Text från PDF
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
|
1
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN
ISSUED BY SWEDISH PHYSICIANS AGAINST NUCLEAR WEAPONS IN COLLABORATION WITH;
DANISH PHYSICIANS AGAINST NUCLEAR WEAPONS, SCIENTISTS AND ENGINEERS AGAINST NUCLEAR WEAPONS, SWEDISH DENTISTS AGAINST NUCLEAR WEAPONS
Nr 119
FEB 2010
“I commend this journal not just to readers who are interested in what is ahead at the
Review Conference, but also to those who care about the future of nuclear disarmament,
which could well affect the future of our planet. This is a subject that all physicians and all
their patients, everywhere, have a legitimate right to know.”
Sergio Duarte
United Nations High Representative for Disarmament Affairs
DAGS ATT
FÖRBJUDA KÄRNVAPNEN!
Förhoppningar inför FN:s översynskonferens om icke-spridningsavtalet i maj 2010
Ett temanummer med fakta och tankar om kärnvapen och nedrustning
2
|
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
Omslagsbilden:
Floden Ota som
flyter genom
Hiroshima lyses i
natten upp av tiotu-
sen lyktor med
fredsbudskap den
6 augusti 2009.
Foto: Wenjing Tao
Ansvarig utgivare: Jan Larsson | Linnég. 2 H, 753 32 | UPPSALA
Tel 018-14 62 12 | E-post: jan.larsson@slmk.org
Red för detta nr: Jan Larsson, Ulf König och Josefin Lind
Tryckeri: AM-tryck & reklam i Hässleholm | 0451-38 49 50
Grafisk red. & formgivning: AM-tryck & reklam i Hässleholm | 0451-38 49 50
SVENSKA LÄKARE MOT KÄRNVAPEN
Informationsblad nr 119, feb 2010
ISSN: 1400-2256 Upplaga: ca 6 000 ex
NPT trädde i kraft 1970. Sedan dess har
anslutna stater regelbundet mötts i för-
handlingar för att i FN:s regi se över
avtalet – mer eller mindre framgångrikt.
Översynskonferensen år 2000 blev en
oväntad framgång och slutade i överens-
kommelse i tretton konkreta steg som
ska se till att artikel VI i avtalet uppfylls.
Ett hopp skapades om icke-spridning
och kärnvapennedrustning. Men tyvärr,
förväntningarna grusades av det fullstän-
diga misslyckandet vid översynskonfe-
rensen år 2005. Henrik Salander disku-
terar detta i sin artikel ”Att nå fram till
kärnvapennedrustning – från visioner till
verklighet” och skriver om vilka för-
hoppningar vi kan ha inför översynskon-
ferensen i år, NPT RevCon 2010. Och
just denna konferens är anledningen till
att vi ger ut detta temanummer av vår
tidning. Det civila samhället måste utöva
påtryckningar på sina regeringar inför
NPT RevCon om den ska bli en fram-
gång. Vår strävan har varit att tillhanda-
hålla en samling artiklar i kärnvapenfrå-
gor av hög klass, att användas i lobbyar-
bete och i diskussioner med politiker och
andra beslutsfattare. Läs även vad Ray
Acheson skriver om vad just du kan göra
på hemmaplan för NPT och för kärnva-
pennedrustning.
Idén att genom en konvention för-
bjuda kärnvapen kan tyckas naiv och
I DETTA NUMMER AV ”LÄKARE MOT KÄRNVAPEN”
orealistisk. FN:s tidigare rättschef Hans
Corell håller inte med. Ur juridisk syn-
punkt skulle det vara genomförbart, om
än komplicerat, att förhandla fram en
konvention som förbjuder kärnvapen.
Och nödvändig juridisk expertis finns –
det är bara en fråga om politisk vilja. I
själva verket finns det redan en modell
för en sådan konvention, skriven av en
grupp jurister, fysiker, specialister inom
internationell politik samt före detta
diplomater. Merav Datan skriver om
detta i artikeln ”Den omutliga logiken i
en kärnvapenkonvention”. Hon var
huvud ansvarig för modellkonventionen,
the Model NWC, som kom 1997.
Skapar kärnvapen trygghet? Detta är
förvisso ett argument för att behålla
kärnvapnen som vi ofta hör från kärnva-
penländer. Freds- och konfliktforskaren
Peter Wallensteen förklarar för oss var-
för detta inte är sant. Han tar som exem-
pel förhållandet mellan Indien och
Pakistan, som inte förbättrats efter 1998,
året då de båda länderna genomförde
kärnvapenprov. Läs den intressanta och
viktiga artikeln.
Kärnvapenvintern – vi har hört det
förr. Under 1980-talet var det mycket tal
om ett kärnvapenkrigs katastrofala kli-
mateffekter. Nu finns det ny forskning
som visar att även ett regionalt kärnva-
penkrig, med bara en minimal del av
världens kärnvapen, skulle leda till en
sänkning av jordens medeltemperatur
och innebära döden för upp till en mil-
jard människor, i huvudsak på grund av
svält. Dessa skrämmande fakta presente-
ras av Steven Starr, en högt kvalificerad
specialist inom området.
Att sprida kunskap om kärnvapen är
viktigt men inte enkelt. SLMK har till-
sammans med Svenska Freds arbetat
fram ett webbaserat utbildningsmaterial
som nu finns tillgängligt på svenska,
engelska och norska: www.laromkarnva-
pen.se
Hönan eller ägget, atombomben eller
kärnkraften, vad kom först? Vad är sam-
bandet mellan kärnkraft och kärnvapen?
Stefan Björnson från Svenska forskare och
ingenjörer mot kärnvapen ger oss svaret.
Claes Andreasson är oberoende radio-
journalist i Los Angeles och förser oss
regelbundet med artiklar i kärnvapenfrå-
gor från den amerikanska horisonten. I
detta nummer får vi veta det amerikan-
ska missilförsvarets historia: ”Att träffa
en kula med en kula”.
När du omsorgsfullt har läst tidning-
en, ge dig då i kast med ”the nuclear
quiz” på sista sidan. Du bör kunna klara
det mesta. Tyvärr kan vi inte erbjuda
några materiella priser – din egen till-
fredsställelse är belöning nog.
Ulf König, Jan Larsson
Svar på quizzen
1C, 2A, 3B, 4C, 5B, 6C, 7B, 8C, 9B, 10A
Utgivningsplan
Nr Manusstopp Distribution
121 1/5 -10 juni
122 1/9 -10 oktober
123 1/12 -10 januari
DLMK/SLMK – presentation
Läkare mot kärnvapen är en kvartals-
tidskrift som ges ut av föreningen Sven-
ska läkare mot kärnvapen (SLMK)
och Danske læger mod kernevåben
(DLMK). SLMK har ca 3000 läkare, medi-
cinstudenter och stödpersoner som med-
lemmar; DLMKs medlemsantal är ca 350.
Föreningarna är de svenska och danska
grenarna av International Physicians for
the Prevention of Nuclear War (IPPNW)
med ca 150 000 läkare i ca 50 länder som
medlemmar. SLMK, DLMK och IPPNW är
politiskt och religiöst obundna organisa-
tioner med målet att avskaffa kärnvapnen
genom att sprida saklig information om
kärnvapnens medicinska effekter. IPPNW
har huvudkontor i Boston och leds av tre
ordförande (”co-presidents”).
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
|
3
Twenty-four years have now passed since Dr. Yevgeny Chazov and Dr. Bernard Lown received the Nobel Peace
Prize on behalf of the International Physicians for the Prevention of Nuclear War (IPPNW). By many indica-
tors, the world has clearly been moving away from nuclear weapons ever since.
Stockpiles of such weapons have reportedly been dropping considerably—though the key word here is “report-
edly”, since these reductions have only been declared, but not internationally verified, and the world does not
know the extent that these reductions may be reversible. To the applause of world public opinion, Presidents
Dimitry Medvedev and Barach Obama have repeatedly and publicly affirmed their commitment to pursue a
world free of nuclear weapons.
And as the stockpiles of the Russian Federation and the United States have been falling, China, France, and
the United Kingdom have also taken various steps away from such weapons—including such actions as shut-
ting down nuclear test sites, ceasing production of fissile material for weapons, and eliminating certain types
of nuclear-weapon delivery systems, to name only a few such steps.
Yet today, some 64 years after the UN General Assembly first identified the goal of eliminating all nuclear
weapons—and 40 years after the Nuclear Non-Proliferation Treaty (NPT) entered into force—over 20,000
such weapons reportedly remain. Some are on hair-trigger alert. Some are deployed in other countries. Some
are being improved or modernized. And all states with such weapons continue to maintain some version of
the doctrine of nuclear deterrence.
In addition, no multilateral negotiations on nuclear disarmament are underway; the Comprehensive Nuclear-
Test-Ban Treaty has not entered into force; and significant hurdles remain to be overcome before negotiations
can begin on a fissile material treaty. And several nuclear disarmament resolutions in the UN General
Assembly remain the subject of deeply divided votes.
Such are the contrasting circumstances that the NPT States Parties are facing as they prepare for the Treaty’s
Review Conference next May. Yes, progress has been made. But yes, the NPT is still facing significant chal-
lenges ahead in strengthening all of its key pillars: nuclear disarmament; non-proliferation; and the peaceful
uses of nuclear energy.
The eleven excellent essays in this special edition of the journal of the Swedish section of the IPPNW help the
public to understand both the urgency for progress in nuclear disarmament and the obstacles that still stand
in the way of such progress. I commend this journal not just to readers who are interested in what is ahead at
the Review Conference, but also to those who care about the future of nuclear disarmament, which could well
affect the future of our planet. This is a subject that all physicians and all their patients, everywhere, have a
legitimate right to know.
New York, 27 January 2010
Sergio Duarte
United Nations High Representative for Disarmament Affairs
Foreword
Svensk översättning på sid 19
4
|
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
Lär om Kärnvapen är ett webbaserat utbildningsmaterial från Svenska Läkare mot Kärnvapen
på svenska, engelska och nu även på norska:
www.laromkarnvapen.se
Lär om Kärnvapen består av 16 kapitel vilka täcker in kärnvapen- och nedrustningsfrågan ur
många olika perspektiv. Här hittar du information om kärnvapnens historia och utveckling,
teknik och fysik, juridik, avtal och organisationer, medicinska och psykologiska konsekvenser
av kärnvapen, politiska och ekonomiska aspekter, var kärnvapnen finns, hur vår miljö påverkas
samt etiska och moraliska tankar kring kärnvapen. Ämnesområdena fungerar i stor utsträck-
ning som fristående delar. Alla kapitel innehåller en översikt och en fördjupningsdel. Dessutom
finns film- och boktips, en omfattande länk förteckning över användbara webbplatser, tips på
hur du kan engagera dig och ett ansenligt kapitel för lärare – Lär om nedrustning.
Lär om Kärnvapen ägs av Svenska Läkare mot Kärnvapen och Svenska Freds- och
Skiljedomsföre ningen. Den första versionen av det webbaserade materialet lanserades på
svenska i början av 2000-talet. Huvudförfattare var Frida Blom. Den nya versionen av Lär om
kärnvapen lanserades våren 2008 i utvidgad form, med Alexandra Sundberg som huvudförfat-
tare. Materialet uppdateras kontinuer ligt.
Du får gärna använda och återge informationen i Lär om kärnvapen men måste alltid komma
ihåg att hänvisa till källan.
Josefin Lind
Josefin Lind är
informationsansvarig,
Svenska Läkare
mot Kärnvapen
LÄR OM KÄRNVAPEN 2008
© SVENSKA LÄKARE MOT KÄRNVAPEN, SVENSKA FREDS- OCH SKILJEDOMSFÖRENINGEN
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
|
5
AKTUELLA
SLMK-ADRESSER M.M.
SLMKs ordförande
Jan Larsson Linnégatan 2H, 753 32 Uppsala,
Tel 018-14 62 12, Mobiltel 0730-722 588
E-post: jan.larsson@slmk.org
Kanslichef
Klas Lundius Håkantorpsmölla, 284 91 Perstorp
Tel: 0435-351 58
Mobiltel: 070-520 83 58
E-post: klas.lundius@slmk.org
Informationsansvarig
Josefin Lind Norrtullsgatan 45, 113 45 Stockholm
Tel: 08 – 400 20 483
Mobiltel: 0760 – 24 51 58
E-post: josefin.lind@slmk.org
Medlemsreg o bokföring
Margareta Gustafsson
Tel: 0435-351 58
E-post: margareta.gustafsson@slmk.org
Kansli för Stockholmsregionen
Annika Rådberg | Svenska Läkarförbundet
(Villagatan 5), Box 5610, 114 86 Stockholm
Tel: 08-790 33 05
E-post: annika.radberg@slf.se
Läkarfonden för Förebyggande av Kärnvapenkrig
Plusgiro: 90 10 90 – 1
Bankgiro: 901 – 0901
Medlemsavgift 2009:
290 kr resp 100 kr (stud), sätts in på:
pg 90 10 90 – 1 eller
bg 901 – 0901
Prenumeration på ”Läkare mot kärnvapen” ingår.
SLMKs hemsida:
www.slmk.org
IPPNW:s hemsida:
www.ippnw.org
* * *
Landsnummer – telefon:
Sverige: 0046 -
Danmark: 0045 -
INNEHÅLL NR 119
Lär om kärnvapen 4
Josefin Lind
Kan man förbjuda kärnvapen? 6
Hans Corell
Den omutliga logiken i en kärnvapenkonvention 10
Merav Datan
Kärnvapen och fred 12
Peter Wallensteen
Krafthönan eller bombägget: 14
om sambandet kärnkraft – kärnvapen
Stefan Björnson
Att träffa en kula med en kula: tio år av missilförsvar 20
Claes Andreasson
INTERNATIONELL UTBLICK 24
Inge Axelsson
Kärnvapenfria zoner – en framgångssaga 26
Jan Prawitz
Att nå fram till kärnvapennedrustning 29
– från visioner till verklighet
Henrik Salander
Extrem klimatförändring till följd av kärnvapenkrig: 32
ett hot mot mänskligheten
Steven Starr
Bara prevention är effektivt 37
Jan Larsson
NPT RevCon 2010 – vad du kan göra för att 38
den ska bli framgångsrik
Ray Acheson
Kärnvapennedrustning i sikte – nytänt hopp 40
Ami Lönnroth
6
|
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
Hans Corell var FN:s rättschef 1994-2004.
Efter jur. kand. i Uppsala år 1962 tjänst-
gjorde han i olika domstolar och utnäm-
ndes till hovrättsråd år 1980. År 1972-1984
tjänstgjorde han i justitiedepartementet, de
tre sista åren som rättschef. Han var
ambassadör och chef för UD:s rättsavdeln-
ing 1984-94. Hemsida: http://www.havc.se
”A key challenge is to dispel the perception that outlawing
nuclear weapons is a utopian goal.”
Weapons of Mass Destruction Commission
Den oberoende internationella kommissionen om massför-
störelsevapen, The Weapons of Mass Destruction Commission,
inrättades år 2003 av den svenska regeringen. Den bestod av
ett team högt kvalificerade och mycket erfarna medlemmar
från hela världen och leddes av Hans Blix. År 2006 kom kom-
missionen med sin rapport Weapons of Terror: Freeing the World
of Nuclear, Biological and Chemical Arms. Citatet ovan är en av
slutsatserna i rapporten.
Denna korta artikel granskar ur två perspektiv vilka möjlig-
heter som finns att förbjuda kärnvapen: det juridiska och det
politiska.
Juridiken
Till att börja med måste vi vara medvetna om att det inte finns
något avtal som förbjuder kärnvapen. Icke desto mindre kan
man fråga sig om de är lagliga.
Det mest auktoritativa svaret på den frågan är ett rådgivande
uttalande, publicerat den 8 juli 1996, från den Internationella
domstolen i Haag, FN:s främsta rättsskipande organ. Frågan
som Generalförsamlingen hade ställt till domstolen löd: ”Är
det under några omständigheter enligt internationell rätt till-
låtet att hota med eller använda kärnvapen?”
De mest framträdande punkterna i uttalandet är följande:
– Det finns inte, vare sig i internationell sedvane- eller trak-
taträtt
1
, något som tillåter hot med eller användning av kärn-
vapen (enhälligt);
– Det finns inte, vare sig i internationell sedvane- eller trak-
taträtt, något allmängiltigt och universellt förbud mot hot med
eller användning av kärnvapen som sådana (elva röster mot
tre);
– Hot om våld eller utövande av våld med hjälp av kärnva-
pen, som bryter mot artikel 2, pragraf 4 i FN-stadgan och som
inte lever upp till alla krav i artikel 51 [rätten till självförsvar]
är olagligt (enhälligt);
– Hot om eller användning av kärnvapen måste också vara
förenligt med vad som krävs enligt sådan internationell rätt
som är tillämplig vid väpnad konflikt, särskilt vad avser princi-
per och regler i internationell humanitär rätt, liksom med
specifika avtalsenliga skyldigheter och andra åtaganden, vilka
uttryckligen rör kärnvapen (enhälligt).
Domstolen slog också fast följande (med sju röster mot sju
och presidentens utslagsröst):
Av ovanstående krav följer att hot om eller användning
av kärnvapen i princip skulle strida mot de regler i inter-
nationell rätt som är tillämpliga vid väpnade konflikter,
särskilt då principer och regler i humanitär rätt.
Emellertid, med iakttagande av vad som idag gäller enligt
internationell rätt och vilka faktaförhållanden som är
tillgängliga för domstolen, så kan den inte slutgiltigt
avgöra huruvida hot om eller användning av kärnvapen
skulle vara lagligt eller olagligt i extrema självförsvarssi-
tuationer, där en stats överlevnad står på spel.
I detta sammanhang är det dock särskilt intressant att notera
domstolens enhälliga uttalande att det finns “en skyldighet att
i god anda bedriva och slutföra förhandlingar ledande till kärn-
vapennedrustning i alla aspekter och under strikt och effektiv
internationell kontroll”.
Frågan är sålunda om det ur juridisk synpunkt skulle vara
komplicerat att formulera ett avtal om kärnvapennedrustning
som inkluderar en passus om att göra dem olagliga. Svaret på
detta är att ett sådant avtal skulle innefatta ett antal komplice-
rade föreskrifter, huvudsakligen relaterade till verifikation och
kontroll. Men dessa problem skulle vara relativt enkla att lösa;
det finns gott om experter inom området som kan vara rådgi-
vare till de stater som ska ingå avtal. I själva verket finns det
avtal som kan tjäna som modeller för det centrala i en överens-
kommelse om kärnvapen, att förbjuda dem. Som exempel kan
nämnas följande:
- The Convention on the Prohibition of the Development,
Production and Stockpiling of Bacteriological (Biological) and
Toxin Weapons and on Their Destruction, 1972 (155 parties);
1 Internationell sedvanerätt utvecklas genom staters långvariga och konsekventa agerande. Genom att allmänt och konsekvent följa vissa principer baserade
på en känsla för laglig plikt, utvecklar stater normer som uppfattas som bindande för alla stater. Traktaträtten består av internationella överenskommelser
(som t.ex. NPT), vilka är bindande för de stater som anslutit sig till avtalet i fråga. Den internationella rätten eller folkrätten baseras huvudsakligen på sed-
vanerätt och trakter.
KAN MAN FÖRBJUDA
KÄRNVAPEN?
Artikeln är en översättning från det engelska originalet
Hans Corell
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
|
7
- The Convention on the Prohibition of the Development,
Production, Stockpiling and Use of Chemical Weapons and on
their Destruction, 1992 (188 parties); and
- The Convention on the Prohibition of the Use, Stockpiling,
Production and Transfer of Anti-Personnel Mines and on their
Destruction, 1997 (156 parties)
Dessa konventioner innehåller mycket likartade villkor, som
innebär att varje deltagande stat tar på sig att aldrig under
några omständigheter utveckla, tillverka, lagerhålla eller på
annat sätt skaffa sig eller behålla sådana vapen som respektive
avtal avser. Samma tekniska lösning kunde användas i en kon-
vention som förklarar kärnvapen olagliga. Det har också lagts
fram förslag med denna inriktning. Som exempel kan nämnas
Securing Our Survival (SOS): The Case for a Nuclear
Weapons Convention. Denna publication från år 2007 inne-
håller en utarbetad modell för en kärnvapenkonvention, fram-
lagd av International Association of Lawyers Against Nuclear
Arms, the International Network of Engineers and Scientists
Against Proliferation och International Physicians for the
Prevention of Nuclear War.
Ur ett juridiskt perspektiv skulle därför ett avtal som olag-
ligförklarar kärnvapen kunna framförhandlas utan oöverstigli-
ga svårigheter. I själva verket finns det redan modeller för detta.
De hinder som hitintills stått i vägen för ett sådant avtal är
därför inte av rättslig natur.
Politiken
Det är uppenbart att ett avtal som förbjuder kärnvapen
inte kan förhandlas fram utan politiskt stöd för idén. Om
man analyserar problemet ur detta perspektiv framträ-
der en mycket sammansatt bild. Ett avtal av den här karak-
tären skulle behöva förhandlas fram inom ramen för FN.
En analys av relevanta FN-dokument visar att det finns
brett stöd för idén att kärnvapen bör förklaras olagliga.
I anslutning till det rådgivande yttrandet från Internationella
domstolen i Haag har generalförsamlingen antagit årliga reso-
lutioner, den senaste den 2 december 2009 (A/RES/64/55), i
vilken generalförsamlingen understryker domstolens enhälliga
slutsats att det föreligger en skyldighet att i god anda bedriva
och slutföra förhandlingar som leder till kärnvapennedrust-
ning i alla aspekter och under strikt och effektiv internationell
kontroll. I synnerhet bör framhållas att Generalförsamlingen
manar ”alla stater att omedelbart uppfylla denna skyldig-
het genom att inleda multilaterala förhandlingar, som leder
till en snar kärnvapenkonvention som förbjuder utveckling,
tillverkning, provning, utplacering, lagring, överföring och
användning av kärnvapen samt garantera att de elimineras”.
Säkerhetsrådet med sina fem permanenta medlemmar, alla
kärnvapenstater, har också antagit resolutioner med samma
inriktning. I detta sammanhang må det räcka att hänvisa till
Säkerhetsrådets toppmöte och resolution 1887 (2009 ) Main-
tenance of international peace and security: Nuclear non-proli-
feration and nuclear disarmament, antagen den 24 september
2009. Denna resolution utgår från avtalet om icke-spridning
av kärnvapen från 1968 (the NPT Treaty). Säkerhetsrådet är fast
beslutet att eftersträva en säkrare värld för alla och att skapa
förutsättningar för en värld utan kärnvapen i enlighet med må-
len för NPT, och detta på ett sätt som bidrar till internationell
stabilitet, baserad på principen om bibehållen säkerhet för alla.
Särskilt bör noteras att resolutionen uppmanar alla som är
anslutna till NPT, att i enlighet med avtalets artikel VI åta sig
att genomföra förhandlingar i god anda om effektiva åtgärder
för reduktion och nedrustning av kärnvapen och ett avtal om
allmän och total nedrustning under strikt och effektiv interna-
tionell kontroll. Alla övriga stater uppmanas ansluta till denna
strävan.
Detta för oss till frågan om hur kärnvapenstaterna uppfyller
sina åtaganden under artikel VI i NPT:
Var och en av parterna till detta fördrag åtar sig att i en anda
av uppriktighet fortsätta förhandlingarna om effektiva åtgärder
för att få ett snart slut på kärnvapenkapprustningen och om ett
avtal om allmän och fullständig nedrustning under en strikt
och effektiv internationell kontroll.
Många stater och särskilt medlemmar av det civila samhället
framhåller ofta att de kärnvapenstater som är anslutna till NPT
förväntar sig av andra anslutna stater att de ska fullfölja sina
skyldigheter enligt avtalet. Samtidigt gör de själva inga allvar-
liga ansatser ett följa sitt åtagande i artikel VI. Detta kan man
se som ytterligare ett exempel på den dubbelmoral som säker-
hetsrådets fem permanenta medlemmar ibland tillämpar.
Vidare finns det tre ”de facto kärnvapenstater” som inte är
bundna av NPT. Ett stort problem är här att dessa länder i
själva verket håller på att öka sina arsenaler.
Mot denna bakgrund är det intressant att notera den aktu-
ella utvecklingen under USA:s nuvarande ledning. I ett tal i
Prag den 5 april 2009 gjorde president Barack Obama följande
åtagande:
So today, I state clearly and with conviction America’s
commitment to seek the peace and security of a world
without nuclear weapons. I’m not naive. This goal will
not be reached quickly – perhaps not in my lifetime. It
will take patience and persistence. But now we, too, must
ignore the voices who tell us that the world cannot
change. We have to insist, ”Yes, we can.”
I sitt Nobeltal i Oslo den 10 december 2009 berörde president
Obama också kärnvapenfrågan:
One urgent example is the effort to prevent the spread of
nuclear weapons, and to seek a world without them. In
the middle of the last century, nations agreed to be
bound by a treaty whose bargain is clear: All will have
access to peaceful nuclear power; those without nuclear
weapons will forsake them; and those with nuclear wea-
pons will work towards disarmament. I am committed to
upholding this treaty. It is a centerpiece of my foreign
policy. And I’m working with President Medvedev to
reduce America and Russia’s nuclear stockpiles.
Nämnas bör också de många initiativ på nedrustningsområdet
som tagits av olika stater och frivilligorganisationer. För att
KAN MAN FÖRBJUDA KÄRNVAPEN?
8
|
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
nämna några exempel:
Canberrakommissionen, sammankallad av Australien, kom
år 1996 med en rapport om konkreta steg i riktning mot en
kärnvapenfri värld.
Denna följdes av the New Agenda Coalition (NAC), bestå-
ende av Brasilien, Egypten, Irland, Mexiko, Nya Zeeland,
Slovenien, Sydafrika och Sverige. I ett gemensamt uttalande i
juni 1998 uppmanade dessa länders utrikesministrar kärnva-
penstaterna och de tre länderna med kärnvapenkapacitet att
binda sig för att snabbt, slutgiltigt och totalt göra sig av med
sina kärnvapen och sin kärnvapenförmåga.
Detta beredde vägen för Thirteen Practical Steps som har
som mål att förverkliga artikel VI och som antogs av NPT
RevCon 2000.
Samtidigt hade Tokyo Forum for Nuclear Non-Proliferation
and Disarmament publicerat sin rapport den 25 juli 1999.
Tyvärr gick utvecklingen därefter under flera år åt fel håll. NPT
RevCon 2005 blev ett misslyckande och vid det berömda
världstoppmötet i september samma
2
år nämndes inte ens
begreppet massförstörelsevapen.
I sin rapport år 2006 kom Weapons of Mass Destruction
Commission med 60 detaljerade rekommendationer.
Rekommendation 30 är särskilt betydelsefull i det här sam-
manhanget:
Alla länder som har kärnvapen ska börja planera för
säkerhet utan kärnvapen. De ska börja förbereda sig för
ett kommande kärnvapenförbud genom samordnade,
praktiska och successive åtgärder, som innefattar defini-
tioner, kriterier och krav på transparens i kärnvapenned-
rustning.
Bland frivilligorganisationerna kan nämnas Middle Powers
Initiative (MPI), som ägnar sig åt minsking och avskaffande
av kärnvapen i hela världen. MPI för samman åtta internatio-
nella frivilligorganisationer, däribland IPPNW med avsikten
att i första hand arbeta tillsammans med regeringar i medel-
stora stater för att uppmuntra och utbilda kärnvapenstaterna så
att de tar omedelbara praktiska steg som minskar kärnvapnens
risker, och påbörja förhandlingar om att avskaffa kärnvapnen.
Särskilt ska framhållas de ansträngningar som gjorts av MPI
inom ramen för Article VI Forum som etablerades efter miss-
lyckandet med NPT RevCon 2005. Läs också MPI’s informa-
tionsskrift Making Good on the Promises: From the Security
Council Summit to the 2010 NPT Review, som innehåller en
utmärkt analys av dessa tillfällen och ett antal rekommendatio-
ner.
Slutkommunikén den 27 juni 2008 från InterAction Council
of Former Heads of State and Government
3
innehåller ett
antal rekommendationer, bland dem följande två med direkt
bäring på vårt ämne:
– Inse att de utmaningar som mänskligheten står inför
måste mötas med multilaterala lösningar inom ett regelbaserat
internationellt system.
– Acceptera visionen om en kärnvapenfri värld och efter-
tryckligen uppmana kärnvapenmakterna att ta ledningen med
ett nytt initiativ i nedrustningsprocessen genom att fasa ut de
nukleära arsenalerna och undvika utveckling av nya system
som skulle ge upphov till en förnyad kapprustning;
Slutkommunikén från år 2009 innehåller ytterligare rekom-
mendationer avseende kärnvapennedrustning.
Detta är bara några exempel på de många försök som har gjorts
och görs med målet att befria världen från kärnvapen. Många
andra är engagerade i detta arbete, bland andra flera frivillig-
organisationer samt framstående politiker nu i rollen som pri-
vatpersoner.
Slutsatser
Mot denna bakgrund måste man fråga sig varför det är så
svårt att skapa det momentum som gör det möjligt för stater
att komma samman och förhandla fram ett avtal som förbju-
der kärnvapen. Många av de aktörer som nämnts i det föregå-
ende tycks instämma med den åsikt som så klart formulerats
av Weapons of Mass Destruction Commission. Nedrustning och
icke-spridning kommer säkrast till stånd genom ett gemensamt
internationellt regelverk, tillämpat och genomdrivet via ef-
fektiva multilaterala institutioner, med FN:s säkerhetsråd som
den yttersta globala auktoriteten. Det är definitivt så jag ser
situationen ur mitt perspektiv. Säkerhetsrådet har nyckeln till
framgång i strävan att befria världen från kärnvapen.
I själva verket är detta bara en aspekt av den roll som FN:s
säkerhetsråd skulle kunna spela om alla dess medlemmar tyd-
ligt visade att de är beredda att respektera internationell rätt
och tillämpa samma måttstock för alla inklusive sig själva. För-
visso är detta vad vi har rätt att förvänta oss av medlemmarna i
det organ åt vilken FN-stadgan överlåtit huvudansvaret för att
upprätthålla internationell fred och säkerhet!
Uppenbarligen finns det stora problem att ta itu med för
världssamfundet i framtiden, problem skapade av klimatför-
ändringar, globalisering, en eventuell överbefolkning, fattig-
dom, sjukdom, terrorism. Dessa fenomen utgör allvarliga hot
mot internationell fred och säkerhet. Det enda sättet att han-
tera dem är etablera en objektiv rättsstatsordning på både na-
tionell och internationell nivå.
Jag har i annat sammanhang uttryckt åsikten att det sätt på
2 The 2005 World Summit i september 2005 var ett toppmöte i FN, en uppföljning till the UN 2000 Millenium Summit.
3 The InterAction Council of Former Heads of State and Government (IAC) grundades år 1983 som en oberoende internationell organisation med syfte att lyfta
fram den erfarenhet, energi och internationella kontakter man brukar finna hos politiker som innehaft de högsta posterna i sina respektive länder. Medlem-
marna utvecklar tillsammans rekommendationer om praktiska lösningar för de politiska, ekonomiska och social problem som mänskligheten ställs inför. IAC
syftar till att främja internationellt samarbete och agerande inom tre prioriterade områden: fred och säkerhet, vitalisering av världens ekonomi samt allmän-
giltiga etiska riktlinjer.
KAN MAN FÖRBJUDA KÄRNVAPEN?
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
|
9
vilket säkerhetsrådets medlemmar och i synnerhet de perma-
nenta medlemmarna beter sig, kommer att vara en avgörande
faktor i vad som med nödvändighet måste vara en global strä-
van att etablera rättsstaten. Därför måste nu de permanenta
medlemmarna visa vägen genom att till fullo leva upp till sina
skyldigheter och böja sig för lagen.
För att få detta att ske är det emellertid viktigt att det civila
samhället engagerar sig ännu mera aktivt för att övertyga dem
som fattar besluten i huvudstäderna om att detta är den enda
vägen framåt. Det är i ett sådant sammanhang man ska föra
fram argumentet att dagens kärnvapenarsenal utgör ett oerhört
hot mot hela mänskligheten.
Efter andra världskriget har stater med kärnvapen än så
länge avstått från att använda dem. Men vem vet hur länge
detta kommer att vara? Dessutom finns den ytterligare ris-
ken att kärnvapen hamnar i händerna på terrorister. Om
det sker kan vi inte räkna med den återhållsamhet som
stater hittills visat. Terrorister kommer helt enkelt att
använda dem.
Sett ur detta perspektiv finns ingen annan väg framåt om
vi vill skydda oss själva och vår planet som en boplats för
människor än att se till att kärnvapen förbjuds och förstörs.
Låt oss hoppas att 2010 års NPT RevCon blir ett steg i rätt
riktning!
Översättning från engelskan: Ulf König och Jan Larsson
Länkar till dokument
som det refereras till i artikeln
Advisory opinion that the International Court of Justice
issued on 8 July 1996
http://www.icj-cij.org/docket/files/95/7495.pdf
General Assembly resolution A/RES/64/55 of 2 December 2009
http://daccess-dds-ny.un.org/doc/UNDOC/LTD/
N09/565/50/PDF/N0956550.pdf?OpenElement
Security Council resolution 1887 (2009)
http://www.iaea.org/Publications/Documents/Infcircs/
Others/infcirc140.pdf
Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons, 1968
http://www.iaea.org/Publications/Documents/Infcircs/
Others/infcirc140.pdf
Securing Our Survival (SOS): The Case for a Nuclear
Weapons Convention http://www.icanw.org/securing-our-
survival
Remarks by President Barack Obama, Prague, 5 April 2009
http://www.whitehouse.gov/the_press_office/Remarks-
By-President-Barack-Obama-In-Prague-As-Delivered/
Nobel Lecture by Barack H. Obama, Oslo, 10 December 2009
http://nobelprize.org/nobel_prizes/peace/laurea-
tes/2009/obama-lecture_en.html
Declaration by New Agenda Coalition
http://daccess-dds-ny.un.org/doc/UNDOC/GEN/
G98/624/76/IMG/G9862476.pdf?OpenElement
Tokyo Forum for Nuclear Non-Proliferation and
Disarmament
http://www.mofa.go.jp/POLICY/un/disarmament/forum/
tokyo9907/index.html
The Thirteen Practical Steps
http://www.un.org/disarmament/WMD/Nuclear/2000-
NPT/pdf/FD-Part1and2.pdf
Weapons of Terror: Freeing the World of Nuclear, Biological
and Chemical Arms
http://www.wmdcommission.org/files/Weapons_of_
Terror.pdf
Middle Powers Initiative
http://www.middlepowers.org/index.html
InterAction Council of Former Heads of State and
Government
http://www.interactioncouncil.org/sessions/commu-
nique/s26.pdf
KAN MAN FÖRBJUDA KÄRNVAPEN?
10
|
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
Merav Datan är internationell
jurist och styrelseledamot i
Lawyers’ Committee on Nuclear
Policy. Hon är huvudförfattare
till Model Nuclear Weapons
Convention, publicerad 1997
(reviderad 2007)
En konvention mot kärnvapen som politiskt mål har blivit
tydligare och mera realistisk det senaste årtiondet. Idén om
ett avtal som förbjuder kärnvapen och skapar en modell för
deras avskaffande dem har förts fram och debatterats i ett
decennium. Motargumenten har beskrivit målet för avtalet
– ett ramverk av ömsesidigt bindande överenskommelser –
som naivt idealistiskt, orealistiskt och prematurt.
Men tiderna har förändrats sedan idén om en kärnvapen-
konvention (Nuclear Weapons Convention, NWC) först
utvecklades. Den modell för en konvention (the model NWC),
som introducerades 1997, får ett helt annat mottagande idag,
vilket avspeglar denna förändring. Denna modell, som utveck-
lats av en grupp jurister, vetenskapsmän, statsvetare och f.d.
diplomater, fick på vissa håll ett varmt mottagande. I praktiken
hade den utvecklats som ett svar på ett behov. Idén att skapa
DEN OMUTLIGA LOGIKEN
I EN KÄRNVAPENKONVENTION
ett sådant avtal avfärdades dock som omoget idealistisk av
andra, inklusive vissa nedrustningsförespråkare. Idag är det
många av dem, både regeringsrepresentanter och andra, som
förordar en kärnvapenkonvention. Både de som för 5-10 år
sedan avfärdade total kärnvapennedrustning, och andra, som
accepterade den men tillbakavisade NWC som del i processen,
har ändrat sig.
Det är dags att ifrågasätta att det skulle vara idealistiskt,
orealistiskt eller för tidigt att börja sträva mot en kärnvapen-
konvention. Som Rebecca Johnson kommenterar: ”Det civila
samhället tillskrivs ofta ett idealiserande tankesätt, som kan
skapa ’visioner av hur vi vill att världen ska se ut’, men nedlå-
tande behandlats som ’välmenande men okunnigt’ när vi driver
en kampanj för att göra dessa mål till verklighet.
1
”
I själva verket är det naivt att tro att man kan fortsätta med
nuvarande kärnvapenpolitik – med vetskap om att det i kärn-
vapendoktriner alltid finns en implicit ”domino-effekt” – utan
att det leder till en kärnvapenkatastrof av något slag, oförut-
sedd eller t.o.m. oförutsägbar. Att tro att dagens kärnvapenpo-
litik skulle kunna hantera de faror, som den stora tillgången till
material för kärnvapen utgör, och den omedvetna självbelåten-
het som råder efter kalla kriget, det är att befinna sig högt i det
blå.
Är målen i NWC orealistiska? För att citera Johnson: ”vi
måste utmana politiska begränsningar och... identifiera och
arbeta för de omvälvande förändringar som ’realisterna’ tror är
omöjliga. När vi nu firar tjugoårsjubileet av Berlinmurens fall,
låt oss påminna oss själva om hur snabbt det civila samhället
kan åstadkomma sådant som regeringar och experter tror är
omöjligt!” En generation av självbelåtna akademiker med en
rätt så inskränkt syn på människors förmåga kallade sig själva
för realister. ”...sådana epitet fungerar som språklig manipula-
tion som gör det svårare att ställa de viktiga frågorna.” Det är
mycket svårare att fråga HUR en kärnvapenkonvention kan
uppnås – och ifrågasätta gamla doktriner – än att förkasta idén
genom att påstå att målet är omöjligt. Det är sant att om inga
ansträngningar görs så är en kärnvapenkonvention ej möjlig.
Men om regeringar engagerar sig i allvarligt menade ansträng-
ningar att hitta gemensamma ståndpunkter och möjliga fram-
gångsvägar, så kanske de lyckas skapa förutsättningar som gör
nedrustning mer realistiskt. Det handlar om politisk vilja.
Man skyller bristen på framsteg i kärnvapennedrustning på
avsaknad av politisk vilja. Men hellre än att ursäkta sin brist på
engagemang med att det saknas politisk vilja i omvärlden, så
Merav Datan
KÄRNVAPENKONVENTION
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
|
11
borde varje regering ta en närmare titt på sin egen politiska
vilja och hur man kan ge uttryck för den. Idag hänger fram-
gångsrik nedrustning kanske inte på politisk vilja, utan på den
energi som krävs för att inspirera och utveckla denna vilja. Den
politiska viljan finns som en potentiell kraft, men behöver
drivas av folklig energi för att omsättas i handling.
Om nedrustning lyckas, så kommer många (med all rätt)
att ta åt sig äran, men för att det ska hända måste man dessför-
innan sätta in sin kraft och hjälpa till att göra det möjligt.
Somliga behöver bli inspirerade och provocerade till handling,
andra måste övertygas om att en kärnvapenkonvention är möj-
lig att skapa. Verktyg finns i form av oliks kampanjer, nätverk
och politiska mekanismer.
2
Det är också viktigt att inte låta vårt omdöme grumlas eller
vår klarsynthet hindras av oärliga upprop för en kärnvapen-
konvention. Alltmedan konventionen vinner i trovärdighet
kan vi förvänta oss en uppsjö av stöd, ibland genuint, men ofta
som ett uttryck för politisk positionering, framförallt från sta-
ter som har ett kärnvapenprogram eller finns under ett kärnva-
penparaply. Sådant stöd bör dock inte avspisas som oärligt,
eftersom det kan utnyttjas för att förmå regeringarna att stå vid
sitt ord och på så vis engagera dem och då använda delar av
konventionen som diskussionsunderlag.
Den politiska logiken i NWC har ifrågasatts men aldrig
motbevisats. Ofta har målet avfärdats som en politisk omöjlig-
het, som orealistiskt och oförenligt med politiska realiteter och
det ofrånkomliga i väpnade konflikter. Med dessa argument
avvisade man inte logiken bakom NWC – behovet av någon
form av framförhandlad ordning – om förutsättningarna för
nedrustning funnes. Dessa realister förnekade i stället att det
skulle kunna finnas politiska förutsättningar för att planera för
fullständig nedrustning. Men tiderna har förändrats och de
som tillbakavisade idén att det var dags att börja förhandla hål-
ler på att tappa mark.
Det finns ingen anledning att återigen räkna upp alla dem
som under de senaste fem åren gett sitt stöd till NWC-idén,
vare sig de (uttryckligen) använde denna benämning eller inte.
Från de s.k. four nuclear horsemen
*
, George Schultz, Sam
Nunn, Henry Kissinger och William Perry, till presidenter och
premiärministrar, till FN:s generalsekreterares fempunktsplan,
till internationella ämbetsmän och celebriteter, röster från
sagespersoner formade traditionell realism, vana att resonera
och härdade av den bistra verkligheten, såväl som röster som
speglar stämningsläget i folkopinionen; dessa och andra har
insett att det krävs en total och enad ansträngning att befria vår
värld från kärnvapen om världen såsom vi känner den skall
överleva.
Den politiska logiken i att eliminera kärnvapnen är dock
inte ny. Den är precis lika gammal som kärnvapnen i sig. FN:s
generalsförsamlings allra första resolution, som kom just efter
det att kärnvapnen hade använts för första gången, krävde
deras avskaffande. Det är timingen (när verklig nedrustning
kommer att inledas) och vad man ser som rätt tidpunkt (nu är
rätt tidpunkt) som har förändrats.
Internationella politiska motsättningar har under senare år
framträtt så osminkat att kärnvapenhotet ter sig alltmera verk-
ligt och kärnvapnens avskaffande alltmera nödvändigt. Har vi
råd att fastna i diskussioner kring morgondagens tidsperspektiv
och deadlines? Många som tidigare varit skeptiska, och som
troligen fortfarande är det, har insett att svaret är nej. Vi har
inte råd att slösa bort vår tid på att diskutera vilket som är det
mest realistiska tillvägagångssättet. Vi måste utan att tveka ge
oss på utmaningen att nedrusta, ta itu med det som vi vet kom-
mer att bli ett långsiktigt arbete, sätta upp mål som skapar nya
realiteter, samt utveckla ramverket och tidsplanerna i takt med
att verkligt nedrustningsarbete fortskrider.
Att få NWC känd bland allmänheten är ett av de första
målen i det civila samhällets strategi som ska leda till fram till
en kärnvapenkonvention, ”att få ett erkännande av NWC som
en realistisk och rimlig idé även från dem som ej håller med om
dess mål.”
3
En sådan strategi innefattar följande:
• Att engagera regeringar i diskussioner om juridiska
regelverk för att förbjuda och eliminera kärnvapnen
• Att uppmuntra regeringar att ta med NWC (vare sig man
använder denna terminologi eller ej) i sina officiella
uttalanden, för att skapa ”en anhopning av förslag” och/
eller att skriva under FN:s generalförsamlings fempunkts-
plan för nedrustning av den 24 oktober 2008.
• Att efter 2010 års NPT Review Conference genomföra
internationellt koordinerade och lokalt iscensatta aktioner
som stödjer NWC, detta oavsett konferensens resultat
• Att skapa ett samarbete mellan det civila samhället och
regeringarna för att skapa förutsättningar för en NWC
Det vanligaste argumentet mot att starta förhandlingar om
en kärnvapenkonvention har varit att den kommer för
tidigt, inte att den är ologisk (ifall förutsättningar för ned-
rustning finns). Tiderna har förändrats, och de många nya
och gamla röster som manar till total kärnvapennedrust-
ning bevisar att förutsättningarna finns, och att tidpunkten
då man på allvar ska börja diskutera om målet för och inne-
hållet i ett sådant avtal, den tidpunkten är nu.
Översättning från engelskan: Martina Grosch
Referenser:
1 Rebecca Johnson, “Reaching Nuclear Disarmament - from Visions to Re-
ality”, Reaching Nuclear Disarmament - the Role of Civil Society in Strength-
ening the NPT, Stockholm, Sverige, 6 november 2009, http://nucleardisarma-
ment.se/attachment/files/6128/Rebecca_Johnson__Acronym_Institute_.pdf
2 International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, www.icanw.org
3 Johnson, s. 4-7
* Uppenbarelsebokens sjätte kapitel handlar om Apokalypsens fyra ryttare
KÄRNVAPENKONVENTION
KÄRNVAPENKONVENTION
12
|
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
KÄRNVAPEN
OCH FRED
Kärnvapnen togs fram under det andra
världskriget och avsikten var att de skulle
kunna användas. Bomberna mot
Hiroshima och Nagasaki oroade inte
beslutsfattarna i Washington. Ur deras
perspektiv var kriget redan hemskt, de
amerikanska offren höga och syftet det
rätta. De psykologiska och politiska hin-
dren mot användning av kärnvapen har
ökat under de 65 år som gått sedan. Det
är så, även om USA fortfarande anser sig
ha rätt att vara först att använda dem i en
konflikt av vitalt säkerhetsintresse. Det
är sannolikt att andra statsledningar i
stater med kärnvapen i praktiken anser
det samma för egen del, även om de
officiellt säger något annat.
Det är således inte oväntat att möjlig-
heten att ta till kärnvapen funnits med
som ett tänkbart alternativ i kanske fyra
eller fem konflikter. Dokumentation
föreligger som visar att hot om att sätta
in kärnvapen framförts till motsidan
eller att sådana militära handlingsalter-
nativ utformats i vissa fall. Listan inne-
håller bland USA:s hot mot Nordkorea
för att avsluta Koreakriget 1953,
Vietnamkriget (i olika faser) och
Sovjetunionens hot mot Kina i slutet av
1960-talet som en del av den sino-sovje-
tiska konflikten. Det är svårt bedöma
hur sannolikt det var att vapnen verkli-
gen skulle komma till användning. Det
räcker dock för att klargöra att de vapen
ett land har i sin arsenal kommer att fin-
nas med som handlingsalternativ i en
allvarlig konfliktsituation.
Avskräckning är inte fred
Hotet om kärnvapen var en integrerad
del av det kalla kriget.
Avskräckningsstrategin beskrevs träf-
fande som terrorbalans. Om sovjetiska
styrkor anföll Västeuropa skulle USA
svara med kärnvapen mot Sovjetunionen.
Om NATO anföll Sovjetunionen skulle
Sovjet svara med att förstöra Västeuropa
och USA. Det var terror: tydligt uttalade
hot mot den andra sidans försvarslösa
civilbefolkning. En debatt fördes om
vilken typ av mål som skulle vara mest
effektiva för avskräckning: skulle man
hota att direkt slå ut befolkningen på
den andra sidan (dvs. stora städer, den
s.k.countervalue-strategin) eller skulle
man rikta dem mot den andra sidans
vapen (counterforce). Ju högre precisio-
nen med tiden blev i vapen och vapenbä-
rare desto mer fokus blev det på den
senare strategin.
Men därmed byggdes ytterligare en
osäkerhet in: tänk om den andra sidan
har så många och träffsäkra vapen att
den kan slå ut alla våra vapen innan vi
hunnit aktivera dem? Det skulle inne-
bära att avskräckningen sattes ur spel
och att den andra sidan skulle ha ett
överläge. Möjligheten och risken av
denna s.k. förstaslagsförmåga drev rust-
ningarna ytterligare i höjden (för att
motverka detta måste man t.ex. ha
många, rörliga och oåtkomliga system).
Resultatet blev kapprustning mellan
stormakterna. Rustningskostnaderna
blev allt mer orimliga och protesterna
ökade inför förslag om nya vapensystem.
Den internationella frys-rörelsen på
1980-talet bidrog till att dämpa upprust-
ningsfebern. I kombination med en ny
ledning i Sovjetunionen skapades i stället
ett exempel på hur dynamiken kunde
brytas. Med INF-avtalet (Intermediate-
Range Nuclear Forces Treaty) som träd-
de i kraft 1988 bestämde USA och
Sovjet för första gången att de gemen-
samt skulle avveckla ett helt vapensys-
tem. Det kalla krigets kärnvapendyna-
mik bröts och det blev möjligt att vända
den till nedrustningsengagemang. Tyvärr
har denna process avstannat sedan flera
år.
Avskräckningsteorin var alltså central
under det kalla kriget. Den skapade stän-
dig osäkerhet mellan parterna. Kanske
kan den ha bidragit till återhållsamhet
hos några beslutsfattare, men världen var
långt ifrån ett fredssystem värt namnet.
Åtgärder som den ena sidan såg som
defensiva, uppfattades av den andra som
offensiva. Det påverkade förmågan att
hantera konflikter och kriser.
Ett exempel är Kubakrisen 1962. Den
handlade – ur amerikanskt perspektiv –
helt om att sovjetiska kärnvapen på
Kuba skulle underminera USA:s
avskräckningsförmåga. På några minuter
skulle sovjetiska missiler kunna nå och
slå ut de amerikanska styrkorna, innan
USA hunnit reagera. Sovjet såg missiler-
na på Kuba mer som ett sätt att avskräcka
en amerikansk invasion av Kuba, dvs.
som något defensivt. Det faktum att
USA hade kärnvapen i Turkiet som
kunde nå Sovjets installationer vägdes
säkert in i beslutet. Kubakrisen blev det
mest dramatiska ögonblicket i det kalla
krigets historia. Under krisens dagar
kunde hela världen följa ett drama av
global räckvidd. Kärnvapen som skulle
avskräcka, gjorde i stället maktlösa män-
niskor förskräckta.
Senare kriser mellan stormakterna,
t.ex. 1973 kring Mellanöstern, illustrerar
likartade risker. I detta fall trodde USA
att Sovjet skulle skydda Egypten med
kärnvapen när kriget mot Israel vände
till Israels fördel. USA införde högsta
beredskap för kärnvapen för att markera
för Sovjet att man ogillade detta. Hade
USA missuppfattat läget? Osäkerheten
skulle ge säkerhet, men skapade endast
mer osäkerhet.
Illusorisk säkerhet
Kärnvapen har sedan 1945 inte kommit
till användning i vanliga krigshandlingar.
Som vi sett har handlingsalternativen
Peter Wallensteen har Dag Hammarsköldprofessuren i
freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet och är
också professor vid Kroc Institute, University of Notre
Dame i USA. Han leder Uppsala konfliktdataprogram och
ett särskilt program för sanktionsstudier. Han forskar om
medling, konfliktdynamik, sanktioner och fredsbyggande
Peter Wallensteen
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
|
13
tagits fram, men vapen uppfattas militärt
som svåranvända. Hela områden kan
kontamineras, radioaktiva moln kan dra
in över de egna trupperna, det går inte
att skilja på civila och militärer i ett
område. Det gör dessa vapen just till
avskräckningsvapen.
Resonemanget om att om A hotar
använda kärnvapen kommer B inte att
gå till angrepp vare sig med konventio-
nella eller nukleära metoder tilltalar en
del stater. Länder som känner sig utsatta
för existentiella hot från omvärlden anser
detta vara skäl att skaffa vapnen. Det ger
mer säkerhet, säger de. Som vi just sett
från det kalla krigets historia är det en
illusorisk säkerhet. I själva verket ökar
det misstänksamheten mellan parterna,
olika handlingar kan lättare misstolkas,
behovet av information (spioner, satelli-
ter, infiltration) blir närmast omättligt
(ju mindre man finner desto mer överty-
gad blir man om att något verkligt stort
är på gång eftersom det är så hemligt).
Indien och Pakistan har nu haft kärn-
vapen i 10 år. Relationen har inte blivit
bättre och inga konfliktfrågor har lösts.
Snarare har nervositeten ökat, t.ex. kring
frågan om Pakistans arsenal verkligen är
ordentligt kontrollerad av de legala myn-
digheterna. Scenariot med ett funda-
mentalistiskt maktövertagande oroar
inte bara Pakistan utan också Indien och
världen i stort.
Israel har – sannolikt – haft tillgång
till kärnvapen under en längre tid. Inte
desto mindre har landet drabbats av
både en icke-våldslig och en våldsam
palestinsk revolt, varit inblandat i flera
krig (Libanon 2006, Gaza 2008-09)
samt utsatts för raketbeskjutningar och
självmordsattacker. Det eventuella inne-
havet av kärnvapen har inte fört landet
närmare en önskvärd fredsordning i
Mellanöstern. Snarare har det stimulerat
andra länder att också utveckla kärn-
forskningsprogram: Irak, Iran, Libyen,
Syrien. I dagsläget har endast Iran kvar
en kärnkraftsambition, vilken officiellt
inte syftar till vapenproduktion. Irans
militära osäkerhet skapas emellertid
knappast av Israel, utan av den olösta
relationen med USA, konflikterna i Irak,
komplikationer med Pakistan och den
inflammerade krishärden Afghanistan.
USA:s krig mot Irak 2003 är sanno-
likt det enda där hotet om en möjlig
kärnvapenarsenal faktiskt utlöst ett fullt
krig. Den officiella amerikanska motive-
ringen handlade om att hindra Irak från
att nu, i en nära framtid eller ens någon-
sin, skaffa sig denna kapacitet. Detta
preventiva krig mot kärnvapenspridning
förblir förhoppningsvis ett undantag,
men det demonstrerar återigen kärnvap-
nens konfliktskapande förmåga och hur
rädslan för dem kan få stormakter att
agera kortsiktigt och förbise rimliga fred-
liga alternativ.
Kanske kan man säga att länder som
inte ingår i försvarspakter, som uppfattar
sig själva som annorlunda, som anser sig
utsatta för stormaktshot och som dess-
utom ifrågasätts av omvärlden uppvisar
störst sannolikhet att satsa på ett eget
kärnvapenprogram: Nordkorea stämmer
med denna karakteristik och det gör
också islamiska republiken Iran.
Sydafrika under apartheidregimen
befann sig i samma kategori och landets
återinträde i världssamfundet i början av
1990-talet sammanfaller med att man
avvecklar kärnvapnen, parallellt med den
interna demokratiseringen.
Dagens och morgondagens möjliga
kärnvapenmakter måste sökas i samma
grupp. Förutom Nordkorea och Iran
finns där sannolikt Burma/Myanmar,
kanske Syrien (även om landets anlägg-
ningar förefaller ha förstörts vid en flyg-
attack 2007) och sedan kan man speku-
lera om andra länder i konflikt med Väst
och med ekonomiska resurser.
Historien visar emellertid att varje
gång en ny stat skaffar kärnvapen leder
just detta steg ofta till än starkare kris
med omvärlden. Det var vad som skedde
1949 när Sovjet sprängde sin första
bomb och när Kina gjorde samma sak
1964. Vidare ökade provsprängningarna
i Indien och Pakistan 1998 spänningar-
na mellan länderna och ledde till krig
mellan dem 1999. Vapnen ger inte ökad
säkerhet, än mindre fred.
Avveckling ger mer fred
Lärdomen från dessa kärnvapensituatio-
ner är att freden infinner sig i det ögon-
blick kärnvapenarsenalerna avlägsnas
eller minskas, inte då man anskaffar
dem. Kärnvapnen är kopplade till osä-
kerhet. De avtal som slutits mellan stor-
makterna under det kalla kriget gick i
huvudsak ut på att hantera de spän-
ningar som vapnen åstadkom, inte att
lösa de konflikter som låg i botten.
Kärnvapen tar bort fokus från de pro-
blem som egentligen behöver lösas. När
hotet om ett kärnvapenkrig i Europa
minskade genom att provokativa vapen
avskaffades förelåg inte längre samma
behov av sovjetisk kontroll över
Östeuropa. När Libyen signalerat sitt
intresse av att avveckla sitt kärnprogram
kunde västvärlden också få till stånd ett
erkännande för Lockerbiebombningen.
Idag erbjuds Iran en positiv relation med
väst om man tillåter IAEA:s inspektio-
ner. USA:s nya förhandla/bojkotta-stra-
tegi mot Burma/Myanmar syftar till att
minska också detta lands intresse för att
utveckla egna kärnvapen.
Kärnvapen och avskräckningspolitik
har inte förmått bygga en varaktig och
»
Fortsätter på sidan 19.
KÄRNVAPEN OCH FRED
14
|
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
KRAFTHÖNAN
ELLER BOMBÄGGET:
om sambandet kärnkraft – kärnvapen
Inledning
Det finns en uppfattning att kärnkraftsuppbyggnad är en
inkörsport till anskaffande av kärnvapen. Det kan också hävdas
att kärnkraftverk kom fram som någon sorts biprodukt till
utvecklingen av kärnvapen. Och visst finns ett samband vad
gäller produktion av klyvbart material, men kopplingen är
beroende av de ekonomiska och globalpolitiska förutsättning-
arna vid varje tid.
Stormakterna USA och Storbritannien utvecklade kärnva-
pen direkt, baserat på teoretiska och experimentella resultat.
När Sverige planerade att bli självförsörjande på kärnenergi
fanns även planer på att ta fram material till ett svenskt kärn-
vapen i anslutning till denna svenska linje (jfr kanal 3 och i viss
mån 1 i figuren nedan).
Motståndare till kärnkraft hävdar att kärnkraft och kärnva-
pen är ”siamesiska tvillingar” och pekar på att utbränt kärn-
bränsle innehåller plutonium som skulle räcka till framställ-
ning av hundratusentals kärnvapen. Det är i och för sig sant,
men detta plutonium har sådan beskaffenhet att det inte läm-
par sig för annat än bomber med opålitliga egenskaper som
främst kan tjäna som terroristvapen. Detta är skrämmande
nog, men bör jämföras med möjligheten att terrorister ställer
till med andra slag av katastrofer med kemiska eller biologiska
ämnen. Som jag ser det är den största risken med fortsatt
utbyggnad av kärnkraft i världen, att den på sikt kommer att
tvinga fram utveckling av nya typer av bränsle, något som
väsentligt ökar omsättning och spridning av klyvbart och
radioaktivt material.
Stefan Björnson är civilingenjör
i teknisk fysik (KTH) och har
varit yrkesverksam bl a inom
kärnkraftsindustrin. Han är sty-
relsemedlem i Svenska forska-
re och ingenjörer mot kärnva-
pen.
Schematisk framställning av sambandet kärnkraft-kärnvapen. Följande kanaler till kärnvapenframställning kan identifieras:
1. Bestrålat bränsle tas ut ur en forskningsreaktor och upparbetas till vapenplutonium.
2. En anrikningsprocess för framtagning av kärnbränsle drivs vidare till framställning av vapenuran.
3. Partiellt utbränt bränsle från en kärnkraftsreaktor upparbetas till vapenplutonium.
Stefan Björnson
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
|
15
Enorm energi i
materiens minsta beståndsdelar
Den kärnfysikaliska forskningen tog fart under förra århundra-
dets första decennier. Flera tidigare oförklarade fenomen
kunde inordnas i en mer samlad naturvetenskaplig världsbild.
Bland annat kom man på att energi kan utvinnas genom klyv-
ning av stora atomkärnor. När upptäckterna gjordes betrakta-
des de nog mest som forskningsmässiga kuriosa. Bland de
material som fanns tillgängliga vid den tiden var det bara ura-
nisotopen U235 som hade de rätta egenskaperna för utvinning
av kärnenergi. Uran är ett sällsynt grundämne och utgörs till
endast 0,7% av isotopen U235. Det framstod troligen som
föga möjligt och än mindre ekonomiskt försvarbart att bygga
upp ett program för energiförsörjning med kärnklyvning. Då,
på 1930-talet, fanns ju till synes obegränsade reserver av olja
och kol och det fanns ingen medvetenhet om något problem
med växthusgaser.
Men så kom krigshotet.
I ett brev till USA:s president Roosevelt informerade Albert
Einstein om att det skulle vara möjligt att framställa mycket
kraftiga bomber genom att utnyttja kärnenergi. Presidenten
reagerade direkt och tillsatte en arbetsgrupp för att utforska de
praktiska möjligheterna. Det hela accelererade i och med
USA:s inträde i andra världskriget och farhågorna om att det
nazistiska Tyskland var på väg att ta fram sådana bomber.
Fortsättningen med en första provsprängning i Nevadaöknen i
juli 1945 och sedan de två atombomberna över Japan i augus-
ti och den efterföljande kapprustningen mellan stormakterna
är välkänd.
Hur fungerar det?
Om en mycket tung atomkärna klyvs genom bestrålning med
neutroner med passande energinivåer frigörs den bindningsen-
ergi som hållit ihop klyvningsprodukterna. Detta är den första
faktorn bakom kärnenergi. Den andra faktorn är att vissa atom-
kärnor vid klyvning avger neutroner som i sin tur kan klyva
andra atomkärnor, som då avger ytterligare neutroner som kly-
ver fler atomkärnor osv. En sådan exponentiellt växande kedje-
reaktion förlöper under mycket kort tid och leder till att enorma
mängder energi frigörs. Som nämnts ovan har isotopen U235
lämpliga egenskaper för detta, men det finns även andra ämnen
som kan ingå i en kedjereaktion, bland dem plutonium och
uran-233. Dessa senare har betydelse för nästa generation av
kärnkraftsreaktorer, i den mån sådana kommer till stånd.
I en kärnkraftsreaktor måste klyvningsprocessen hållas under
strikt kontroll, så att lagom mycket energi frigörs för att tillgodose
aktuellt energibehov. I en atombomb skall däremot så mycket
energi som möjligt frigöras under så kort tid som möjligt. De
tekniska förutsättningarna för respektive process blir därmed helt
olika. Den gemensamma faktorn är framställning av klyvbart
material med lämpliga egenskaper och det är här man i första
hand kan söka kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen.
Kärnkraft och kärnvapen
under olika historiska skeden
Tabell 1 ger en översikt över framtagning av material för kärn-
kraft respektive kärnvapen under olika tekniska och politiskt-
ekonomiska förutsättningar. De fall där en koppling mellan
kärnkraft och kärnvapen är sannolik har markerats med skug-
gade rutor.
AktörerRåmaterialKärnbränsleBombmaterial
USA, tidigt 40-tal: Krigsindustri
Importerat uran (från Belgiska
Kongo)
Ej aktuelltAnrikat till över 90% U235
Plutonium från experimentreak-
tor
Ej aktuellt
Upparbetat med separation av
vapenplutonium
Stormakter, efterkrigstiden:
Kapprustning, tidig kärnkraftsut-
veckling
Uran från egna tillgångar eller
från legal marknad
Anrikat till ca 4% U235Anrikat till över 90% U235
Plutonium från
experimentreaktor
Ej aktuellt
Upparbetat med separation av
vapenplutonium
Nya kärnvapenstater, avspän-
ningsperiod: Regional styrkeba-
lans
Egna urantillgångar eller
insmugglat uran
Anrikat till ca 4% U235Anrikat till över 90% U235
Plutonium från experimentreak-
tor eller kärnkraftreaktor (med
låg utbränning)
Ej aktuellt
Upparbetat med separation av
vapenplutonium
Stater med långsiktigt kärn-
kraftsprogram och i internatio-
nellt samarbete
Uran från egna tillgångar eller
från legal marknad
Anrikat till ca 4% U235, alt
inköpt på legal marknad
Ej aktuellt så länge som den
internationella kontrollapparaten
fungerar
Plutonium från återvunnet bräns-
le respektive breeder-reaktorer
Reprocessed fuel
Torium
Bestrålat i breeder-reaktorer
och upparbetat med separation
av U23
Ökad spridningsrisk genom
mer omfattande hantering av
klyvbart material
Tabell 1. Kärnkraft och kärnvapen under olika historiska skeden
»
KÄRNKRAFT – KÄRNVAPEN
16
|
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
Andra världskriget
USA utvecklade uran- och plutoniumbomber i samarbete med
Storbritannien (Manhattan-projektet). Arbetet med utveckling
av atombomber började hösten 1942 och resulterade tre år
senare i att två bomber fälldes över Japan. Fokus var hela tiden
på att framställa det vapen som skulle vara krigsavgörande och
– i början av projektet – att hinna före en eventuell tysk atom-
bomb. Möjligheten att använda kärnklyvning för energipro-
duktion kan ha diskuterats, men atombomberna utvecklades
direkt utifrån teoretiska och experimentella resultat.
Efterkrigstiden, kapprustning
Under efterkrigstiden skaffade sig fyra ytterligare stater kärnva-
pen: Storbritannien, Sovjetunionen, Frankrike och Kina.
Parallellt med detta utvecklades kärnkraftverk och det är troli-
gen så att anläggningarna för anrikning av uran användes för
både kärnkraft och kärnvapen.
Avspänningsperiod, regional styrkebalans
Nya kärnvapenstater, utöver de fem ursprungliga, skaffade sig
kärnvapen i anslutning till forskningsprogram och med utnytt-
jande av kunskaper och teknik som överförts som någon sorts
internationellt bistånd för utveckling av kärnteknik (forskning,
medicinskt, kärnkraft). Här fick man en möjlighet att sätta
upp anläggningar för anrikning av uran eller utvinning av
vapenplutonium ur kärnkraftsreaktorer som drivits med låg
utbränning av härden (vilket dock inte är optimalt ur kraftge-
nereringssynpunkt).
Långsiktigt kärnkraftsprogram
Prognoser som gjordes år 2008 ger vid handen att kända och
prognostiserade reserver av uran kommer att räcka ungefär
fram till nästa sekelskifte. Detta gäller för användning i nuva-
rande typer av reaktorer. Om kärnkraften skall kunna vara en
energikälla i framtiden krävs teknik för framställning av bräns-
le genom breeder-teknik
1
(plutonium, torium). Problemet är
dock att det idag inte finns några fungerande breeder-reaktorer
i drift; och om så blir fallet kommer det att leda till en omfat-
tande hantering av högaktivt material med ökade risker för
kärnvapenspridning.
Den nya tidens kraft
Denna nya och gåtfulla kraft från materiens minsta bestånds-
delar var lockande för efterkrigstidens framtidsoptimistiska
synsätt. I det nya tidevarvet skulle atomkraften ge obegränsade
energiresurser – så billiga att det kanske inte längre skulle bli
värt att ta betalt för elströmmen, trodde man. Dessutom
skulle atombomber kunna användas för att spränga upp hamn-
bassänger, vända stora floder, röja för dagbrott och andra fan-
tasifulla projekt. Det blev som vi vet ingen civil användning av
atombomber, men planerna på energiproduktion med kärn-
kraft utvecklades. Här såg länder som Sverige, utan vare sig
kol- eller oljetillgångar, en möjlighet till oberoende energiför-
sörjning från egna uranfyndigheter. Den svenska linjen med
tungvattenreaktorer och naturligt uran tog form. Men det var
inte bara fråga om fredlig kärnenergi, utan det fanns också
planer på att ta fram svenska atombomber. De skulle vara av
plutoniumtyp där plutoniet skulle skapas i en breedingprocess,
i anslutning till reaktorerna. Så i det fallet fanns ett klart sam-
band mellan kärnkraft och kärnvapen. Men mer utvecklade
geopolitiska och militärekonomiska överväganden gav vid han-
den att det inte vore gynnsamt för Sverige att satsa alla tillgäng-
liga försvarsresurser på att ta fram en svensk atombomb. För
Sveriges del lär starka påtryckningar och utfästelse om förmå-
ner från USA ha spelat en viss roll. En framväxande folkrörelse
vände sig också emot planerna på svenskt kärnvapen. Dessutom
reagerade den internationella opinionen mot ett scenario där
kärnvapen skulle komma att bli standardinslag i varje lands
arsenaler. Detta ledde så småningom fram till icke-spridnings-
avtalet för kärnvapen, NPT, år 1968. Fast då var planerna på
svenska kärnvapen redan skrinlagda. Ett antal andra länder, t
ex Sydafrika, Argentina och Brasilien, har genomlöpt en lik-
nande utveckling med kärnvapenprogram som avvecklades
innan de ledde till att länderna blev deklarerade som kärnva-
penmakter.
Efterkrigstidens politiska bomb
Icke-spridningsavtalet innebar att kärnvapen inte skulle inne-
has av andra än de fem dåvarande kärnvapenstaterna (Frankrike,
Kina, Sovjetunionen, Storbritannien och USA), vilka i sin tur
åtog sig att förhandla om nedrustning och avskaffande av dessa
vapen. Egentligen hade man redan konstaterat att kärnvapen
1 Breeder-reaktor: kärnreaktor som framställer mer kärnbränsle än den själv förbrukar (NE)
KÄRNKRAFT – KÄRNVAPEN
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
|
17
inte är användbara annat än i vansinnes- och domedagsscena-
rion. De förslag som fördes fram under Koreakriget respektive
Vietnamkriget om att sätta in kärnvapen vann inte gehör. Även
under Falklandskriget fanns förslag om att bomba argentinska
flygbaser med kärnvapen. Men bomben hade redan förlorat
sin militära betydelse och var användbar enbart för att mani-
festera det egna landets storhet och makt.
Eftersom stormakterna höll fast vid, och dessutom utveck-
lade, sina kärnvapen började andra länder ifrågasätta om NPT
var ärligt menat eller i själva verket en manöver för att bevara
kärnvapenstaternas monopolställning. Strävan efter regional
styrkebalans ledde till att vissa länder i Asien utvecklade egna
kärnvapen. Indien gjorde sin första provsprängning år 1974,
och den kan ses som en markering gentemot Kina. Pakistan
följde efter med ett kärnvapenprogram som resulterade i en
provsprängning år 1998, mer eller mindre som svar på förnya-
de indiska provsprängningar strax innan. I bägge dessa fall
hävdas att länderna hade fått hjälp med ett kärnkraftsprogram
där tekniken använts för att ta fram material till kärnvapen.
Bomberna har lyckligtvis inte fått någon militär tillämpning
och förhoppningarna hos bägge länderna om ökad politisk
status som ”kärnvapenstater” med t.ex. permanent plats i FN:s
säkerhetsråd, har inte infriats, snarare tvärtom.
Enligt flera bedömare har Israel uppemot 200 kärnvapen,
även om landet varken vill bekräfta eller dementera detta.
Vapnen skulle vara utvecklade i anslutning till en kärnteknisk
forskningsanläggning nära Dimona i Negevöknen och experter
på analys av satellitbilder sägs ha identifierat kärnvapenrelate-
rade föremål i den anläggningen. Dessutom har en israelisk
tekniker, Mordechai Vanunu, som arbetat i anläggningen, sla-
git larm om att det utvecklas kärnvapen där. Det har noterats
att inga forskningsrapporter kommit ut från Dimona-
anläggningen, trots att den sägs syssla med enbart forskning.
Exemplet Sydafrika är intressant som parallell dels till det
svenska kärnvapenprojektet, dels till Irans projekt för anrik-
ning av uran. Anledningen till att den sydafrikanska kärnva-
penkapaciteten avvecklades var främst att det geopolitiska läget
hade ändrats i och med att kubanska trupper lämnat Angola
och att Sovjetimperiet fallit. Framställningen av kärnvapen
från anrikat uran i Sydafrika visar att det är fullt möjligt för ett
land med begränsade resurser att ta fram relativt enkla kärnva-
pen som kan integreras i landets vapenarsenal. Här hade ett
kärnkraftsprogram, som innefattade framställning av bränsle
genom inhemsk anrikning av landets uranfyndigheter, drivits
vidare till produktion av vapenuran och vidare till integration
i landets vapenindustri. De internationella sanktioner som
riktade sig mot apartheidsystemet innebar en viss inbromsning
av utvecklingstakten, men hade också effekten att öka beslut-
samheten att göra landet starkt och oberoende – enligt de då
rådande politiska dogmerna.
Bomben och skurkstaterna
De som nu verkar stå i tur att skaffa bomben är ett antal av de
så kallade skurkstaterna (”Rogue States”) – Nordkorea, Iran,
Burma. De militärpolitiska skälen för att just dessa stater
skulle vilja skaffa sig kärnvapenkapacitet behöver inte diskute-
ras här, men det finns i varje fall ett stycke kvar att gå innan de
kan ha användbara kärnladdningar som kan sättas in mot en
fiende.
I fallet Nordkorea finns ett samband mellan kärnteknisk
forskning i forskningsanläggningen Yongbyon och kärnvapen.
Troligen har de laddningar som sprängts av Nordkorea tagits
fram genom upparbetning av bestrålat uran från bränslehärden
i en 50 MW reaktor som även användes för uppvärmning av
forskningsbyn. Så där kan man säga att det finns ett samband
mellan kärnvapen och kärnkraft, fast kopplingen till kärnforsk-
ning är starkare.
Iran säger sig sträva efter oberoende försörjning med reak-
torbränsle till ett kärnkraftsprogram. Följaktligen satsar landet
på egen anrikningskapacitet och lär ha kommit en bit på väg
med detta. Det finns en befogad oro inom världssamfundet att
anrikningen skall kunna komma att drivas vidare förbi de ca
4% U235 som erfordras för kärnbränsle och upp till de över
90% som behövs för att kunna framställa uranbomber. Där
finns ett samband mellan kärnkraft och kärnvapen i och med
att uppbyggnaden av anrikningskapaciteten motiveras utifrån
ett kärnkraftsprogram.
Det är oklart om några verkliga planer ligger bakom signa-
lerna om att Burma skulle vilja skaffa sig kärnvapen. I så fall
vore Nordkorea den mest näraliggande leverantören av kun-
nande och utrustning. Det lär inte ha kommit fram något om
att Burma planerar för kärnkraftsuppbyggnad. Landet har
också mer grundläggande utmaningar att ta itu med.
Detta med att genomföra provsprängningar svarar egentli-
gen endast mot att säga ”yes, we could!”, för åtskilliga steg
återstår innan landet i fråga har ett fungerande kärnvapen. För
det första måste laddningen ha sådan form och vikt att den kan
bäras av flygplan, helst av missiler. För det andra måste dessa
»
KÄRNKRAFT – KÄRNVAPEN
18
|
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
Kärnkraftgenerering baserad på Torium: Den vänstra sidan visar hur en i stort sett
självförsörjande toriumreaktor skulle kunna fungera medan den högra sidan visar över-
gångsskedet med breederteknik för att få igång toriumprocessen. De olika stegen
förklaras under siffrorna 1-5 nedan.
1 – Naturligt uran anrikas från 0,7% U235 upp till ca 4,5% låganrikat uran för att kunna
användas i en breeder-reaktor. Det höga neutronflödet utnyttjas för att konvertera
Th232 till U233 samt U238 till Pu239 (en sidoeffekt).
2 – Det bestrålade breedingmaterialet tas ut och separeras från icke-önskade kompo-
nenter, vilka tas om hand för slutförvaring. U233 samt i någon omfattning Pu239 tjänar
som energigivare och neutronkällor i en reaktor för omvandling av Torium till U233.
3 – Eventuellt ökas effekten i toriumreaktorn med extra höganrikat U235 (>20%).
Torium tillförs som bränsle.
4 – Breedingmaterial tas ut från toriumreaktorn, klyvbara komponenter separeras och
återförs till härden för kraftgenerering och som neutronkällor för fortsatt omvandling av
Th232 till U233.
5 – Det utbrända bränslet behandlas på lämpligt sätt och förs till slutförvar.
Toriumprocessen, framtidens kärnkraft?
Förenklad beskrivning av reaktortekniken
Bilden nedan ger en förenklad schematisk översikt över de olika stegen i en
toriumbaserad kärnkraftsgenerering.
flygplan och missiler finnas till hands,
för det tredje måste det finnas en hållbar
militär strategi för när och hur sådana
vapen skulle kunna sättas in. Vad händer
dagen efter att atombomber satts in, hur
blir den internationella reaktionen?
Framtiden?
År 2005 fanns det ca 450 kärnkraftverk
i världen, vilka stod för 16% av elpro-
duktionen och 2,2% av världens totala
energibehov. Med vissa antaganden om
utbyggnad av kärnkraft och utnyttjande
av förmodade urantillgångar kommer
uranet att räcka ungefär fram till nästa
sekelskifte. Med tanke på sinande till-
gångar på fossila bränslen samt målsätt-
ningen att minska utsläpp av växthusga-
ser är det inte troligt att mänskligheten
kommer att ge upp kärnkraften som
energikälla. Det blir då nödvändigt att
tillgripa diverse metoder för beredning
av kärnbränsle av annat slag (breedertek-
nik, toriumreaktorer, se faktaruta). Detta
medför att mycket mer klyvbart material
(plutonium, uran- 233) kommer att vara
i omlopp i samhället. Därmed försvåras
övervakning av klyvbart material och
risken för kärnvapenspridning ökar. Den
avancerade teknik som krävs för att få ett
sådant kärnkraftsprogram att fungera
förutsätter dock internationellt samar-
bete, vilket i sin tur borde ha en återhål-
lande effekt på kärnvapenambitioner hos
mindre stater. Samhället som helhet blir
mer sårbart och kräver utbyggda kon-
trollapparater och säkerhetsfunktioner.
KÄRNKRAFT – KÄRNVAPEN
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
|
19
konstruktiv fred. Idag är dessutom
avskräckningens effektivitet ifrågasatt på
ett nytt och än mer oroande sätt: det
politiska självmordet. Förekomsten av
personer som inte hålls tillbaka av att
mängder av oskyldiga människor dör till
följd av deras omfattande dåd undermi-
nerar grundtanken med avskräckning.
Enligt den teorin hålls den ansvarige
tillbaka av risken för vedergällning. Men
om risken för vedergällning inte bekym-
rar förövaren och beslutsfattaren, då
finns ingen avskräckningseffekt.
Denna genomgång visar alltså att
kärnvapen a) har använts i krig; b) har
varit del i militärt tänkande i vissa
konflikter; c) har använts som hot mot
andra; d) skapar betydande osäkerhet
även om de inte används för specifika
hot; e) blir konfliktorsaker i sig själva
på grund av sin inneboende farlighet;
f) leder till vapenkapprustning; g)
»
Fortsättning från sid 13.
möjligen har en roll som politisk
avskräckning om det finns tillräcklig
trovärdighet i att de faktiskt kan
komma att användas, vilket beror av
punkterna a)-f); och h) bygger på en
avskräckningstanke som hotar att
undermineras i en tid av själv-
mordskult. För fredens skull är det
dags att följa vad den amerikanske
presidenten Ronald Reagan sa redan
1983: att göra dessa vapen impotenta
och onödiga! (“rendering these nuclear
weapons impotent and obsolete”)
Det har nu gått 24 år sedan Jevgenij Tjazov och Bernard Lown mottog Nobels fredspris som representanter för International
Physicians for the Prevention of Nuclear War (IPPNW). Sedan dess har världen, enligt flera mått mätt, tydligt rört sig i riktning
bort från kärnvapnen.
Kärnvapenlagren har enligt tillgängliga rapporter minskat betydligt – fastän nyckelordet här är “tillgängliga” eftersom minsk-
ningarna bara har deklarerats men inte verifierats internationellt och världen inte vet i hur hög grad dessa reduktioner är rever-
sibla. Applåderade av världsopinionen har presidenterna Dimitrij Medvedev och Barack Obama upprepade gånger offentligt
bekräftat sitt åtagande att eftersträva en kärnvapenfri värld.
Och meden Rysslands och USA:s lager har minskat, har Kina, Frankrike och Storbritannien också tagit ett antal olika steg i
riktning bort från sådana vapen – såsom att stänga testplatser, sluta att tillverka klyvart material för vapenändamål och elimine-
ra vissa typer av vapenbärare, för att nämna några.
Ändå finns det idag, när 64 år gått sedan FN:s generalförsamling för första gången slog fast som mål att avskaffa alla kärnva-
pen – och 40 år sedan icke-spridningsavtalet trädde i kraft – enligt uppgift över 20 000 sådana vapen kvar. En del av dem är
klara för omedelbar avfyrning. Några är placerade i andra länder. Några håller man på att förbättra och modernisera. Och alla
länder med sådana vapen har kvar någon version av avskräckningsdoktrinen.
Vad mera är, inga multilaterala förhandlingar om kärnvapennedrustning är i sikte; provstoppsavtalet har inte trätt i kraft; och
påtagliga hinder måste övervinnas innan förhandlingar om avtalet om klyvbart material kan inledas. Och i generalförsamlingen
kvarstår en djup oenighet beträffande flera nedrustningsresolutioner.
Dessa är de motsägelsefulla omständigheter som de stater som är anslutna till NPT har framför sig när de förbereder sig för
översynskonferensen i maj. Ja, det har gjorts framsteg. Men också, NPT står inför påtagliga utmaningar när det gäller att stärka
dess tre grundpelare: kärnvapennedrustning; icke-spridning; och fredlig användning av kärnenergi.
De elva utmärkta artiklarna i detta specialnummer av SLMK:s tidning är en hjälp att förstå både det akuta behovet av framsteg
i kärnvapennedrustningen och de hinder som står i vägen. Jag rekommenderar denna tidning inte bara till dem som är intres-
serade av vad som kommer att ske på översynskonferensen, utan också till dem som är engagerade i kärnvapennedrustningens
framtid, vilken mycket väl kan komma att påverka vår planets framtid. Om detta har alla läkare och deras patienter en legitim
rätt att få besked.
Sergio Duarte
FN:s High Representative for Disarmament Affairs
New York, 27 januari 2010
Sergio Duartes Förord i svensk översättning
Översättning från engelskan:
Jan Larsson, Ulf König.
KÄRNVAPEN OCH FRED
20
|
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
På sommaren 2004 placerades den allra första missilen i sin silo
på den forna armebasen Fort Greely i Alaskas inre. En händelse
som följande dag fick stort utrymme på lokaltidningen Fairbanks
News-Miners förstasida.
EN HISTORISK DAG
Att träffa en kula med en kula
Tio år av missilförsvar
Den 22 juni 1999 skrev President Bill Clinton under The National Missile Defense Act. Den nya
lagen säger att “det är Förenta Staternas policy att så snart det är tekniskt möjligt placera ut ett
effektivt nationellt missilförsvar, som kan skydda det amerikanska territoriet mot begränsade bal-
listiska missilattacker”.
”Varje nationellt missilförsvar vi sjösätter måste vara operativt och kostnadseffektivt samt öka vår
säkerhet”, sa President Clinton sedan han skrivit under den nya lagen.
Utan att något av dessa villkor hade uppfyllts placerades fem år senare den första missilen i sin silo
på den tidigare armébasen Fort Greely i Alaskas inre. Ytterligare fem år senare beslutade president
Barack Obama att lägga planerna på ett liknande landbaserat missilförsvar i Polen och Tjeckien på
hyllan.
Genom en glugg i bladverket, mellan vildvuxen asp och pinnig
gran, skymtade den snöklädda Alaskan Range och dess majes-
tätiska Mount Hayes. En plötslig vindby piskade upp ännu en
virvel av damm över den tre kvadratkilometer stora platta grus-
planen.
Det var en julimorgon 2004. En gigantisk lyftkran började
sakta och försiktigt sänka ned den första sexton meter långa
Orbitalmissilen i avfyrningssilon på Fort Greely i Alaskas inre.
Före årets slut skulle ytterligare fem missiler placeras här.
– Det är en historisk dag. När de återstående missilerna är
på plats kommer vi för första gången att kunna försvara vår
nation mot fientliga missiler, sa en stolt generalmajor John
Holly, som ansvarade för arbetet på basen.
Eftersom armébasen ligger granne med staden Delta
Junction, var avfyrningsfältet ursprungligen tänkt som en test-
plats. Inga missiler skulle skjutas upp härifrån.
– Det är riktigt att det från början var tänkt som en test-
plats, sa John Holly. Emellertid har vi nu definitivt för avsikt
att göra det här systemet operativt.
Att missiler skulle kunna avfyras bara några kilometer söder
om stan tycktes inte oroa människor i Delta Junction.
– Att visa styrka och makt skapar fred, så jag har inga problem
med att ha missilförsvaret här, sa lantbrukaren och pastorn
Terry Flugrad. Dessutom tror jag att det är större risk att dö på
motorvägen än att träffas av en missil.
Många i Delta Junction minns också hur armébasen i mit-
ten av nittiotalet lades ned.
– Många människor förlorade sina jobb. Somliga tvingades
flytta. Då stod det klart för mig vilken viktig roll Fort Greely
Claes Andreasson
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
|
21
Claes Andreasson
är fristående radio-
producent i Los
Angeles
spelar för vårt samhälle, säger Delta Junctions nuvarande borg-
mästare Mary Leith Dowling.
Missilförsvaret har därför givit ett välkommet ekonomiskt
uppsving för ett samhälle som räknar drygt tusen invånare
inom stadsgränsen.
– Samhällets ekonomi är än idag mycket beroende av Fort
Greely. Vi betalar ingen lokal inkomstskatt. Allt som behöver
göras sker endera med pengar från delstaten eller från den
federala regeringen, säger den svenska pastorn i Delta, Carin
Björn von Letzendorf.
Militären betalade för ett nytt bibliotek, en grundskola, en
modern soptipp, en hockeyrink, många nya hem. Och en ny
brandstation, där pastor ”Bear” är frivillig brandchef.
– Dessutom köpte militären en ny Zambonimaskin för
ishockeyrinken. Tro mig, hockeyfansen var verkligen entusias-
tiska, säger borgmästare Leith Dowling.
Enligt en rapport bidrar armébasen årligen med 65 miljoner
dollar till den lokala ekonomin.
– Byggjobben har verkligen fått fart på vår ekonomi, säger
borgmästare Leith Dowling. Många har också hyrt ut sina
gårdshus till byggarbetare. Och på kvällarna vill de inte bara
sitta hemma, utan går ut och äter på våra restauranter och gör
av med pengar i stan.
– Militären anslår också pengar för att vi ska kunna hålla
biblioteket öppet längre på kvällar och helger. Och byggjob-
barna går dit för att läsa och använda datorerna.
Det mest skamligt idiotiska
Men det finns kritiker.
– Det är ingen tvekan om att missilförsvaret har varit en stor
ekonomisk framgång för oss här i Delta, säger Deanne Meyer.
Men jag har alltid varit tveksam till om systemet skulle funge-
ra. Jag tycker att det är ett enormt slöseri med pengar.
– Jag känner mig inte ett dugg säkrare idag än jag gjorde
innan missilförsvaret placerades ut, säger David Koester, pro-
fessor i antropologi vid universitetet i Fairbanks. Det är nog
sant att det finns många människor här som vill ha ett starkt
försvar, och lokala politiker talar ofta om de ekonomiska för-
månerna av det, men jag tycker att det är dålig sysselsättnings-
politik. Det måste finnas bättre sätt att använda våra skattedol-
lar.
Åsikterna delas också av andra, som även välkomnade pre-
sident Obamas beslut nyligen att skära ned i försvarsanslagen
till det landbaserade systemet.
– Med tanke på att detta med råge är den mest skamligt
idiotiska och dyrbara delen av programmet, är presidentens
beslut inte överraskande, säger Stacey Fritz från aktionsgrup-
pen No Nukes North i Fairbanks. Jag tycker att hela inrikt-
ningen på missilförsvaret är motbjudande och förolämpande.
Men nedskärningarna i försvarsbudgeten upprörde många
folkvalda politiker i Alaska.
– Det sänder fel budskap till våra fiender, säger senator Lisa
Murkowski. Dessutom har USA redan investerat stora summor
för att köpa ytterligare missiler, liksom på att bygga ytterligare
missilfält [på Fort Greely]. Ska dessa pengar bara gå förlorade
för vår nationella säkerhet?
I Delta Junction har de minskade försvarsanslagen också
väckt farhågor.
– Det rådde stor oro bland många militärer när president
Obama valdes, säger pastor Carin Björn von Letzendorf. Om
basen någonsin skulle läggas ned, skulle det bli mycket känn-
bart för samhället. Delta har med rätta kallats ett boom and bust
community.
Mögelskadade silos
Fort Greely skulle ursprungligen haft totalt fyrtio missiler. I
den senaste försvarsbudgeten sänktes antalet till 26, med ytter-
ligare fyra på Vandenbergs flygbas i Kalifornien. De återståen-
de 14 missiler som redan köpts skall istället användas som en
reserv.
Fort Greelys första missilfält har drabbats av problem med
mögel och vattenläckage till följd av att byggarbetet påskynda-
des under 2004. Även om fältet fortfarande är operativt, kom-
mer kostnaden för underhållet att fortsätta stiga. Därför har
Alaskas andre senator, Mark Begich, introducerat ett lagförslag
om att anslå ytterligare 82 miljoner dollar för att avsluta arbe-
tet med en del av ett tredje missilfält, i utbyte mot att mögel-
skadade silos tas ur bruk.
– Den överenskommelse vi träffat kommer att försäkra oss
om att Alaska även i fortsättningen kommer att utgöra front-
linjen i Amerikas försvar mot skurkstater, sa Senator Begich i
ett uttalande.
I Delta Junction syns ännu inga spår av nedskärningarna.
Och ska sanningen fram finns det de som tycker att ett lång-
sammare tempo inte skulle skada.
– Det är nästan omöjligt att hitta en hantverkare i stan. Med
allt jobb som pågår på basen är alla byggjobbare upptagna,
säger borgmästare Mary Leith Dowling. Det finns också
mycket fler människor i stan nu än för några år sedan. Och för
somliga är det en plåga. Alaskabor är självständiga, och inte
vana vid att behöva stå i kö i affären eller på posten.
– Men på det hela taget har missilförsvaret varit positivt. Folket
på armébasen vill gärna samarbeta med oss, de försöker hålla
oss informerade om vad som håller på att ske. Det har skapat
jobb, och en mer positiv ton i området, säger Delta Junctions
borgmästare Mary Leith Dowling.
MISSILFÖRSVAR
22
|
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
Den 17 september 2009 meddelande
president Obama att han skrinlägger
den tidigare amerikanska planen på ett
landbaserat missilförsvar i Europa, och
överger blåkopian på att bygga en stor
radarstation i Tjeckien och placera ut tio
antimissilrobotar i Polen.
– Vita Huset förtjänar beröm för att
ha bytt kurs, säger David Wright på den
oberoende vetenskapliga organisationen
Union of Concerned Scientists.
Förenta Staterna satsar istället på att
utöka antalet Aegisfartyg försedda med
antimissilrobotar, samt att installera ett
nätverk av sensorer och rörliga, landba-
serade SM-3 (Standard Missile-3) robotar
i första hand i södra Europa.
– President Bushs plan fokuserade
på interkontinentala ballistiska missiler.
Iran har inga sådana ICBM, säger förre
assisterande försvarsminister Philip Coy-
le. Barack Obama vill istället satsa på ett
skydd mot det Iran verkligen har, nämli-
gen kort- och medeldistansrobotar som
faktiskt kan nå södra Europa.
Trots administrationens förändrade
hotbild, tvivlar vissa analytiker på hur
allvarlig den är.
– Jag fortsätter att hävda att den iranska
regimen inte är tillräckligt självmordsbe-
nägen för att attackera Europa, säger Tom
Collina på tankesmedjan Arms Control As-
sociation. Den är inte lika tokig, som den
försöker framstå som oförutsägbar. De har
lånat strategin från Nordkorea – ibland är
det smart att förefalla litet stollig, eftersom
det gör att din motståndare inte riktigt vet
vad han har att vänta sig.
Med början 2011 kommer Obama-
administrationen att placera ut sitt mis-
silförsvar i södra Europa, med en början
eventuellt i Turkiet. Det innebär nu inte
att vare sig Tjeckien eller Polen är helt
ute ur bilden.
– Vi är mycket intresserade av att fort-
sätta samarbetet med Tjeckien, som en
del av denna nya arkitektur, sa försvars-
minister Robert Gates sedan den nya pla-
nen offentliggjorts. Om Polen är intres-
serat av att också fortsätta förhandla, kan
det uppfylla deras behov av ökat försvar
i Polen. Så jag tror att denna nya plan
kan leda till ökade möjligheter i första
hand för Polen, men också för Tjeckien.
NY AMERIKANSK MISSILSKÖLD I EUROPA
Claes Andreasson
Akilleshälen
Om en omprövning av det iranska hotet
var ett skäl till den nya planen, var det
landbaserade systemets tekniska problem
ett annat.
– Tekniken fungerar inte här i USA.
Den skulle inte ha fungerat i Europa hel-
ler, säger Tom Collina.
– Den nya planen har också avgö-
rande tekniska problem, tillägger David
Wright. Aegismissilerna, både de nuva-
rande och planerade, är också utvecklade
för att slå ut en fientlig missil utanför
atmosfären, och skulle därför vara sår-
bara när det gäller lockbeten och motåt-
gärder på samma sätt som det landbase-
rade systemet i Alaska och Kalifornien.
– Planen grundar sig inte på sund
vetenskap, säger Lisbeth Gronlund på
Union of Concerned Scientists. Vare sig
det landbaserade programmet, eller
Aegissystemet har testats under verkliga
förhållanden. De förblir båda oprövade
system.
Under en utfrågning tidigare i år i
Representanhusets försvarsutskott, kall-
lade förre assisterande försvarsminister
Philip Coyle de lockbeten som en fient-
lig missil kan tänkas föra med sig, mis-
silförsvarets Akilleshäl.
– Att skjuta ned en fientlig missil som
färdas i 27 000 kilometer i timmen i
rymden är som att slå ett hole-in-one i
golf, när hålet rör sig i 27 000 km/h. Om
fienden dessutom använder sig av lock-
beten och motåtgärder, är det som att slå
ett hole-in-one när hålet rör sig i 27 000
km/h och golfbanans green är fylld med
svarta cirklar av samma storlek som
hålet. Försvararen vet inte vad han ska
sikta på!
Ökad säkerhet?
USAs missilförsvarsplaner i Europa var
länge en nagel i ögat för Ryssland, som
betraktade radarstationen i Tjeckien och
missilerna i Polen som ett hot mot lan-
dets strategiska kärnvapenstryka.
Beslutet att lägga detta dyrbara, kon-
troversiella och oprövad system på hyllan
var ett pragmatiskt beslut även utan hän-
syn till Rysslands kritik, men kan komma
att underlätta i samarbetet för att möta
ett potentiellt iranskt hot, liksom i kom-
mande förhandlingar om att minska de
amerikanska och ryska kärnvapenarsena-
lerna.
– Att Obamas nya plan för Europa
tilltalar Ryssland är bara bra, säger Tom
Collina. Det är som grädden på moset.
– Emellertid, tillägger David Wright,
de hundratals nya Aegismissiler som
planeras, och kommande förbättrade
missiler, kommer sannolikt att provocera
Ryssland och Kina. Ryska hökar kan
komma att betrakta det amerikanska
systemet som ett argument mot menings-
fulla minskningar av den ryska kärnva-
penarsenalen. Kinas hökar kan få ökad
tyngd bakom argumentet att landet har
en alltför begränsad kärnvapenarsenal.
Bushadministrationens program bygg-
de på bilaterala överenskommelser med
Polen och Tjeckien. Den nya planen faller
under hela NATO. ”En fördel med det
nya förfarandet är dess höga flexibilitet –
utöver sjöbaserade element, finns många
potentiella platser för arkitekturens land-
baserade element, varav vissa kommer att
kunna flyttas. Vi planerar att placera ut
element i norra och södra Europa, och
planerar nära konsultationer med alliera-
de inom NATO om de olika alternativen
för utplacering,” enligt försvarsdeparte-
mentets offentliga uttalande.
Medan de flesta analytiker applåderar
Obamaadministrationens beslut att
skrinlägga de tidigare planerna för en
missilsköld i Europa, finns vissa menings-
skiljaktigheter när det gäller fördelarna
med det nya programmet:
– På det hela taget är den nya planen
pragmatisk och ger ett bättre skydd
snabbare än Bushs plan, säger Philip
Coyle.
– Det värsta är att placera ut ett sys-
tem som inte fungerar. Om man gör det
kommer alla att tro att de är trygga. Och
det kan leda till att Iran börjar tillverka
fler missiler för att kunna slå ut ett
sådant system, som ändå inte fungerar,
säger Tom Collina.
– Tiden får utvisa om Obamas mis-
silförsvarsplan verkligen har lett till ökad
säkerhet i USA och Europa, konstaterar
David Wright på Union of Concerned
Scientists.
MISSILFÖRSVAR
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
|
23
Med hjälp av en analog dator genomför Bell Telephone Laboratories 50 000 simulerade tester att genskjuta ett ballistiskt mis-
silmål. Simuleringarna indikerar att det är möjligt att träffa en missil med en annan missil.
Försvarsminister Robert McNamara informerar den amerikanska allmänheten om att Sovjetunionen placerat ut ett ballistiskt
missilförsvarssystem. Några månader senare försöker han och president Lyndon Johnson övertyga Sovjetunionens förste vice
regeringschef Aleksej Kosygin att överge planerna. Kosygins svar blir ”Att försvara sig är moraliskt, att attackera är omoraliskt.”
Johnsonadministrationen meddelar att man har för avsikt att placera ut missilförsvarssystemet Sentinel, ett program som skulle
använda två olika missiler, båda med kärnvapenstridspets, Spartan och Sprint. Spartan var avsedd att genskjuta fientliga missi-
ler och lockbeten utanför atmosfären, medan Sprint skulle användas i atmosfären, där luftmotståndet lättare skulle särskilja en
fientlig missil från dess lockbeten. Arton månader senare stoppar den nye försvarsminister Melvin Laird Sentinel-programmet.
President Richard Nixon beslutar att placera ut missilförsvarssystemet Safeguard, som är tänkt att skydda amerikanska
installationer av interkontinentala missiler (ICBM) mot en sovjetisk attack.
USA:s president Richard Nixon och Sovjetunionens generalsekreterare Leonid Brezjnev undertecknar SALT 1-avtalet, vilket
också inkluderade ABM-avtalet. Det begränsade de båda ländernas missilförsvar till högst 100 missiler, varav ett system för
att försvara ICBM-installationer och ett andra för att skydda nationell stridsledning i respektive huvudstad.
Den amerikanska kongressen ger armén order att skrota Safeguard-programmet, knappt fyra månader efter att det blivit operativt.
President Ronald Reagan meddelar sitt beslut att satsa på ett nytt stort forskningsprogram för att se om det är tekniskt möj-
ligt att någon gång i framtiden placera ut ett effektivt missilförsvarsprogram.
President Reagans National Security Decision Directive 119 slår fast Strategic Defence Initiative (SDI) för att utforska möjlig-
heterna till missilförsvar som ett alternativ till kärnvapenkrig.
Presidenterna Reagan och Gorbatjov möts vid ett toppmöte i Reykjavik. Gorbatjov försöker pressa Reagan att acceptera
begränsningar i sitt SDI-program, men Reagan vägrar gå med på kraven.
Begreppet ́Brilliant Pebbles ́ myntas. Det handlar om mycket kraftiga miniatyrdatorer och minatyrsensorer som skulle kunna
användas i stor mängd i små, billiga satelliter.
Enligt rapporter i media slår en antiballistisk missil ut en fientlig missil för första gången i strid. En Patriot-missil genskjuter en
irakisk Scud-missil som var på väg att attackera en amerikansk flygbas i Saudiarabien. Dagstidningen Los Angeles Times
skriver ”Stjärnornas krig har kommit.”
President George H Bush skriver under The Missile Defense Act of 1991, som kräver att försvarsdepatementet ”ska
anstränga sig till sitt yttersta att utveckla ett avancerat missilförsvarssystem som kan användas i fält, med syfte att finna och
placera ut ett system vid mitten av 1990-talet”. Ett år senare gör kongressen ett tillägg till lagen, som fäster större vikt vid att
systemet ska uppfylla de internationella avtal USA har undertecknat. Kongressen stryker också 1996 som den tidpunkt sys-
temet ska sjösättas.
Försvarsminister Lee Aspin noterar att slutet på kalla kriget betyder att USA inte längre hotas av en sådan massiv attack från
Sovjetunionen, som SDI-programmet koncentrerat sig på. Nu utgörs hotet mot USA av ballistiska missiler från tredje världens diktatorer.
Rumsfeldkommission rapporterar till Kongressen att ”koncentrerade ansträngningar från ett antal öppet eller potentiellt fientliga
nationer att förvärva ballistiska missiler laddade med biologiska vapen eller kärnvapen utgör ett ökat hot mot Förenta Staterna,
dess styrkor utomlands samt dess vänner och allierade. Dessa nyare, utvecklade hot från Nordkorea, Iran och Irak måste läggas
till de arsenaler som redan finns i Ryssland och Kina. Dessa nya ballistiska system är inte i klass med de amerikanska när det gäl-
ler tillförlitlighet. Emellertid skulle de ha kapacitet att göra stora skada i USA inom ungefär fem år från ett beslut att skaffa sådana
vapen (tio år när det gäller Irak). Under flera av dessa år är det möjligt att USA inte är medvetet om att ett sådant beslut har fattats.
Kongressen antar The National Missile Defense Act of 1999, som säger att ”USA ska placera ut ett nationellt anti-missilför-
svars-system så snart det är tekniskt möjligt.”
President George W Bush lämnar besked till Ryssland att USA har för avsikt att dra sig ur ABM-avtalet. Det jämnar vägen för
att placera ut det landbaserade missilförsvarssystemet i Alaska och Kalifornien.
Tjeckiens försvarsminister meddelar att han “erbjudit Förenta Staterna möjligheten att placera ut ett missilförsvarssystem på
tjeckisk mark.”
Under året inleds informella förhandlingar med både Polen och Tjeckien. Under sommaren 2006 rapporteras om mer kon-
kreta planer om att placera tio missiler i Polen och en radarstation i Tjeckien. I januari 2007 begärde Bushadministrationen
att formella överläggningar skulle inledas.
President Obama beslutar att skrinlägga Bushadministrationens plan på en landbaserad missilförsvarssköld i Europa, och vill
istället satsa på sjöbaserade Aegisskepp, ett nätverk av sensorer samt mobila landbaserade enheter.
STJÄRNORNAS KRIG ÄR HÄR
1955
10 november 1966
18 september 1967
14 mars 1969
26 maj 1972
1976
23 Mars 1983
6 Januari 1984
11-12 oktober 1986
november 1986
18 januari 1991
5 december 1991
13 maj 1993
15 juli 1998
16-17 mars 1999
13 december 2001
17 september 2002
17 september 2009
MISSILFÖRSVAR
24
|
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
International Utblick
Redaktör: Inge Axelsson, barnläkare,
docent vid Mittuniversitetet, Östersund
inge.axelsson@miun.se
”the Nobel Peace Price for 2009 ...
for a world without nuclear weapons.”
“The Norwegian Nobel Committee has decided that the
Nobel Peace Prize for 2009 is to be awarded to President
Barack Obama for his extraordinary efforts to strengthen
international diplomacy and cooperation between peoples.
The Committee has attached special importance to Obama’s
vision of and work for a world without nuclear weapons.”
Nobelprize.org http://nobelprize.org/nobel_prizes/peace/lau-
reates/2009/press.html
Se bakåt och framåt
Janus var i romersk mytologi guden för portar och dörrar
och också guden för början och slut. Han hade två ansikten
som såg åt motsatta håll. I ”Homage to Janus” skådar Victor
W Sidel och Barry S Levy bakåt och framåt på antikrigsrö-
relsen bland läkare. De pekar på sex utmaningar som ligger
framför oss: 1) Studera de underliggande orsakerna till krig;
2) dokumentera krigs följder för hälsan; 3) minimera krigs
följder för hälsan; 4) minska tillgången till vapen; 5) stödja
ickevåldslösning av konflikter; 6) arbeta för en fredskultur.
ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear
Weapons) arbetar hårt med punkt 4), minska tillgången till
vapen.
Sidel VW, Levy BS. Homage to Janus: looking backward and
forward. Medicine, Conflict and Survival 2009;25(4):271–
274
CTBT
Alla europeiska länder, inklusive kärnvapenländerna
Frankrike, Ryssland och Storbritannien, har ratificerat prov-
stoppsavtalet CTBT. Avtalet har undertecknats men inte
ratificerats av kärnvapenländerna Israel, Kina och USA och
av tröskellandet Iran. Av övriga kärnvapenländer har Indien,
Nordkorea och Pakistan inte undertecknat avtalet.
http://www.ctbto.org/
”Ja, vi kan”
President Barack Obama har gjort ett ambitiöst och passio-
nerat försök att befria världen från kärnvapen. Att ta bort de
mest offensivt utplacerade taktiska kärnvapnen i Europa
tycks som ett av de mer uppenbara första stegen. I Prag sa
President Obama den femte april 2009: ”Några säger att
spridningen av kärnvapen inte kan stoppas, inte kan kon-
trolleras – att vi är dömda att leva i en värld där fler länder
och fler människor äger det slutgiltiga förstörelsevapnet.
Sådan fatalism är en dödligt farlig motståndare, för om vi
tror att spridningen av kärnvapen är oundviklig så erkänner
vi på något sätt för oss själva att användningen av kärnvapen
är oundviklig...Så idag deklarerar jag klart och med överty-
gelse Amerikas avsikt att söka freden och säkerheten i en
världen utan kärnvapen. (Applåder.) Jag är inte naiv. Målet
kommer inte nås snabbt – kanske inte under min livstid.
Det kommer att kräva tålamod och envishet. Men nu måste
vi ignorera rösterna som säger att världen inte kan förändras.
Vi måste stå fast vid att ”Ja, vi kan”.
President Obama’s avsikter stöds av Gordon Brown (premi-
ärminister, Storbritannien) men inte av den franska presi-
denten Nicolas Sarkozy. Den tyske utrikesministern Guido
Westerwelle har sagt till sin amerikanska kollega Hillary
Clinton att han vill bli av med de taktiska kärnvapnen i
Europa och han har stöd från regeringarna i Belgien och
Holland
Borger J. The Guardian 6 Nov 2009
Loretz J. peaceandhealthblog.com 2009 Nov 7
Remarks by President Barack Obama, Hradcany Square,
Prague, Czech Republic. The White House, April 5, 2009.
http://www.whitehouse.gov/the_press_office/Remarks-By-
President-Barack-Obama-In-Prague-As-Delivered/
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
|
25
Amerikanska kärnvapen i Europa
USA har fortfarande 200 taktiska kärnvapen i Europa, för-
delade på följande sätt:
Belgien 20 bomber, Holland 20 bomber, Italien 50 bom-
ber, Turkiet 90 bomber och Tyskland 20 bomber.
Alla vapnen är bomber som ska fällas av flygplan. Deras
uppgift var en gång att avskräcka Warszawapaktens länder
från att anfalla Västeuropa med konventionella vapen. Men
nu finns inte Warszawapakten längre och de östeuropeiska
länderna är med i NATO. I de citerade artiklarna finns fler
argument för att USA bör dra bort sina kärnvapen i Eu-
ropa. Den tyske utrikesministern har talat om för den ame-
rikanska utrikesministern Hillary Clinton att han vill slippa
kärnvapnen och han har stöd från Belgiens och Hollands
regeringar. President Obama talade i Prag i april 2009 om
att arbeta för en värld fri från kärnvapen. Han stöds av Stor-
britanniens Gordon Brown men Frankrikes Nicolas Sarkozy
vill ha kvar några kärnvapen.
van der Zwaan B, Sauer T. Bulletin of the Atomic Scientists 2009
(www.thebulletin.org) Borger J. The Guardian 6 Nov 2009
Loretz J. peaceandhealthblog.com 2009 Nov 7
Smuggling av kärnvapen
Efter ”nine-eleven” (attacken den 11/9 2001) har myndighe-
terna i USA oroat sig för det enorma inflödet av containers
på fartyg. En container skulle kunna innehålla en atom-
bomb som kan explodera i en hamnstad och ödelägga staden
och omgivningarna. Nu prövar man olika metoder att upp-
täcka dolda kärnvapen. Containertrafikens volym är så stor
att röntgengenomlysning bara kan användas till en mindre
del av trafiken. En italiensk studie prövar passiv övervakning
med en tunn folie av iridium som förmår upptäcka även svag
strålning från plutoniumoxid. Men möjligheten att påvisa
kärnladdningar påverkas starkt av vad containern är fylld
med och av det klyvbara materialets kemiska egenskaper.
Det förefaller vara en lång väg kvar till att USA har en
rimlig chans att upptäcka om någon försöker smuggla in
kärnvapen i en container.
Janssens-Maenhout G et al. J Environ Radioact 2009 Oct 27
Att definiera risk och motivera ansvar
“This paper breaks with the sociological notion of ‘risk so-
ciety’ and argues in favour of a philosophical view that sees
the two planetary threats of late modernity, nuclear weapons
and global warming, as ultimate challenges to morality and
politics rather than risks that we can take and manage” skri-
ver den italienske filosofen Furio Cerutti. Kärnvapnen och
den globala uppvärmningen är alltså de planetära hoten i
vår tid. Han använder begreppet risk för en skadlig händelse
vars skadlighet (t.ex. antalet dödade) och sannolikhet kan
beräknas. Har vi inte siffror för händelsen talar Cerutti inte
om risk utan om hot – ”threat or hazard facing us in a condi-
tion of uncertainty”.
Cerutti konstaterar att vi alla odlar generationsnepotism:
vi kan offra en del för att hjälpa de generationer som vi har
känslomässiga band till, det vill säga de som lever nu och
deras barn och barnbarn, men inte fler generationer. Han
ser två möjligheter att få vår och kommande generationer
att vårda vår planet. För det första rättviseargumentet: att
kommande generationer har samma rätt som vi att använda
jordens tillgångar och att vi inte får förslösa och överanvända
dem. Det argumentet tror han inte på. Han tror på det an-
dra argumentet: transgenerationskedjan av solidaritet och
rättvisa. Vi kan inte låta bli att verka för att framtida föräld-
rar ska ha samma möjligheter som vi att se sina barn växa
upp i en acceptabel värld.
Skillnaden mellan de två argumenten är inte glasklar för
mig, men det mesta är begripligt och klokt. För att känna
mening med livet behöver vi hopp om att kommande gene-
rationer får ett meningsfullt liv. Vi behöver en levande dis-
kussion om vårt ansvar.
Cerutti F. Sci Eng Ethics. 2009 Oct 2
26
|
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
Jan Prawitz, Forskare (em) vid
Utrikespoltiska Institutet.
Tidigare sakkunnig för ned-
rustningsförhandlingarna hos
försvarsministern 1970-1992.
Kärnvapenfria zoner har blivit en
kraftfull men föga uppmärksammad
manifestation på vägen mot en kärn-
vapenfri värld. De åtta zoner som
upprättats hittills omfattar drygt hälf-
ten av jordens alla landområden, däri-
bland 99 % av allt land på södra halv-
klotet och 74 % av allt land utanför
kärnvapenmakterna. 119 stater plus
18 andra territorier med tillsammans
1,9 miljarder invånare ingår i dessa
zoner.
När man på 1950-talet började diskutera
hur spridning av kärnvapeninnehav till
allt fler länder skulle förhindras förelåg
tre olika förslag:
Dels ett irländskt förslag att stater,
som inte har egna kärnvapen inte heller
skulle skaffa sådana i framtiden, samt att
kärnvapenmakterna inte skall dela med
sig av sina kärnvapen till några som helst
mottagare. Förslaget ledde 1968 till icke-
spridningsavtalet (Non-Proliferation
Treaty, NPT), som idag omfattar alla
världens stater utom fyra: Indien, Israel
och Pakistan samt Nordkorea, som
anslöt sig 1985 men utträdde igen 2003.
Dels ett svenskt förslag, Undén-
planen (efter Sveriges dåvarande utrikes-
minister Östen Undén) om en öppen
kärnvapenfri klubb, där ingen närvaro av
kärnvapen skulle vara tillåten och till
vilken allt fler stater skulle kunna ansluta
sig. Förslaget föll eftersom det inte pas-
sade de två allianserna i Europa under
det kalla kriget.
Och slutligen tanken att stater skulle
kunna slå sig samman regionalt för att
helt fridlysa sin region från närvaro av
kärnvapen, kärnvapenfria zoner. Tanken
framfördes i FN första gången 1956 av
Sovjetunionen och året därpå av Polen,
som föreslog att fyra stater i Centraleuropa
– Polen, Tjeckoslovakien, Öst- och
KÄRNVAPENFRIA ZONER
– EN FRAMGÅNGSSAGA
Västtyskland – skulle bilda en sådan zon.
Förslaget föll på grund av det kalla kri-
gets stämningar.
Enligt NPT åtar sig icke-kärnvapen-
makterna att inte skaffa egna kärnvapen
men avtalet tillåter dem att hysa andras
kärnvapen på sitt territorium. Det senare
ledde till att Europa under det kalla kri-
get var och delvis fortfarande är uppfyllt
av kärnvapen, trots att de flesta europe-
iska stater anslöt sig till NPT. Men i
själva verket uppmuntrar NPT (artikel
VII) parterna att gå längre och skapa
kärnvapenfria zoner.
Zontankens första reella tillämpning kom
redan 1959, då man enades om en regle-
ring av Antarktis. Man ville hindra att det
kalla kriget utvidgades till den vita konti-
nenten. I avtalet ingick även att Antarktis
skulle vara ett demilitariserat område och
alltså även en kärnvapenfri zon.
1963: Brasilien föreslog att Latinamerika
och Karibien skulle bli en kärnvapenfri
zon. Överenskommelse om det nåddes
1967, det så kallade Tlatelolco-avtalet.
Zonen växte sedan successivt till sitt
slutliga och fullständiga ikraftträdande
år 2002. Den omfattar även stora delar
av Sydatlanten och östra Stilla Havet.
Men kärnvapenmakterna har deklarerat,
att de inte avser att respektera någon
kärnvapenfri status i havsområden, som
ingår i zonområdet, med hänvisning till
folkrätten om havens frihet.
Nästa steg blev att medlemsländerna i
South Pacific Forum 1985 bildade en
kärnvapenfri zon från Latinamerika till
Australiens västkust och mellan
Antarktisområdet (S 60°) i söder till
ekvatorn i norr, det så kallade Rarotonga-
avtalet. Zonen omfattar bara de delta-
gande staternas landområden och inte
zonområdets oändliga havsvidder.
1990: En speciell zon tillkom. Enligt det
så kallade 4+2-avtalet mellan andra
världskrigets segrarmakter och de båda
tyska staterna angående Tysklands åter-
förening, skall det forna östtyska territo-
riet framdeles vara fritt från utplacerade
kärnvapen trots att Tyskland tillhör
kärnvapenalliansen NATO.
1991: Nordkorea och Sydkorea enades
om att göra sin halvö till en kärnvapenfri
zon. Avtalet, som trädde ikraft året
därpå, har dock aldrig tillämpats och får
nu anses vara dött. Tvärtom har
Nordkorea sedan dess provskjutit två
kärnladdningar.
1995: Tio ASEAN-länder kom överens
om att bilda en kärnvapenfri zon i
Sydostasien omfattande bl.a. arkipe-
lagstaterna Filippinerna och Indonesien
– Bangkok-avtalet.
1995: Mongoliet deklarerade sig som en
egen kärnvapenfri zon baserad, inte på
internationell överenskommelse, utan på
egen intern lagstiftning. Mongoliet fick
sin kärnvapenfria status erkänd av FN:s
generalförsamling år 2002.
1996: Afrika utropades till en kärnva-
penfri zon vid en konferens i Kairo,
Pelindaba-avtalet, som formellt trädde
ikraft i juli 2009, fast alla potentiella
zonstater då ännu inte anslutit sig.
2003: Fem tidigare sovjetrepubliker i
Centralasien – Kazakstan, Turkmenistan,
Uzbekistan, Tadzjikistan och Kirgisistan
– gick samman om att bilda en kärnva-
penfri zon. Det avtalet trädde i kraft
2009 – Semipalatinsk-avtalet. Namnen
på avtalen anger de orter där zonavtalen
förhandlades fram.
Till detta kan läggas att en rad mindre
områden, som förklarats som demilitari-
serade ofta långt innan atombomben
uppfanns, idag också kan räknas som
kärnvapenfria. De som ligger närmast
Sverige är Spetsbergen i Arktis (1920)
och Åland (1921).
Jan Prawitz
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
|
27
I vissa redovisningar av kärnvapenfria
zoner nämns ytterligare två överenskom-
melser, som begreppsmässigt ligger på
gränsen till zonbegreppet. Den ena är
Yttre Rymdavtalet 1967 med förbud att
stationera kärnvapen och andra massför-
störelsevapen i satellitbana runt jorden
samt på månen och andra himlakroppar,
vilka teoretiskt skulle kunna klassificeras
som kärnvapenfria zoner. Den andra
överenskommelsen är Havsbottenavtalet
1971 med förbud att placera kärnvapen
och andra massförstörelsevapen på havs-
botten, som på samma sätt skulle kunna
kallas för ett kärnvapenfritt område.
Det kan också nämnas att en rad stä-
der, kommuner och forskningsinstitut
utropat sig som kärnvapenfria zoner.
Dessa ”zoner” har dock ingen folkrättslig
status utan skall ses som opinionsytt-
ringar.
Historien har givit en rad erfarenheter
för utvecklingen av begreppet kärnva-
penfri zon, vilket visat sig flexibelt och
anpassningsbart till lokala politiska och
geografiska egenheter. Avtalen kan inne-
hålla en hel del finstilt text. Zonernas
huvudsyfte är dock att hålla kärnvapen
borta från respektive regioner och att
fridlysa dessa från angrepp utifrån med
sådana vapen. Sammanfattande riktlinjer
för hur en zon skall byggas fastställdes av
FN:s generalförsamling 1999. En grund-
läggande regel är att initiativet till att
bilda en zon skall komma inifrån kretsen
av tilltänkta zonstater.
Även om de olika zoner, som upprät-
tats hittills, är olika i flera avseenden, så
har de några grundläggande funktioner
gemensamt:
I. Zonstaterna skall inte inneha
egna kärnvapen.
II: Inom zonen får inga kärnvapen
förekomma, oavsett vems de är.
III. Kärnvapenmakterna inbjuds
att teckna garantiprotokoll att res-
pektera zonens status och att inte
angripa eller hota att angripa mål
inom zonen med kärnvapen.
IV. Ett kontrollsystem övervakar
zonavtalets tillämpning.
Proceduren för etablering av de kärn-
vapenfria zonerna har ofta tagit lång tid,
ibland årtionden. Så här går det till: En
stat i en region tar ett initiativ. Tilltänkta
zonländer förhandlar om ett zonavtal.
Efter överenskommelsen vidtar en ikraft-
trädande-procedur för varje enskild zon-
stat och för kärnvapenmakternas garan-
tier. Olika länder tar olika lång tid på sig.
På så sätt byggs zonen upp successivt tills
allt är på plats. Under tiden kan zonavta-
len träda i kraft i zonstaterna allt efter-
som de ansluter sig. Ett exempel på
långbänk är den kärnvapenfria zonen i
Afrika. Förslaget fördes upp på den poli-
tiska dagordningen i FN redan 1961,
främst för att stoppa Sydafrikas miss-
tänkta förberedelser för att skaffa egna
kärnvapen. Men reella förhandlingar
sköt fart först efter att Sydafrika anslutit
sig till NPT 1991. Ett avtal blev färdig-
förhandlat 1996 och trädde i kraft 2009.
Men fortfarande är det några potentiella
zonstater som inte anslutit sig.
Alla de ovannämnda zonavtalen har
formellt trätt i kraft, men för vissa av
dem saknas fortfarande några pusselbi-
tar. I några fall saknas kärnvapenmakters
signaturer på garantiprotokollen.
Inbjudna kärnvapenmakter är de av
NPT erkända: Frankrike, Kina, Ryssland,
Storbritannien och USA. Indien,
Pakistan och Nordkorea erkänns inte
som fullvärdiga kärnvapenmakter av
världssamfundet och inbjuds därför inte
att teckna på garantiprotokollen.
Däremot har kärnvapenmakter och
andra utomstående stater med kolonier i
zonområdena i flera fall gått med på att
dessa skall omfattas av kärnvapenfrihe-
ten. Det senare gäller bland annat brit-
tiska Falklandsöarna och Jungfruöarna,
de amerikanska Puerto Rico och marin-
basen Guantanamo på Kuba plus franska
och Nederländska kolonier inom den
latinamerikanska zonen. Det gäller också
franska Polynesien i Stilla Havet och
franska besittningar i Afrika.
Utöver de ovan nämnda zonerna har
många andra föreslagits men aldrig
fullföljts främst på grund av storpolitiskt
motstånd. Västmakterna, främst USA,
har ställt upp ett antal villkor för att
stödja etablering av nya kärnvapenfria
zoner. De två viktigaste villkoren är dels
att zonåtaganden inte får inkräkta på
existerande säkerhetsarrangemang. Alla
förslag om zoner i Europa har fallit, där-
för att medlemskap i en kärnvapenfri
zon inte anses förenligt med att samti-
digt vara medlem i NATO, vars strate-
giska koncept kräver medlemmarnas
aktiva “medverkan i alliansens kärnva-
penroller”. Dels att zonåtaganden inte
får inkräkta på den folkrättsliga normen
om havens frihet och rätten att medföra
kärnvapen ombord på fartyg och flyg-
plan. Villkoret har hittills förhindrat ett
effektivt inlemmande av havsområden i
zonerna. Att inkludera havsområden är
dessutom svårförhandlat, eftersom ingen
juridiskt representerar haven.
Ett europeiskt zonförslag som fallit är
det Nordiska. Tanken på en kärnvapenfri
zon i “norra Europa” föreslogs 1958 i
brev från den dåvarande sovjetiske
ministerpresidenten Nikolaj Bulganin
till de nordiska ländernas statsministrar.
Förslaget föll dock av sig självt då flera
nordiska länder bad om precisering av
hur stora delar av nordvästra Sovjet, som
avsågs ingå i zonen. Tanken togs upp
igen 1963 av Finlands dåvarande presi-
dent Urho Kekkonen. Hans Kekkonen-
plan avsåg området Danmark, Finland,
Norge och Sverige, de kontinentala fyra.
Syftet var att avföra området, som redan
var kärnvapenfritt, från kärnvapenstrate-
giska spekulationer. Men förslaget föll
inte i god jord. Danmark och Norge var
medlemmar i NATO. Kekkonen åter-
kom 1978 med sitt förslag, då även
Västnorden – de atlantiska öarna
Färöarna, Island och Grönland – visat
intresse. Men förslaget föll igen av
samma anledning och finns efter
Berlinmurens fall 1989 inte längre på
den politiska dagordningen.
Ett annat exempel är Vitrysslands
förslag 1995 att geografiskt separera
NATO:s och Rysslands kärnvapen
genom en bred kärnvapenfri korridor
från Östersjön till Svarta Havet.
Områdets utsträckning var inte precise-
rad men antogs omfatta allt tidigare
Warszawapakts-område i Europa väster
om Ryssland. Förslaget föll dock, efter-
som flera tilltänkta zonstater eftersträva-
KÄRNVAPENFRIA ZONER
28
|
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
Rött: Landområden som täcks av avtal om kärnvapenfria zoner
Mörkbått: Havsområden som täcks av avtal om kärnvapenfria zoner
www.un.org/disarmament/WMD/Nuclear/images/NWFZ_Map_small.gif
de medlemskap i NATO.
Två andra zonförslag finns sedan
länge på den internationella dagord-
ningen, Sydasien och Mellanöstern.
Sydasienförslaget, som omfattar de sju
staterna Bangladesh, Bhutan, Indien,
Maldiverna, Nepal, Pakistan och Sri
Lanka, möter dock motstånd. Två till-
tänkta zonstater, Indien och Pakistan, är
de facto kärnvapenmakter utan att poli-
tiskt erkännas som sådana. Förslaget har
främst blivit ett slagträ i ett politiskt spel.
Förslaget om en kärnvapenfri zon i
Mellanöstern fördes upp på FN:s dag-
ordning redan 1974 och har därefter
rekommenderats av generalförsamlingen
varje år sedan dess, sedan 1980 dessutom
enhälligt. Alltså med stöd av alla 23 till-
tänkta zonstater, som är alla
Arabförbundets medlemsstater plus Iran
och Israel. Förslaget står nu högt på olika
agendor och är väl genomstuderat.
Zonkonceptet utvidgades 1990 på för-
slag av Egyptens president Mubarak till
en zon fri från massförstörelsevapen, vil-
ket numera accepterats av FN och resten
av världssamfundet. En sådan zon skulle
ta hand om två problemstater: Israel som
antas vara en de facto kärnvapenmakt
utan att ha erkänt detta, och Iran som
misstänks gå i kärnvapentankar men
hävdar motsatsen. Förslaget är delvis
förverkligat genom att halva det till-
tänkta zonområdet redan ingår i
Afrikazonen.
Men ett hinder för förverkligandet
återstår att övervinna. Tidpunkten! Alla
tilltänkta zonstater utom Israel vill slå till
genast för att undanröja massförstörelse-
vapnen från den fortsatta fredsprocessen
i Mellanöstern. Medan Israel, som har
ett annorlunda säkerhetsproblem än de
övriga, anser att zonens tillkomst skall bli
den slutliga kröningen av en framgångs-
rik fredsprocess.
Till sist kan nämnas förslaget om ett
kärnvapenfritt Arktis, som diskuterats i
många år främst i Kanada men nu fått ny
aktualitet i takt med att den globala upp-
värmningen och smältande polarisar gör
området successivt mer tillgängligt. Men
förslaget torde knappast bli lättförhand-
lat. Av de åtta närmast berörda staterna
– Danmark (Grönland), Finland, Island,
Kanada, Norge, Ryssland, Sverige och
USA (Alaska) – är två kärnvapenmakter
och fem är medlemmar av NATO.
Dessutom utgörs större delen av det till-
tänkta zonområdets yta av havsvidder.
Efter att NPT med drygt 40 år på
nacken nu fått närmast universell
anslutning, så utgör skaran av kärnva-
penfria zoner idag det dynamiska ele-
mentet i en växande icke-spridningsre-
gim. Att etablera dessa zoner med åta-
ganden mer långtgående än NPT har
tagit lång tid. Fortsatt etablering upp-
muntras regelbundet vid NPT-parternas
översynskonferenser vart femte år.
Zonerna omfattar idag (2010) 74 % av
allt land utanför de av NPT redovisade
kärnvapenmakternas territorier.
Återstående 26 % omfattar främst
Kanada och Grönland på västra halv-
klotet, samt NATO-Europa, asiatiska
delen av Mellanöstern, Syd- och
Nordostasien i Gamla världen. Plus,
inte att förglömma, världshaven, som
utgör drygt 70 % av jordens yta.
KÄRNVAPENFRIA ZONER
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
|
29
Ambassadör Henrik Salander är ordförande för Middle
Powers Initative. Han var tidigare Sveriges ambassadör i
Conference on Disarmament i Geneve (1999-2003) där han
2002 skrev ”fem ambassadörernas” kompromissförslag
som fortfarande ligger till grund för initiativ till förhandlingar
om FMCT och andra avtal. Han har även varit chef på
svenska UD.
I november 2000 hände två saker samtidigt: det första var
att Ny Agenda-resolutionen med de 13 stegen antogs
med överväldigande majoritet i FN inklusive en ja-röst
från USA; det andra var att världen under flera veckor inte
visste om Al Gore eller George Bush hade vunnit presi-
dentvalet dagarna innan. Det förstnämnda var en uppvis-
ning av USA:s ledarskap tillsammans med en grupp
framsynta medelstora stater (”middle power countries”);
det andra var, fast man inte visste det då, inledningen till
åtta år av tillbakagång beträffande icke-spridning och
nedrustning av kärnvapen. Nu, nio år senare, är förhål-
landena annorlunda. USA:s ledarskap är tillbaka. Det
började i april 2009 i Prag med president Obamas tal,
men gnistan kanske tändes så tidigt som i januari 2007 i
Wall Street Journal av fyra erfarna amerikanska f.d. stats-
män som hävdade nödvändigheten av att helt avskaffa
kärnvapnen
Självutnämnda ”realister” påstår att en kärnvapenfri värld är en
visionär dröm, omöjlig att förverkliga: kärnvapen kan inte av-
uppfinnas och en världsregering måste till innan kärnvapnen
kan avskaffas. Båda argumenten missar poängen. Självklart kan
inte den vetenskapliga kunskapen i sig göras ogjord, men vap-
nen kan kontrolleras och förbjudas, och då kan också the break
out capacity
1
kontrolleras – inte enkelt, men möjligt. Vapnen
kommer dessutom inte att avskaffas av en utopisk allsmäktig
världsregering utan av nyckelstater med ansvarsfulla ledare, när
de väl av eget självintresse insett att fortsatt avskräckning är
mycket mer riskfyllt för dem än att sluta förlita sig på kärnvap-
nen. Denna process har redan startats, först informellt av
pensionerade ledare i flera länder och nyligen formellt av pre-
sidenterna Obama, Medvedev och andra.
Regeringar har skapat instrument för att kunna kontrollera
den enda uppfinning som kan förstöra mänskligheten själv
momentant. Det viktigaste av dessa instrument är Icke-
Spridningsavtalet (the Nuclear Non-Proliferation Treaty, NPT)
som hänger med årtionde efter årtionde och som vägrat att
falla sönder som man ibland förutspått.
Pessimistiska förutsägelser
Före varje NPT RevCon har det förekommit pessimistiska
förutsägelser. Ibland har de slagit in, som år 2005. Ibland inte,
som år 2000. Det finns möjligheter och utmaningar varje gång
och dessa har antagits eller missats, uppfyllts eller kommit på
skam.
ATT NÅ FRAM TILL
KÄRNVAPENNEDRUSTNING
– från visioner till verklighet
Mellan de viktiga översynstillfällena 1995 och 2000 fanns det
några hoppfulla tecken globalt: NPT hade förlängts på obe-
stämd tid och verkade hålla ihop väl; inga kärnvapenprov hade
ägt rum på en tid; det verkade möjligt att provstoppsavtalet
skulle träda i kraft; och förhandlingarna i Genève om klyvbart
material var nära att komma igång. Men de indiska och pakis-
tanska atombombsproven 1998 kullkastade detta. Vidare led
provstoppsavtalet nederlag i senaten i USA och förhandling-
arna om klyvbart material i Genève körde fast.
Det blev återigen tydligt hur obalanserade multi-laterala för-
handlingar mellan kärnvapenstater och icke-kärnvapenstater
är, där status quo ger fördel åt kärnvapenstaterna och bevis-
bördan vilar på icke-kärnvapenstaterna.
Oväntad framgång år 2000
År 2000 ändrades situationen återigen: NPT RevCon slutade
oväntat i en helt enig överenskommelse som innehöll tretton
praktiska steg mot att fullfölja Artikel VI
2
. Detta var ett av få
tillfällen på senare årtionden då de som har kärnvapen och de
som inte har kärnvapen inte talade i monologer utan faktiskt
försökte skapa ömsesidig nytta genom en dialog. Framgången
visade sig bli kortlivad, men denna snart tio år gamla överens-
kommelse gäller fortfarande.
Vad kan vi läsa ut av monologerna? Kärnvapenstaterna
betraktar icke-spridning som det avgörande elementet medan
icke-kärnvapenstaterna ser nedrustning som den försummade
delen av uppgörelsen. Kärnvapenstaternas retorik accepterar
inte denna ståndpunkt medan icke-kärnvapenstaterna pekar på
dubbelmoralen hos kärnvapenstaterna.
Frustration bland icke-kärnvapenstater
Saker och ting skulle framstå tydligare om icke-kärnvapensta-
terna talade med enig stämma. En del av dem intar mycket
principiella ståndpunkter medan andra är mera pragmatiska.
En del är medlemmar i NATO, eller allierade till USA utanför
NATO; många andra är icke-allierade. En del befinner sig i
regionala konflikter. Några är mycket stora och inflytelserika
som Indonesien, Tyskland, Egypten, Brasilien, och Sydafrika;
många är små. Endast några få av dem kanske vill ha kärnva-
pen men de flesta av dem är frustrerade, även de som inte
känner sig direkt hotade av kärnvapen.
Denna frustration fick sitt starkaste uttryck 1995, då den
obegränsade förlängningen av NPT inte skulle ha kommit till
stånd utan specifika åtaganden från kärnvapenstaterna beträf-
1 Risken att en stat i en kärnvapenfri värld i lönndom skaffar sig kärnvapen brukar kallas för the breakout problem
2 Article VI of the NPT: “Each of the Parties to the Treaty undertakes to pursue negotiations in good faith on effective measures relating to cessation of the
nuclear arms race at an early date and to nuclear disarmament, and on a Treaty on general and complete disarmament under strict and effective
international control.”
Henrik Salander
30
|
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
USA och Obama-administrationen kommer den kommande
Nuclear Posture Review
3
att bli en avgörande referenspunkt.
Därför är det viktigt att de cyniska begreppen counterforce och
countervalue
4
inte blir kvar som delar av kärnvapendoktrinerna.
Förhandlingsformerna är en utmaning
En ordnad och representativ struktur som kan åstadkomma en
överenskommelse är nödvändigt för att översynskonferensen
ska bli framgångsrik. År 2000 avgjordes resultatet i direkt för-
handling mellan de fem kärnvapenstaterna och de sju staterna
i New Agenda Coalition (NAC) under de sista nätterna. Detta
kommer inte att hända igen – andra länder kommer inte att
acceptera att stå utanför stängda dörrar, utan möjlighet att
påverka utgången. År 2000 behövde de fem kärnvapenstater-
na en trovärdig och representativ motpart och NAC var den
enda möjliga. Så är inte längre fallet.
År 2000 kan det till och med ha rört sig om ett misstag från
kärnvapenstaternas sida. Om man hade inbjudit alla länder
som ville delta, och de var många, skulle man ha fått en mindre
sammanhållen motpart. Faktum är att sammanhållningen och
disciplinen inom NAC var överraskande. De sju delegationer-
na kände till varandras gränser in i minsta detalj. Detta gjorde
det möjligt för dem att stödja varandra snarare än att tävla om
fördelar i den slutliga uppgörelsen. Därför kommer en viktig
fråga inför maj 2010 att vara huruvida andra länder utanför
NAC, liksom de sju länderna själva, kommer att vara lika sam-
spelta som för tio år sedan. De fem kärnvapenstaterna kom-
mer definitivt att se sig om efter en motpart, kanske i hopp om
att denne inte är lika väl förberedd som år 2000. Med en stor
och okoordinerad motpart kommer de fem kärnvapenstaterna
att kunna söndra och härska, såsom har inträffat förut.
USA:s ledarskap
USA:s ledarskap kan skapa förutsättningar för att starta the road
to zero. Och president Obama har gjort detta klart. Han har
även accepterat det moraliska ansvaret för USA att, såsom av
den enda kärnvapenmakt som använt kärnvapen, handla och
leda. Detta är ett storslaget uttalande, hoppfullt och löftesrikt.
Uttalandet kommer att sättas på prov härnäst när Nuclear
Posture Review offentliggörs i Washington. I denna (och i dess
efterföljare) måste man erkänna det nya läget och göra en ny
avvägning mellan riskerna med status quo och svårigheterna on
the road to zero.
Vi måste ha klart för oss att motkrafterna mot Obamas
vision kommer att vara starka och sofistikerade, både i USA
och i andra länder. Dessa krafter har tröghet och passivitet på
sin sida. Inom både regeringar och det civila samhället måste
vi därför skärpa våra argument och intensifiera våra aktiviteter.
Efter Pragtalet och säkerhetsrådets toppmöte sprider sig
insikten att kärnvapen skapar osäkerhet snarare än säkerhet
och att vi måste upphöra med att förlita oss på dem. Detta
måste göras i flera steg. De tre första stegen är följande: veri-
fande fullföljandet av Artikel VI och lösningen av Mellanöstern-
frågan. De fem kärnvapenstaterna gjorde utfästelser angående
stopp för produktion av klyvbart material (FMCT), ett full-
ständigt provstoppavtal (CTBT), och fortsatta systematiska
ansträngningar för att leva upp till Artikel VI. År 2000 gavs
återigen löften, men därefter har mycket lite hänt för uppfylla
dem. Visserligen har neddragningar gjorts i antalet kärnvapen,
men för de flesta icke-kärnvapenstater spelar det ingen större
roll om de fem kärnvapenstaterna har 6000, 2000 eller 200
kärnstridsspetsar var, så länge som kärnvapnens roll i säker-
hetsdoktrinerna förblir oförändrad eller större.
På dessa tre punkter, FMCT, CTBT, och uppfyllandet av
Artikel VI, kommer det att bli nödvändigt med överenskom-
melser under nästa år, för att klargöra vilken slags multilateral
process de fem kärnvapenstaterna är villiga att gå in i. Om
förhandlingar om FMCT inte kommer igång, och om det inte
blir några framsteg beträffande att få CTBT att träda i kraft, är
detta liktydigt med fortsatta brott mot politiska åtaganden som
gjordes för femton år sedan.
Därför är det oroande att det förekommer aktiva försök i
USA att knyta ratifikationen av provstoppsavtalet till beslut
om nya kärnstridsspetsar och produktionsanläggningar, base-
rat på idén att bibehålla tillförlitliga vapen utan provspräng-
ningar. Det är också oroande att man i förhandlingarna om
klyvbart material kanske satsar på ett begränsat avtal och att
Nedrustningskonferensen i Genève riskerar att åter bli inaktiv.
De 13 stegen i NPT 2000
De så kallade “systematic and progressive efforts” från 1995
väcktes åter till liv år 2000 och resulterade i ett annat viktigt
bestående resultat, de tretton stegen. Hur dessa ska behandlas
nästa år är en utmaning med många okända faktorer: inte bara
hur mycket Obama-administrationen position i realiteten kom-
mer att ändras när man kommer ner på detaljnivå utan också
hur mycket Ryssland, Frankrike och Kina kommer att hålla
emot när det gäller nya och gamla Artikel-VI-relaterade
rekommendationer, riktlinjer och beslut. Signalerna vid
PrepCom var inte lovande, men allt börjar om från början i
maj 2010.
En del av de tretton stegen är en aning överspelade, men de
kan inte dras tillbaka eller slängas i papperskorgen. Man måste
hitta ett trovärdigt sätt att förnya och uppdatera dem. Detta
kommer i hög grad an på kärnvapenstaterna och har de inga
förslag att komma med, placerar de sig därmed själva i skam-
vrån.
Men något lika viktigt, och i någon mening nytt sedan 1995
och 2000, är den sk “diminishing role of nuclear weapons”.
År 2000 blev detta bara en underpunkt under steg 9, skyddad
av de föga förpliktigande paraplyformuleringarna om ”inter-
nationell stabilitet” och ”oförminskad säkerhet för alla”.
Denna gång måste kärnvapenstaterna tydligare ge uttryck för
sina ambitioner att minska sin förlitan till kärnvapen. I fallet
3 Nuclear Posture Review: USA:s översyn av landets kärnvapendoktrin
4 Beträffande dessa två begrepp, se Peter Wallenstens artikel på sid 12
KÄRNVAPENNEDRUSTNING
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
|
31
fierade stora vapenminskningar av USA och Ryssland, inklu-
sive lagrade vapen, med juridiskt bindande dokument och med
planering för fortsatta neddragningar; ett framförhandlat
stopp för produktion av klyvbart material; att få provstoppsav-
talet att träda i kraft. Om dessa steg råder det bland parterna i
NPT sedan fjorton år tillbaka konsensus men de är fortfarande
inte genomförda.
Det finns ett antal andra steg, lika nödvändiga men inte hel-
ler tillräckliga, om vilka det ännu ej råder konsensus. Liksom
de tre första stegen har de analyserats av Middle Powers Initiative
och identifierats som prioriterade under våra möten om Article
VI. Exempel på dessa är: negativa säkerhetsgarantier; multila-
teral reglering av kärnbränslecykeln; att ta kärnvapnen ur hög-
sta beredskap; åtaganden att inte använda kärnvapen först;
förbättrad styrning av NPT som process och som avtal. Också
dessa steg har funnits med i årtionden. De är varianter av
sådant som föreslagits i FN-resolutioner, i de tretton stegen, av
Canberra-kommissionen och Blix-kommissionen, i projektet
Global Zero och i NWC, i Wall Street-artiklarna, av FN:s gene-
ralsekreterare för ett år sedan och av president Obama i Prag.
Varför är alla dessa förslag och åtgärdspaket så likartade? För
att de är de naturliga första stegen för att säkra förtroendet och
återupprätta uppgörelsen mellan kärnvapeninnehavare och
övriga stater. Det åtgärdspaket, som FN:s generalsekreterare
skissat på i fem punkter, skiljer sig dock något från de andra.
Han gick längre än regeringarna, då han lyfte fram möjligheten
av en säkert verifierbar kärnvapenkonvention eller ett ramverk
av sammanhängande avtal. Han lyfte debatten och på samma
gång höjde han upp konventionen från en något utopisk idé till
ett logiskt instrument för att stärka nationernas säkerhet.
Regeringarna både i kärnvapenstaterna och i övriga länder,
har svåra analyser och beslut framför sig. En uppgift för MPI
är att visa på olika tänkbara beslut, speciellt för inflytelserika
icke-kärnvapenstater. I en artikel Making Good on the Promises –
from the Security Council Summit to the 2010 NPT Review diskuterar
MPI hur amerikansk-ryska förhandlingar skulle kunna under-
lätta framtida multilaterala förhandlingar, och varför USA:s
ratificering av CTBT inte bör kopplas till modernisering av
kärnstridsspetsar eller infrastruktur. Mer specifikt råder vi
medelstora stater att tydligt uttala att extended deterrence
5
inte är
ett godtagbart skäl för att öka kärnvapnens roll. NATO:s icke-
kärnvapenstater har också en viktig uppgift i att uppdatera
NATO:s kärnvapendoktrin och få den att överensstämma med
nedrustningsmål.
Att skapa förtroendet mellan
kärnvapenstater och övriga länder
Icke-kärnvapenstater har spelat en viktig roll. Före CTBT
utvecklade exempelvis några av dem tekniken kring verifika-
tion, långt innan CD i Genève hade ett förhandlingsmandat.
Detta arbete leddes av Sverige. Norge samarbetar med
Storbritannien om verifikation av kärnvapennedrustning och
Kanada har satt upp Centre for Treaty Compliance. Andra stater i
Middle Powers-gruppen driver slutligen resolutioner genom
FN:s normativa processer, en viktig förberedelsefas. Det finns
många andra möjligheter att utforska och utveckla olika aspek-
ter av en regim för the road to zero, redan innan kärnvapensta-
terna är redo att starta regelrätta förhandlingar.
Det civila samhällets engagemang
Det har sedan årtionden visat sig att det civila samhället kan
spela en inflytelserik roll i kärnvapenfrågor. Detta bekräftades
vid den stora NGO-konferensen i Mexico City 2009 som
påverkade säkerhetsrådets medlemmar inför deras toppmöte i
september. Generalsekreteraren har stött detta tillvägagångs-
sätt, och det har även parlamentariker, lagstiftande försam-
lingar och regeringar. Svenska delegationer till översynskonfe-
renser innehåller till exempel alltid en representant för civil-
samhället. Middle Powers Initiative är enbart ett exempel på
dessa skiftande roller. Det sponsras av och arbetar med åtta
globala NGOs, aktiva i kärnvapennedrustning och med myck-
et offentliga roller. Men MPI själv arbetar mera bakom scenen
med diplomater och regeringar.
Ett exempel på NGOs inflytande och produktiva arbete är
the Model Nuclear Weapons Convention (utkastet till en kärn-
vapenkonvention). Tre av MPI:s sponsororganisationer har
samarbetat om en detaljerad undersökning om vad som
behövs i en kärnvapenkonvention. I ett dokument, Securing Our
Survival, har de gett sig i kast med alla avgörande problem:
tvångsåtgärder, det internationella säkerhetssystemet, proble-
met med breakouts (se fotnot sid 1), avskräckning, verifikation,
kärnvapenkunskap och reversibilitet, och slutligen ekonomiska
aspekter.
Förhandlare och diplomater tenderar att tänka på en kon-
vention som någonting som tar bort fokus från mer ome-
delbara steg. Men fastän de första stegen kommer att ta
åratal av förhandlingar, har utkastet till konvention en roll
även idag. Det leder direkt till de centrala frågorna, hjälper
oss att att fokusera på stegen som måste tas efter åtgärds-
paket som regeringarna överenskommer om. Jag känner
djup tacksamhet mot MPIs medarbetare och Rebecca
Johnson för deras engagerade arbete. Civilsamhället är vår
”heta linje” till den försummade delen av kärnvapendilem-
mat: den etiska dimensionen. Mänskligheten måste uppnå
moralisk mognad för att befria sig från den självuppfunna
möjligheten att förgöra sig själv. Kärnvapeneran måste bli
en parentes i mänsklighetens historia. Civilsamhället har
en hel del att uträtta.
Denna artikel är en anpassad version av ett tal hållet av Henrik Salander vid
konferensen Reaching Nuclear Disarmament i Stockholm, november 2009.
Hela talet kan laddas ner från http://nucleardisarmament.se/
Översättning från engelskan: Meit Krakau
5 Extended deterrence: hot om att slå tillbaka mot en fiende för tredje parts räkning
KÄRNVAPENNEDRUSTNING
32
|
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
EXTREM KLIMATFÖRÄNDRING TILL FÖLJD AV KÄRNVAPENKRIG:
ETT HOT MOT MÄNSKLIGHETEN
Steven Starr är senior forskare vid Physicians for Social
Responsibility och chef för Clinical Laboratory Science
Program vid University of Missouri. Han har publicerat sig i
Bulletin of Atomic Scientists och vid Center for Arms Control
of the Moscow Institute of Physics and Technology.
Hemsida: www.nucleardarkness.org
Även om bara en liten del av dagens omedelbart
tillgängliga kärnvapen fälls över stadsbebyggelse
skulle brandröken orsaka katastrofala förändring-
ar av det globala klimatet
1
och massiv förstörelse
av det skyddande ozonlagret i stratosfären
2
. Och
ett krig med tusentals strategiska kärnvapen skul-
le snabbt göra hela jorden obeboelig.
3
Extrem klimatförändring och
förstörelse av ozonlagret
Kärnvapendetonationer inom stads- och industriområden
skulle skapa enorma eldstormar som skulle bränna upp allt
som kom i dess väg och generera miljoner ton tjock, svart
rök. Mycket av denna rök skulle snabbt stiga upp i stratosfären
och där hindra det värmande solljuset från att nå den lägre
atmosfären och jordens yta. Solljuset skulle istället ge en kraftig
uppvärmning av den övre atmosfären och orsaka omfattande
förstörelse av det skyddande ozonlagret, samtidigt som mörk-
ret därunder skulle få medeltemperaturen på jordytan att
sjunka till en nivå som under istiden.
Mörkret och den globala nedkylningen som förväntas bli
följden av ett kärnvapenkrig (tillsammans med omfattande
radioaktivt nedfall, bildning av pyrotoxiner och påverkan på
ozonlagret i stratosfären) beskrevs första gången år 1983 som
”nukleär vinter”
4
. Dessa studier beräknade att röken från
nukleära eldstormar skulle stanna i stratosfären i ungefär ett
år. Men år 2006 fann forskare med hjälp av moderna datamo-
deller att röken skulle bilda ett globalt stratosfäriskt skikt av
rök som skulle kvarstå i tio år.
5
Att röken stannar kvar så länge i stratosfären leder till att
mycket mindre mängder krävs än vad man räknat med på
1980-talet, både för att påverka det globala klimatet och det
UV-skyddande ozonlagret. Sålunda förutsäger nu forskare att
även ett regionalt kärnvapenkrig skulle kunna producera till-
räckligt med rök för att påtagligt sänka medeltemperaturen
globalt, minska nederbörden och kraftigt öka mängden farligt
UV-ljus som når jordens yta.
Med andra ord skulle ett kärnvapenkrig mellan exempelvis
Indien och Pakistan producera tillräckligt med rök för att göra
vår blå himmel grå. Visserligen skulle det inte röra sig om det
mörker som förknippas med kärnvapenvintern (efter ett krig
utkämpat med tusentals strategiska kärnvapen). Men den kli-
matförändring som uppstår vid ett regionalt kärnvapenkrig
skulle sannolikt ändå få förödande globala effekter för jordens
befolkning genom sin negativa inverkan på jordbruket.
6
Ett kärnvapenkrig med bomber
av Hiroshima-storlek (15 kiloton).
För att utvärdera effekterna av ett regionalt kärnva-penkrig i
subtropiska områden använde amerikanska forskare år 2006 en
datamodell från NASA. (Model 1E, även använd av
Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC, för att
prognostisera den globala uppvärmningen).
7
I exemplet
sprängdes 50 kärnvapen av Hiroshima-storlek (15 KT) i de
största städerna i vardera av de båda stridande nationerna, dvs.
totalt100 detonationer.
Studierna visade att kärnexplosioner skulle döda 20 miljo-
ner människor i krigszonen. Detta motsvarar hälften av antalet
människor som dog under andra världskriget. Konflikten
skulle också medföra drastiska störningar i det globala klima-
tet. Upp till fem miljoner ton rök från brinnande städer skulle
snabbt stiga upp till stratosfären och inom två veckor bilda ett
globalt stratosfäriskt skikt av rök, som skulle ligga kvar i unge-
fär tio år.
7
1 A. Robock, L. Oman, G. L. Stenchikov, O. B. Toon, C. Bardeen, and R. Turco, “Climatic consequences of regional nuclear conflicts”, Atmospheric Chemistry
and Physics, Vol. 7, 2007, p. 2003-2012.
2 M. Mills, O. Toon, R. Turco, D. Kinnison, R. Garcia, “Massive global ozone loss predicted following regional nuclear conflict”, Proceedings of the National
Academy of Sciences (USA), Apr 8,2008, vol. 105(14), pp. 5307-12.
3 O. Toon , A. Robock, and R. Turco, “The Environmental Consequences of Nuclear War”, Physics Today, vol. 61, No. 12, 2008, p. 37-42.
4 R. Turco, O. Toon, T. Ackermann, J. Pollack, and C. Sagan, “Nuclear Winter: Global consequences of multiple nuclear explosions”, Science, Vol. 222, No.
4630, December 1983, pp. 1283-1292.
5 A. Robock, L. Oman, G. Stenchikov, “Nuclear winter revisited with a modern climate model and current nuclear arsenals: Still catastrophic consequences”,
Journal of Geophysical Research – Atmospheres, Vol. 112, No. D13, 2007. p. 4 of 14.
6 I. Helfand, ”An Assessment of the Extent of Projected Global Famine Resulting From Limited, Regional Nuclear War”, 2007, International Physicians for the
Prevention of Nuclear War, Physicians for Social Responsibility, Leeds, MA.
7 In 2009, India and Pakistan were estimated by the NRDC to have a total of 140 to 160 operational nuclear weapons, and there are 32 other non-nuclear
weapon states which have sufficient fissionable nuclear materials to construct weapons, some in a relatively short period of time.
Steven Starr
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
|
33
Datamodellen kalkylerade att detta rökskikt skulle hindra
7-10 % av det värmande solljuset från att nå jordens yta.
Medeltemperaturen skulle bli lägre än på tusen år. Växtperioden
skulle i och med det förkortas upp till 30 dagar, och den
genomsnittliga nederbördsmängden skulle minska signifikant i
många områden. Exempelvis skulle nederbörden minska med
40 % i Asiens monsunregion.
8
En så snabb och drastisk klimatförändring skulle få stora
konsekvenser för de globala spannmålsreserverna, som redan
idag är de lägsta på femtio år.
9
Spannmålsexporten från stora
exportländer som t.ex. Kanada skulle troligen upphöra under
flera år.
9
De 700 miljoner människor som nu lever på svält-
gränsen och de befolkningsgrupper som är beroende av spann-
målsimport skulle stå inför en svältkatastrof, då spannmålsre-
server förbrukas, priserna skjuter i höjden och hamstring av
spannmål florerar. Global kärnvapenorsakad hungersnöd blir
det uppenbara resultatet av detta scenario. Så många som en
miljard människor kan komma att svälta ihjäl på grund av de
allvarliga klimatförändringar som ett kärnvapenkrig av den här
omfattningen åstadkommer.
10
Ett stratosfäriskt rökskikt skulle också leda till en massiv
förstörelse av det skyddande ozonskiktet. Studier från år 2008
förutsäger att rök från ett regionalt kärnvapenkrig (enligt ovan)
skulle skapa ozonförluster på 25-45 % norr om ekvatorn och
50-70 % över nordliga breddgrader under cirka fem år och i
mindre omfattning, men fortfarande märkbart, i ytterligare
fem år.
11
Stora ozonförluster skulle leda till att mera skadligt
ultraviolett ljus (UVB) når jordens yta – trots det stratosfäriska
röklagret.
Ozonnivåerna globalt i stratosfären skulle falla nästan till de
nivåer som man hittills bara finner över Antarktis när ”ozon-
hål” bildas. UV-index på de norra breddgraderna skulle öka
med 42-167 %, vilket skulle göra att ljushyade människor kan
bli brända av solen på bara sju minuter.
12
En massiv ökning av UVB-ljus skulle helt klart ha negativa
effekter på ekosystem både i haven och på land, men ingen
forskning görs för att utreda konsekvenserna av ett sådant scena-
rio. Likaså har inga studier med moderna klimatmodeller ännu
gjorts för att bedöma ozonförtunningen till följd av större kärn-
vapenkonflikter med strategiska högkapacitetskärnvapen.
8 Robock, et al., “Climatic consequences..., op. cit., p. 2003-2012.
9 Ibid.
10 Starr, S., “Catastrophic Climatic Consequences of Nuclear Conflicts”, INESAP Bulletin 28, April 2008, Figure 1.
11 Helfand, I., op. cit.
12 M. Mills, et al, “Massive global ozone loss . . . op. cit.
KLIMATFÖRÄNDRINGAR
34
|
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
Kärnvapenkrig med strategiska
högkapacitetskärnvapen
13
USA:s och Rysslands operativa arsenaler av strategiska kärnva-
pen har tillsammans en sprängkraft som är minst 500 gånger
större än den som lågkapacitetsvapen avsedda för en regional
konflikt har. En stor del av dessa strategiska vapen hålls i ome-
delbar avfyrningsberedskap. (Under år 2009 var mer än 2000
amerikanska och ryska strategiska stridsspetsar i beredskap för
omedelbar avfyrning.)
14
Nästan alla deras markbaserade inter-
kontinentala ballistiska missiler hålls redo att starta på 30 sek-
under till 3 minuter, inom ramen för policyn Launch-On-
Warning.
15
År 2008 beräknade forskare att en detonation av 4400 stra-
tegiska kärnvapen över storstäder kan leda till 770 miljoner
omedelbart omkomna och utveckla upp till 180 miljoner ton
tjock, svart rök.
16
Tio dagar efter detonationen skulle röken
bilda ett tätt globalt stratosfäriskt rökskikt som skulle hindra ca
70 % av det värmande solljuset från att nå jordytan på norra
halvklotet och 35 % från att nå södra halvklotet.
17
13 Korrespondens med Dr. Paul Newman, NASA, 20 nov 2009.
14 Högkapacitetsvapen är generellt 8 till 75 gånger mer kraftfulla än lågkapacitetsvapen av Hiroshimastorlek.
15 S. Starr., “High-Alert Nuclear Weapons: the Forgotten Danger”, SGR Newsletter, Autumn, 2008, p.1.
16 Launch-On-Warning (LOW) är en responsiv eller en reflexiv uppskjutning av kärnvapen efter att Early Warning Systems (EWS) identifierat något som tros
vara en kärnvapenattack av kärnvapenbestyckade ballistiska missiler men detta innan attacken är bekräftad av en eller flera detonationer på de platser och
tidpunkter som EWS har kalkylerat. High-alert kärnvapenbestyckade ballistiska missiler, EWS och nukleära kommando- och kontrollsystem förser USA och
Ryssland med möjligheten att implementera LOW. Kombinationen av LOW:s kapacitet och policys har skapat vad som vanligen kallas för Launch-On-Warning
status.
17 O. B. Toon et al, “The Environmental Consequences of Nuclear War”, p. 38.
18 Personlig korrenspondens med Dr. Luke Oman of NASA, Dec. 1, 2008.
19 A. Robock, et al, “Nuclear winter revisited . . . op. cit., p. 6 of 14.
20 Ibid.
21 Ibid, p. 6 of 14.
22 O. B. Toon et al, “The Environmental Consequences of Nuclear War”, op. cit. p. 37.
Figur 2: Förändring av lufttemperaturen vid jordytan i genomsnitt för juni, juli och augusti året efter det att 150 miljoner ton svart
rök bildat ett globalt stratosfäriskt skikt av rök.
23
Följden av detta är nukleärt mörker som skulle orsaka en
snabb nedkylning på mer än 20° C över stora delar av
Nordamerika och mer än 30° C över stora delar av Eurasien
(figur 2). Lägsta dagstemperaturen skulle falla under fryspunk-
ten i de största jordbruksområdena på norra halvklotet under
en period på mellan ett och tre år. Medeltemperaturen på
jordytan skulle bli lägre än vid den senaste istidens höjdpunkt
för 18 000 år sedan.
18
Nedkylningen av jordens yta skulle försvaga den globala
hydrologiska cykeln och norra halvklotets sommarmonsuner
skulle utebli därför att de temperaturskillnader som driver dem
inte skulle uppstå. Som resultat förväntas den genomsnittliga
globala nederbörden minska med 45 %.
19
De kumulativa effekterna av allvarlig klimatförändring och
skadat ozonskikt skulle slå ut möjliga växtperioder i mer än ett
decennium. Katastrofala klimateffekter som varar i många år
skulle uppstå långt från de områden som attackerats eller de
länder som är inblandade i konflikten.
20
Under sådana förhål-
landen är det sannolikt att de flesta människor och större djur
skulle dö av svält.
22
KLIMATFÖRÄNDRINGAR
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
|
35
Figur 3: Norra halvklotets medeltemperatur under de senaste 1000 åren jämförd med prognosen för temperaturfall efter kärnvapenk-
rig i olika skala.
24
Slutsatser
De vetenskapliga studier som sammanfattas i denna artikel
klargör att miljökonsekvenserna av ett ”regionalt” kärnvapen-
krig skulle kunna döda hundratals miljoner människor långt
från krigszonen. Den extrema klimatförändringen efter ett krig
utkämpat med USA:s och Rysslands strategiska kärnvapen
skulle hota människosläktets fortlevnad.
Ändå har vare sig USA, Ryssland eller någon annan kärnva-
penstat någonsin officiellt utvärderat vilka effekter ett kärnva-
penkrig skulle ha på jordens klimat och ekosystem.
25
Det är
sannerligen dags att sådana öppna utvärderingar görs och blir
föremål för offentlig diskussion. Man bör kräva att länder med
kärnvapen gör miljökonsekvensbeskrivningar för sin använd-
ning av kärnvapenarsenalerna i en tänkt konflikt.
De klimatförändringar som kärnvapenkrig förorsakar måste
bli en huvudfråga i debatten om kravet på en värld utan kärn-
vapen. Denna diskussion måste omfatta de faror som kärnva-
penarsenalerna i alla nationer innebär, även de i USA och
Ryssland. Om man inte lyckas med att erkänna och beskriva de
strategiska arsenalernas apokalyptiska potential, kommer dis-
kussionen om kärnvapnens avskaffande aldrig att präglas av
känslan av överhängande fara, vilket krävs för att genomgri-
pande förändringar av dagens nukleära status quo ska komma
till stånd.
De kärnvapen som finns i beredskap för praktiskt taget
omedelbar användning står för en mänsklighetens väl under-
hållna självförintelsemekanism. Vilka politiska eller nationella
mål skulle kunna tänkas rättfärdiga ett sådant hot? Det finns
inte någon ”seger” i ett universellt självmord.
Därför måste USA och Ryssland erkänna det meningslösa i
fortsatta förberedelser för ett kärnvapenkrig, eller ett ”fram-
gångsrikt” nukleärt förstaslag, något som skulle göra hela värl-
den obeboelig – inklusive det egna landet. Det är absolut
nödvändigt att de avstår från ”first use”, att de tar alla kärnva-
pen för omedelbar avfyrning ur beredskap (eftersom dessa gör
kärnvapenkrig av misstag möjligt genom Launch-On-
Warning),
26
och att de avvecklar de tiotusentals kärnvapen som
finns i aktiva arsenaler och reservlager.
Kärnvapen kan i slutändan inte ge ”nationell säkerhet” när
ett enstaka missgrepp i kärnvapenavskräckningen kan avsluta
mänsklighetens historia. Om inte avskräckning fungerar per-
fekt för all framtid kommer kärnvapenarsenalerna till slut att
användas i en konflikt. Vi måste avskaffa dessa arsenaler –
innan de avskaffar oss.
Översättning från engelskan: Josefin Lind
23 Robock et al., “Nuclear winter revisited..., op.cit., Figure 4.
24 Starr, S., “Catastrophic Climatic Consequences of Nuclear Conflicts”, Updated 2009 version (from INESAP Bulletin 28, April 2008), Fig. 1,
http://www.nucleardarkness.org/warconsequences/catastrophicclimaticconsequences/
25 There are also other important considerations which must be made when estimating the environmental and ecological impacts of nuclear war.
These include the release of enormous amounts of radioactive fallout, pyrotoxins and toxic industrial chemicals into the ecosystems.
26 A. Phillips, S. Starr, “Change Launch on Warning Policy”, Moscow Institute of Physics and Technology Center for Arms Control, Energy and Environmental
Studies, 2006; www.armscontrol.ru/pubs/en/change-low.pdf
KLIMATFÖRÄNDRINGAR
36
|
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
LÄKARSTUDENTER I ARBETE
FÖR EN VÄRLD FRI FRÅN KÄRNVAPEN
Iran, april 2007: Iranska och svenska läkarstudenter halvvägs
uppför berget Tochal; workshop om Nuclear Weapons Basics
Portugal 2007: Europeiska studenter demonstrerar ett kärnvapens
effekter vid ett anfall mot Porto
Holland 2008: Holländska studenter försöker få till en debatt om
NATO-kärnvapen i Europa med ledningen på basen Volkel
London 2007: “Have you ever considered the consequences of a
nuclear attack here in London?” Margrethe, student från Norge,
pratar med förbipasserande om kärnvapen
Indien, mars 2008: Hundratals vårdstudenter marscherar för fred
i staden Ludhiana.
Foto: Wenjing Tao
Foto: Inga Blum
Foto: Jonne van Koot
Foto: Åsa Lindström
Foto: Andreas Tolf
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
|
37
Människan har sedan årtusenden använt
sin uppfinningsrikedom till att göra det
dagliga livet lättare men också till att
göra krig mera effektivt. Syftet med krig
är att förstöra. Det kan åstadkommas
genom mekanisk energi och värmeener-
gi: genom att slå på människor och
föremål eller genom att tända eld på
dem. Den medeltida krigarens svärd och
krigsmaskinerna i romarriket är exempel
på tekniska framsteg i konsten att skada
människor och människors verk. Fram-
stegen har alltid välkomnats av ägarna
till de nya vapnen och fruktats av dem
som riskerat att bli offer för dem.
Känslan av makt hos den som förfogar
över ett överlägset vapen kan vara över-
väldigande; som när Robert J
Oppenheimer, ledare för Manhattan-
projektet, vid den första atomspräng-
ningen i Nevadaöknen såg eldklotet och
det uppstigande svampmolnet och
BARA PREVENTION
ÄR EFFEKTIVT
påmindes om den mäktiga hinduiska
guden Vishnus ord: ”Nu är jag Döden,
förstöraren av alla världar.”
Någon gång i framtiden kan en kärnex-
plosion komma att inträffa, som ett
resultat av en terrorhandling, ett mänsk-
ligt misstag eller ett avsiktligt militärt
beslut. De människor som råkar befinna
sig nära en sådan explosion kommer att
utsättas för mekaniskt våld och kraftig
värme liksom för radioaktiv strålning.
Alla dessa tre effekter av kärnvapen ger
dödliga skador.
Det är en viktig uppgift för läkare att
beskriva kärnvapnens medicinska effek-
ter. Syftet är inte främst att vi ska lära oss
att ta hand om offren för en kärnvapen-
katastrof. Våra möjligheter här kommer
att vara mycket små. Däremot är det
både möjligt och viktigt att lära sig att
arbeta preventivt, att verka för att kärn-
vapenkrig aldrig ska inträffa. Läkare bör
ständigt lyfta fram de medicinska följ-
derna av ett kärnvapenkrig. Alla diskus-
sioner om kärnvapen bör föras mot en
bakgrund av kärnvapnens effekter på
människor: de omfattande skadorna,
den oerhörda förstörelsen och mängden
dödade och skadade.
Genom sitt arbete, genom att varje dag
möta sjuka och skadade människor har
läkare särskilda förutsättningar för att
förstå hur det var att tillhöra de få överle-
vande läkarna i Hiroshima. Eller vad det
kommer att innebära att möta svårt ska-
dade människor (det kommer att röra sig
om över en miljon) efter ett anfall med
moderna kärnvapen mot Moskva eller
New York. I en sådan situation kommer
sjukvården att om inte helt slås ut, ställas
inför oöverstigliga svårigheter.
Läs om de medicinska effekterna av
kärnvapen på www.laromkarnvapen.se.
Jan Larsson, ordförande i
SLMK, är överläkare i anes-
tesi och intensivvård vid
Uppsala akademiska
sjukhus
Jan Larsson
Den indiska författaren Arundhati Roy under en demonstration
mot kärnvapenproven på den indiska halvön
“The nuclear bomb is the most anti-democratic, anti-national,
anti-human, outright evil thing that man has ever made. If
you are religious, then remember that this bomb is Man’s chal-
lenge to God. It’s worded quite simply: We have the power to
destroy everything that You have created. If you’re not reli-
gious, then look at it this way. This world of ours is four
thousand, six hundred million years old. It could end in an
afternoon.”
Arundhati Roy
From “The end of imagination”, The Guardian (UK) 1998)
Svensk översättning:
”Kärnvapnen är det mest antidemokratiska, antinationella,
antimänskliga, fullkomligt onda som människan någonsin
har frambringat. Om du är religiös, minns då att denna
bomb är människans utmaning av Gud. Den lyder helt
enkelt: Vi har makten att föröda allt som du skapat.
Om du inte är religiös, se det så här: Denna vår värld är
4600 miljoner år gammal. Den kan upphöra under loppet
av en eftermiddag.”
Ur ”Den oändliga rättvisans matematik” av Arundhati Roy,
Ordfront förlag 2004
38
|
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
NPT RevCon 2010
– VAD DU KAN GÖRA FÖR ATT
DEN SKA BLI FRAMGÅNGSRIK
Ray Acheson is the Director of Reaching
Critical Will, a project of the Women’s
International League for Peace and
Freedom. Ray previously worked with
the Institute for Defense and
Disarmament Studies on its flagship
journal, the Arms Control Reporter.
2010 års upplaga av översynskonferensen av icke-
spridningsavtalet, NPT RevCon, kommer att sam-
manträda i New York 3-28 maj 2010. Konferensen
är en del av den formella översynen av avtalet, vil-
ket innebär att regeringar som har ratificerat avta-
let träffas vart femte år för att utvärdera genom-
förandet och för att förhandla fram en handlings-
plan för att föra NPT framåt. 190 stater är anslutna
till NPT; det är bara Indien, Israel och Pakistan som
inte har anslutit sig, och Nordkorea drog sig ur
2003.
Tidigare översynskonferenser
1995 och 2000 års NPT RevCon var framgångsrika. I kon-
ferensen 1995
1
behandlas frågan om en utvidgning av avtalet
efter de första 25 åren. De deltagande staterna tog flera beslut:
1) förbättra översynsprocessen och se till s.k. PrepCom (Prepa-
ratory Committes) kommer till stånd mellan de vart femte år
återkommande NPT RevCon; 2) Anta principer och mål för
att uppnå icke-spridning och nedrustning; 3) Förlängning av
NPT på obegränsad tid; 4) Anta en resolution om inrättandet
av en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. Vid följande konferens,
år 2000, tog man beslut om tretton successiva steg för att följa
förpliktelserna om kärnvapennedrustning i NPT och genom-
föra de beslut som fattades vid 1995 års översynskonferens.
Men 2005 kunde inte parterna enas om ett slutdokument.
Detta berodde till stor del på att de kärnvapenstater som är
anslutna till NPT, särskilt Frankrike, Storbritannien och USA,
betonade vikten av att stärka icke-spridning och fokuserade på
specifika fall av verkliga och misstänkta överträdelser av NPT,
medan icke-kärnvapenstater framhöll betydelsen av att hålla
tidigare löften om nedrustning. Händelser utanför översyns-
processen hindrade också framsteg, t.ex. att CTBT ännu inte
trätt i kraft, att USA frånträtt ABM-fördraget
2
, samt att beslu-
tet från1995 om att skapa en kärnvapenfri zon i Mellanöstern
inte genomförts. Dessa frågor och många andra har förhindrat
framsteg i kärnvapennedrustning och icke-spridning och måste
tas upp vid den kommande översynskonferensen för att garan-
tera NPT:s hållbarhet på sikt.
Nuläget – retorik eller realitet?
Fem år senare är positionerna fortfarande polariserade mellan
de stater som har kärnvapen eller som har säkerhetsavtal med
kärnvapenstater och övriga stater. Medan vissa kärnvapenstater
nu talar för ett totalt avskaffande av kärnvapen, matchar reto-
riken inte deras politik, vilken i stället har som mål till skapa
en tydligare uppdelning i kärnvapenstater och icke-kärnvapen-
stater och samtidigt på sikt bevara sin infrastruktur för kärnva-
pen.
President Obamas vision om en kärnvapenfri värld förefal-
ler ge en unik möjlighet att sammanjämka intressen och dag-
ordning för dem som prioriterar nedrustning och dem som
prioriterar icke-spridning. När Obama nu som första ameri-
kanska president satt upp som mål att avskaffa alla kärnvapen
och på så vis lyckats överbrygga klyftorna mellan olika reger-
ingars ståndpunkter, tycks det som om endast detaljer återstår.
Emellertid har den amerikanska regeringen och flera av dess
allierade antagit nya riktlinjer för ”kärnvapennedrustning”
nästan uteslutande inriktade på att främja en aggressiv kam-
panj för icke-spridnings och samtidigt på obestämd tid skjuta
upp alla konkreta åtgärder för nedrustning, knappast i sam-
klang med visionen om en kärnvapenfri värld. Dessutom
arbetar kärnvapenstaterna med en modernisering av kärnvap-
nen som ska hålla i årtionden. USA: s utrikesminister Clinton
har uttryckt stöd för att behålla den nukleära infrastruktur som
krävs för en ”säker och effektiv avskräckningspolitik”, säger att
detta innebär att ”stödja en väl tilltagen nukleär budget för
2011”och ”ett nytt lagringsprogram (Stockpile Management
Program), inriktat på att upprätthålla nukleär kapacitet”.
3
Storbritannien, Kina, Frankrike, Ryssland, Indien, Pakistan
och Israel är också i färd med att modernisera sina kärnvapen-
arsenaler.
Det civila samhället måste komma till 2010 års översyns-
konferens med ett så enat budskap som möjligt men uttryckt
på så många olika sätt som möjligt. Även om varje enskild
NGO har sina egna arbetsformer och målgrupper, är det vikti-
gaste i en kampanj som syftar till verkliga nedrustningsfram-
steg vid NPT 2010 att koncentrera sig på ett litet antal enkla
teman, som kan förena allas arbete, såsom:
1. Ett åtagande att minska kärnvapnens roll i säkerhets-
doktriner. För att minska kärnvapnens roll i säkerhetsplaner,
måste kärnvapen värderas lägre. Här har många icke-kärnva-
penstater en roll att spela. Trettio icke-kärnvapenstater skyd-
das under det amerikanska kärnvapenparaplyet. Många som
förespråkar att USA ska behålla sina kärnvapen anför extended
deterrence
4
som argument. Offentliga uttalanden från länder
under det amerikanska kärnvapenparaplyet, med innebörden
att de anser att deras säkerhetsgarantier fortfarande kommer
att bestå även utan kärnvapen, skulle kunna undanröja ett
1 The 1995 Review and Extension Conference
2 CTBT: the Comprehensive Test Ban Treaty; ABM: the Anti-Ballistic Missile Treaty
3 Hillary Rodham Clinton, Remarks at the United States Institute of Peace, Renaissance Mayflower Hotel, Washington, DC, 21 October 2009, at
<http://www.state.gov/secretary/rm/2009a/10/130806.htm>.
4 Extended deterrence: hot om att slå tillbaka mot en fiende för en tredje parts räkning
Ray Acheson
ÖVERSYNSKONFERENSEN OM NPT 2010
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN 2010 # 119
|
39
viktigt hinder mot
ytterligare minsk-
ningar av USA:s
kärnvapenarsenal.
Medborgare i Nato-
länder samt
Australien, Sydkorea
och Japan har länge
arbetat för att deras
länder ska avstå från
det kalla krigets
nukleära paraplyer
och skapa mer obero-
ende och balanserade
relationer som kan
öka den nationella,
regionala och interna-
tionella säkerheten.
Nu har viktiga perso-
ner i dessa länders lagstiftande församlingar anslutit sig till
dessa krav. Vi måste stödja dem och göra alla uppmärksamma
på antikärnvapenrörelserna i dessa länder. Därtill måste
nuclear sharing
5
tas bort som strategisk koncept i NATO. I
kombination med avlägsnandet av kärnvapnen i Europa skul-
le detta vara en viktig förtroendeskapande åtgärd och skulle
sannolikt underlätta bilaterala samtal som skulle kunna leda
till mycket kraftigare nedskärningar av amerikanska och ryska
kärnvapenarsenaler.
2. Ett åtagande att upphöra med att modernisera och kva-
litetsförbättra kärnvapensystem. Om kärnvapenstaterna
arbetar för att behålla och modernisera sina kärnvapensystem,
hur skall de då kunna acceptera att ge upp sina kärnvapen?
Att byta ut avtal om vapenkontroll eller minskningar av arse-
naler mot moderniserade kärnvapenforsknings- och produk-
tionsanläggningar, vilka kan bygga upp ett kärnvapenhot på
nytt, detta är inte nedrustning. Om risken för kärnvapenkrig
ska undanröjas, måste ett tidigt inslag i processen vara att
man slutar med att planera och bygga för att upprätthålla ett
ständigt kärnvapenhot. Detta är en nyckelaspekt som det civi-
la samhället och regeringar verkligen måste tala emot.
Modernisering är inte acceptabel, inte av något anledning,
vilken den än må vara.
3. Att överväga olika sätt att inleda förhandlingar om ett
internationellt ramverk för att uppnå en kärnvapenfri
värld. Några experter ur det civila samhället utvecklade för
några år sedan en modell av en kärnvapenkonvention (NWC)
som en resurs och guide, med förslag och alternativ på hur
man kan förbjuda, begränsa och avskaffa kärnvapnen tryggt
och säkert, tillsammans med garantier mot framtida utbrott
av kärnvapenkrig. Detta har via generalsekreteraren gått ut
Hur kan man spela en aktiv roll i NPT?
Många representanter för NGOs och andra medlemmar av
det civila samhället kommer till New York för översynskonfe-
rensen, där de kan delta i plenarmöten, arrangera och delta i
sidoevenemang och samverka med delegater från regeringar
och det civila samhället i hela världen.
Den mest effektiva kampen för NPT och kärnvapenned-
rustning kan emellertid göras hemifrån. Att utbilda vänner,
grannar, olika församlingar samt folkvalda är det viktigaste
steget för att befrämja kärnvapennedrustning. Det finns
många missuppfattningar om kärnvapen och det är vår sak
att avliva dessa myter. Tillämpa förslagen ovan eller utveckla
dina egna – och dessutom:
• Stäm möte med ditt lands UD. Mana din utrikesminister
att delta i konferensen och påminna henne/honom om att
hon/han representerar dig.
• Ring dina diplomatiska företrädare i New York och
Genève, tala om att du bevakar konferensen och att du krä-
ver kärnvapennedrustning.
• Tala med dina parlamentariker. De har direkt tillgång till de
beslutsfattande organen i din regering. Uppmuntra dem att
titta på vad som finns att lära av Parliamentarian Network for
Nuclear Non-Proliferation (PNND).
• Ring dina lokala medier. Skriv om dina åsikter och om din
regerings politik, och låt dem veta vad som händer vid CD i
Genève och under NPT-konferensen.
• Prata med och engagera dina vänner, familj, grannar,
lokala företrädare, informella grupper, skolor och kyrkor om
dessa frågor.
• Organisera demonstrationer och seminarier om kärnva-
pennedrustning i din stad. Delta i de marscher och demon-
strationer som planeras i New York.
• Prenumerera på nyhetsbrevet för Reaching Critical Will
och NPT News in Review för att hänga med i vad som händer
före och under översynskonferensen.
Du kan hitta information om tidigare NPT-konferenser på
www.reachingcriticalwill.org. Där kan du också följa med i
vad som händer under 2010, hitta information om regerings-
kontakter med mera.
som ett officiellt FN-dokument. Det civila samhället bör
uppmuntra alla stater som är anslutna till NPT att i sina utta-
landen inför NPT RevCon 2010 förklara sig villiga att delta i
förhandlingar om en kärnvapenkonvention och verka för att
en sådan skall tas med i ett kommande slutdokumentet. Vi
bör också av regeringarna begära formella reaktioner på the
Model NWC, för att vi ska kunna föra en saklig dialog om
den med så många delegationer som möjligt.
Översättning från engelskan: Josefin Lind
Två representanter för SLMK, Emma Rosengren
och Johannes Eldblom, utanför FN-högkvarteret
under mötet med förberedande kommittén för icke-
spridningsavtalet i New York 2009
Foto: Klas Lundius
5 Nuclear sharing innebär att NATO-länder utan egna kärnvapen deltar i
planering för att använda kärnvapnen med hjälp av egna stridskrafter
ÖVERSYNSKONFERENSEN OM NPT 2010
I maj i år kan ett avgörande steg på väg mot total kärnvapennedrustning komma att tas. Då hålls i
New York en konferens för översyn av icke-spridningsavtalet (NPT), något som sker vart femte år.
Denna gång är det med nytt hopp om konkreta resultat. I detta specialnummer av tidningen Läkare
mot kärnvapen finns viktig information och bakgrundskunskap för den som vill orientera sig. Och det
behöver vi alla. Världens politiska ledare måste utsättas för starkt opinionstryck om några framsteg
ska ske. För att citera en av kärnvapenexperterna: ”Vi måste utrota kärnvapnen innan de utrotar oss”.
Tio frågor för att testa dina kunskaper får du här. Svaren finns i artiklarna. Du kan också kolla
nyckeln på sid 2. Men försök besvara frågorna först.
Vad vet du om kärnvapen? Tio frågor
KÄRNVAPENNEDRUSTNING
I SIKTE – NYTÄNT HOPP
1. I vilket dokument finner du detta citat: “A key challenge is
to dispel the perception that outlawing nuclear weapons is a
utopian goal.”
A I president Barack Obamas Nobelföreläsning, Oslo, 10
December 2009
B I dokumentet “Advisory opinion”, utfärdat av Internationella
domstolen i Haag den 8 juli 1996
C I rapporten ”Freeing the World of Nuclear, Biological and
Chemical Arms” från den s k Blixkommissionen 2006
2. Hur mycket av världens hela energiförbrukning stod kärn-Hur mycket av världens hela energiförbrukning stod kärn-
kraften för år 2005?
A 2,2%
B 16%
C 37%
3. Vem sade: ”Jag har nu blivit Döden, världarnas förintare”.
A Dr Mengele
B Robert Oppenheimer
C President Harry Truman
4. Vilket år gjorde Pakistan sitt första atombombstest?
A 1964
B 1983
C 1998
5. Vilket av dessa tre länder föreslog 1995 att man skulle inrät-Vilket av dessa tre länder föreslog 1995 att man skulle inrät-
ta en kärnvapenfri korridor från Östersjön till Svarta havet?
A Finland
B Vitryssland
C Sverige
6. Vilket år lanserades The Nuclear Weapons Convention
(NWC)?
A 1946
B 1962
C 1997
7. Vad innebär NWC ?
A Ett totalförbud mot anti-ballistiska missiler.
B Ett fördrag som förbjuder kärnvapen och en tidsram för deras
avskaffande
C Ett bindande löfte från kärnvapenmakterna att inte förnya sina
kärnvapenarsenaler
8. 2010 års NPT översynskonferens (Non Proliferation Treaty =
Ickespridningsavtal) äger rum i New York 3-28 maj 2010.
Hur många stater har undertecknat detta avtal?
A 13
B 84
C 190
9. Vilket år trädde ickespridningsavtalet (NPT) i kraft?
A 1946
B 1970
C 2000
10. Vilken amerikansk president var den förste att sätta som
sitt mål ett totalt avskaffande av kärnvapen?
A Barack Obama
B Gerald Ford
C John F. Kennedy
Svaren finner ni nederst på sidan 2.
Ami Lönnroth är frilansjournalist och
för fattare, verksam i dagspressen
se dan 1962. Bland hennes utmärkel-
ser kan nämnas Inga Thorssons med-
iafredspris 1990 och utnämningen
till gästprofessor i praktisk journalistik
vid Stockholms universitet 1995.
Ami Lönnroth
POSTTIDNING B 03
Avsändare:
SLMK, c/o Lundius
Håkantorpsmölla
284 91 PERSTORP
Sweden
Begränsad
eftersändning
Vid definitiv eftersändning
återsänds försändelsen med
nya adressen på baksidan
