorts
alltför tydliga för oss.
Att tro på sitt budskap
Komminister Per Sundberg avslutade
dagen med att leda en diskussion om
konsten att föra fram ett budskap och
tala inför andra. Vi påmindes om vik-
ten av att man måste tro på sig själv
Jan Prawitz
Frida Sundberg
Kärnvapen-
kunskap
19–21 september 2003
Per Sundberg
Hans Levander
Workshop på bryggan
Bjørn Hilt talar med Ann Polin från
S:t Petersburg.
LAND
Åsa Wihlborg
Dr Jann Storsæter och de norska studenterna
Rune Dahl och Sveinung Larsen.
Madeleine Johansson, Anna-Karin Jacobsson och
Åsa Wihlborg, studenter från Umeå.
Kursens arrangörer: Klas Lundius, Ulla-Maja
Silverhuth, Frida Sundberg, Patrick Sand-
ström och Mari Levander.
Ålands radio intervjuar Ann Polin, medicin-
student från S:t Petersburg.
20Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:94
Konferensen ”Kultur des Friedens” ägde
rum i Berlin i vackraste vårväder. Men
programmet var så intressant och
späckat att ingen hann njuta av det.
Konferensen hade arrangerats av ”Lä-
kare mot Kärnvapen” i Tyskland som
har ett mycket bredare mandat än vad vi
har i Sverige. Tyska föreningen arbetar
även med frågor som rör handeldva-
pen, kärnkraft, miljön, nord-syd-kon-
flikten och landminor.
På konferensen var det föredrag och
workshops från kl 18 på torsdagen till
kl 14 på söndagen med program till kl
22 både på fredagen och lördagen. Ty-
värr vad det inte så mycket pauser mel-
lan de olika aktiviteterna, så det fanns
inte så stora möjligheter att sitta och
prata med de andra ca 800 konferens-
deltagarna och knyta kontakter. Synd
att endast jag deltog från SLmK efter-
som det ger en enorm inspiration att få
vara med på en sådan här konferens.
Både Horst-Eberhard Richter och Jo-
seph Weizenbaum, som inledde konfe-
rensen på torsdagskvällen, talade om
allas vårt ansvar. Joseph Weizenbaum
påpekade, att utan vetenskapsmän kan
inga moderna vapen utvecklas. Vi har
ingen rätt att klaga på politikerna så
länge vi själva samarbetar. Han talade
också om hur vi talar om krig och hur vi
använder ord som är relaterade till va-
pen och krig. Som exempel nämnde
han ”rena” krig, man säger att soldater
faller istället för att säga att de mördas.
Han talade om en ”korruption av språ-
ket” som är avsiktlig och som gör att vi
inte längre blir uppmärksamma på vad
som verkligen menas. Flera av talarna
återkom under de följande dagarna till
”Weizenbaum-listan”.
Rapport från
Kultur des Friedens
– en konferens i Berlin
1–4 maj 2003
Neville Alexander från UCT, Kap-
stadens största universitet talade till-
sammans med flera andra under titeln
”Aktuell världs(o)ordning” Hans un-
derrubrik löd ”Har det tredje världskri-
get brutit ut mot tredje världen?”. Han
talade om den ojämlikhet som nu råder
i världen, om USA:s messianska ofel-
barhet. Han ansåg att Bush förklarat
krig mot tredje världen. Enda sättet för
dessa länder att skydda sig mot USA’s
hot är att foga sig.
Kiflemariam Gebre-Wold från Bonn
arbetar med ett småvapenprojekt i Etio-
pien och han berättade om småvapen-
situationen i världen. Man beräknar att
det totalt finns ca 600 miljoner små-
vapen, dvs vapen som kan hanteras av
en eller högst två personer. Av dessa är
ca 60% i privata händer, resten hos
militär och polis. Ca 1000 småvapen
kommer in i södra Tyskland illegalt
varje år. I Kenya och Uganda är ca 60%
av patienterna skottskadade personer
och belastar en redan ansträngd sjuk-
vård ytterligare. Han poängterade att
det är viktigt att diskutera småvapen-
frågan och att få till stånd ett samarbete
mellan militären och civilsamhället för
att förbättra kontrollen av vapnen. (Även
i Sverige finns det en hel del illegala
vapen i omlopp. Varje dag kan man läsa
i tidningen om väpnade rån på olika
platser i Sverige och om personer som
skottskadats. Se efter i tidningen själva
får ni se hur vanligt det är! Min kom-
mentar.)
Ett mycket intressant föredrag hölls av
sociologen Elke Steven från Berlin. Hon
talade om terrorbekämpningen och vad
den hade för följder för de mänskliga
rättigheterna. Fångar i USA kan hållas
häktade längre än före 11 september
2001. I Tyskland samlar man data om
medborgarna på ett annat sätt än tidi-
gare. Man kontrollerar efter rasistiska
kriterier vilket gör att man hittar fler
kriminella bland invandrare eftersom
man inte kontrollerar andra grupper på
samma sätt. Hon ansåg att man använde
terrorismbekämpningen för att legiti-
mera ökade rättigheter för polis och
säkerhetstjänst, för rätten att utöka
kontrollerna av medborgarna.
Ernst-Otto Czempiel, professor emeri-
tus i internationell politik och utrikes-
politik, höll på lördagskvällen ett ut-
märkt föredrag under rubriken ”Världs-
politik i förändring”. Sedan 1990 har
USA fört tre krig - mot Serbien, Afgha-
nistan och Irak. Man har planer på even-
tuellt två ytterligare krig - mot Iran och
Syrien. Fram till år 2000 har man alltid
samarbetat med andra, nu eftersträvar
man hegemoni med våld på ett annat
sätt än tidigare. Man tar sig rätten att
använda icke-provocerat våld mot vem
det vara månde, inte enbart mot Irak.
Bush söker enligt föredragshållaren inte
fred utan konflikt. Dock kan man inte
skylla detta på enbart Bush. En milita-
risering av säkerhetspolitiken har på-
gått de senaste tio åren, något som kon-
stigt nog inte alls diskuteras. Inget av de
förda krigen sedan 1990 har kommit till
sin tänkta lösning. Tyvärr finns en stark
föreställning kvar att man måste ut-
kämpa ett krig för att få fred. Men det
finns alternativ till krig. Det är viktigt
att alternativen är bättre och mer fram-
gångsrika än krigen varit. Strukturerna
måste förändras. Eftersom det inte finns
någon världsregering som kan skapa
säkerhet, behövs FN som ett instrument
Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:9421
för att minska osäkerheten. USA måste
fås att delta mer aktivt i FN och FN
behöver stärkas. Diktaturer är beroende
av våld och beredda att använda våld.
Här är det viktigt att arbeta för demo-
krati, den allra viktigaste strategin för
fred. I Irak stärktes i stället diktaturen
före kriget genom Europas och USA:s
agerande. Ett politiskt internationellt
ingripande som alternativ till ett mili-
tärt måste bli en framtida möjlighet
även i interna angelägenheter. Det kom-
mer att kosta mycket tankar och inves-
teringar men måste anses bättre än ett
krig.
Vad kan då Europa göra? Mer! Inte
tiga! är föredragshållarens svar. Mak-
ten att definiera problemet är viktig.
Vilket är problemet i en konflikt? Det är
också viktigt att diskutera öppet och
officiellt med politiker och alla andra
medborgare. Pengar för konfliktlösning
borde tas ur försvarsbudgeten. (Det har
man delvis lyckats med i Tyskland på
initiativ bl a av Ulrich Gottstein från
tyska Läkare mot Kärnvapen. Min kom-
mentar) Det borde alltså bildas ett mi-
nisterium för fred och konfliktlösning.
Om man gör fred till ett affärsprojekt,
då blir det fred. Och till sist: fredsarbete
måste bli ett karriärjobb. Vapnen finns
- politiken måste bli en annan.
Låt mig så avsluta med försök till ett
referat av konferensens höjdpunkt.
Hans-Peter Dürr, professor i fysik, höll
en bejublad och medryckande föreläs-
ning som slutade med stående ovatio-
ner. Han menade att vi inte längre kan
unna oss lyxen av att vara pessismistiska.
Vi måste skapa en moralisk medveten-
het. Det måste uppstå en förnuftets
massrörelse som också måste nå politi-
kerna. Ett ord som han återkom till flera
gånger under föredraget var ”samhö-
righet” (Verbundenheit). Vi måste se
världen som den helhet den är, dvs
holistisk. Han framhåller att det beror
på oss alla hur vi föreställer oss framti-
den och hur den faktiskt sedan blir. Alla
människor är med och skapar framti-
den. Förutsättningarna för att alla ska
kunna vara med måste skapas, nu är
spelpla! nen alldeles för sluttande för
att alla ska kunna vara med på lika
villkor. Varje människa är skyldig att se
till att de fördelar hon har även kommer
alla andra till del, det ska vara varje
människas bidrag till ”livet”. Vi måste
inse, att det otroliga inte är otroligt, det
beror på oss alla hur troligt det blir. En
elefant besegras snarare av ett virus än
av en annan elefant!
Vi bjöds på otroligt duktiga talare, som
uppvisade ett oerhört engagemang och
en enorm kunskap om fredsfrågor, juri-
dik, politik, religion etc. Applåderna
var långa och många. Det fanns flera
parallella sessioner varje dag och jag
har här inte alls redovisat alla jag deltog
i. Jag har valt ut några som visar på
svårigheterna att uppnå en ”Kultur des
Friedens” och andra som jag hoppas
kan ge er inspiration och tankar om hur
en sådan kultur kan skapas.
ANNELI SCHMAUCH
anneli.schmauch@slmk.org
PROGRAM
Fredag
kl.19.00Öppet styrelsemöte Barn-och Ungdomsklinikens konferensrum, plan
SV, Norrlands Universitetssjukhus
Lördag
kl.09.30Kaffe matsalen Hotell Björken, Norrlands Universitetssjukhus
kl.10.00Föreläsning av forskare från FOI (R. Bergman, B. Sandström)
Hotell Björken
kl.12.00Lunch Hotell Björken
Lörd emhoppas vi kunna erbjuda ett studiebesök på FOI (Totalförsvarets
Forskningsinstitut) samt därefter en föreläsning i katastrofmedicin.
Lörd kvällmiddag/socialt program
Sönd
kl.10.00Årsmöteförhandlingar Hotell Björken
kl.11.00Föredrag om situationen i Ryssland
kl.12.00Lunch Hotell Björken
Avresa till Stockholm med SAS eller Malmö Aviation:
14.30, 14.40, 15.55, 18.00, 18.45, 20.25
Se även annons på tidningens baksida.
Höstmöte/Årsmöte i Umeå
Fredag – söndag 5–7 december
22Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:94
Twenty Mishaps That Might
Have Started Accidental
Nuclear War
by Alan F. Phillips, M.D
Ever since the two adversaries in
the Cold War, the U.S.A. and the
U.S.S.R., realized that their nuclear
arsenals were sufficient to do disast-
rous damage to both countries at short
notice, the leaders and the military
commanders have thought about the
possibility of a nuclear war starting
without their intention or as a result of
a false alarm. Increasingly elaborate
accessories have been incorporated in
nuclear weapons and their delivery
systems to minimize the risk of unau-
thorized or accidental launch or det-
onation. A most innovative action was
the establishment of the “hot line”
between Washington and Moscow in
1963 to reduce the risk of misunder-
standing between the supreme com-
manders.
Despite all precautions, the possibility
of an inadvertent war due to an un-
predicted sequence of events remain-
ed as a deadly threat to both countries
and to the world. That is the reason I
am prepared to spend the rest of my
life working for abolition of nuclear
weapons.
One way a war could start is a false
alarm via one of the warning systems,
followed by an increased level of
nuclear forces readiness while the
validity of the information was being
checked. This action would be de-
tected by the other side, and they
would take appropriate action; detec-
tion of the response would tend to
confirm the original false alarm; and
so on to disaster. A similar sequence
could result from an accidental nu-
clear explosion anywhere. The risk of
such a sequence developing would be
increased if it happened during a
period of increased international
tension.
On the American side many “false
alarms” and significant accidents
have been listed, ranging from trivial
to very serious, during the Cold War.
Probably many remain unknown to
the public and the research commun-
ity because of individuals’ desire to
avoid blame and to maintain the good
reputation of their unit or command.
No doubt there have been as many
mishaps on the Soviet side. One has
been reported in which a Russian
officer, on 23 September 1983, de-
cided on his own initiative not to re-
port an apparently grave warning on
his computer screen, in the correct
belief that it was a false warning. He
may have saved the world, but was
disgraced for failing to follow his
orders; his career was ruined, and he
suffered a mental breakdown.
Working with any new system, false
alarms are more likely. The rising
moon was misinterpreted as a missile
attack during the early days of long-
range radar. A fire at a broken gas
pipeline was believed to be enemy
jamming by laser of a satellite’s infra-
red sensor when those sensors were
first deployed.
The risks are illustrated by the follow-
ing selections of mishaps. If the
people involved had exercised less
caution, or if some unfortunate coin-
cidental event had occurred, escala-
tion to nuclear war can easily be
imagined. Details of some of the
events differ in different sources:
where there have been disagreements,
I have chosen to quote those from the
carefully researched book, “The
Limits of Safety” by Scott D. Sagan.
Sagan gives references to original
sources in all instances.
These examples represent only a
fraction of the false alarms that have
been reported on the American side.
Many on both sides probably remain
unreported, or are hidden in records
that remain classified.
1956, Nov. 5:
Suez Crisis coincidence
British and French Forces were
attacking Egypt at the Suez Canal.
The Soviet Government had sug-
gested to the U.S. that they combine
forces to stop this by a joint military
action, and had warned the British and
French governments that (non-nu-
clear) rocket attacks on London and
Paris were being considered. That
night NORAD HQ received messages
that:
(i) unidentified aircraft were flying
over Turkey and the Turkish air
force was on alert
(ii) 100 Soviet MIG-15’s were flying
over Syria
(iii) a British Canberra bomber had
been shot down over Syria
(iv) the Soviet fleet was moving
through the Dardanelles.
It is reported that in the U.S.A.
General Goodpaster himself was
concerned that these events might
trigger the NATO operations plan for
nuclear strikes against the U.S.S.R.
The four reports were all shown
afterwards to have innocent explana-
tions. They were due, respectively, to:
Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:9423
correction arrived making it a third-
level “Cocoa” alert, at which the
bombers stayed on the runway with
engines running and waited for further
orders. If even one bomber had taken
off, it might have been very difficult
to recall it or stop it.]
The Cuban missile crisis lasted for
the two weeks 14–28 October 1962.
Many dangerous events took place
in relation to the crisis, some of
them because of changes made to
enhance military readiness. Eleven
have been selected:
1962, Aug. 23:
B-52 Navigation Error
SAC Chrome Dome airborne alert
route included a leg from the northern
tip of Ellesmere Island, SW across the
Arctic Ocean to Barter Island, Alaska.
On 23 August 1962, a B-52 nuclear
armed bomber crew made a naviga-
tional error and flew a course 20 de-
grees too far towards the north. They
approached within 300 miles of
Soviet airspace near Wrangel island,
where there was believed to be an in-
terceptor base with aircraft having an
operational radius of 400 miles.
Because of the risk of repetition of
such an error, in this northern area
where other checks on navigation are
difficult to obtain, it was decided to
fly a less provocative route in the
future. However, the necessary orders
had not been given by the time of the
Cuban missile crisis in October, so
throughout that crisis the same north-
ern route was being flown 24 hours a
day.
1962, Aug.–Oct.:
U2 flights into Soviet
airspace
U2 high altitude reconnaissance
flights from Alaska occasionally
strayed unintentionally into Soviet
airspace. One such episode occurred
in August 1962. During the Cuban
missile crisis on October of 1962, the
U2 pilots were ordered not to fly
within 100 miles of Soviet airspace.
On the night of 26 October, for a
reason irrelevant to the crisis, a U2
pilot was ordered to fly a new route,
over the north pole, where positional
checks on navigation were by sextant
only. That night the aurora prevented
good sextant readings and the plane
strayed over the Chukotski Peninsula.
Soviet MIG interceptors took off with
orders to shoot down the U2. The pilot
contacted his U.S. command post and
was ordered to fly due east towards
Alaska. He ran out of fuel while still
over Siberia. In response to his S.O.S.,
U.S. F102-A fighters were launched
to escort him on his glide to Alaska,
with orders to prevent the MIG’s from
entering U.S. airspace. The U.S. inter-
ceptor aircraft were armed with nu-
clear missiles. These could have been
used by any one of the F102-A pilots
at his own discretion.
1962, Oct. 24:
Russian satellite explodes
On 24 October a Soviet satellite
entered its own parking orbit, and
shortly afterward exploded. Sir
Bernard Lovell, director of the Jodrell
Bank observatory wrote in 1968: “the
explosion of a Russian spacecraft in
orbit during the Cuban missile crisis
... led the U.S. to believe that the
USSR was launching a massive
ICBM attack.” The NORAD Com-
mand Post logs of the dates in ques-
tion remain classified, possibly to
conceal reaction to the event. Its oc-
currence is recorded, and U.S. space
tracking stations were informed on 31
October of debris resulting from the
break up of “62 BETA IOTA.”
1962, Oct. 25:
Duluth intruder
At around midnight on 25 October, a
guard at the Duluth Sector Direction
Center saw a figure climbing the
security fence. He shot at it, and
activated the “sabotage alarm”. This
automatically set off sabotage alarms
at all bases in the area. At Volk Field,
Wisconsin, the alarm was wrongly
wired, and the Klaxon sounded which
ordered nuclear armed F-106A inter-
ceptors to take off. The pilots knew
there would be no practice alert drills
while DEFCON 3 was in force, and
they believed World War III had
started.
(i) a flight of swans
(ii) a routine air force escort (much
smaller than the number re-
ported) for the president of Syria,
who was returning from a visit to
Moscow
(iii) the Canberra bomber was forced
down by mechanical problems
(iv) the Soviet fleet was engaged in
scheduled routine exercises.
1961, Nov. 24:
BMEWS communication
failure
On the night of 24 November 1961, all
communication links went dead be-
tween SAC HQ and NORAD. The
communication loss cut off SAC HQ
from the three Ballistic Missile Early
Warning Sites (BMEWS) at Thule
(Greenland,) Clear (Alaska,) and
Fylingdales (England,). There were
two possible explanations facing SAC
HQ: either enemy action, or the coin-
cidental failure of all the commun-
ication systems, which had redundant
and ostensibly independent routes,
including commercial telephone cir-
cuits. All SAC bases in the United
States were therefore alerted, and B-
52 bomber crews started their en-
gines, with instructions not to to take
off without further orders. Radio com-
munication was established with an
orbiting B-52 on airborne alert, near
Thule. It contacted the BMEWS sta-
tions by radio and could report that no
attack had taken place.
The reason for the “coincidental” fail-
ure was that the redundant routes for
telephone and telegraph between
NORAD and SAC HQ all ran through
one relay station in Colorado. At that
relay station a motor had overheated
and caused interruption of all the
lines.
[NOTE: Long after I wrote this, a
reader informed me that he was a
technician at Plattsburgh Air Force
Base at the time. The order reached
that Base as an “Alpha” alert, the
highest level, at which nuclear-armed
bombers were to fly direct to their
targets and bomb, without waiting at
the failsafe point for further orders.
Before any bomber could take off the
24Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:94
Immediate communication with
Duluth showed there was an error. By
this time aircraft were starting down
the runway. A car raced from com-
mand centre and successfully signal-
led the aircraft to stop.
The original intruder was a bear.
1962, Oct. 26:
ICBM Test Launch
At Vandenburg Air Force Base,
California, there was a program of
routine ICBM test flights. When
DEFCON 3 was ordered all the
ICBM’s were fitted with nuclear
warheads except one Titan missile
that was scheduled for a test launch
later that week. That one was
launched for its test, without further
orders from Washington, at
4 a.m. on the 26th.
It must be assumed that Russian
observers were monitoring U.S.
missile activities as closely as U.S.
observers were monitoring Russian
and Cuban activities. They would
have known of the general change-
over to nuclear warheads, but not that
this was only a test launch.
1962, Oct. 26:
Unannounced Titan
missile launch
During the Cuba crisis, some radar
warning stations that were under
construction and near completion
were brought into full operation as
fast as possible. The planned overlap
of coverage was thus not always avail-
able.
A normal test launch of a Titan-II
ICBM took place in the afternoon of
26 October, from Florida towards the
South Pacific. It caused temporary
concern at Moorestown Radar site un-
til its course could be plotted and
showed no predicted impact within
the United States. It was not until after
this event that the potential for a
serious false alarm was realized, and
orders were given that radar warning
sites must be notified in advance of
test launches, and the countdown be
relayed to them.
1962, Oct. 26:
Malmstrom Air Force Base
When DEFCON 2 was declared on 24
October, solid-fuel Minuteman-1
missiles at Malmstrom Air Force Base
were being prepared for full
deployment. The work was acceler-
ated to ready the missiles for opera-
tion, without waiting for the normal
handover procedures and safety
checks. When one silo and the first
missile were ready on 26 October no
armed guards were available to cover
transport from the normal separate
storage, so the launch enabling equip-
ment and codes were all placed in the
silo. It was thus physically possible
for a single operator to launch a fully
armed missile at a SIOP target.
During the remaining period of the
Crisis the several missiles at Malm-
strom were repeatedly put on and off
alert as errors and defects were found
and corrected. Fortunately no com-
bination of errors caused or threatened
an unauthorized launch, but in the
extreme tension of the period the
danger can be well imagined.
October 1962:
NATO Readiness
It is recorded that early in the crisis,
in order to avoid provocation of
the U.S.S.R., British Prime Minister
Harold Macmillan and NATO Su-
preme Commander General Lauris
Norstad agreed not to put NATO on
alert. When the U.S. Joint Chiefs of
Staff ordered DEFCON 3, Norstad
was authorized to use his discretion in
complying, and Norstad did not order
a NATO alert. However, several
NATO subordinate commanders did
order alerts to DEFCON 3 or equival-
ent levels of readiness at bases in West
Germany, Italy, Turkey, and United
Kingdom. This seems to have been
largely due to the action of General
Truman Landon, CINC U.S. Air
Forces Europe, who had on his own
initiative started alert procedures on
17 October in anticipation of a serious
crisis over Cuba.
1962, October:
British Alerts
When the U.S. SAC went to
DEFCON 2, on 24 October, the
British Bomber Command was carry-
ing out an unrelated readiness exer-
cise. On 26 October, Air Marshall
Cross, CINC of Bomber Command,
decided to prolong the exercise be-
cause of the Cuba crisis, and later in-
creased the alert status of British nu-
clear forces, so that they could launch
in 15 minutes.
It seems likely that Soviet intelligence
would perceive these moves as part of
a coordinated plan in preparation for
immediate war. They could not be ex-
pected to know that neither the British
Minister of Defence nor Prime Minis-
ter Macmillan had authorized them.
It is disturbing to note how little was
learned from these errors in Europe.
McGeorge Bundy wrote in “Danger
and Survival” (New York: Random
House 1988), “the risk [of nuclear
war] was small, given the prudence
and unchallenged final control of the
two leaders.”
1962, Oct. 28:
Moorestown false alarm
Just before 9 a.m. on 28 October the
Moorestown, New Jersey, radar oper-
ators informed the national command
post that a nuclear attack was under
way. A test tape simulating a missile
launch from Cuba was being run, and
simultaneously a satellite came over
the horizon. Operators became con-
fused and reported by voice line to
NORAD HQ that impact was ex-
pected 18 miles west of Tampa at 9:02
a.m. The whole of NORAD was alert-
ed, but before irrevocable action had
been taken it was reported that no
detonation had taken place at the pre-
dicted time, and Moorestown oper-
ators reported the reason for the false
alarm.
During the incident overlapping
radars that should have been available
to confirm or disagree, were not in
operation. The radar post had not re-
ceived routine information of satellite
passage because the facility carrying
out that task had been given other
work for the duration of the crisis.
Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:9425
1962, Oct.28:
False warning due to
satellite sighting
At 5:26 p.m. on 28 October, the
Laredo radar warning site had just
become operational. Operators mis-
identified a satellite in orbit as two
possible missiles over Georgia and
reported by voice line to NORAD
HQ. NORAD was unable to identify
that the warning came from the new
station at Laredo and believed it to be
from Moorestown, and therefore more
reliable. Moorestown failed to inter-
vene and contradict the false warning.
By the time the CINC, NORAD had
been informed, no impact had been
reported and the warning was “given
low credence.”
End of Cuba crisis events
1962, Nov. 2:
The Penkovsky False
Warning
In the fall of 1962, Colonel Oleg Pen-
kovsky was working in Russia as a
double agent for the CIA. He had been
given a code by which to warn the
CIA if he was convinced that a Soviet
attack on the United States was im-
minent. He was to call twice, one
minute apart, and only blow into the
receiver. Further information was then
to be left at a “dead drop” in Moscow.
The pre-arranged code message was
received by the CIA on 2 November
1962. It was not known at the CIA that
Penkovsky had been arrested on 22
October. Penkovsky knew he was
going to be executed. It is not known
whether he had told the KGB the
meaning of the code signal or only
how it would be given, nor is it known
exactly why or with what authoriz-
ation the KGB staff used it. When
another CIA agent checked the dead
drop he was arrested.
1965, November:
Power failure and faulty
bomb alarms
Special bomb alarms were installed
near military facilities and near cities
in the U.S.A., so that the locations of
nuclear bursts would be transmitted
before the expected communication
failure. The alarm circuits were set up
to display a red signal at command
posts the instant that the flash of a
nuclear detonation reached the sensor,
and before the blast could put it out of
action. Normally the display would
show a green signal, and yellow if the
sensor was not operating or was out of
communication for any other reason.
During the commercial power failure
in the NE United States in November
1965, displays from all the bomb
alarms for the area should have shown
yellow. In fact, two of them from
different cities showed red because of
circuit errors. The effect was consist-
ent with the power failure being due to
nuclear weapons explosions, and the
Command Center of the Office of
Emergency Planning went on full
alert. Apparently the military did not.
1968, Jan. 21:
B-52 crash near Thule
Communication between NORAD
HQ and the BMEWS station at Thule
had 3 elements:
1. Direct radio communication.
2. A “bomb alarm” as described
above.
3. Radio Communication relayed
by a B-52 bomber on airborne
alert.
On 21 January 1968, a fire broke out
in the B-52 bomber on airborne alert
near Thule. The pilot prepared for an
emergency landing at the base. How-
ever the situation deteriorated rapidly,
and the crew had to bale out. There
had been no time to communicate
with SAC HQ, and the pilotless plane
flew over the Thule base before
crashing on the ice 7 miles offshore.
Its fuel, and the high explosive com-
ponent of its nuclear weapons ex-
ploded, but there was no nuclear de-
tonation.
At that time, the “one point safe”
condition of the nuclear weapons
could not be guaranteed, and it is be-
lieved that a nuclear explosion could
have resulted from accidental detona-
tion of the high explosive trigger. Had
there been a nuclear detonation even
at 7 miles distant, and certainly if one
happened nearer the base, all three
communication methods would have
given an indication consistent with a
successful nuclear attack on both the
base and the B-52 bomber. The bomb
alarm would have shown red, and the
other two communication paths would
have gone dead. It would hardly have
been anticipated that the combination
could have been caused by accident,
particularly as the map of the routes
for B-52 airborne flights approved by
the President showed no flight near to
Thule. The route had been apparently
changed without informing the White
House.
1973, Oct. 24-25:
False alarm during
Middle East crisis
On 24 October 1973, when the U.N.
sponsored cease fire intended to end
the Arab-Israeli war was in force,
further fighting started between
Egyptian and Israeli troops in the
Sinai desert. U.S. intelligence reports
and other sources suggested that the
U.S.S.R. was planning to intervene
to protect the Egyptians. President
Nixon was in the throes of the Water-
gate episode and not available for a
conference, so Kissinger and other
U.S. officials ordered DEFCON 3.
The consequent movements of air-
craft and troops were of course ob-
served by Soviet intelligence. The
purpose of the alert was not to prepare
for war, but to warn the U.S.S.R. not
to intervene in the Sinai. However, if
the following accident had not been
promptly corrected then the Soviet
command might have made a more
dangerous interpretation.
On 25 October, while DEFCON 3 was
in force, mechanics were repairing
one of the Klaxons at Kinchole Air
Force Base, Michigan, and accident-
ally activated the whole base alarm
system. B-52 crews rushed to their
aircraft and started the engines. The
duty officer recognized the alarm was
false and recalled the crews before
any took off.
1979, Nov. 9:
Computer Exercise Tape
At 8:50 a.m. on 9 November 1979,
duty officers at 4 command centres
(NORAD HQ, SAC Command Post,
26Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:94
difficult to assess that this was a false
alarm because the numbers displayed
were not rational.
While the cause of that false alarm
was still being investigated 3 days
later, the same thing happened and
again preparations were made for
retaliation. The cause was a single
faulty chip that was failing in a
random fashion. The basic design of
the system was faulty, allowing this
single failure to cause a deceptive
display at several command posts.
* * *
Boredom
The extreme boredom and isolation of
missile launch crews on duty must
contribute to occasional bizarre beha-
viour. An example is reported by
Lloyd J. Dumas in Bulletin of the
Atomic Scientists vol.36, #9, p. 15
(1980) quoting Air Force Magazine of
17 Nov. 71. As a practical joke, a silo
crew recorded a launch message and
played it when their relief came on
duty. The new crew heard with con-
sternation what appeared to be a valid
launch message. They would not of
course have been able to effect an ac-
tual launch under normal conditions,
without proper confirmation from
outside the silo.
* * *
Launch on Warning
There are still thousands of nuclear
weapons deployed. At the time of
writing (December 2001) Russia and
the U.S.A. still have the policy of
“Launch on Warning”: that is to say,
they plan to launch a salvo of nuclear-
armed rockets if the warning systems
show that a missile attack appears to
be on the way. The retaliatory salvo
would be launched before any of the
The Pentagon National Military Com-
mand Center, and the Alternate Na-
tional Military Command Center) all
saw on their displays a pattern
showing a large number of Soviet
Missiles in a full scale attack on the
U.S.A. During the next 6 minutes
emergency preparations for retaliation
were made. A number of Air Force
planes were launched, including the
President’s National Emergency Air-
borne Command Post, though without
the President! The President had not
been informed, perhaps because he
could not be found.
With commendable speed, NORAD
was able to contact PAVE PAWS
early warning radar and learn that no
missiles had been reported. Also, the
sensors on the satellites were func-
tioning that day and had detected no
missiles. In only 6 minutes the threat
assessment conference was termin-
ated.
The reason for the false alarm was an
exercise tape running on the computer
system. U.S. Senator Charles Percy
happened to be in NORAD HQ at the
time and is reported to have said there
was absolute panic. A question was
asked in Congress. The General Ac-
counting Office conducted an invest-
igation, and an off-site testing facility
was constructed so that test tapes did
not in the future have to be run on a
system that could be in military opera-
tion.
1980, June 3-6:
Faulty Computer Chip
The Warning displays at the Com-
mand Centers mentioned in the last
episode included windows that
normally showed:
0000 ICBMs detected
0000 SLBMs detected
At 2:25 a.m. on 3 June 1980, these
displays started showing various
numbers of missiles detected, repres-
ented by 2’s in place of one or more
0’s. Preparations for retaliation were
instituted, including nuclear bomber
crews starting their engines, launch of
Pacific Command’s Airborne Com-
mand Post, and readying of Minute-
men missiles for launch. It was not
incoming missiles arrived, so it could
be launched as a result of a false
warning. Thus a nuclear war could
start for no military or political reason
whatever.
The following event could have
caused the final disaster if, for ex-
ample, the rocket guidance system or
the radar tracking had malfunctioned:
1995, Jan. 25:
Norwegian Rocket
Incident
On 25 January, 1995, the Russian
early warning radars detected an un-
expected missile launch near Spitz-
bergen. The estimated flight time to
Moscow was 5 minutes. The Russian
Defence Minister and the Chief of
Staff were informed. The early warn-
ing and the control and command
systems switched to combat mode.
President Yeltsin was handed the “nu-
clear suitcase” ready to give the
launch signal.
Within 5 minutes, the radars deter-
mined that the missile’s impact point
would be outside the Russian borders.
The missile was carrying instruments
for scientific measurements. On 16
January Norway had notified 35
countries including Russia that the
launch was planned. Information had
apparently reached the Russian De-
fence Ministry, but failed to reach the
on-duty personnel of the early warn-
ing system. (See article in Scientific
American, November 1997, by Bruce
G. Blair, Harold A. Feiveson and
Frank N. von Hippel.)
Comment and Note On
Probability
The probability of actual progression
to nuclear war on any one of the
occasions listed may have been small,
Om författaren
Alan F, Phillips är fysiker och läkare. Han doktorerade i fysik i
Cambridge 1941. Under kriget arbetade han med rardarforskning
inom den brittiska armén. Efter kriget läste han medicin i Edin-
burgh och blev så småningom specialist i strålterapi. Han pensio-
nerades 1984. Därefter har han ägnat sig åt studier av frågor kring
kärnvapenrustning och kärnvapenkrig av misstag.
Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:9427
due to planned “fail-safe” features in
the warning and launch systems, and
to responsible action by those in the
chain of command when the failsafe
features had failed. However, the ac-
cumulation of small probabilities of
disaster from a long sequence of risks
add up to serious danger. There is no
way of telling what the actual level of
risk was in these mishaps but if the
chance of disaster in every one of the
20 incidents had been only 1 in 100, it
is mathematical fact that the chance of
surviving all 20 would have been
82%, i.e. about the same as the chance
of surviving a single pull of the trigger
at Russian roulette played with a 6
shooter. With a similar series of mis-
haps on the Soviet side: another pull
of the trigger. If the risk in some of the
events had been as high as 1 in 10,
then the chance of surviving just
seven such events would have been
less than 50:50.
* * *
Principal Sources:
Britten, Stewart: The Invisible Event,
(London: Menard Press, 1983).
Calder, Nigel: Nuclear Nightmares,
(London: British Broadcasting
Corporation, 1979)
Förkortningar:
BMEWS: Ballistic Missile Early Warning Site
CIA: Central Intelligence Agency
CINC: Commander in Chief
DEFCON: Defence Readiness Condition
(DEFCON 5 is the peacetime state;
DEFCON 1 is a maximum war readiness).
HQ: Headquarters
ICBM: Intercontinental Ballistic Missile (land based)
KGB: Komitet Gosudarstvennoi Bezopaznosti
(Soviet Secret Police and Intelligence)
NORAD: North American Aerospace Defense Command
PAVE PAWS: Precision Acquisition of Vehicle Entry
Phased-Array Warning System
SAC: Strategic Air Command
SIOP: Single Integrated Operational Plan
SLBM: Submarine Launched Ballistic Missile
Peace Research Reviews, vol. ix: 4, 5
(1984); vol. x: 3, 4 (1986) (Dundas,
ON.: Peace Research Institute,
Dundas).
Sagan, Scott D.: The Limits of
Safety, (Princeton, N.J.: Princeton
University Press, (1993).
Alan F. Phillips M.D.,
11 January, 1997;
revised April, 2002.
SLMK
STOCKHOLM
Vid SLMK Stockholms års-
möte 2003 tackade Gösta
Alfvén särskilt ordförande
Leonore Wide för hennes
hängivna och förtjänstfulla
arbete.
Foto: E OLIVECRONA
28Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:94
Spridda moln seglade över himlen
ovan Fairbanks. Ändå låg temperatu-
ren strax över tjugo grader, den där
dagen i mitten av juni. Jamie Stewart,
en av de anställda på den lokala TV-
stationen KTVF, höll på att röja ur ett
förråd, och hade just slängt ett par lå-
dor skräp, när hans blick fastnade på
något i avfallscontainern intill.
Det som fångat hans uppmärksamhet
visade sig vara ett 144-sidigt doku-
ment med utkast, diagram och bygg-
planer för den missilförsvarsanlägg-
ning som håller på att byggas vid Fort
Greely i Alaskas inre.
Jamie Stewart plockade upp doku-
mentet, och senare på kvällen rappor-
terade KVTF om hans upptäckt – som
följts av blandade reaktioner:
”Det är ritningar till underhålls- och
servicebyggnader. De visar bara hur
vatten- och elledningar ska dras, för
att de entreprenörer som bygger an-
läggningen ska veta vilka material de
behöver skaffa,” säger överstelöjtnant
Rick Lehner på Pentagons missil-
försvarsbyrå, Missile Defense Agency
(MDA). ”Även om det inte innehåller
någon egentligt känslig information,
var det förstås felaktigt att dokumen-
tet kastades bort.”
Dokumentet är stämplat ”Endast för
Officiellt Bruk”, vilket är den lägsta
formen av hemligstämpel, och enligt
Pentagon är det möjligt för vem som
helst att beställa en sådan handling.
”Jag tror ändå inte att de avsåg att all-
mänheten skulle studera dessa hand-
lingar,” säger Stacey Fritz på organi-
sationen No Nukes North. ”Och även
om MDA inte är oroad, så fanns det
andra som var det. Inom en timme ef-
ter upptäckten hade FBI besökt TV-
stationen och lagt beslag på handling-
arna. Och nu är de i alla fall hemlig-
stämplade!”
Utöver FBI, tar senatens budget-
utskott händelsen på allvar, uppger ut-
skottets talesman. ”Vi håller på att un-
dersöka vad som har hänt.” Däremot
anser arméns lokala missilförsvars-
myndighet inte att det är ett tecken på
brister i säkerheten. ”Vi anser inte att
Fort Greely nödvändigtvis är en mål-
tavla för en attack, eftersom det är ett
defensivt vapen.”
”Jag tycker att det visar hur sårbart
och öppet systemet är,” säger Stacey
Fritz. ”Samma helg som handlingarna
hittades i sopcontainern, var jag på
besök i närheten av Fort Greely. Utan
problem kunde jag klättra upp på en
bergknalle i närheten och med lätthet
följa byggnadsarbetet genom min ki-
kare. Samtidigt flög några av mina
kamrater i en litet flygplan rakt över
anläggningen och kunde utan problem
fotografera arbetet på marken. An-
läggningen ligger nämligen rakt under
den traditionella flygleden.”
”Om någon skulle vilja iscensätta en
smygattack mot USA, skulle det vara
den enklaste sak i världen att sabotera
den här anläggningen,” säger Stacey
Fritz.
”Området är helt säkert,” säger övers-
telöjtnant Rick Lehner. ”Det är mili-
tärt område. Ingen kan komma in där
utan tillstånd. Och så kommer det att
fortsätta vara.”
Kemisk soptipp
Under sextiotalet var Fort Greely en
av de platser där den amerikanska ar-
mén testade kemiska och biologiska
vapen, för att bland annat se hur de
reagerade under olika klimatförhål-
landen.
Under det som kallades ”Project 112”
testades bland annat Francisella tula-
rensis den bakterie som kan orsaka
harpest, liksom nervgaserna sarin och
VX. Under deltestet ”Elk Hunt” på
sommaren 1964 spreds VX-gas från
M23-landminor i tre olika markom-
råden, liksom under vatten. Soldater
från ett flertal bataljoner intog ”tak-
tiska positioner”, genomkorsade se-
dan de kontaminerade områdena, var-
Missilförsvar i
papperskorgen
Missilförsvar i
papperskorgen
I stadshuset i Delta Junction tickar en digital klocka bak-
länges mot 30 september 2004. På en skylt intill kan man
läsa: ”GMD – Test Bed 2004” (GMD =
Groundbased Mid-
course Defense). Lagom till nästa presidentval ska nämli-
gen första etappen av det amerikanska missilförsvaret
vara på plats i Alaska. Arbetet pågår planenligt, även om
det tycks finnas brister i säkerheten kring projektet.
Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:9429
efter mängden nervgas uppmättes på
deras skyddsutrustning.
Det stora antalet tester under ”Project
112” kan vara en förklaring till att
man under arbetet med den kom-
mande missilförsvarsanläggningen
har stött på nedgrävda tunnor med res-
ter av kemiska ämnen. Nyligen påträf-
fades också en stor soptipp som bland
annat innehåller olika former av lös-
ningsmedel.
”De här sakerna grävdes ned under en
tid då USA tyvärr inte hade lika strikta
regler för hur farligt avfall skulle han-
teras som vi har idag,” säger överste-
löjtnant Lehner. ”Det finns en mängd
kemikalier nedgrävda i Alaska, efter-
som man trodde att det var ett bra sätt
att göra sig av med farliga ämnen.”
”Den ansvariga har påstått att den se-
nast upptäckta soptippen enbart inne-
håller hushållssopor, vilket är löje-
väckande,” säger Stacey Fritz. ”Med
tanke på Fort Greelys historia som
testplats för kemiska och biologiska
stridsmedel, finns det all anledning att
tro att det förekommer en hel del far-
liga ämnen i marken. Liksom att
markytan har förorenats av alla tes-
ter.”
På god väg
Gifttunnor och soptippar till trots, är
arbetet med missilanläggningen på
god väg. ”Tack vare att den senaste
vintern varit så mild ligger vi väl till,”
säger Rick Lehner. ”Ett par silos är re-
dan på plats, och den sjätte och sista
kommer att vara klar i slutet av fe-
bruari nästa år.”
Till nästa höst är det meningen att här
ska finnas sex missilsilos. ett år senare
ytterligare fyra, samtidigt som Van-
denberg flygbas i södra Kalifornien
ska förses med sex silos.
Däremot saknas ännu flera av de tek-
niska komponenterna i systemet. Det
gäller till exempel bärraketen till den
I Delta Junction, Alaska, fortsätter pro-
testerna mot president Bush missil-
försvarsbeslut. ”Att handlingar om
anläggningen hittades i en sopcontai-
ner visar bara hur sårbart och öppet
systemet är,” säger Stacey Fritz från No
Nukes North.
kill vehicle som är tänkt att skjutas
upp från Fort Greely för att i hög has-
tighet och på hög höjd kollidera med
en inkommande, fientlig missil.
”Under sommaren testar vi ett par
nya raketer, som tidigare använts för
att skjuta upp kommersiella satelliter,
för att se om de är användbara också
för det här ändamålet,” säger överste-
löjtnant Lehner.
”Anläggningen vid Fort Greely kom-
mer säkert att stå klar till nästa höst,”
tror Stacey Fritz från No Nukes North.
”Även om flera väsentliga delar av
missilförsvaret ännu saknas.”
”Bärraketerna existerar således inte;
dessutom talas det numera tyst om det
rymdbaserade, infraröda satellit-
systemet, som skulle finns både på
hög och låg höjd, och som enligt
Pentagon skulle vara det första steget i
ett trovärdigt missilförsvar. Detta ex-
isterar inte heller. Ändå kommer man
att sjösätta systemet.”
”De kommer att göra allt för att ha an-
läggningen vid Fort Greely klar att
invigas inför nästa presidentval, även
om det sker med icke-existerande bär-
raketer!”
Text & bild:
CLAES ANDREASSON
Los Angeles.
Alexander Emelyanenkov (Sascha), rysk journalist, god vän och supporter till
SLMK sen många år, har nyligen, vid en TV-sänd ceremoni, fått det prestige-
fyllda Artem Borovikpriset för sin undersökande journalistik. Priset delades
även ut till Michail Gorbatjov för hans införande av perestrojka och för att han
initierade den demokratiska processen i Ryssland.
Sascha har under många år hjälpt oss till en enastående mediatäckning i Ryss-
land. Våra senaste besök har fått helsides uppmärksamhet i pressen och i som-
ras sändes den TV-diskussion om den mänskliga faktorn med Lloyd Dumas och
Christia Vigre Lundius som även initierats av Sacha.
KLAS LUNDIUS
Prestigefyllt pris
till Sascha
Foto: K. LUNDIUS
30Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:94
I slutet av maj genomfördes ett dia-
logseminarium på NATO-högkvarte-
ret i Bryssel. Temat var hur man veri-
fierar destruktion av massförstörelse-
vapen. Den här gången var det en liten
IPPNW-delegation, förstärkt av Ken-
neth Boutin från Vertic. Denna ideella
organisation arbetar för verifikation
som förtroendeskapande åtgärd, något
som kan öka möjligheten att interna-
tionella avtal efterlevs (www.vertic.
org).
Verifiering
Kenneth Boutin inledde med att moti-
vera varför verifiering av förstörande
av massförstörelsevapen är en förut-
sättning för efterlevnaden av ingång-
na internationella avtal. Vertic har no-
terat att USA blivit mer avståndsta-
gande till verifiering under den nuva-
rande presidenten. Hur ska vi åstad-
komma att USA åter engageras, ge-
nom den kanadensiska regeringen?
Representanter för NATO förklarade
att NATO bara är en militär organisa-
tion vars huvuduppgift är försvar, och
därmed varken har någon policy eller
ansvar för verifiering av nedrustning.
Trots att NATO är en militär organisa-
tion är den politiskt styrd och den
egna synen var därför att ”mer NATO
ger mer fred i världen”.
Existerande kärnvapen
i NATO-länder
Frånsett USA, Storbritannien och
Frankrike som har rätt att själva utlösa
sina kärnvapen, har NATO-länder
med kärnvapen på sitt territorium
ingen makt över dem, utan de ägs och
avskjuts av USA. Eftersom de länder
som lagrar kärnvapen på sina terri-
torier inte deklarerat att de vill bli av
med dem uppfattar NATO det som om
staterna vill ha dem kvar. När man
möts verkar de amerikanska militä-
rerna ha den något förenklade och cy-
niska synpunkten att kärnvapen ger
”större smäll för pengarna” (”better
boom for the bucks”). Eftersom de eu-
ropeiska militärerna anser att kärnva-
pen oberoende av storlek inte är mili-
tärt användbara, så talar heller inte eu-
ropeiska NATO om ”taktiska” kärn-
vapen. Den termen ingår bara i det
amerikanska språkbruket rörande
kärnvapen.
JAS-Gripen
Ungern har beslutat köpa in JAS-Gri-
pen från Sverige. För ett år sedan frå-
gade jag höga ungerska militärer på
ungerska försvarsministeriet om dessa
plan kunde bestyckas med kärnvapen
(Infobladet nr 91, 2002). Affären
skulle då vara ett brott mot NPT (icke-
spridningsavtalet). Man gav undvi-
kande svar och hänvisade till NATO i
Bryssel. Därför var det nu naturligt att
ta upp frågan och jag fick följande för-
klaring: det saknas en gemensam
NATO-standard för bestyckning av
flygplan; det är bara amerikanska
bombplan i amerikanska flygvapnet
som kan bära kärnvapen. Inga flyg-
plan inom övriga NATO-länder, inte
ens de som köpts från USA, kan förses
med kärnvapen. Därför är det inte hel-
ler något brott mot NPT att sälja ame-
rikanska stridsplan till andra länder.
Nya kärnvapen
Nya vapen s.k. minikärnvapen (från
lägsta kritiska massa på 0,2 kton upp
till 10 kton) eller bunkersprängare kan
bara utvecklas av USA och helt obero-
ende av vad NATO har för åsikt i frå-
gan. Den 4 augusti 2003 kommer ett
viktigt möte att hållas i Omaha,
Nebraska för att bland annat diskutera
utvecklingen av dessa nya kärnvapen
med toppföreträdare från både ameri-
kanska regeringen och militären.
NATO kommer förstås att skicka
höga representanter till detta möte.
Här finns en källa till en viss irritation
då de flesta NATO-länder är kritiska
till den här kärnvapenutvecklingen.
NATO verkar kluvet då man in riktigt
vet om Omaha-mötet ska betraktas
som internt amerikanskt. Däremot är
bedömningen på NATO-högkvarteret
i Bryssel att det inte kommer att finnas
politiskt intresse i Europa att byta ut
de existerande kärnvapnen mot nyut-
vecklade.
Framtiden för NATO
Man förutsåg att NATO och Ryssland
i framtiden kommer att kunna samar-
beta mot terrorism. De högst priorite-
rade frågorna inom NATO den när-
maste tiden är konsultationer med de
nya medlemsstaterna, att bygga upp
försvarsmateriel mot kemiska och
biologiska vapen (skyddsdräkter, vac-
cin m.m.) och att utbilda militären
mot eventuellt terroristangrepp med
kemiska och biologiska vapen. Kärn-
vapenfrågan är just nu nedprioriterad.
MARTIN TONDEL
martin.tondel@slmk.org
NATO-
högkvarteret
i Bryssel
IPPNW-delegationen på café.
Foto: M. TONDEL
Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:9431
Några timmar innan Sveriges ut-
rikesminister Anna Lindh höggs
ner av en mördare nåddes jag av
ett e-brev från en medlem i
Svenska läkare mot kärnvapen.
”Vi bör höra oss för med Anna
Lindh beträffande vad den
svenska regeringen tänker göra
under hösten för kärnvapenned-
rustningen”. Så var det. Det var
naturligt att vända sig till henne
direkt. Vi kände hennes engage-
mang för freden, hon visste att
kärnvapennedrustning var en
ödesfråga för mänskligheten,
idag liksom under det kalla kri-
get.
Hon var en ovanlig politiker. Jag
minns ett av hennes tal vid ett
möte om kärnvapen i FN-huset.
Efter många gråa kostymer och
traditionella, till intet förplik-
tande, diplomatiska tal, stod hon
där i talarstolen i sin röda dräkt,
med sitt livliga kroppsspråk,
med sina tydliga krav på stor-
makterna att genomföra löftena
om kärnvapennedrustning. Jag
tyckte mig se hur hennes kinder
Pressmeddelande från
Svenska Läkare
mot Kärnvapen
i anledning av
mordet på
utrikesminister
Anna Lindh
blossade. Åhörarna lystrade till
en levande människas engage-
mang för freden, plötsligt fanns
hopp och vilja.
Denna bild av henne har många.
En amerikansk säkerhetspolitisk
expert vi träffade i senatshuset
log uppskattande när han talade
om Anna Lindh: ”Hon säger vad
hon menar. Hon är tydlig. Och
hon är den enda utrikesminister
som ibland har med sig barnen
till ett ministermöte”. Den ame-
rikanske utrikesministern Colin
Powell talade gärna varmt om
henne. Jag tror han gärna skulle
ha låtit sig övertygas av hennes
argument, om den politiska at-
mosfären i Washington gjort det
möjligt.
Den svenska regeringen och
framför allt Anna Lindh har varit
mycket aktiv för kärnvapenned-
rustningen, i FN-utskott, i New
Agenda Coalition, som är en
grupp av stater som försöker
finna en väg för kärnvapnens av-
skaffande, och framför allt i dip-
lomatiska kanaler. Nyligen tog
Anna Lind tillsammans med
Greklands utrikesminister ett ini-
tiativ i EU för att finna vägar för
kärnvapnens avskaffande.
Vi som arbetar för att förhindra
kärnvapenkriget, den slutliga
dårskapen, har förlorat en av de
viktigaste och mest uthålliga po-
litikerna i fredsarbetet. Den
svenska regeringen hedrar hen-
nes minne bäst genom att fort-
sätta hennes arbete för kärnvap-
nens avskaffande.
Gunnar Westberg
Ordförande,
Svenska läkare mot kärnvapen,
den svenska föreningen inom
International Physicians for the
Prevention of Nuclear War,
mottagare av Nobels
Fredspris 1985.
<gunnar.westberg@slmk.org>
Foto: ANETTE ANDERSSON
32Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:94
INTERNATIONELL
UTBLICK
Red Inge Axelsson
Frösön (inge_axelsson@yahoo.se)
”One of the several paradoxical
aspects of the mass killings of 11 Sep-
tember 2001 has been that, while
brutally demonstrating the reality of
an interconnected world, they have
bred policy perceptions and agendas
which risk becoming increasingly
West-centric.”
Alyson JK Bailes i företalet till
“SIPRI Yearbook 2003”
Oxford University Press 2003
Militära konflikter 2002
Under 2002 kunde man räkna in 21
större militära konflikter runt om i
världen. Konflikten mellan Indien och
Pakistan var den enda militära kon-
flikten mellan länder. Övriga konflik-
ter var inrikeskonflikter. Under de 13
år som gått sedan kalla kriget har 58
större militära konflikter ägt rum.
Eriksson M, Sollenberg M,
Wallensteen P. Patterns of major
armed conflicts, 1990-2002.
SIPRI Yearbook 2003.
Oxford University Press, 2003.
Icke-spidningsavtalet
Icke-spridningsavtalet (Non-Prolife-
ration Treaty, NPT) innebär att kärn-
vapenmakterna inte ska sälja eller ge
kärnvapen till andra länder utan istäl-
let successivt nedmontera sina egna
kärnvapen. Det granskas nu under för-
beredelserna inför 2005 års gransk-
ningsmöte. De senaste årens försik-
tiga framsteg i NPT-arbetet hotas nu:
•Nordkorea drog sig ur NPT i januari
i år och startade upp sina anlägg-
ningar för produktion av plutonium;
•Indien och Pakistan är inte medlem-
mar i NPT och har utväxlat hotelser
många gånger sedan de blev kärn-
vapenländer 1998 och fler än en
miljard människor på den indiska
subkontinenten utsätts nu för ett
ökande kärnvapenhot;
•USA lovade vid granskningskon-
ferensen år 2000 att göra sig av med
kärnvapnen men under George W
Bush har man istället börjat en ny
upprustning av kärnvapen, bl.a. ge-
nom att börja utveckla ”bunker bus-
ters” som kan tränga djupt ned i
marken innan de exploderar.
Det finns uppenbar risk för att USA
kommer att överge det moratorium för
kärnvapenprov som fungerat i över 10
år. Den dubbla standard som nu gäller
i USA:s utrikespolitik – att kärnvapen
i väst är bra men i resten av världen
farliga – kommer inte att accepteras
av resten av världen.
IPPNW stödjer flera rekommendatio-
ner från granskningskonferensen år
2000:
•sätt det fullständiga provstoppsav-
talet i kraft (the Comprehensive
Test Ban Treaty, CTBT);
•förhandla och inför en verifierbar
kärnvapenkonvention;
•tag bort existerande kärnvapen från
hög beredskap (”de-alerting”);
•tillämpa restriktioner för klyvbart
material;
•fortsätt utveckla kärnvapenfria zo-
ner jorden runt;
•minska beroendet av kärnkraft och
satsa på förnyelsebara energikällor;
•ge IAEA resurser för att spåra upp
kärnvapen och minska deras aktivi-
tet för att sprida kärnkraft.
IPPNW at the 2003 NPT PrepCom:
<www.ippnw.orgNuke
NPTPrepCom2003.html>
Stanley R, Kraig MR. The NPT:
Can this treaty be saved?
Bulletin of the Atomic Scientists
Sept/Oct 2003, p. 59-65.
SIPRI Yearbook 2003.
Oxford University Press 2003.
Rotblat J. The nuclear issue: where
do we go from here?
Med Confl Surviv 2003; 19 (1): 4-16.
För den som vill följa utvecklingen i
Nordkorea rekommenderas BBC
World Service:
<www.bbc.co.uk/worldservice/index.
shtml>
”Mixing bugs and bombs”:
Blanda bakterier och
bomber
Biologiska vapen graderas i fyra far-
lighetsnivåer (Biosafety levels, BSL).
BSL-1 är minst farlig; BSL-4 är farli-
gast. Till BSL-4 hör mikroorganismer
som vi inte har bot mot, t.ex. Ebola-
virus och Marburgvirus. Till BSL-3
hör bl.a. mjältbrands- och pestbakte-
rier. I USA låter man nu kärnvapen-
laboratorierna ta över ”forskning” om
organismer som hör till BSL-3 och
BSL-4. Efter attentatsdagen 11 sep-
tember 2001 anslog amerikanska kon-
gressen snabbt 6 miljarder dollar till
”biodefense”, något som startade en
kapplöpning om anslag mellan insti-
tutioner som smittskyddsinstitutet
CDC, nationella medicinska forsk-
ningsinstitutet NIH, läkemedelsverket
FDA etc. Kärnvapenlaboratorierna
blev vinnare, men deras kompetens
ifrågasätts.
Kelley M, Coghlan J.
Mixing bugs and bombs.
Bulletin of the Atomic Scientists
Sept/Oct 2003 p. 24-31.
Kärnvapenstatistik
USA beräknas nu ha 7 650 aktiva
kärnvapenstridsspetsar, Ryssland
8200, Storbritannien 200, Frankrike
350 och Kina 400. Detta och mycket
annat kan man läsa i tabellerna i
”Nuclear Notebook”.
Bulletin of the Atomic Scientists
Sept/Oct 2003 p. 71-72.
Barn och
strålningskatastrofer
Den amerikanska barnläkarförening-
ens miljöhälsokommitté har utfärdat
rekommendationer för vad barn-
läkarna ska göra efter att ett kärnva-
pen exploderat, eller en kärnreaktor
Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:9433
läckt radioaktivitet, eller om radionu-
klider spridits på andra sätt, oavsikt-
ligt eller efter en terroristattack. Re-
kommendationerna ger sedvanliga råd
om kaliumjodidtabletter och psykolo-
giska åtgärder.
American Academy of Pediatrics
Committee on Environmental Health.
Radiation disasters and children.
Pediatrics 2003; 111:1455-66.
Farväl, Medicine & Global
Survival
”Medicine and Global Survival”
(M&GS) försvann som tryckt tidskrift
2000. Det sades att denna IPPNW:s
tidskrift eventuellt skulle fortsätta
som elektronisk tidskrift men jag har
inte sett till den – har någon annan
gjort det? Artiklarna finns emellertid
sparade på adressen <www.ippnw.
org/MGS>.
Jag väljer att läsa en artikel av Lloyd
J. Dumas, professor i polisk ekonomi
vid University of Texas, som bygger
på ett föredrag som han höll på ett
SLMK-seminarium i Stockholm i no-
vember 2000. Dr Dumas skriver om
sitt favoritämne: hur lätt katastrofala
misstag kan begås av personer som
visserligen är välutbildade och testade
på olika sätt, men som blir uttråkade
av att t.ex. vänta år ut och år in på ett
kärnvapenanfall, som söker tröst för
tristessen i alkohol och droger, eller
som fixeras vid visst tänkande och
misstolkar de korrekta informationer
som flyter in. Dumas diskuterar de
mänskliga missgreppen bakom jum-
bojetkollisionen på Teneriffa 1977
som krävde 577 liv, nedskjutningen
av en koreansk civil jumbojet över
Sovjetunionen 1983 (269 döda) och
av en iransk civil jumbojet över Per-
siska Viken 1988 (nästan 300 döda).
Dumas slutsats är den enda rimliga:
Det enda säkra sättet att förebygga
kärnvapenkatastrofer är att eliminera
alla kärnvapen.
Dumas LJ. Why mistakes happen
even when the stakes are high: the
many dimensions of human fallibility.
Medicine and Global Survival
2000; 7(1):12-19.
Vi är tystade
Flera av dem jag refererat ovan klagar
över att kärnvapnen nu glöms bort när
krig och fred diskuteras. Den enda
stormakten – USA – dominerar debat-
ten som därför handlar om mjältbrand
och andra hot som jämfört med kärn-
vapen är betydelselösa.
En titt i Medline och i de fyra stora
allmänmedicinska tidskrifterna (the
Lancet, BMJ, JAMA och NEJM) styr-
ker tyvärr att kärnvapen anses ointres-
santa: Hiroshima- och Nagasaki-
dagarna förbigås med tystnad (reser-
vation för att jag haft tekniska svårig-
heterna med Lancet). För ett eller två
decennier sedan kunde JAMA m.fl.
tidskrifter fyllas med artiklar om kärn-
vapen i början av augusti men nu
nämns inte Hiroshima, Nagasaki eller
kärnvapen.
Vad göra?
Källor
Medline har sökts för ”nuclear AND
weapon* OR nuclear AND war” och
innehållsförteckningen för vissa tid-
skrifter har lästs igenom.
Vi fick intrycket att ambassadören var
genuint intresserad i SLMKs/IPPNWs
centrala budskap och av ökade kon-
takter mellan Ryssland och övriga Eu-
ropa. Hans berättade också lite om
Det var en dag i slutet av maj som vi
tre från SLMK, Hans Levander, Leo-
nore Wide och jag, besökte Rysslands
ambassad.
Vi togs emot av ambassadör Nikolay
I. Sadchikov och hans rådgivare
Vladimir Orekhovskiy. Kaffe och te
dukades fram i en stor ljus sal med
försommarens grönska utanför de
höga fönstren. Efter att vi presenterat
vår förening och IPPNW berättade
Hans om det nyligen genomförda
dialogmötet i Moskva med ”Human
Factor”-tema. Sedan tog Hans fram en
karta från Baltic University som visar
Östersjöregionen indelad efter hav
och vattenvägar – alltså inga nations-
gränser, vilket ambassadören förtjust
noterade.
SLMK uppvaktar
Rysslands ambassadör
Life-Link-projektet. Samtalet varade
ca 1,5 timme och vi hade goda möjlig-
heter att lägga fram våra synpunkter
på kärnvapenproblematiken.
På utvägen fick vi besöka deras lilla
museum med föremål från Aleksandra
Kollontajs tid som rysk ambassadör i
Sverige på 1940-talet.
MEIT KRAKAU
meit.krakau@slmk.org
SLMK-gruppen i soffan och Rysslands ambassadör Nikolay I Sadchikov.
34Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:94
DLMKs BESTYRELSE
Formand:
Povl Revsbech
Langdalsvej 40 , 8220 Brabrand
Tlf. 86 26 47 17
E-mail: revsbech@dadlnet.dk
International councillor:
Anton Aggernæs
Gyvelholm 50 , 2830 Virum
Tlf. 38 34 35 07
E-mail: aggernaes.a@dadlnet.dk
Deputy councillor:
Jacob Obbekjær
Lundedammen 42 , 2605 Brøndby
Tlf. 36 75 13 10
E-mail: obbekjar@dadlnet.dk
Deputy councillor, redaktør:
Klaus Arnung
Kæmpehølvej 3 , 2950 Vedbæk
Tlf. 45 66 11 81
E-mail: k.arnung@dadlnet.dk
Kasserer:
Niels Dahm
Hovedvej 14 , Avernakø ,
5600 Fåborg
Tlf. 62 61 83 61
E-mail: n.dahm@privat.dk
Studenterrepræsentant:
Cæcilie Buhmann
Tagensvej 15 , 2200 København N
Tlf. 35 37 02 02 – 202
Mobil-tlf. 26 18 95 06
E-mail:
cbuhmann2002@yahoo.com
DLMKs sekretariat:
c/o Povl Revsbech
Tlf. 86 26 47 17
E-mail: revsbech@dadlnet.dk
Medlemskab opnås ved indbetaling
af årskontingent på Giro 8 03 91 00
300 Dkr for læger og pensionister
100 Dkr for studenter
200 Dkr for støttemedlemmer
DLMKs hjemmeside: www.dlmk.dk
Läkare mot kärnvapen/Læger mod kernevåben 2003:9435
Ordförande:Gunnar Westberg, Solbänksgatan 9,
413 19 Göteborg, tel 031-82 63 92 (b),
tel 031-342 25 16 (a),
e-post: gunnar.westberg@slmk.org
Vice ordf:Frida Sundberg, Södra Strandvägen 1A,
832 43 Frösön, tel 063-12 74 20,
e-post: frida.sundberg@slmk.org
Mats Hogmark, Gruvgatan 33,
791 62 Falun, tel 023-138 18,
mobiltel 0709-515 272,
e-post:mats.hogmark@slmk.org
Christina Vigre Lundius, Håkantorpsmölla,
284 91 Perstorp, tel 0435-347 31, fax 0435-353 27,
e-post: christina.vigre.lundius@slmk.org
John Henriksson, Hertig Karlsg. 11A, 582 21 Linköping,
tel 013-12 92 60, mobiltel: 0733-42 31 10 (stud repr)
e-post: john.henriksson@slmk.org
Revision
Auktoriserad Revisor
Jan Anders Nilsson, Öhrlings PricewaterhouseCoopers,
Box 1215, 251 12 Helsingborg, tel 042-37 72 00,
e-post: jan-anders.nilsson@se.pwcglobal.com
Auktoriserad Revisor, suppleant
Jonas Grahn, Öhrlings PricewaterhouseCoopers,
Torsgatan 21, 113 97 Stockholm, tel 08-555 330 00,
e-post: jonas.grahn@se.pwcglobal.com
Föreningsrevisor
Bengt Larsson, Storgatan 70, 824 00 Hudiksvall,
tel 0650-164 12, e-post: bengt.larsson@slmk.org
Föreningsrevisor Suppleanter
Ylva Stjernholm, Tomtebogatan 10 2tr, 113 39 Stockholm,
tel 08-31 63 81
Kristina Olofsson, Varvsgatan 36, 824 00 Hudiksvall,
tel 0650-102 56, e-post: kristina.olofsson@slmk.org
Kassör/Kanslichef:
Klas Lundius, Håkantorpsmölla, 284 91 Perstorp,
tel 0435-351 58, fax 0435-353 27, mobiltel 070-520 83 58
e-post: klas.lundius.@slmk.org
Valberedningen har utgjorts av:
Sammankallande:
Vendela Englund-Burnett, Mimergatan 13,
654 60 Karlstad, tel + fax 054-21 29 42,
e-post: vendela@slmk.org
Eva Olivecrona, Tegnérgatan 7, 111 40 Stockholm,
tel 08-411 12 49, fax 08-20 50 23, e-post:
eva.olivecrona@slmk.org
Sara Smedegård, Rackarbergsgatan 40:470,
752 23 Uppsala, tel 018-50 23 25,
e-post: sara.smedegard@slmk.org (stud repr)
Sekr:Meit Krakau, Danarövägen 19,
182 56 Danderyd, tel 08-753 13 50,
fax 08-755 78 55,
e-post: meit.krakau@slmk.org
Medl-Kent Nordqvist, Åsbyvägen 7,
ansvarig:tel 019-23 44 64,
e-post: kent.nordqvist@slmk.org
Valberedningens förslag till
SLMKs STYRELSE
2003 – 2004
Övriga
Ordinarie
Gösta Alfvén, Svartensgatan 20, 116 20 Stockholm,
tel 08-643 47 02 + fax efter telefonanmälan
e-post: gosta.alfven@slmk.org
Anna Hellman, Daljunkaregatan 12 nb, 791 37 Falun,
tel 023-180 90, e-post: anna.hellman@slmk.org
Hans Levander, Vårdkasvägen 11, 756 55 Uppsala,
tel 018-32 43 47, fax 018-32 00 84,
e-post: hans.levander@slmk.org
Monika Palmgren, Slottsvägen 6, 169 69 Solna,
tel arb 08-578 354 28, e-post: monika.palmgren@slmk.org
Anneli Schmauch, Språkgränd 1, 907 33 Umeå,
tel 090-19 91 48, fax 090-785 17 17 (a),
e-post: anneli.schmauch@slmk.org
Martin Tondel, Lekparksvägen 2, 582 75 Linköping,
tel 013-39 64 74, e-post: martin.tondel@slmk.org
Leonore Wide, Ljuskärrsvägen 35, 133 31 Saltsjöbaden,
tel 08-717 65 17, e-post: leonore.wide@slmk.org
Richard Fristedt, Kastanjegatan 6 a, 3 tr, 223 59 Lund,
tel 046-123 552, e-post: richard.fristedt@slmk.org
(stud repr)
Suppleanter
Nelli Jonasson-Filippova, Börstorpsgatan 25A,
541 31 Töreboda, tel 0506-103 48,
e-post: nelli@slmk.org
Jan Larsson (Infobladsansvarig),
Linnégatan 2G, 753 32 Uppsala, tel 018-14 62 12,
e-post: jan.larsson@slmk.org
Bengt Lindell (IT/kommunikationsansvarig),
Bättre Tiders Gränd 18, 393 59 Kalmar,
tel + fax 0480-201 84, mobiltel 070-647 23 47
e-post: bengt.lindell@slmk.org
Kent Nordqvist, Åsbyvägen 7, 703 75 Örebro,
tel 019-23 44 64, e-post: kent.nordqvist@slmk.org
Annika Rydberg, Fredrikshögsgatan 1, 903 36 Umeå,
Tel 090-77 64 99, e-post: annika.rydberg@slmk.org
Anna Sjögren, Margaretavägen 3L:223, 222 40 Lund,
tel 046-39 31 58, e-post: anna.sjogren@slmk.org
Begränsad
eftersändning
Vid definitiv eftersändning
återsänds försändelsen med
nya adressen på baksidan
POSTTIDNING B 03
Avsändare:
SLMK, c/o Lundius
Håkantorpsmölla
284 91 PERSTORP
Sweden
Kom till Umeå 5 – 7 december!
Missa inte
ett besök i Norrland!
Vi planerar att arrangera höstmötet i samarbete med Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).
✰Fredag kväll träffas vi för öppet styrelsemöte och middag.
✰På lördagen planerar vi studiebesök och föreläsningar.
På kvällen gemensam middag och något annat ...
✰Söndag förmiddag årsmötesförhandlingar. Sedan gemensam lunch.
För ett mer detaljerat program, se sidan 21. Se även SLMK’s hemsida!
Anmälan senast 10 november
till Klas Lundius per telefon 0435-351 58
eller e-post klas.lundius@slmk.org.
Foto: J. LINDMARK