Text från PDF
Dåtidens lärdomar
och framtidens beslut
KÄRNVAPEN
OCH NORDEN
KÄRNVAPEN
OCH NORDEN
Dåtidens lärdomar
och framtidens beslut
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Polhemsgatan 4
112 36 Stockholm
info@svenskafreds.se
www.svenskafreds.se
Författare: Gabriella Irsten
Redaktörer: Clara Levin och Josefin Lind
STOCKHOLM MAJ 2025
Denna rapport har möjliggjorts tack vare
generöst stöd från Global Challenges Foundation.
Svenska Läkare mot Kärnvapen
Norrtullsgatan 45
113 45 Stockholm
info@slmk.org
www.slmk.org
INLEDNING
Kärnvapenfrågan är mer aktuell än någonsin, både globalt och i Sverige. Risken för en
kärnvapenattack är större nu än på mycket länge och skulle få katastrofala humanitära
följder.
15
Ingen stat eller internationell organisation har eller kan skapa beredskap för att
hantera effekterna om ett enda kärnvapen används.
16
Samtidigt förlitar sig allt fler stater på kärnvapen för sin säkerhet. Gruppen av
icke-kärnvapenstater som i sin utrikes- och försvarspolitik förlitar sig på
kärnvapenavskräckning har växt genom Sveriges och Finlands medlemskap i
kärnvapenalliansen Nato. Den globala styrningen som finns runt kärnvapen i form av avtal,
konventioner, normer och institutioner urholkas och försvagas alltmer, inte minst av att
kärnvapenstaterna inte uppfyllt sina nedrustningsåtaganden. FN:s konvention om förbud mot
kärnvapen (TPNW), som förhandlades fram 2017 och trädde i kraft 2021, fyller ett viktigt
tomrum i det internationella regelverket kring kärnvapen. Det är det första bindande
multilaterala avtal som förbjuder stater att utveckla, testa, producera, förflytta, inneha,
använda eller hota med kärnvapen. Samtidigt har avtalet strategiskt bojkottats av samtliga
kärnvapenstater och deras allierade. Istället lägger världens kärnvapenstater enorma summor
på att modernisera, underhålla och utveckla nya kärnvapentyper.
I och med att samtliga nordiska länder nu är medlemmar i Nato finns det anledning att
utforska hur länderna gemensamt kan verka för att utveckla och stärka den infrastruktur av
regelverk, normer och institutioner som omger kärnvapennedrustning. De nordiska länderna
har var för sig ett historiskt dokumenterat engagemang för kärnvapennedrustning.
Tillsammans har de nordiska länderna nu en möjlighet att bidra till att driva Natos uppdrag
och vision om en värld fri från kärnvapen.
I denna rapport undersöker Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen och Svenska Läkare
mot Kärnvapen vilka möjligheter som finns för de nordiska länderna att gemensamt bidra till
att stärka den globala styrningen av kärnvapennedrustning. Genom en kartläggning av
historiska och aktuella politiska ställningstaganden samt konsultationer med 26 nordiska
experter har projektet identifierat möjliga synergier i ländernas nedrustningspolitik och pekat
ut områden där gemensamma initiativ kan utvecklas. Rapporten belyser även hur icke-statliga
aktörer kan bidra till att driva på kärnvapennedrustning i regionen och därigenom stärka det
internationella stigmat, regelverket och den globala styrningen kring kärnvapen.
DANMARK 4
Utvecklingen av Danmarks kärnvapenpolitik 4
Kärnvapen på danskt territorium 6
Grönland 8
Kärnvapenfri zon i Norden 10
Förbud mot kärnvapen i danska hamnar 10
Dansk internationell kärnvapenpolitik 12
Icke-spridningsavtalet (Non-proliferation treaty - NPT) 12
FINLAND 14
Utveckling av Finlands kärnvapenpolitik 14
Kärnvapenfri zon i Norden 15
Förbud mot kärnvapen i finska hamnar 16
Finsk internationell kärnvapenpolitik 17
Icke-spridningsavtalet (Non-proliferation treaty - NPT) 17
FN:s konvention om förbud mot kärnvapen (TPNW) 18
Finland och Nato 20
ISLAND 23
Island och Nato 23
Island och USA 23
Amerikanska kärnvapen på Island 24
Kärnvapenfri zon i Norden 25
Förbud mot kärnvapen i isländska hamnar 26
Island som kärnvapenfri zon 26
Isländsk internationell kärnvapenpolitik 28
Icke-spridningsavtalet (Non-proliferation treaty - NPT) 28
FN:s konvention om förbud mot kärnvapen (TPNW) 29
NORGE 31
Utvecklingen av Norges kärnvapenpolitik 31
Kärnvapenfri zon i Norden 32
Förbud mot kärnvapen i norska hamnar 33
Norsk internationell kärnvapenpolitik 34
Norge och Nato 36
SVERIGE 38
Utvecklingen av Sveriges kärnvapenpolitik 38
Icke-spridningsavtalet (Non-proliferation treaty - NPT) 39
Partiella provstoppsavtalet (Partial Test Ban Treaty - PTBT) 40
Kärnvapenfri zon i Norden 40
2
Förbud mot kärnvapen i svenska hamnar 41
Svensk internationell kärnvapenpolitik 43
FN:s konvention om förbud mot kärnvapen (TPNW) 44
Sverige och Nato 45
SLUTSATSER 48
Rekommendationer till beslutsfattare 49
På nordisk och/eller nationell nivå 49
Inom Nato 50
Inom FN 50
Rekommendationer för civilsamhället 51
3
DANMARK
Danmark har sedan 1957 en policy som förbjuder kärnvapen på danskt territorium under
fredstid. Uttalandet har bibehållits som officiell dansk kärnvapenpolicy sedan dess, men trots
policyn placerade USA kärnvapen på Grönland mellan 1958–1965.
Under 1950-talet var dansk kärnvapenpolitik tvetydig då den både verkade för ett
kärnvapenfritt Danmark och höll öppet för placering av kärnvapen i Danmark under krigstid,
och förberedde även för detta. Sedan kalla krigets slut har dansk kärnvapenpolitik urvattnats
då Danmark närmat sig USA alltmer.
Utvecklingen av Danmarks kärnvapenpolitik
På Natos toppmöte 1957 deklarerade både Danmark och Norge att kärnvapen inte får placeras
på deras territorium i fredstid.
1
Natos två första strategiska koncept från 1949 och 1952
nämner inte kärnvapen då Danmark motsatte sig det.
2
Under 1950-talet ville USA placera ut kärnvapen på flera Natostaters territorier. Danmark
deklarerade i samband med detta en policy om att inga kärnvapen skulle placeras på danskt
territorium i fredstid, även om förberedelser gjordes för att kunna ta emot kärnvapen i
framtiden. Denna “balansgång” ansågs nödvändig för att säkerställa det politiska
handlingsutrymmet.
3
Forskning har visat att den danska kärnvapenpolitiken i huvudsak
genomfördes utan insyn och transparens. Omfattningen av anpassningen av det danska
försvaret till Natos kärnvapenstrategi var endast känd för en mycket snäv krets kring stats-,
utrikes- och försvarsministrarna.
4
Den danska opinionen var emot kärnvapen och det använde regeringsrepresentanter som
argument gentemot USA och Nato för att inte acceptera kärnvapen på danskt territorium, trots
kontinuerliga påtryckningar.
5
Att frånsäga sig kärnvapen på dansk mark var också valtaktik då man under folketingsvalet
1957 ville ha med sig bland annat Radikale Venstre (RV), som var ett viktigt stöd för en
socialdemokratiskt ledd regering. Kort efter regeringsbildningen gjordes ett uttalande om att
regeringen under rådande förutsättningar inte skulle acceptera ett eventuellt erbjudande om
5
Jonathan Søborg Agger och Lasse Wolsgård (2013), “Den størst mulige fleksibilitet”. Dansk atomvåbenpolitik
1956-1960”, Historisk Tidskrift. 101(1):76–110, <
Visning af: Den størst mulige fleksibilitet. Dansk
atomvåbenpolitik 1956-1960
>, sid. 84 och 99
4
Jonathan Søborg Agger och Lasse Wolsgård (2013), “Den størst mulige fleksibilitet”. Dansk atomvåbenpolitik
1956-1960”, Historisk Tidskrift. 101(1):76–110, <
Visning af: Den størst mulige fleksibilitet. Dansk
atomvåbenpolitik 1956-1960
>, sid. 106
3
Jonathan Søborg Agger och Lasse Wolsgård (2013), “Den størst mulige fleksibilitet”. Dansk atomvåbenpolitik
1956-1960”, Historisk Tidskrift. 101(1):76–110, <
Visning af: Den størst mulige fleksibilitet. Dansk
atomvåbenpolitik 1956-1960
>
2
Gro Nystuen, Torbjørn Graff och Kjølv Egeland (2018), “The TPNW and its Implications for Norway”,
Norwegian Academy of International Law.
(PDF) The TPNW and its implications for Norway
1
Gro Nystuen, Torbjørn Graff och Kjølv Egeland (2018), “The TPNW and its Implications for Norway”,
Norwegian Academy of International Law. <
The-TPNW-and-its-implications-for-Norway.pdf
(researchgate.net)
>, sid. 33
4
kärnvapen från USA.
6
Viljan att bidra till avspänning och Sovjetunionens reaktion på dansk
kärnvapenpolitik var också argument som användes för att inte tillåta kärnvapen i Danmark i
fredstid. Samtidigt som Danmark deklarerade kärnvapenfrihet, byggde de hemliga depåer där
kärnvapen skulle kunna förvaras och tog emot kärnvapenkapabla vapensystem. Då den
danska policyn inkluderade att det “inte är relevant för närvarande" med kärnvapen på danskt
territorium samt att den kunde ändras i tider av kris och krig hade Danmark svårt att stå emot
USA:s och Natos påtryckningar om att förbereda för en potentiell förflyttning av kärnvapen
till Danmark.
År 1962 kom USA och Storbritannien överens om att USA skulle ge kärnvapenmissiler till
brittiska ubåtar som en del av samarbetet inom Nato, den så kallade
Nassauöverenskommelsen.
7
Som följd av denna överenskommelse började en
kärnvapenstyrka inom Nato att diskuteras. Både den danska statsministern Jens Otto Krag (S),
och utrikesministern Per Hækkerup (S) uttryckte att Danmark inte var intresserade av någon
kärnvapenstyrka under Natoflagg, men hade inte för avsikt att lägga in veto mot det. I en
folketingsdebatt 1964 sade Hilmar Baunsgaard (RV) och Aksel Larsen från Socialistisk
Folkeparti (SF) och Frode Jakobsen (S) att regeringen borde ta avstånd från idén med en
Natoledd kärnvapenstyrka.
På Natos ministermöte i Paris 1964 lade Storbritannien fram ett nytt förslag om utformningen
av en kärnvapenstyrka. Danmark betonade då att varje nytt förslag kring kärnvapen bör utgå
från att inte skapa nya internationella spänningar eller driva på spridningen av kärnvapen och
att Östeuropas perspektiv måste tas i beaktning.
8
Danmark fick 1982 en borgerlig regering med den konservative Poul Schlüter, Konservativa
folkpartiet (C), som statsminister. Året därpå pågick en folketingsdebatt om det danska
ekonomiska bidraget till utplaceringen av kärnvapenkapabla missiler i Västtyskland. Trots att
den borgerliga regeringen var för ett sådant bidrag, var en majoritet i det danska parlamentet
Folketinget emot. I realiteten hade därmed oppositionen makten över frågan. Regeringen och
utrikesministern Uffe Ellemann-Jensen, Venstre (V), fick därmed mot sin vilja åka till Natos
toppmöte och meddela att Danmark var emot förslaget och be om en fotnot om detta i
beslutsprotokollet.
9
Från och med 1982 började Danmark därmed att begära att deras avvikande åsikter och
motsättningar skulle registreras i Nato, antingen i form av fotnoter eller på annat sätt, det kom
att kallas "fotnotsperioden" i dansk utrikespolitik och gällde mestadels meningsskiljaktigheter
om kärnvapen.
10
Danmarks fotnotspolitik motarbetades starkt av flera allierade, främst av
USA. Vid ett tillfälle sade USA:s utrikesminister, George Schulz (REP), till den danske
10
Gro Nystuen, Torbjørn Graff och Kjølv Egeland (2018), “The TPNW and its Implications for Norway”,
Norwegian Academy of International Law
<
https://www.researchgate.net/publication/335834495_The_TPNW_and_its_implications_for_Norway
>
9
Läkare mot Kärnvapen (2024). “Danmark og Atomvåben under Den Kolde Krig” i Medlemstidning för svenska
läkare mot kärnvapen, nr. 176, <
LMK-176-webb.pdf
>, sid. 10-11
8
Udenrigsministeriet (1968). Dansk sikkerhedspolitik 1948-1966 – Bind I: Fremstilling. Köpenhamn:
Udenrigsministeriet. <
DS-10-Dansk-atom politik.pdf>
Kapitel 10, sid. 124
7
Udenrigsministeriet (1968). Dansk sikkerhedspolitik 1948-1966 – Bind I: Fremstilling. Köpenhamn:
Udenrigsministeriet. <
DS-10-Dansk-atom politik.pdf>
Kapitel 10, sid. 120-121
6
Jonathan Søborg Agger och Lasse Wolsgård (2013), “Den størst mulige fleksibilitet”. Dansk atomvåbenpolitik
1956-1960”, Historisk Tidskrift. 101(1):76-110, <
Visning af: Den størst mulige fleksibilitet. Dansk
atomvåbenpolitik 1956-1960
>. sid. 84
5
utrikesminister Uffe Ellemann-Jensen (V) att "om alla européer var som du skulle det inte
finnas något Nato."
11
Sedan kalla krigets slut har Danmark i allt större utsträckning tonat ner sitt fokus på
kärnvapennedrustning och i stället närmat sig USA:s försvarspolitik. Danmark deltog aktivt i
Irakkriget 2003 som en del av den USA-ledda koalitionen.
12
Den del av danska
utrikesdepartementet som jobbar med nedrustning och icke-spridningsfrågor har minskat
markant och består idag endast av ett par personer.
13
Det danska civilsamhället som jobbar
med nedrustningsfrågor och framför allt fredsrörelsen, som tidigare har varit stark i Danmark,
finns knappt kvar idag. Därmed finns ingen fredsrörelse som möter det ökade politiska kravet
på dansk upprustning.
14
Danmark deltog 2022 i Natos årliga kärnvapenövning Steadfast Noon
15
och 2024 utgick
övningen från bland annat danskt luftrum.
16
I Danmarks utrikes- och säkerhetsstrategisk
policy från 2022 nämns nedrustning som fokus men har sedan tagits bort i uppdateringen
2023.
17
2022 styrdes Danmark av en Socialdemokratisk regering med stöd av Radikale
Venstre (RV), Socialistisk Folkeparti (SF) och Enhedslisten (Ø), medan 2023 bestod
regeringen av Socialdemokraterna (S), Venstre (V) och Moderaterne (M) med Lars Løkke
Rasmussen (M) som utrikesminister. I dag sker nedrustningspolitiken i stort bakom stängda
dörrar utan möjlighet till insyn för allmänheten och de partier som står utanför regeringen
18
.
Kärnvapen på danskt territorium
Under processen att ta fram en ny lag för organiseringen av det danska försvaret 1959–1960
kom kärnvapenfrågan upp i Folketinget. Den Socialdemokratiska regeringen framhöll att
kärnvapen på dansk mark inte var aktuellt, samtidigt som företrädare för Venstre (V) och det
Konservativa Folkpartiet (C) beklagade detta beslut.
19
Även chefen för danska flygvapnet
Kurt Ramberg ställde sig kritisk till beslutet. Ramberg, likt representanter för det
Konservativa folkpartiet
20
, indikerade att han tolkade beslutet som att om förutsättningarna
förändras kan denna policy ändras och kärnvapen i Danmark därmed inte är avvisad för all
20
Folketinget. (1959-1961). Referat fra Utskott/Mötesangående. LovforslagL136.
<
19591_L136_BEH2_M65_referat.pdf
> sid. 3527
19
Folketinget (1959–1960). “Betænkning over forslag til lov om forsvarets organisation m.v.”
19591 L'136
<Betaenkning.pdf
> sid. 432
18
Zoomintervju med Trine Rosengren Pejstru vid Dansk Institut for Internationale Studier (DIIS), 19 maj 2025
17
Utrikes Institutet (2025), “Nuclear arms control, non-proliferation and disarmament in the Nordic region”,
rapport <
ui-report-no.-2-2025-ui-amc-2.pdf
>, sid. 7
16
Newsweek (2024). “New NATO Member Joins First Nuclear Weapons Drill”, <
New NATO Member Joins
First Nuclear Weapons Drill - Newsweek
>
15
Arbejderen (2022). “USA og fire NATO-lande overtræder ikke-spredningstraktaten om atomvåben, og nye
lande er åbne for også at overtræde den”<
USA og fire NATO-lande overtræder ikke-spredningstraktaten om
atomvåben, og nye lande er åbne for også at overtræde den
>
14
Zoomintervju med Trine Rosengren Pejstru vid Dansk Institut for Internationale Studier (DIIS), 19 maj 2025
13
Zoomintervju med Hans Kristensen vid Federation of American Scientists, 13 mars 2025 och Zoomintervju
med Trine Rosengren Pejstru vid Dansk Institut for Internationale Studier (DIIS), 19 maj 2025
12
Zoomintervju med Hans Kristensen vid Federation of American Scientists, 13 mars 2025
11
Gro Nystuen, Torbjørn Graff och Kjølv Egeland (2018), “The TPNW and its Implications for Norway”,
Norwegian Academy of International Law
<
https://www.researchgate.net/publication/335834495_The_TPNW_and_its_implications_for_Norway>
6
framtid.
21
Radikale Venstre (RV), det Kommunistiska partiet (K), Sociala Folkpartiet (F) och
det liberala Retsforbund (E) stöttade Socialdemokraternas linje.
22
På Natos ministerrådsmöte 1963 i Ottawa framhöll utrikesministern Per Hækkerup (S) att den
danska ståndpunkten gällande stationeringen av kärnvapen på danskt territorium kvarstod.
Han nämnde att detta var viktigt för att upprätthålla den "nordiska balansen", det vill säga att
alla nordiska länder tagit samma ställning i frågan om kärnvapen på sina territorier. Han
påpekade också att om något nordiskt land skulle vilja ändra på dessa beslut skulle det kunna
innebära störningar i balansen och resultera i reaktioner. I detta sammanhang skulle det inte
bara vara skadligt för det nordiska området utan även för Nato.
23
Frågan om kärnvapen på danskt territorium kom upp igen i början av 2022 när den danska
socialdemokratiska statsministern och försvarsministern berättade om ett nytt militärt
samarbetsavtal med USA, Defence Cooperation Agreement (DCA). Detta avtal inkluderar
varken Grönland eller Färöarna. Danmarks policy om att inga kärnvapen ska placeras på
territoriet skrevs in i avtalet
24
och försvarsministern Morten Bødskov (S) sade att Danmark
skulle säga nej om amerikanerna skulle vilja placera kärnvapen i Danmark.
25
Senare samma år togs frågan återigen upp i media och statsminister Mette Frederiksen (S)
svarade då att Danmarks position är densamma som den alltid varit. Venstres partiledare
Jakob Ellemann-Jensen sade däremot att “Kommer en sådan begäran måste vi titta på det. Jag
bara måste säga att världen har förändrats”, och syftade på Rysslands invasion av Ukraina.
Partiledaren för Konservativa folkpartiet, Søren Pape Poulsen, höll med och sade att om USA
skulle skicka en sådan begäran tycker han att man måste sätta sig ner och diskutera den.
Partiledaren för Socialistiskt folkeparti (SF) Pia Olsen Dyhr inflikade att hon inte höll med
övriga på denna punkt.
26
I december 2024 uttalade USA:s president Donald Trump (REP) en vilja att köpa eller
annektera Grönland, vilket väckte starka reaktioner både i Danmark och på Grönland.
27
DCA-avtalet, som då ännu inte röstats igenom i Folketinget, blev med detta omdebatterat i
Danmark. Enligt en opinionsmätning som gjordes i mitten av mars 2025 var 42 procent av
danskarna emot avtalet – medan bara tre av tio var för. Enhedslisten (Ø) och det gröna partiet
Alternativet (Å) var emot avtalet, medan Radikal Venstre (RV) och Konservativa folkpartiet
(C) öppnade upp för att skjuta på omröstningen.
28
Trots detta vill den danska regeringen, som
består av Socialdemokraterna (S), Venstre (V) och Moderaterne (M) gå vidare med avtalet
28
Dagens ETC (2025). “Ny undersökning: Majoritet av danskarna emot DCA-avtalet”, <
Ny undersökning:
Majoritet av danskarna emot DCA-avtalet | Dagens ETC
>
27
Expressen (2025). “Trumps nya utspel: Måste ha Grönland”, <
Trumps nya utspel: ”Måste ha Grönland”
>.
26
TV2 Nyheder (2022). “Spørgsmålet om amerikanske atomvåben på dansk jord splitter partierne”,
<
Spørgsmålet om amerikanske atomvåben på dansk jord splitter partierne - TV 2
>
25
TV2 Nyheder (2022). “Spørgsmålet om amerikanske atomvåben på dansk jord splitter partierne”,
<
Spørgsmålet om amerikanske atomvåben på dansk jord splitter partierne - TV 2
>
24
Danska regeringen och Amerikas förenta stater (2022). “Defence Cooperation Agreement”,
<
www.fmn.dk/globalassets/fmn/dokumenter/nyheder/2023/-us-denmark-dca-den-prime-english-20dec2023-.pdf
>
23
Udenrigsministeriet (1968). Dansk sikkerhedspolitik 1948–1966 – Bind I: Fremstilling. Köpenhamn:
Udenrigsministeriet. <
DS-10-Dansk-atom politik.pdf>
kapitel 10, sid. 121
22
Folketinget. (1959-1961). Referat fra Utskott/Mötesangående. Lovforslag L136.
<
19591_L136_BEH2_M65_referat.pdf
> sid. 3541
21
Folketinget (1959–1960). “Betænkning over forslag til lov om forsvarets organisation m.v.”
19591 L'136
Betaenkning.pdf
sid. 432
7
och har en majoritet i Folketinget bakom sig.
29
Statsminister Mette Frederiksens (S) retorik
har även förändrats kring utplacering av kärnvapen på danskt territorium. I en intervju i mars
2025 sade hon att hon inte är villig att tydligt säga nej till detta idag, trots att ingen sådan
diskussion pågår.
30
Grönland
Grönland är en del av konungariket Danmark, men med en hög grad av självstyre, vilket
utökades ytterligare 2009. Den danska regeringen ansvarar dock fortfarande för grönländsk
utrikes- och säkerhetspolitik.
31
USA har sedan den 9 april 1941 (ett år efter Tysklands invasion av Danmark och Norge) haft
rätt att upprätta militära baser på Grönland.
32
Detta försvarsavtal ersattes tio år senare, 1951,
då Danmark och USA förhandlade fram ett nytt avtal gällande Grönland
33
. Det nya avtalet
reglerade USA:s närvaro på Grönland och gav dem rättigheter att upprätta militärbaser på
Grönland. Avtalet har förnyats/uppdaterats flera gånger sedan dess, bland annat efter en
flygplanskrasch 1968, då ett amerikanskt B-52-flygplan som var lastat med kärnvapen
34
störtade på Grönland. Efter flygkraschen kom USA och Danmark överens om ett tillägg till
1951-års försvarsavtal som förbjöd kärnvapen på Grönland i fredstid.
35
Avtalet uppdaterades
även på 1990-talet efter att forskare bekräftade att USA hade haft kärnvapen stationerade på
Thulebasen på Grönland mellan 1958 och 1965.
36
Danmarks policy om inga kärnvapen på danskt territorium från 1957 har aldrig uttryckligen
exkluderat Grönland, men topphemliga diskussioner mellan USA och Danmark samma år
resulterade i en policy som var att USA varken bekräftade eller förnekade förekomsten av
kärnvapen på Grönland
37
. Detta ledde till att USA hade kärnvapen utplacerade på Grönland
1958–1965.
38
Om Danmarks regering hade kännedom om detta är än idag inte helt utrett, men
troligen visste ett fåtal individer i regeringen om det. Dåvarande utrikesminister och
sedermera statsminister, Jens Otto Krag (S) skrev bland annat i sin dagbok i slutet av augusti
38
Fuhrmann & Sechser (2014). Nuclear Strategy, Nonproliferation, and the Causes of Foreign Nuclear
Deployments. The Journal of Conflict Resolution, 58(3), 455–480, sid. 466 Nuclear Strategy, Nonproliferation,
and the Causes of Foreign Nuclear Deployments on JSTOR
37
Robert S. Norris, William M. Arkin och William Burr (1999). “Where They Were”, The Bulletin of the Atomic
Scientists, <
where-they-were.pdf
>
36
Zoomintervju med Hans Kristensen vid Federation of American Scientists, 13 mars 2025
35
Sørensen, A. I. F. (2023). “Module 8: The Post-War Era, 1945–1973”, danmarkshistorien.dk, Aarhus
Universitet
34
BBC News Witness History (2015) “Greenland nuclear bomber crash”,
<
https://www.bbc.co.uk/programmes/p02hbsyk> och The Conversation (2018) “50 years ago, a US military jet
crashed in Greenland – with 4 nuclear bombs on board”,
<
https://theconversation.com/50-years-ago-a-us-military-jet-crashed-in-greenland-with-4-nuclear-bombs-on-boa
rd-87155
>
33
Avalon Project (1951). “Defense of Greenland: Agreement Between the United States and the Kingdom of
Denmark”, <
Avalon Project - Defense of Greenland: Agreement Between the United States and the Kingdom of
Denmark, April 27, 1951
>
32
Danmarks Nationalleksikon (2025). “Forsvarsaftale for Grønland af 1941”, <
Grønlandstraktaten af 1941 -
Kauffmanntraktaten - Lex
>
31
Nordiskt samarbete (2024). “Fakta om Grönland”, <
Fakta om Grönland | Nordiskt samarbete
>
30
Nyheder TV2 (2025). “
Efter 68 år med atomfrit Danmark lyder der nu nye toner”,
<
Efter 68 år med atomfrit Danmark lyder der nu nye toner - TV 2
>.
29
Sveriges Radio (2025). “Danmark diskuterar avtal om amerikanska soldater på sin mark”,
<
Danmark diskuterar avtal om amerikanska soldater på sin mark - Nyheter (Ekot) | Sveriges Radio>
8
1959 att han var "bekymrad över HC:s [statsminister] och Svenningsens [diplomat och
departementschef] tysta gröna ljus för USA:s kärnvapenlagring på Grönland”.
39
År 1961 klargjorde statsminister Viggo Kampmann (S), som efterträdde Hans Christian
Hansen (S) i feb 1960, att den danska kärnvapenpolitiken även omfattade Grönland. Denna
ståndpunkt kommunicerades däremot inte officiellt till USA. Kampmanns klargörande
möjliggjorde att den danska regeringen efter den amerikanska flygolyckan kunde kräva att
den danska kärnvapenpolitiken skulle respekteras. När amerikanerna senare hänvisade till
förre statsminister Hans Christian Hansens (S) tidigare kommunikation, avfärdade Jens Otto
Krag (S) som nu var statsminister det med en kommentar att den danska regeringen "i ljuset
av senare utveckling anser att utrikesdepartementets historiska överväganden inte är av
betydelse".
40
Danska forskare bekräftade i mitten på 1990-talet att amerikanska kärnvapenbestyckade
bombplan på 1960-talet rutinmässigt flög över Grönland. Detta ledde till att den danska
regeringen, som då bestod av Socialdemokraterna (S), Radikale Venstre (RV),
Centrumdemokraterne (CD) och Kristeligt Folkeparti (KF), överlämnade en fyra sidor lång
rapport till Folketinget året därpå. I rapporten stod det om de kärnvapenbestyckade flygplan
som hade flugit över Grönland, men rapporten avslutades med att säga att USA hade agerat i
god tro. Under en presskonferens med Danmarks utrikesminister Niels Helveg Petersen (RV)
och USA:s försvarsminister William Perry (DEM), sade Petersen att trots flygningarna var
han säker på att kärnvapen aldrig hade placerats på marken. Tio dagar senare skickade Perry
ett hemligt brev till den danska regeringen som bekräftade att kärnvapen hade lagrats på
marken. Den amerikanska regeringen bad den danska regeringen att hålla informationen
hemlig, men utrikesminister Petersen beslutade att ändå offentliggöra informationen. En
kommission tillsattes och ytterligare en omfattande rapport publicerades.
41
För närvarande finns endast en amerikansk bas på Grönland, rymdbasen Pituffik (tidigare
Thule) på norra delen av ön, men det har tidigare funnits flera andra amerikanska baser.
42
På
Pituffik finns ett amerikanskt radarsystem som är en av fem baser som utgör deras
varningssystem för inkommande kärnvapenangrepp.
43
43
Aftonbladet (2025). “Därför är Grönland militär nyckelposition: “En klass för sig”, <
Därför vill Trump köpa
Grönland – 5 skäl: ”Mystiska stenar”
>
42
Mailkonversation med Niels Rohleder, sakkunnig Enhedslisten i Folketinget, 24 februari 2025
41
Robert S. Norris, William M. Arkin och William Burr (1999). “Where They Were”, The Bulletin of the Atomic
Scientists, <
where-they-were.pdf
>
40
Jonathan Søborg Agger och Lasse Wolsgård (2013), “Den størst mulige fleksibilitet”. Dansk atomvåbenpolitik
1956-1960”, Historisk Tidskrift. 101(1):76–110, <
Visning af: Den størst mulige fleksibilitet. Dansk
atomvåbenpolitik 1956-1960
>. sid. 103
39
Jonathan Søborg Agger och Lasse Wolsgård (2013), “Den størst mulige fleksibilitet". Dansk atomvåbenpolitik
1956-1960”, Historisk Tidskrift. 101(1):76–110, <
Visning af: Den størst mulige fleksibilitet. Dansk
atomvåbenpolitik 1956-1960
>. sid. 103
9
Kärnvapenfri zon i Norden
Under 1960- och 70-talet drev Sverige och Finland frågan om att upprätta en kärnvapenfri zon
i Norden. Danskarna ställde sig skeptiska till förslaget och ansåg att sådana diskussioner
måste ingå i en multilateral nedrustningsdiskussion samt föras inom Nato.
44
År 1963 lade folketingsledamoten Aksel Larsent (F) ett förslag om att Folketinget skulle ställa
sig bakom det finska förslaget om en kärnvapenfri zon i Norden och uppmanade regeringen
att arbeta vidare med förslaget. Regeringen avfärdade förslaget.
45
Utrikesminister Per
Hækkerup (S) förtydligade att ett avtal som bekräftar det faktiska tillståndet i Norden varken
är nödvändigt eller önskvärt. Han menade att om ett sådant avtal, eller ensidig förklaring, ska
ha någon mening måste de sikta på att binda de nordiska länderna framöver till att inte under
några omständigheter ta emot kärnvapen. En förutsättning för Danmark att gå med på något
sådant måste vara att veta om de framtida villkoren. En permanent zon kan därmed ses som
ett led i en gemensam europeisk säkerhetsordning.
46
Efter att den sovjetiska ubåten U 137 gått på grund i en militärt känslig del av Karlskrona
skärgård, Sverige, oktober 1981 sade den danska utrikesministern Kjeld Olesen (S) att det
kommer att ta lång tid innan de nordiska regeringarna återfår förtroendet för, och kan
förhandla med Sovjetunionen.
47
Förbud mot kärnvapen i danska hamnar
År 1985 väckte ett besök av ett brittiskt och ett amerikanskt krigsfartyg i Danmark stora
protester.
48
Tidigare hade Danmark tillåtit kärnvapenbestyckade fartyg angöra danska
hamnar.
49
I den politiska debatten som följde lyftes krav på att befälhavare för besökande
fartyg skulle underrättas om Danmarks policy om förbud mot kärnvapen på dansk mark,
inklusive ett uttalande om att denna policy även omfattade hamnar och danska vatten.
Regeringen var emot detta och den officiella linjen, som presenterades av Danmarks
försvarsminister Hans Engell (C), var baserat på förtroende mellan Natostaterna. Engell
menade att den danska regeringen hade fullt förtroende för att andra Natostater inte skulle
bryta mot de begränsningar som följer av den danska kärnvapenpolitiken.
50
Socialdemokraterna lade fram en motion som krävde att ankommande fartyg skulle
informeras om dansk kärnvapenpolitik.
51
Frågan drogs till sin spets 1987 när Folketinget
51
Nordic study group on port call policies (1990), “The port call issue: Nordic Considerations”, Bulletin of peace
proposals. Vol. 21 (3): sid. 342
50
Nordic study group on port call policies (1990), “The port call issue: Nordic Considerations”, Bulletin of peace
proposals. Vol. 21 (3): sid. 342
49
Astrid Brodén, Thomas Jonter och Emma Rosengren (2025). “
Nuclear arms control, non-proliferation and
disarmament in the Nordic region: Lessons from the past and possible routes ahead”, Utrikespolitiska Institutet,
<
https://www.ui.se/globalassets/ui.se-eng/publications/ui-publications/2025/ui-report-no.-2-2025-ui-amc-2.pdf
>
48
Nordic study group on port call policies (1990), “The port call issue: Nordic Considerations”, Bulletin of peace
proposals. Vol. 21 (3): sid. 342 (1990)
47
Jan A. Andersson, (1982), “Norden en kärnvapenfri zon – En debatt i tiden”, Statsvetenskaplig tidskrift,
85(1):34–44.
Andersson, Jan A. Statsvetenskaplig tidskrift
sid. 34-44
46
Udenrigsministeriet (1968). Dansk sikkerhedspolitik 1948–1966 – Bind I: Fremstilling. Köpenhamn:
Udenrigsministeriet. <
DS-10-Dansk-atom politik.pdf>
kapitel 10, sid. 130
45
Udenrigsministeriet (1968). Dansk sikkerhedspolitik 1948–1966 – Bind I: Fremstilling. Köpenhamn:
Udenrigsministeriet. <
DS-10-Dansk-atom politik.pdf>
kapitel 10, sid. 129–130
44
Jan A. Andersson, (1982), “Norden en kärnvapenfri zon – En debatt i tiden”, Statsvetenskaplig tidskrift,
85(1):34–44.
Andersson, Jan A. Statsvetenskaplig tidskrift sid. 34–44
10
debatterade att gå i Nya Zeelands fotspår och kräva att besökande fartyg måste förklara sig
kärnvapenfria.
52
När Folketinget 1988 började diskutera en eventuell skärpning av kärnvapenpolitiken
reagerade USA, Storbritannien och Natos dåvarande generalsekreterare, Lord Carrington,
starkt.
53
Utrikesminister Uffe Ellemann-Jensen (V) ska ha bett Reaganadministrationen att
kritisera skärpningen av kärnvapenpolitiken för att visa att det skulle skada relationen till
USA.
54
Ansträngningar för en förlikning följde, bland annat i samråd med Washington och en
kompromiss nåddes så småningom som USA motvilligt gick med på.
55
Regeringens förslag
röstades dock ner i Folketinget till förmån för en resolution som föreslog underrättelse till
varje besökande fartyg
56
. Efter beslutet i Folketinget utfärdade USA en varning för att
genomföra resolutionen på ett sätt som skulle kunna motsäga USA:s doktrin om att varken
bekräfta eller förneka förekomsten av kärnvapen på amerikanska fartyg. Storbritannien
uttryckte en liknande ståndpunkt och vid den tidpunkten såg den danska regeringen och
statsminister Poul Schlüter (C) ingen annan utväg än att utlysa ett nyval.
57
Valet, som kom att
kallas “atomvalet”
58
, resulterade i en omfördelning av makten i Folketinget, vilket i praktiken
innebar att fotnotsperioden inom Nato var över.
59
Folketingsbeslutet om hamnbesök
genomfördes aldrig och USA kunde fortsätta sin etablerade praxis.
60
Danmark cirkulerade endast information om förbudet mot kärnvapen i hamnar genom
diplomatiska kanaler, men kontrollerade inte eller påminde aldrig enskilda fartyg om det,
vilket var tanken med den resolution som röstades igenom i Folketinget.
61
År 1991
62
beslutade den amerikanska administrationen att ta bort sina kärnvapen från ytfartyg.
I och med detta så blev hamnfrågan inte lika relevant längre.
63
63
Zoomintervju med Hans Kristensen vid Federation of American Scientists, 13 mars 2025
62
Eurasian Times (2025), “U.S. Cuts-Off Military Ties With New Zealand: A Throwback When 2 Allies Got
Entangled In A Nuclear Feud”,
<
U.S. Cuts-Off Military Ties With New Zealand: A Throwback When 2 Allies Got Entangled In A Nuclear
Feud
>.
61
Nordic study group on port call policies (1990), “The port call issue: Nordic Considerations”, Bulletin of peace
proposals. Vol. 21 (3): sid. 343
60
Gro Nystuen, Torbjørn Graff och Kjølv Egeland (2018), “The TPNW and its Implications for Norway”,
Norwegian Academy of International Law
<
https://www.researchgate.net/publication/335834495_The_TPNW_and_its_implications_for_Norway
>, sid. 33
59
Gro Nystuen, Torbjørn Graff och Kjølv Egeland (2018), “The TPNW and its Implications for Norway”,
Norwegian Academy of International Law
<
https://www.researchgate.net/publication/335834495_The_TPNW_and_its_implications_for_Norway
>, sid. 33
58
Danmarks Nationalleksikon (2025), “Folketingsvalget 1988”, <
Folketingsvalget 1988
>
57
Gro Nystuen, Torbjørn Graff och Kjølv Egeland (2018), “The TPNW and its Implications for Norway”,
Norwegian Academy of International Law
<
https://www.researchgate.net/publication/335834495_The_TPNW_and_its_implications_for_Norway
>.
56
Den alternativa majoriteten bestod av oppositionspartierna plus De Radikale, som annars stödde regeringen i
andra frågor.
- Folketingsvalget 1988
55
Gro Nystuen, Torbjørn Graff och Kjølv Egeland (2018), “The TPNW and its Implications for Norway”,
Norwegian Academy of International Law
<
https://www.researchgate.net/publication/335834495_The_TPNW_and_its_implications_for_Norway
>.
54
Zoomintervju med Hans Kristensen vid Federation of American Scientists, 13 mars 2025
53
Nordic study group on port call policies (1990), “The port call issue: Nordic Considerations”, Bulletin of peace
proposals. Vol. 21 (3): sid. 342–343
52
Gro Nystuen, Torbjørn Graff och Kjølv Egeland (2018), “The TPNW and its Implications for Norway”,
Norwegian Academy of International Law
<
https://www.researchgate.net/publication/335834495_The_TPNW_and_its_implications_for_Norway>.
11
Dansk internationell kärnvapenpolitik
Danmarks nedrustningspolitik har länge präglats av den danska självbilden som ett litet land
med begränsat inflytande och inställningen att det först och främst är upp till
kärnvapenstaterna som innehar vapnen och således har makten att hantera
nedrustningsfrågorna. Det har även präglat Danmarks syn på övriga Nordens möjlighet att
påverka.
64
Danmarks historiska hållning i nedrustningspolitiken kan sammanfattas i följande:
● Stark vilja att stödja alla realistiska initiativ för att uppnå permanent och fullständig
nedrustning under tillförlitlig internationell kontroll.
● Tydligt motstånd mot en spridning av kärnvapen till fler länder.
● Ambition att verka för ett avtal om att stoppa underjordiska kärnvapenprov, förutsatt
att detta avtal innehåller tillräckliga säkerhetsgarantier.
● Vilja att samarbeta inom FN i dess strävan att främja global nedrustning, samt att
samarbeta med övriga Natostater och inom Norden i detta arbete.
65
Grönland har även varit aktuell i dansk avspänningspolitik. USA frågade Danmark 1957 om
de kunde godkänna att delar av Grönland eventuellt skulle inkluderas i en så kallad
inspektionszon mellan USA och Sovjetunionen, vilket den danska regeringen accepterade.
Detta skulle i praktiken ha inneburit att Sovjetunionen fick tillstån att inspektera bland annat
amerikanska baser på Grönland. Även 1960 kom frågan om inspektionszoner upp och
Danmark ställde sig även då positiva till att öppna upp Grönland för inspektioner som en del
av en ömsesidig och balanserad inspektionsregim mellan väst och öst. Inget av dessa förslag
ledde dock någonsin till några inspektionszoner.
66
Icke-spridningsavtalet (Non-proliferation treaty - NPT)
Åren 1959 och 1960 röstade Danmark ja till en irländsk resolution om framtagande av ett
icke-spridningsavtal i FN:s generalförsamling. I ett inlägg i FN 1962 uttryckte utrikesminister
Per Hækkerup (S) bland annat att det var ett viktigt steg att begränsa spridningen av
kärnvapen och att världen kommer att bli farligare om fler länder har egna kärnvapen.
67
Danmark var ett av de länder som bidrog till beslutet att icke-spridningsavtalet skulle
förlängas på obestämd tid 1995.
68
Med avstamp från slutdokumentet från översynskonferensen av icke-spridningsavtalet 2010
initierade Norge 2012 tillsammans med 15 andra länder ett uttalande om kärnvapnens
68
Zoomintervju med Hans Kristensen vid Federation of American Scientists, 13 mars 2025
67
Udenrigsministeriet (1968). “Dansk sikkerhedspolitik 1948–1966 – Bind I: Fremstilling”, Köpenhamn:
Udenrigsministeriet. <
DS-10-Dansk-atom politik.pdf>
, kapitel 10.
66
Udenrigsministeriet (1968). “Dansk sikkerhedspolitik 1948-1966 – Bind I: Fremstilling”, Köpenhamn:
Udenrigsministeriet <
DS-14-Nedrustnings-og-afspaendingsforanstaltninger.pdf
> Kapitel 14, sid. 174
65
Udenrigsministeriet (1968). “Dansk sikkerhedspolitik 1948-1966 – Bind I: Fremstilling”, Köpenhamn:
Udenrigsministeriet <
DS-14-Nedrustnings-og-afspaendingsforanstaltninger.pdf
> Kapitel 14, sid. 172
64
Udenrigsministeriet (1968). “Dansk sikkerhedspolitik 1948-1966 – Bind I: Fremstilling”, Köpenhamn:
Udenrigsministeriet <
DS-14-Nedrustnings-og-afspaendingsforanstaltninger.pdf> Kapitel 14 sid. 171
12
katastrofala humanitära konsekvenser.
69
Detta var den officiella starten på det humanitära
initiativet som strävade efter att omformulera diskursen kring kärnvapen. Syftet var att flytta
konversationen från att handla om kärnvapenstaternas definition av säkerhet till att prata om
kärnvapen faktiska konsekvenser för människor. Danmark var ett av 16 länder som stod
bakom det allra första uttalandet
70
och Danmark var med på alla resterande uttalanden
71
mellan 2013 och 2015 som hölls på icke-spridningsavtalets konferenser och i första utskottet
under FN:s generalförsamling. Mellan 2015 och 2022 började diskussionen snarare handla om
att förbjuda kärnvapen och då gjordes inga humanitära uttalanden. När uttalandena
återupptogs under icke-spridningsavtalets förberedande kommitté 2022 var Danmark inte
längre med
72
.
Danmark, likt en majoritet av Natos medlemsländer, bojkottade förhandlingarna om FN:s
konvention om förbud mot kärnvapen 2017.
72
Costa Rica m.fl. (2020). Gemensamt humanitärt uttalande av Costa Rica vid 2020 års översynskonferens för
icke-spridningsavtal om kärnvapen, 22 augusti 2022, <
JointStatement_HINW.pdf
>
71
Sydafrika m.fl. (2013). Gemensamt humanitärt uttalande av Sydafrika vid 2013 års förberedande kommitté för
icke-spridningsavtalet om kärnvapen, 24 april 2013. <
Microsoft Word - 6 MAY 2013_Final statement to NPT
PCII on humanitarian impact of nucl weapons.doc
>, Nya Zeeland, (2013). Gemensamt humanitärt uttalande av
Nya Zeeland vid första utskottet under FN:s generalförsamling 21 oktober 2013. <
Microsoft Word -
21Oct_Joint.docx
>
,
Nya Zeeland, m.fl. (2014). Gemensamt humanitärt uttalande av Nya Zeeland vid första
utskottet på FN:s generalförsamling 20 oktober 2014. <
Microsoft Word - 20Oct_JointHINW.docx> och
Österrike m.fl. (2015). Gemensamt humanitärt uttalande av Österrike vid 2015 års översynskonferens för
icke-spridningsavtalet om kärnvapen, 28 april 2015, <
28April_AustriaHumanitarian.pdf
>
70
Norge, m.fl.(2012). Gemensamt humanitärt uttalande av Norge vid 2012 års förberedande kommitté för
icke-spridningsavtalet om kärnvapen
<
https://reachingcriticalwill.org/images/documents/Disarmament-fora/npt/prepcom12/statements/2May_IHL.pdf
>
69
Norge, m.fl.(2012). Gemensamt humanitärt uttalande av Norge vid 2012 års förberedande kommitté för
icke-spridningsavtalet om kärnvapen, 2 maj 2012
<
https://reachingcriticalwill.org/images/documents/Disarmament-fora/npt/prepcom12/statements/2May_IHL.pdf
>.
13
FINLAND
Finlands utrikes-och nedrustningspolitik har till stor del präglats av landets neutralitetsprincip
och relation till Sovjetunionen. Nedrustningspolitiken som utformades i början av 1960-talet,
som en del i den finska neutralitetspolitiken, har i stora drag varit konsekvent fram till Finland
gick med i Nato 2022.
Politiken gick i stora drag ut på att Finland endast stödde, vad de ansåg
vara, pragmatiska nedrustningsinitiativ eller förslag som båda supermakterna (USA och
Sovjetunionen) troligen också skulle stödja.
73
Finland skulle också i så stor utsträckning som
möjligt följa de andra nordiska länderna.
74
Den finska nedrustningspolitiken syftade också till att undvika att dras in i
stormaktskonflikter samt att säkerställa ett mer förutsägbart och stabilt säkerhetsklimat för
Finland.
Då den tidigare utrikes-och nedrustningspolitiken utgick från Finland som ett neutralt och
alliansfritt land har den finska Natoanslutningen förändrat politiken i grunden.
Utveckling av Finlands kärnvapenpolitik
I Parisfreden från 1947 mellan bland andra Finland, Storbritannien, Frankrike och
Sovjetunionen avtalades att Finland aldrig skulle få skaffa kärnvapen.
75
År 1948 undertecknade Finland ytterligare ett avtal med Sovjetunionen, som kallades för
fördraget om vänskap, samverkan och ömsesidigt bistånd, eller VSB-avtalet. Finlands
geostrategiska position blev därigenom tätt bunden till den sovjetiska intressesfären, vilket
gjorde Finland extra känsligt för det som pågick mellan USA och Sovjetunionen.
76
Avtalet
upphörde 1992, strax efter Sovjetunionens fall och ersattes med ett nytt avtal mellan Finland
och Ryssland, det så kallade Grannskapsavtalet (Naapuruussopimus).
77
Förutom att Finland enligt fredsavtalet från 1947 förbjöds att skaffa egna kärnvapen har
Finland en tydlig lagstiftning mot införsel av kärnvapen på finsk mark, genom
Kärnenergilagen från 1987. I lagtextens paragraf 4 står det att ”Det är förbjudet att till Finland
införa kärnladdningar samt att här framställa, inneha och spränga sådana.”
78
Förbudet tillkom
i samband med diskussioner om huruvida Sovjetunionen kunde stationera kärnvapen i Finland
med stöd av VSB-avtalet från 1948. Förbudet i kärnenergilagstiftningen avvärjde därmed
risken att Sovjetunionen, eller någon annan stat, skulle kunna placera eller transportera
78
Kärnenergilag, (990/1987), <
https://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/1987/19870990
>
77
Finska utrikesministeriet (2025). “
EU-Finland: utrikesförvaltningens nya utmaningar”,
<EU-Finland: utrikesförvaltningens nya utmaningar -Finland: utrikesförvaltningens nya utmaningar -Finland:
utrikesförvaltningens nya utmaningar - Utrikesministeriet
>
76
Juntunen, T., Lottaz, P., & Iwama, Y. (2024). Finland: From Curious Observer to Active Accommodator of the
NPT Process. In Neutral Europe and the Creation of the Nonproliferation Regime (1st ed., Vol. 1, pp. 130–149).
Routledge.
https://doi.org/10.4324/9781003310563-9
75
Uppslagsverket Finland (2011). “Parisfreden”,<
Sök - Uppslagsverket Finland
>
74
Juntunen, T., Lottaz, P., & Iwama, Y. (2024). Finland: From Curious Observer to Active Accommodator of the
NPT Process. In Neutral Europe and the Creation of the Nonproliferation Regime (1st ed., Vol. 1, pp. 130–149).
Routledge.
https://doi.org/10.4324/9781003310563-9
73
Tapio Juntunen, Jyri Lavikainen, Matti Pesu, Iro Särkkä (2024) “NATO as a nuclear alliance NATO’s nuclear
capability and its evolution in the international nuclear order”, Finlands regering <
NATO as a nuclear alliance :
NATO’s nuclear capability and its evolution in the international nuclear order
>, sid. 99
14
kärnvapen på eller genom finskt territorium.
79
Lagen är tillämplig både i krigstid och
fredstid.
80
I början av 1960-talet och framåt, under president Urho Kekkonens Centern (C), andra
presidentperiod, utvecklades Finlands neutralitetspolitik allt tydligare och blev en mer aktiv
hållning. Före denna period var neutralitetspolitiken mer försiktig och starkt inriktad på att
hantera relationerna med Sovjetunionen. Kekkonens initiativ för en nordisk kärnvapenfri zon
1963 är ett tydligt exempel på denna mer proaktiva hållning.
81
Kärnvapenfri zon i Norden
Finlands president Kekkonen (C), höll ett tal 1963 där han föreslog upprättandet av en nordisk
kärnvapenfri zon. Förslaget innefattade Finland, Sverige, Danmark och Norge. Argumentet
var att de nordiska länderna redan de facto var en kärnvapenfri zon och en formellt uttalad
zon skulle därmed inte ändra rådande läge och inte heller försvaga deras säkerhet, utan
snarare stabilisera alla nordiska staternas ställning. I och med detta förslag blev Finland mer
drivande inom kärnvapennedrustning än tidigare.
82
I det finska förslaget skulle de nordiska
länderna gemensamt etablera en zon, utan inblandning av andra aktörer eller länder.
Förslaget fick dock inget större stöd i vare sig Sverige, Danmark eller Norge.
83
Sverige
menade för sin del att man ville följa Undénplanens förutsättningar, det vill säga att
stormakternas nedrustningsåtgärder måste föregå bildandet av en kärnvapenfri zon.
Regeringarna i Norge och Danmark ville hålla sin kärnvapenpolitik mer flexibel, framförallt i
en krigssituation och i och med deras Natomedlemskap ansåg de att en zon skulle innebära att
de gav upp sin kärnvapenoption och det skulle vara en alltför stor förändring. Finland förde
fram förslaget vid olika tillfällen mellan 1963–1965, men på grund av de andra nordiska
ländernas svala intresse hamnade det sedan i bakgrunden i finsk utrikespolitik.
84
Det kom sedan en andra våg av finskt initiativ för en kärnvapenfri zon under 1971–1973, med
ett anpassat förslag där den nordiska regionen knöts samman i ett bredare europeiskt
sammanhang. Bland annat knöts förhandlingarna om en kärnvapenfri zon i Norden samman
med nedrustningsförhandlingarna i Europa mellan stormakterna. Förslaget inkluderade nu ett
säkerhetsgarantissystem, något som skulle innebära ett större beroende av USA och
Sovjetunionen för att etablera zonen.
85
Trots detta var Norge och Danmark fortsättningsvis
85
Jan A. Andersson, (1982), “Norden en kärnvapenfri zon – En debatt i tiden”, Statsvetenskaplig tidskrift,
85(1):34-44
84
Jan A. Andersson, (1982), “Norden en kärnvapenfri zon – En debatt i tiden”, Statsvetenskaplig tidskrift,
85(1):34-44
83
Jan A. Andersson, (1982), “Norden en kärnvapenfri zon – En debatt i tiden”, Statsvetenskaplig tidskrift,
85(1):34-44
82
Jan A. Andersson, (1982), “Norden en kärnvapenfri zon – En debatt i tiden”, Statsvetenskaplig tidskrift,
85(1):34-44
81
Mailkonversation med Tapio Juntunen, forskare vid Tammerfors universitet, 22 maj 2025
80
Nordic study group on port call policies (1990) The port call issue: Nordic Considerations, Bulletin of peace
proposals. Vol. 21 (3): 347
79
Tapio Juntunen, Jyri Lavikainen, Matti Pesu, Iro Särkkä (2024) “NATO as a nuclear alliance NATO’s nuclear
capability and its evolution in the international nuclear order”, Finlands regering <
NATO as a nuclear alliance :
NATO’s nuclear capability and its evolution in the international nuclear order
>, sid. 97
15
negativa till förslaget med liknande argument som tidigare medan den svenska inställningen
var mer positiv till detta.
86
År 1974 lade Finland fram ett initiativ i FN till en utredning om kärnvapenfria zoners begrepp
och problem. Utredningen genomfördes under finskt ordförandeskap och Sverige deltog
aktivt, men inte Danmark och Norge.
87
I ett tal i Stockholm 1978 upprepade president Kekkonen sitt förslag från 1963 om en
kärnvapenfri zon i Norden. Sveriges utrikesminister Karin Söder, Centerpartiet (C), svarade
på Kekkonens tal och menade att huvudfrågan väsentligen handlade om var gränserna för
zonen skulle gå. Hon påminde om de förslag som tidigare kommit från svenska
statssekreteraren Anders Thunborg, Socialdemokraterna (S), vilka innebar etablerandet av en
buffertzon runt den kärnvapenfria zonen, så att kärnvapenstaterna inte kunde placera ut
kärnvapen på sitt territorium direkt utanför den nordiska zonen. Sveriges utrikesminister Hans
Blix, Folkpartiet (FP), preciserade detta ytterligare i ett tal i november 1978 där han såg det
som självklart att Östersjön måste ingå i en sådan zon.
88
När den norska politikern Jens Evensen lanserade ett förslag om en kärnvapenfri zon i Norden
1980 (se Norge för mer information om detta) var istället Finland mycket avvaktande. I
november 1981 sade utrikesminister Paavo Väyrynen (C) i ett tal att för Finland är det viktigt
att etableringen av en kärnvapenfri zon är starkt kopplat till andra europeiska
nedrustningsbeslut, men att en kärnvapenfri zon i Norden skulle kunna vara första steget och
de nordiska länderna borde därmed fortsätta diskutera detta.
89
President Mauno Koivisto
Socialdemokraterna (S) som tillträde 1982, var till skillnad från sin företrädare Kekkonen (C)
inte lika hängiven att etablera en kärnvapenfri zon. Istället trodde han att vägen framåt
handlade om att fokusera på gradvis avspänning genom förtroendeskapande åtgärder mellan
stormakterna.
90
Förbud mot kärnvapen i finska hamnar
Trots att frågan om hamnbesök var del av den större diskussionen om kärnvapenfri zon, kom
den inte upp som en specifik fråga i Finland förrän 1983 då den nyformade finska regeringen
som bestod av Socialdemokraterna (S), Centern (C), Svenska folkpartiet (SFP) och Finlands
landsbygdsparti (FLP) beslutade att krigsfartyg som besökte finska hamnar inte fick bära
kärnvapen. Specifika skriftliga påminnelser inkluderades i det standardbrev som gav tillstånd
till fartyg att lägga till i finska hamnar och skickades därmed ut till varje besökande skepp.
Däremot begärdes ingen bekräftelse från fartygen, utan upplägget byggde på förtroende för att
det efterlevdes av besökarna.
91
91
Nordic study group on port call policies (1990) “The port call issue: Nordic Considerations”, Bulletin of peace
proposals. Vol. 21 (3): 346
90
Mailkonversation med Tapio Juntunen, forskare vid Tammerfors universitet, 11 februari 2025.
89
Jan A. Andersson, (1982), “Norden en kärnvapenfri zon – En debatt i tiden”, Statsvetenskaplig tidskrift,
85(1):34–44.
88
Jan A. Andersson, (1982), “Norden en kärnvapenfri zon – En debatt i tiden”, Statsvetenskaplig tidskrift,
85(1):34–44. sid. 39
87
Jan A. Andersson, (1982), “Norden en kärnvapenfri zon – En debatt i tiden”, Statsvetenskaplig tidskrift,
85(1):34–44
86
Jan A. Andersson, (1982), “Norden en kärnvapenfri zon – En debatt i tiden”, Statsvetenskaplig tidskrift,
85(1):34–44
16
Enligt forskaren Tapio Juntunen vid Tammerfors universitet är denna policy intakt än idag. Då
policyn är nära knuten till Finlands kärnenergilag som förbjuder kärnvapen på finskt
territorium, omfattas även ett förbud för krigsfartyg med kärnvapen ombord att besöka
Finland. Därtill säger paragraf 6 i finska brottsbalken att "Den som importerar till Finland
eller förvärvar, tillverkar, transporterar, tillhandahåller, innehar, utvecklar eller detonerar en
kärnteknisk anordning eller bedriver forskning i syfte att tillverka en sådan döms för
kärnkrafts brott till fängelse i minst två och högst tio år”. När detta läses tillsammans kan man
anta att Finland fortfarande följer den strikta policyn för hamnbesök. Dock är det oklart hur
denna policy kommuniceras till besökande fartyg idag då det varit en icke-fråga under en lång
tid och ingen vi har pratat med har information om detta.
92
Finsk internationell kärnvapenpolitik
Icke-spridningsavtalet (Non-proliferation treaty - NPT)
Finland var positiva till förhandlingarna om icke-spridningsavtalet då det i stort förhindrade
Västtyskland att utveckla kärnvapen. Detta var en viktig fråga för Sovjetunionen och därmed
var det en viktig fråga för Finland.
93
Icke-spridningsavtalet stöttades också av båda
stormakterna vilket gjorde att Finland såg detta som ett pragmatiskt nedrustningsinitiativ.
94
Finland agerade som en mellanhand mellan de två stormakterna under förhandlingarna genom
att bland annat få igenom deras gemensamma utkast av avtalet, samt att Finland drev på för
att få med de afrikanska länderna
95
. Finland var en av de första länderna att gå med i avtalet i
juni 1968.
96
Vid 2010 års översynskonferens av icke-spridningsavtalet enades statsparterna om att göra
framsteg mot genomförandet av 1995 års resolution om en zon fri från massförstörelsevapen i
Mellanöstern. Finlands understatssekreterare Jaakko Laajava utsågs till facilitator för arbetet
och en regional konferens som skulle ta vidare arbetet var tänkt att hållas i Finland i december
2012.
97
Konferensen kunde aldrig genomföras och idag finns inget finskt politiskt
engagemang i frågan
98
.
Under FN:s generalförsamlings första kommitté 2014 gick Finland med i det humanitära
initiativet, som betonar kärnvapnens humanitära konsekvenser på människor och miljö.
99
Initiativet startades 2012 av bland annat Norge, med avstamp i slutdokumentet från
icke-spridningsavtalets översynskonferens 2010. Finland skrev även under de uttalanden som
ett antal Natostater gjorde som även de åberopade de humanitära konsekvenserna av
kärnvapen, men också hänvisade till att flera förtroendebyggande aspekter krävs innan
99
Nya Zeeland, m.fl. (2014). Gemensamt humanitärt uttalande om de humanitära konsekvenserna av kärnvapen
av Nya Zeeland vid första utskottet på FN:s generalförsamling, 20 oktober 2014 <
Microsoft Word -
20Oct_JointHINW.docx
>.
98
Intervju med Jarmo Viinanen, ambassadör och anställd av Finlands utrikestjänst 1988–2025, 7 februari 2025
på utrikesministeriet i Helsingfors
97
Arms Control Association (2019) “WMD-Free Middle East Proposal at a Glance” <
WMD-Free Middle East
Proposal at a Glance | Arms Control Association
>
96
Tapio Juntunen, Jyri Lavikainen, Matti Pesu, Iro Särkkä (2024) “NATO as a nuclear alliance NATO’s nuclear
capability and its evolution in the international nuclear order”, Finlands regering <
NATO as a nuclear alliance :
NATO’s nuclear capability and its evolution in the international nuclear order
>, sid. 99
95
Zoomintervju med Tapio Juntunen, forskare vid Tammerfors universitet, 11 februari 2025
94
Dassen, L. van (1998) “Finland and nuclear non-proliferation: The evolution and cultivation of a norm”,
(1998), Swedish Nuclear Power Inspectorate, Stockholm (Sweden), s. 18
93
Zoomintervju med Tapio Juntunen, forskare vid Tammerfors universitet, 11 februari 2025
92
Mailkonversation med Tapio Juntunen, forskare vid Tammerfors universitet, 11 februari 2025
17
nedrustning kan ske.
100
Finland deltog på alla tre konferenser om humanitära konsekvenser av
kärnvapen i Norge (2013), Mexiko
101
och Österrike
102
(2014).
Finland var med på det humanitära uttalandet under icke-spridningsavtalets
översynskonferens 2015
103
. Mellan 2015 och 2022 började diskussionen fokusera på att
förbjuda kärnvapen och då hölls inga humanitära uttalanden. När uttalandena återupptogs
under icke-spridningsavtalets förberedande kommitté 2022 var Finland, som då skickat in sin
Natoansökan, likt alla Natostater förutom Grekland, inte längre med.
104
Under icke-spridningavtalets förberedande kommitté 2023 var den finska ambassadören
Jarmo Viinanen ordförande. Han försökte bland annat att driva på för att skärpa språket vad
gäller negativa säkerhetsgarantier, det vill säga att kärnvapenstaterna ska lova att de inte
kommer använda sina kärnvapen mot icke-kärnvapenstater.
105
FN:s konvention om förbud mot kärnvapen (TPNW)
Finland avstod från att rösta
106
om resolutionen
107
som satte upp förhandlingar om FN:s
konvention om förbud mot kärnvapen (TPNW) i FN:s generalförsamling 2016. Finland sade i
sin röstförklaring att:
Finland is in favour of nuclear disarmament leading to concrete results. The
participation of the nuclear powers is [...] key to the achievement of concrete and
effective nuclear disarmament. It is only in this way that all types of nuclear weapons
can be reduced. This resolution will not take us there.
108
Finland bojkottade sedan förhandlingarna av avtalet 2017. Inför detta beslut var det oenighet i
det finländska parlamentet Eduskunta/Riksdagen. Oppositionen, som då bestod av
Socialdemokraterna (S), Vänsterförbundet (V) och Gröna förbundet (Vihreä liitt, Vihr), ville
att Finland skulle delta i förhandlingarna och gick ut och kritiserade beslutet. Att officiellt
kritisera ett säkerhetspolitiskt beslut av regeringen är mycket ovanligt då man i Finland har en
lång tradition av att inte vilja visa på splittring inom riksdagen i just säkerhetspolitiska frågor.
108
Tapio Juntunen, Jyri Lavikainen, Matti Pesu, Iro Särkkä (2024) “NATO as a nuclear alliance NATO’s nuclear
capability and its evolution in the international nuclear order”, Finlands regering,
NATO as a nuclear alliance :
NATO’s nuclear capability and its evolution in the international nuclear order
, sid. 103
107
Förenta nationerna (2016) "Taking forward multilateral nuclear disarmament negotiations: Draft resolution
A/C.1/71/L.41." Första utskottet, 71:a sessionen, 14 oktober 2016. <
L41.pdf
>
106
Förenta nationerna (2016) "Vote Name List: A/C.1/71/L.41 – Taking forward multilateral nuclear
disarmament negotiations." Första utskottet, 71:a sessionen, plenarmöte, 27 oktober 2016.
Vote Name List
105
Intervju med Jarmo Viinanen, ambassadör och anställd av Finlands utrikestjänst 1988–2025, 7 feb 2025 på
utrikesministeriet i Helsingfors
104
Costa Rica m.fl. 2022. Gemensamt humanitärt uttalande av Costa Rica vid 2020 års översynskonferens för
icke-spridningsavtalet om kärnvapen, 22 augusti 2022. <
JointStatement_HINW.pdf
>.
103
Österrike m.fl. 2015. Gemensamt humanitärt uttalande av Österrike vid 2015 års översynskonferens av
icke-spridningsavtalet om kärnvapen, 28 april 2015. <
28April_AustriaHumanitarian.pdf
>.
102
Klaus Korhonen (2014). Anförande av Finlands ambassadör för vapenkontroll vid andra konferensen om de
humanitära konsekvenserna av kärnvapen, 8–9 december 2014 <
HINW14 Statement Finland
>.
101
Klaus Korhonen (2014). Uttalande av Finlands ambassadör för vapenkontroll vid andra konferensen om de
humanitära konsekvenserna av kärnvapen, 14 mars 2014 <
Microsoft Word - Finland.doc
>.
100
Australien m.fl. (2014). Gemensamt humanitärt uttalande om de humanitära konsekvenserna av kärnvapen av
Australien vid första utskottet på FN:s generalförsamling, 20 oktober 2014 <
Microsoft Word - HC statement 20
October.docx
>.
18
Argument för att inte delta var samma som under 1960-talet; att man inte ville stötta förslag
som stormakterna (USA och Ryssland) inte ansåg vara bra.
109
Om beslutet att inte delta i förhandlingarna berodde på Nato eller inte är oklart. Ambassadör
Viinanen blev tillsagd att Nato inte fick användas som argument i underlaget till
utrikesministern.
110
Samtidigt säger andra, icke-finska källor, att det kan ha varit att man ville
hålla den finska Natooptionen möjlig som gjorde att man bojkottade förhandlingarna.
111
Ambassadör Viinanen ansåg även att det skulle vara svårt för Finland att påverka avtalets
formuleringar då avtalet, enligt honom, redan mer eller mindre var uppgjort på förhand, och
det resultatet borde Finland inte gå med i. Han ansåg att om Finland var med på
förhandlingarna så skulle det vara svårt att inte sedan gå med i avtalet.
112
Varje år sedan 2018
113
har en resolution om FN:s konvention om förbud mot kärnvapen röstats
igenom i FN:s generalförsamling. Finland har avstått från att rösta om resolutionen
2018–2021 medan man 2022 började rösta nej till resolutionen
114
. Detta sammanföll med det
finska beslutet att ansöka om Natomedlemskap. Finland deltog på det första statspartsmötet
för FN:s konvention om förbud mot kärnvapen 2022.
115
Inför det andra statspartsmötet 2023
beslutade statsminister Petteri Orpos, Samlingspartiet (Saml), regering att Finland inte skulle
delta som observatör. Argumentet var att det skulle försvaga Finlands tillgång till inflytande i
Nato och kan tolkas som försummelse av solidaritet inom alliansen. Det första
statspartsmötets politiska förklaring betraktades också som problematiskt då deklarationen
likställer Rysslands hot om användning av kärnvapen med Natos kärnvapenavskräckning och
den politiska förklaringen framställer även kärnvapen som förbjudna enligt internationell
lag.
116
Detta kan också ha legat till grund för beslutet att inte närvara vid det andra och det
tredje statspartsmötet.
Dessa gradvisa förändringar indikerar en förskjutning inom finsk nedrustningspolitik för att
anpassas till Natomedlemskapet.
117
117
Tapio Juntunen, Jyri Lavikainen, Matti Pesu, Iro Särkkä (2024) “NATO as a nuclear alliance NATO’s nuclear
capability and its evolution in the international nuclear order”, Finlands regering,
NATO as a nuclear alliance :
NATO’s nuclear capability and its evolution in the international nuclear order
, sid. 103
116
Tapio Juntunen, Jyri Lavikainen, Matti Pesu, Iro Särkkä (2024) “NATO as a nuclear alliance NATO’s nuclear
capability and its evolution in the international nuclear order”, Finlands regering,
NATO as a nuclear alliance :
NATO’s nuclear capability and its evolution in the international nuclear order
, sid. 101
115
Nuclear Weapons Ban Monitor (2022). “TNWBM” <
Nuclear Weapons Ban Monitor | Our publications) och
Svenska Läkare Mot Kärnvapen (2022). “Statspartsmöten”, <
Statspartsmöten - Svenska Läkare Mot
Kärnvapen
>, sid. 271
114
Förenta nationerna (2022) "Vote Name List: A/77/385 DR XI – Treaty on the Prohibition of Nuclear
Weapons." Generalförsamlingen, plenarsammanträde, 7 december 2022.<
Vote Name List
>
113
Förenta nationerna (2018) "Vote Name List: A/RES/73/48 – Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons."
Generalförsamlingen, 45:e plenarsammanträdet, 5 december 2018 <
48.pdf
>
112
Intervju med Jarmo Viinanen, ambassadör och anställd av Finlands utrikestjänst 1988-2025, 7 feb 2025 på
utrikesministeriet i Helsingfors
111
Schweiziska förbundsrådet (2024) "Update on the report of the working group analysing the Treaty on the
Prohibition of Nuclear Weapons" Bern, 3 april 2024.
Aktennotiz
, sid. 5
110
Intervju med Jarmo Viinanen, ambassadör och anställd av Finlands utrikestjänst 1988-2025, 7 feb 2025 på
utrikesministeriet i Helsingfors
109
Zoomintervju med Tapio Juntunen, forskare vid Tammerfors universitet, 11 februari 2025
19
Finland och Nato
Den 18 maj 2022 lämnade Finlands regering, som bestod av Socialdemokraterna (S), Centern
(C), Gröna förbundet (Vihr), Vänsterförbundet (V) och Svenska folkpartiet (SFP), in en
medlemsansökan till Nato som en följd av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. I sin
Natoproposition till finska riksdagen (Eduskunta) skrev de att kärnvapen är vid sidan av
förmågorna hos de traditionella vapnen och robotförsvaret en central del av Natos
avskräckningsförmåga. Nato har förbundit sig till vapenkontroll, nedrustning och
förhindrande av spridning av kärnvapen, men så länge det finns kärnvapen förblir Nato en
kärnvapenallians.
118
Finland blev medlemmar i Nato den 4 april 2023 och därefter har finsk kärnvapenpolitik
tydligt förändrats. Förändringen kan sammanfattas genom de svar som försvarsminister Antti
Häkkänen (Saml) gav till en skriftlig fråga från Vänsterförbundets riksdagsledamot
Anna-Kaisa Pekonen (V) m.fl., den 4 november 2024:
Finland deltog inte i Natos arbete med kärnvapenavskräckning innan medlemskapet. I
och med Natomedlemskapet skyddar Natos kärnvapenavskräckning också Finland och
således tar Finland inom Nato ställning till frågor som gäller kärnvapenavskräckning i
större utsträckning än vad som gäller nedrustning och vapenkontroll, med beaktande
av säkerhets- och försvarspolitiska intressen. Med tanke på Finlands säkerhet och
försvar är det viktigt att Natos avskräckning är trovärdig, inklusive alla dess
delområden, och att den utgör en tillräckligt hög tröskel för militära åtgärder mot
medlemmarna i alliansen.
119
I juni 2024 lanserade den nya finska regeringen, bestående av regeringspartier Samlingspartiet
(Saml), Sannfinländarna (Sannf), Svenska folkpartiet (SFP) och Kristdemokraterna (KD), sin
utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse. I den bekräftar regeringen sitt stöd till Natos
kärnvapenavskräckning och att Finland deltar aktivt i utformningen av Natos politik för
kärnvapenavskräckning och i beslut om utvecklingen av den.
120
Finland deltog i Natos årliga kärnvapenövning Steadfast Noon 2024, vilket bekräftades av
premiärminister Petteri Orpo (Saml) i en radiointervju.
121
Det är frivilligt att delta i övningen
och varje år deltar runt 13 Natostater i övningen.
I december 2024 publicerade den finska regeringen en försvarsredogörelse. Det är Finlands
tredje i ordningen och den första som Natomedlem, därför nämns också kärnvapen för första
gången
122
; “Finlands försvar stöds av hela alliansens militära styrka, i sista hand av
122
Hufvudstadsbladet (2024). “VF-profil: Sluta tissla och tassla om Natos kärnvapen”,
<
VF-profil: Sluta tissla och tassla om Natos kärnvapen – Hufvudstadsbladet
>
121
Yle (2024). “Pääministerin haastattelutunti 15.9.2024”, <
Pääministerin haastattelutunti 15.9.2024 |
Pääministerin haastattelutunti | Yle Areena
>, Frågan börjar 07:59, Orpos svar börjar 08:17, slutar (efter
tilläggsfråga om hur Finland deltar) 09:48
120
Statsrådet Utrikesministeriet (2024). “Utrikes- och säkerhetspolitisk redogörelse”, <
Utrikes- och
säkerhetspolitisk redogörelse
> sid. 34
119
Finlands riksdag (2025). Svar på skriftligt spörsmål om Finlands kärnvapenpolitik SSS 376/2024 rd <
KKV
>.
118
Finlands regering (2022) Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om godkännande av
Finlands anslutning till Nordatlantiska fördraget och till vissa lagar som har samband med den (RP 315/2022 rd),
<
RP 315/2022 rd>
20
kärnvapenavskräckningen. Det mervärde som avskräckningen ger för Finlands försvar kan
inte mätas i pengar.”
123
En annan följd av Natomedlemskapet är, trots att Nato inte kräver det, att det nu pågår en
process att se över kärnenergilagstiftningen och möjligheten att ta bort förbudet mot
kärnvapen på finskt territorium. I Natopropositionen till den finska riksdagen tydliggjorde
man att en anslutning till det Nordatlantiska fördraget inte förutsätter att Finland måste ändra
sitt nationella förbud mot placering av kärnvapen i Finland.
124
I en intervju med Pekka
Haavisto (Gröna förbundet och utrikesminister vid ansökan om Natomedlemskapet)
förtydligar han även att under Natoförhandlingarna tog han upp och deklarerade det finska
förbudet i kärnenergilagen och att detta inte utgjorde ett hinder för ett finskt
Natomedlemskap.
125
Riksdagens utrikesutskott konstaterade även 2022 att “enligt den
information som mottagits har inga aspekter framkommit i förhandlingarna mellan Finlands
och Nato som skulle motivera ändringar i den finska lagstiftningen om kärnvapen”.
126
I en intervju sade Finlands statsminister Petteri Orpo (Saml) 2024, att arbetet med att
reformera kärnenergilagen förs på grund av det upplevda behovet av att justera vissa
bestämmelser om civil användning av kärnenergi och små modulära reaktorer, och att det inte
finns något behov av att öppna upp artikel 4 om förbud av att placera kärnvapen i Finland.
Han sade då att “Det här är ingen aktiv diskussion i Finland”.
127
Trots detta har en debatt
sedan tagit fart i Finland om att se över just detta förbud.
I februari 2025 frågade riksdagsledamot Johannes Yrttiaho (V) om regeringen kommer att
ändra förbudet mot kärnvapen i kärnenergilagen och påpekade att olika ministrar ger olika
svar. Han sade att nuvarande president Stubb (Saml), bland andra, talade för att tillåta
transitering av kärnvapen under sin valkampanj. Försvarsminister Antti Häkkänen (Saml) har
antytt att lagen kan komma att ändras i detta avseende. I det nya försvarsuttalandet står det att:
"Lagstiftningen måste möjliggöra ett flexibelt deltagande i att visa avskräckning och
genomföra kollektivt försvar i olika situationer tillsammans med allierade i Finland och i hela
alliansen” och i den lagstiftningsplanen står det att; "Kärnvapenförbudet måste ses över, men
Natomedlemskapet kräver inte att det ändras”.
128
Enligt Katariina Simonen, docent och jurist med vid Pugwash Conferences on Science and
World Affairs, är planen att regeringen ska lägga fram lagreformen till riksdagen senast i
december i 2025 och den kommer att innehålla en utvärdering av paragraf 4 om förbud mot
kärnvapen. Om man skulle ändra lagen och ta bort förbudet mot kärnvapen på finsk mark blir
128
Finlands regering (2025). Hallituksen lainsäädäntösuunnitelma kevätistuntokausi ja alustava syysistuntokausi
2025 [Regeringens lagstiftningsplan för riksdagens vårsession och preliminära höstsession 2025]. Helsingfors:
Statsrådet, 2025.<
Hallituksen lainsäädäntösuunnitelma kevätistuntokausi ja alustava syysistuntokausi 2025
12_02_25.pdf
>, sid. 42 paragraf 51
127
Iltalehti (2024). “Ruotsin ja Suomen pääministerit eri linjoilla ydinaseista: "Ei ole aktiivinen keskustelu
Suomessa", <
Ruotsin ja Suomen pääministerit eri linjoilla ydinaseista: "Ei ole aktiivinen keskustelu Suomessa"
>
126
Tapio Juntunen, Jyri Lavikainen, Matti Pesu, Iro Särkkä (2024) “NATO as a nuclear alliance NATO’s nuclear
capability and its evolution in the international nuclear order”, Finlands regering <
NATO as a nuclear alliance :
NATO’s nuclear capability and its evolution in the international nuclear order
>, sid. 97-98
125
Intervju med Pekka Olavi Haavisto, riksdagsledamot Gröna förbundet. Utrikesminister 2019–2023, vid finska
riksdagen, Helsingfors 6 februari 2025
124
Finlands regering (2022). Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om godkännande av
Finlands anslutning till Nordatlantiska fördraget och till vissa lagar som har samband med den (RP 315/2022
rd),<
RP 315/2022 rd
>
123
Försvarsministeriet (2024). Försvarsministeriets årsberättelse 2023 (PLM 2024:6). Helsingfors:
Försvarsministeriet, <
Statsrådets försvarsredogörelse>, sid. 96
21
det troligen utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet som kommer besluta om
kärnvapen ska föras in i Finland.
129
I utskottet sitter premiärministern, utrikesministern,
försvarsministern plus fyra ytterligare ministrar som utses av regeringen. Därtill träffas de
alltid tillsammans med Finlands president.
I december 2023 var 38 procent av finländarna för att godkänna transport av kärnvapen på
finsk mark, men endast 20 procent kunde tänka sig en permanent placering av kärnvapen på
finskt territorium.
130
Medlemskapet i Nato och tillhörande förändringar i den finska kärnvapenpolitiken har
återaktiverat det finska civilsamhället. 2022 startades en grupp för övervakning av
kärnvapenfrågan. Gruppen består av före detta finska politiker, akademiker och aktörer från
civilsamhällesorganisationer. Gruppen har publicerat rapporter där de bland annat
rekommenderar Finland att inta en reserverad hållning i fråga om Natos kärnvapenövningar.
Enligt gruppen bör Finland även ha en öppen hållning till FN:s kärnvapenförbud och fortsätta
delta som observatör på avtalets möten.
131
131
Tapio Juntunen, Jyri Lavikainen, Matti Pesu, Iro Särkkä (2024) “NATO as a nuclear alliance NATO’s nuclear
capability and its evolution in the international nuclear order”, Finlands regering
NATO as a nuclear alliance :
NATO’s nuclear capability and its evolution in the international nuclear order
, sid. 94
130
Yle (2023). “Ny undersökning: Synen på kärnvapen har blivit mer positiv bland finländare”,
<Ny undersökning: Synen på kärnvapen har blivit mer positiv bland finländare | Politik | Svenska Yle
>
129
Zoomintervju med Katariina Simonen, docent och jurist med vid Pugwash Conferences on Science and World
Affairs, 20 februari 2025
22
ISLAND
Island har ingen försvarsmakt och landets försvar är därför beroende av USA och till viss del
Nato. Detta har i hög grad påverkat landets kärnvapenpolitik. Trots att Island har varit
medlemmar i Nato sedan starten har det på Island funnits ett stort motstånd mot Nato och mot
kärnvapen i landet. Motståndet påverkades bland annat av att USA under kalla kriget
förberedde för att placera kärnvapen på Island. Islands beroende av USA och Nato har
påverkat deltagande och agerande i FN och andra internationella forum, där de oftast följer de
andra nordiska ländernas agerande.
Island och Nato
Island har varit med i Nato sedan Nato grundades 1949. Inledningsvis tog Island en relativt
avvaktande roll och ville veta mer om vilka skyldigheter medlemskapet skulle medföra. Hotet
från Sovjetunionen och att Island som ett litet land utan militär kände sig extra utsatt, har i
efterhand beskrivits som avgörande för att Island gick med i Nato.
Islands statsminister mellan 1974-84 Geir Hallgrímsson, Självständighetspartiet (D)
(liberal-konsevativt), har sagt att det är tveksamt om Island hade gått med i Nato om inte
Danmark och Norge hade gjort det. Även Islands dåvarande socialdemokratiska
premiärminister Stefán Jóhann Stefánsson skrev till Danmarks premiärminister 1949 att
om
Danmark och Norge beslutar sig för att inte delta i den nordatlantiska alliansen blir Islands
ställning svår.
När Island väl tog beslutet att gå med i Nato 1949 uppstod ett tumult utanför
regeringsbyggnaden och isländsk polis tvingades för första gången att använda tårgas. Under
kalla kriget fanns det ett betydande motstånd mot Nato bland befolkningen och årliga
protesttåg gick till Keflavíkbasen. Under 1950- och 60-talet kampanjade vänsterblocket för att
Island skulle lämna Nato men när de sedan blev del av en koalitionsregering agerade de inte
på sina egna krav. År 1968 hölls ett Natotoppmöte i Reykjavik. Det väckte stor debatt och
motståndarna till Islands Natomedlemskap demonstrerade “Ìsland úr Nato”.
Natomedlemskapet är än idag en fråga som debatteras på Island. Ingen regering har övervägt
att lämna Nato men det råder inte fullständig enighet om medlemskapet
.
Frågan om att hålla
folkomröstning om Island ska lämna Nato har kommit upp emellanåt i det isländska
parlamentet Alltinget, framförallt av Vänsterpartiet - De gröna (VG), men dock med
begränsad debatt och stöd som följd.
Island och USA
Island ansåg sig vara neutralt under andra världskriget. Storbritannien invaderade Island den
10 maj 1940 för att förhindra Tyskland från att ta ön vilket ledde till att Islands regering
utfärdade en protest om att dess neutralitet och oberoende hade "uppenbart kränkts". De
isländska myndigheterna släppte dock detta och de facto samarbetade, fastän de formellt
upprätthöll en neutralitetspolitik. Kanada och slutligen USA tog över som ockupationsmakt
på Island 1941. Alltinget vägrade acceptera amerikansk ockupation och USA:s president
Roosevelt (DEM) godkände därför en invasion av Island.
23
År 1946 skrevs det så kallade Keflavíkavtalet på. Avtalet fastställde att amerikanska styrkor
skulle lämna Keflavíkbasen inom sex månader. En majoritet av partierna på Island var för
avtalet.
132
Avtalet kom dock inte att ha någon större effekt och 1951 slöts ett nytt avtal med
USA.
133
Enligt det militära samarbetsavtalet från 1951 får USA använda flygfält, hamnar och
andra platser på Island, inklusive områden i de kringliggande vatten- och luftrummen. År
2006 uppdaterades samarbetsavtalet från 1951. Ändringarna rörde omplacering av
amerikanska styrkor och återlämnande av vissa överenskomna områden och anläggningar,
samt att andra Natostater får tillgång till dessa områden.
134
Inget av dessa avtal nämner
kärnvapen.
135
Efter 55 års närvaro lämnade amerikanska trupper Island 2006 och Keflavíkbasen stängdes
ner. Orsaken var framförallt att Island inte var lika geografiskt intressant för USA längre.
Beslutet togs unilateralt av USA och skakade om den isländska regeringen.
136
Däremot
fortsatte USA att ha Keflavík som en anläggning för tillfälliga aktiviteter. Redan 2007
påbörjade Nato viss regelbunden aktivitet några veckor om året på Keflavík. Sakta ökade
aktiviteten tills 2015 då den blev daglig (på rotationsbasis, så det alltid är olika grupper av
soldater
137
).
138
Basen har också byggts ut för att bland annat göra den kapabel att ta emot B-2
bombplan.
139,
140
Amerikanska kärnvapen på Island
USA hade planer på att placera kärnvapen på Keflavíkbasen under kalla kriget och förberedde
även praktiskt för detta genom att bland annat bygga depåer för bomberna.
141
Det är dock
oklart om Island visste om att USA förberedde för att placera kärnvapen på ön. I en debatt i
Alltinget 1964 sade den socialdemokratiska utrikesministern Guðmundur Í. Guðmundsson
141
National Security Archive (2016), “U.S. Government Debated Secret Nuclear Deployments in Iceland”,
<
U.S. Government Debated Secret Nuclear Deployments in Iceland | National Security Archive
>
140
High North News (2023), “Increased Allied Military Presence in Iceland”,
<
https://www.highnorthnews.com/en/increased-allied-military-presence-iceland
>
139
Iceland Review (2021), “
US Stealth Bombers Leave Iceland Following Extended Deployment”
<
US Stealth Bombers Leave Iceland Following Extended Deployment
>
138
Alþingi (2018). Utrikesministerns svar på en fråga från Andrés Ingi Jónsson angående militär närvaro på
Keflavíks flygplats, 149:e lagstiftande session 2018-2019. Riksdagsdokument 427 – Nummer 111, Alþingi,
<
https://www.althingi.is/altext/149/s/0427.html
>
137
Alþingi (2020). Utrikes- och utvecklingsministerns svar på en fråga från Andrés Ingi Jónsson angående
närvaron av trupper, 151:a lagstiftande session 2020-2021. Riksdagsdokument 842 – Nummer 414, Alþingi
<
842/151 svar: viðvera herliðs | Þingtíðindi | Alþingi>
136
Valur Ingimundarson (2007). Iceland's Security Identity Dilemma: The End of a U.S. Military Presence, The
Fletcher School of Law and Diplomacy, 31(1):7–23. sid. 1
135
Agreement Between the United States and Iceland (1951) Agreement Between the United States and Iceland
Regarding Defense of Iceland, <
Avalon Project - Defense of Iceland: Agreement Between the United States and
the Republic of Iceland, May 5, 1951
>
134
The Government of the Republic Iceland the Government of the United States of America (1951),
“Amendment to the Defense Agreement Pursuant to the North Atlantic Treaty Between the United States of
America and the Republic of Iceland”,
<
https://www.stjornarradid.is/media/utanrikisraduneyti-media/media/Varnarmal/2006-09-29_SamnBreytVidauk
VarnarsamnENS.pdf
>
133
Iceland Review (2021), “
US Stealth Bombers Leave Iceland Following Extended Deployment”
<
US Stealth Bombers Leave Iceland Following Extended Deployment
>
132
Margret Bjorgulfsdottir (1989), The Paradox of a Neutral Ally: A Historical Overview of Iceland's
Participation in NATO, The Fletcher Forum of World Affairs, 13(1), sid.77
24
(Alþýðuflokkurinn) att det inte fanns några kärnvapen stationerade på Island och att
regeringen inte hade för avsikt att ändra detta.
142
Kärnvapen blev föremål för ännu en debatt sommaren 1980 då det blev känt att den
amerikanska soldaten som ansvarade för säkerheten vid Keflavíkbasen arbetade utifrån en
manual med titeln “The Navy Nuclear Weapons Security Manual”. USA vägrade dock
bekräfta förekomsten av kärnvapen, men den amerikanska ambassadören på Island hänvisade
till Island och USA militära samarbetsavtal där det står att implementeringen är beroende av
samtycke från de isländska myndigheterna.
143
Kärnvapenfrågan kom återigen upp 1984 när amerikanska hemligstämplade dokument från
1975 gjordes tillgängliga och avslöjade beredskapsplanerna på att flytta kärnvapen till Island i
krigstid. Denna information väckte oro och tvingade USA att klargöra vad det handlade om.
Detta gjordes i ett brev från USA:s ambassad på Island till utrikesministern Geir Hallgrímsson
(D) som skrev att införsel av kärnvapen på Island endast skulle göras i samförstånd med
Island.
144
År 1999 publicerades en forskningsartikel i Bulletin of Atomic Scientists där offentliggjorda
dokument från 1945–1978 analyserades. Forskarna beskrev att Island var en av de platser som
USA hade placerat kärnvapen på från september 1956 till september-december 1959.
145
Artikeln skapade stor uppmärksamhet och politisk turbulens. Den isländska regeringen, som
då bestod av liberal-konservativa Självständighetspartiet (D) och det liberala partiet
Framstegspartiet (B), förnekade snabbt att USA hade placerat kärnvapen på Island och
Clinton-administrationen (DEM) stödde omedelbart förnekandet. I en avvikelse från det
vanliga tillvägagångssättet att "varken bekräfta eller förneka" utplacering av amerikanska
kärnvapen, sade USA:s biträdande chef på amerikanska representationen i Reykjavik att det
var "felaktigt att sätta Island på listan över kalla krigets kärnvapenplaceringar".
146
Kärnvapenfri zon i Norden
En kärnvapenfri zon i Norden har diskuterats sedan 1960-talet i olika omgångar, men till stor
del inkluderade de endast Norge, Danmark, Sverige och Finland. Eftersom USA hade
amerikanska baser på Island och Grönland och en praxis att varken bekräfta eller förneka
närvaron av kärnvapen på sina baser, fartyg och flygplan, blev det därför svårt att inkludera
Island i en potentiell kärnvapenfri zon i Norden.
147
147
Eckhoff, Torstein. (1988). A Nordic Nuclear Weapon-Free Zone. Nordic Journal of International Law, 57(4),
405-415
146
National Security Archive (2016), “U.S. Government Debated Secret Nuclear Deployments in Iceland”,
<
U.S. Government Debated Secret Nuclear Deployments in Iceland | National Security Archive> och Guardian
(1999), “Washington’s unwitting atomic allies” <
Washington's unwitting atomic allies | World news | The
Guardian
>
145
Robert S.Norris, William M.Arkin och William Burr (1999), “Where They Were”, Bulletin of the Atomic
Scientists, 55(1):26–35
144
Nordic study group on port call policies (1990), “The port call issue: Nordic Considerations”, Bulletin of
peace proposals. Vol. 21 (3): sid. 347
143
Nordic study group on port call policies (1990), “The port call issue: Nordic Considerations”, Bulletin of
peace proposals. Vol. 21 (3): sid. 347
142
Nordic study group on port call policies (1990), “The port call issue: Nordic Considerations”, Bulletin of
peace proposals. Vol. 21 (3): sid. 347
25
År 1985 diskuterades ändå frågan intensivt på Island. Beslutsfattare på Island var då relativt
avvaktande eftersom man menade att det inte nödvändigtvis skulle stärka Islands säkerhet
med en kärnvapenfri zon. Samma år antog Alltinget en resolution angående kärnvapenfri zon
i Norden och huruvida Island skulle ansluta sig till en sådan. Resolutionen innehöll ingen
definitiv hållning utan menade att utrikeskommittén skulle utreda frågan. Utrikesminister Geir
Hallgrímsson (D) sade att man inte kan se någon anledning till att förklara en kärnvapenfri
zon i ett område som redan är kärnvapenfritt, att fokus borde ligga på eliminering av
kärnvapen där kärnvapen nu finns. Han menade att om en kärnvapenfri zon i Norden införs
måste det göras i samråd med Sovjetunionen och USA för att det ska leda till en bredare
säkerhet.
148
Året därpå, 1986, sade dåvarande utrikesminister
Matthías Á. Mathiesen (D) att
frågan borde diskuteras med andra Natostater. Att Island, tillsammans med Danmark och
Norge, var mer avvaktande till att etablera en kärnvapenfri zon i Norden än Sverige och
Finland kan förstås utifrån de förstnämndas Natomedlemskap. En förutsättning för dessa
länder var att en kärnvapenfri zon i Norden då skulle göras i samförstånd med övriga
Natostater.
149
Förbud mot kärnvapen i isländska hamnar
I samband med att Nya Zeeland 1985 tog fram en lag om att landet är en kärnvapenfri zon
väcktes även frågan på Island om att ta fram en policy om förbud mot utplacering av
kärnvapen på territoriet. Policyn omfattade även krigsfartyg som angjorde isländska hamnar
eller transiterade genom isländska territorialvatten. Utrikesminister Geir Hallgrímsson (D)
svarade på en fråga i Alltinget att den isländska policyn även inkluderade krigsfartyg i Islands
territorialvatten. Utrikesministern hävdade att Islands policy liknande den som Norge hade
och isländska myndigheter krävde därmed ingen skriftlig bekräftelse att inga kärnvapen fanns
ombord på utländska fartyg.
150
Island som kärnvapenfri zon
Alltinget röstade 2016 igenom en nationell säkerhetspolicy där man uttryckte att Island och
dess ekonomiska zon är en kärnvapenfri zon.
151
Under 2016 när detta skedde leddes Island av
Sigmundur Davíð Gunnlaugsson från Framstegspartiet (B). Kritiker har lyft att formuleringen
"deklarerade en kärnvapenfri zon" inte är helt sanningsenlig eftersom ingenting formellt har
antagits för att formalisera denna zon i likhet med världens övriga kärnvapenfria zoner annat
än i Islands nationella säkerhetspolitik. De anser därmed att det är en mycket svag
"deklaration".
152
Deklarationen har även inskrivet att: “that Iceland and its territorial waters be
declared a nuclear weapon-free zone, taking account of international obligations, with a
view to contributing to disarmament and peace”. Vilket kritiker menar försvagar
deklarationen då den hänvisar till Natomedlemskapet och Nato som kärnvapenallians. När
152
Mailkonversation med Andrés Ingi Jónsson (P), Isländsk parlamentsledamot, 2016–2024, (Vänsterpartiet - De
gröna (16-19), grupplösa (19-21), Piratpartiet (21-24)), 22 december 2024
151
Althingi (2015/2016), “Parliamentary Resolution on a national security policy for Iceland”,
<
https://www.government.is/library/04-Legislation/Parliamentary%20resolution%20on%20a%20national%20se
curity%20policy%202023.pdf
>
150
Nordic study group on port call policies (1990), “The port call issue: Nordic Considerations”, Bulletin of
peace proposals. Vol. 21 (3): sid. 348
149
Bengt Broms (1989), “Proposals to Establish a Nordic Nuclear-Weapon-Free Zone”, Michigan Journal of
International Law, 10(2):345-361.
148
Guðmundur G. Þórarinsson (1985). Ärende 203, kärnvapenfri zon i Norden, Gemensamt parlament: 61:a
sessionen, 107:e lagstiftningssessionen,
<
https://www.althingi.is/altext/raeda/107/3010.html?lthing=107&rnr=3010>
26
den nationella säkerhetspolitiken uppdaterades 2023–2024 föreslog parlamentariker från
Piratpartiet (P) tre nya versioner för att ta bort “med förbehåll för Islands internationella
åtaganden” ur meningen.
153
Detta fick inget stöd utanför partiet.
154
Alltingsledamöter från Vänsterpartiet – De gröna (VG) har flera gånger lagt fram lagförslag
om att formellt förklara Island fritt från kärnvapen.
155
Under den offentliga remissen till ett
sådant förslag 2018 lämnade utrikesdepartementet en kommentar där departementet menade
att lagförslaget var mer eller mindre i linje med Islands offentliga hållning och den nationella
säkerhetspolicyn, men att policyn inte lagstadgades eftersom det inte skulle vara förenligt med
landets Natomedlemskap."
156
Från remissrundan 2018 angående lagförslaget stödde två civilsamhällesorganisationer
förslaget, Samtök hernaðarandstæðinga
157
(Campaign Against Militarism) och Menningar- og
friðarsamtök íslenskra kvenna
158
(fredsorganisation och en del av
Kvinnornas Demokratiska
Världsförbund)
. År 2022 lades lagförslaget på bordet igen och välkomnades denna gång av
Amnesty International
159
samt ytterligare en civilsamhällesorganisation som driver
demokratifrågor
160
.
Under 2022 års debatt om lagförslaget propagerade Alltingsledamoten Jódís Skúladóttir (VG)
starkt för detta och betonade att de flesta isländska kommuner har utfärdat ett uttalande om att
landet måste vara kärnvapenfritt. Endast tre isländska kommuner (Reykjanesbær,
Skútustaðarhrepp och Grímsnes- och Grafninghrepp) saknar policy om att vara kärnvapenfria
zoner.
161
Under den isländska lagstiftningsessionen 2021-2022 ställde alltingsledamoten Andrés Ingi
Jónsson (P) en skriftlig fråga till utrikesministern om hur hon ser på att Keflavíkbasen
byggdes ut för att anpassas till amerikansk B2-plan, vilka är designade för att bära kärnvapen,
och hur detta går ihop med Islands policy om kärnvapenfri zon.
162
I svaret betonade
162
Althingi, Utrikesnämnden (2022) Betänkande om förslag till riksdagsbeslut om bemyndigande för regeringen
att ingå avtal med Europeiska unionen om deltagande av Island i Europeiska försvarsfonden. 152:a lagstiftande
session 2021-2022. Riksdagsdokument 854 – Nummer 405, Althingi,<
854/152 svar: B-2 sprengiflugvélar |
Þingtíðindi | Alþingi
>
161
Althingi, Välfärdsutskottet (2017) Utlåtande om ett lagförslag om ändringar i lagen om allmänna
trygghetssystem. Dokument 371 - 146: lagstiftande tinget <
https://www.althingi.is/altext/146/s/0371.html
>
160
Umsögn Öldu (2020). Remissyttrande om ett lagförslag om att förklara Island som kärnvapenfritt och
förbjuda färdsel av kärnkraftsdrivna fordon, 150:e lagstiftande tinget - ärende 224”.
https://www.althingi.is/altext/erindi/150/150-2055.pdf
>.
159
Amnesty International Island (2019–2020). “Remissyttrande om ett lagförslag om att förklara Island som
kärnvapenfritt och förbjuda färdsel av kärnkraftsdrivna fordon, 150:e lagstiftande tinget 2019–2020. Dokument
242 - ärende 224
https://www.althingi.is/altext/erindi/150/150-1792.pdf
>
158
Menningar- og friðarsamtök íslenskra kvenna (2018).
“Remissyttrande om ett lagförslag om att förklara Island som kärnvapenfritt och förbjuda färdsel av
kärnkraftsdrivna fordon. ärende 214” <
https://www.althingi.is/altext/erindi/148/148-974.pdf
>
157
Samtök hernaðarandstæðinga (2018). "Remissyttrande från Motståndsrörelsen mot Militarism om ett
lagförslag om att förklara Island som kärnvapenfritt och förbjuda färdsel av kärnkraftsdrivna fordon”, dokument
301 - ärende 214” <
https://www.althingi.is/altext/erindi/148/148-981.pdf
>
156
Isländska utrikesministeriet (2018), Tilvísun: U TN l8030076/03.G.002; 97.B.322, <
148-1255.pdf
>
155
Althingi (2021). Islands förklaring om immunitet mot kärnvapen och förbud mot användning av
kärnkraftsdrivna fordon.152:a lagstiftande session 152/mål 91 proposition. <
Friðlýsing Íslands fyrir
kjarnorkuvopnum og bann við umferð kjarnorkuknúinna farartækja | Ferill þingmáls | Alþingi
>
154
Mailkonversation med Andrés Ingi Jónsson (P), Isländsk parlamentsledamot, 2016–2024, (Vänsterpartiet - De
gröna (16-19), grupplösa (19-21), Piratpartiet (21-24), 22 december 2024
153
Althingi (2023/2024) Document No. 1195 från den 153:e sessionen, <
1195/153 breytingartillaga:
þjóðaröryggisstefna fyrir Ísland | Þingtíðindi | Alþingi
>
27
utrikesminister Þórdís Kolbrún Reykfjörð Gylfadóttir (D) att Islands nationella
säkerhetspolitik är mycket tydlig när det gäller att Island och dess territoriella vatten ska vara
fria från kärnvapen, med förbehåll för Islands internationella åtaganden. Islands uttalade
policy har presenterats och bekräftats för allierade med kärnvapenkapacitet.
163
Den 12 mars 2025 tillkännagav Islands utrikesminister, Þorgerður Katrín Gunnarsdóttir, från
det Liberala Reformpartiet Viðreisn (C), att den nya koalitionsregeringen ska utforma en
säkerhets- och försvarspolitik. Policyn syftar till att beskriva de huvudsakliga
säkerhetsutmaningarna med betoning på externa hot samt att belysa Islands mål inom
internationellt säkerhets- och försvarssamarbete.
164
Det är dock ännu oklart om denna policy
ska ersätta eller komplettera Islands nationella säkerhetspolicy från 2016, som uppdaterades
senast 2023–2024 av det isländska parlamentet.
Isländsk internationell kärnvapenpolitik
På ett välbevakat möte i Reykjavik 11–12 oktober 1986 diskuterade USA:s president Ronald
Reagan (REP) och Sovjetunionens president Mikhail Gorbatjov kärnvapennedrustning. Detta
möte anses vara det närmaste världen någonsin kommit att avveckla kärnvapen och lade
grunden för INF-avtalet från 1987, vilket hade en avgörande roll i nedtrappningen av kalla
kriget
165
, samt av START I från 1991 om viss bilateral nedrustning. Agendan för det som kom
att kallas för Reykjavik Summit var från början blygsam och skulle endast vara ett förmöte till
möten i Washington och Moskva men kom att bli avgörande för frågan.
166
Island verkar dock
inte ha haft en avgörande roll i att toppmötet hölls just i Reykjavik, men Island har fortfarande
använt mötet som en del av isländsk nedrustningshistoria. På Islands universitet i Reykjavik
finns det sedan 2016 ett
Peace Center som har i uppdrag att främja tvärvetenskaplig och
internationell forskning inom freds- och konfliktstudier, möjliggöra informerat
policyskapande och erbjuda en plattform för diskussion och utbildning om fred och konflikter.
Inom centrets fokus finns nedrustning med och på deras webbplats har man en bild av det hus
där Reagan och Gorbatjov träffades.
167
Icke-spridningsavtalet (Non-proliferation treaty - NPT)
Island ratificerade icke-spridningsavtalet 1968 men landets engagemang i avtalet har varit
begränsat. Mellan 2010 och 2019 gjorde Island inga nationella uttalanden
i FN kopplat till
NPT
. Detta kan bland annat bero på brist på resurser men också på att Island, som inte har
någon egen armé, har relativt blygsam expertis i vapen- och nedrustningsfrågor
168
.
168
Zoomintervju med Stefán Pálsson, historiker och engagerad i Campaign Against Militarism, 24 februari 2025
och Zoomintervju med Erlingur Erlingsson, militärexpert och före detta anställd på Isländska
utrikesdepartementet, 28 februari 2025
167
Höfði Reykjavík Peace Centre, (2025)."About us”, University of Iceland, <
About Us>
166
Paul F.Walker och Jonathan R.Hunt (2011). “The legacy of Reykjavik and the future of nuclear”, Bulletin of
the Atomic Scientists,
<
The legacy of Reykjavik and the future of nuclear disarmament - Bulletin of the Atomic Scientists
>
165
Soka Gakkai (2019), “Working for a Nuclear-Weapon-Free World in Iceland”
<
https://www.sokaglobal.org/in-society/initiatives/working-for-a-nuclear-weapon-free-world-in-iceland.html
>
164
Islands regering (2025). "Minister announces defence policy formulation and actions", <
Government of
Iceland | Minister announces defence policy formulation and actions
>
163
Althingi (2021). Utrikesministern (svarar) på en fråga från Andrés Ingi Jónsson (P) om
B-2-sprängbombsflygplan, 152:a lagstiftande session 2021-2022. Riksdagsdokument 854 – Nummer 405,
Althingi,<
854/152 svar: B-2 sprengiflugvélar | Þingtíðindi | Alþingi>
28
I den förberedande kommittén för icke-spridningsavtalet 2019 uttryckte Island sin
hängivenhet till arbetet för global kärnvapennedrustning. De nämner även att mer resurser och
kraft måste läggas på kärnvapennedrustning.
169
Detta upprepades 2022 och då hänvisade man
till orden från Reykjavik summit 1986 “A Nuclear war cannot be won and must never be
fought”.
170
Under 2023 och 2024 gjorde Island inga egna uttalanden, men deltog i de nordiska ländernas
gemensamma uttalande i FN:s första utskott 2024
171
. Island ser först och främst till de
nordiska länderna när det handlar om att agera i internationella forum, och samarbetar nära
med de nordiska länderna inom utrikes- och säkerhetspolitik.
172
FN:s konvention om förbud mot kärnvapen (TPNW)
Island gick med i det humanitära uttalandet 2012 i samband med FN:s generalförsamlings
första utskott.
173
Uttalandet anses vara starten på det humanitära initiativet som senare ledde
till FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Island stod bakom alla uttalanden
174
mellan
2013–2015 som hölls inom icke-spridningsavtalet och på första utskottets möte i FN:s
generalförsamling. Mellan 2015 och 2022 hölls det inga humanitära uttalanden och när
uttalandet återupptogs under icke-spridningsavtalet 2022 var Island inte längre med
175
.
Island röstade nej till den resolution
176
som manade till förhandlingar om FN:s konvention om
förbud mot kärnvapen i FN:s generalförsamling 2016 och bojkottade sedan förhandlingarna
2017
177
. Sedan 2018 har Island röstat nej till generalförsamlingens resolution som välkomnar
antagandet av förbudet då Island menar att det inte är förenligt med Natomedlemskapet.
178
178
ICAN (2025). “Iceland - TPNW Status” <
https://www.icanw.org/iceland
>
177
FN:s generalförsamling (2016) Omröstningsresultat för resolution A/C.1/71/L.41: Att främja
flerpartsförhandlingar om kärnvapennedrustning <
Vote Name List
>
176
FN:s generalförsamling (2016) Resolution A/C.1/71/L.41: Att främja flerpartsförhandlingar om
kärnvapennedrustning <
L41.pdf
>
175
Costa Rica m.fl. (2022). Gemensamt humanitärt uttalande av Costa Rica vid 2022 års översynskonferens för
icke-spridningsavtalet om kärnvapen, 22 augusti 2022<
JointStatement_HINW.pdf
>
174
Sydafrika m.fl. (2015). Gemensamt humanitärt uttalande av Sydafrika vid 2013 års förberedande kommitté
för icke-spridningsavtalet om kärnvapen, 6 maj 2013, <
Microsoft Word - 6 MAY 2013_Final statement to NPT
PCII on humanitarian impact of nucl weapons.doc
> och Nya Zeeland m.fl, (2013). Gemensamt humanitärt
uttalande av Nya Zeeland vid första utskottet på FN:s generalförsamling, 21 oktober 2013, <
Microsoft Word -
21Oct_Joint.docx
>, Nya Zeeland m.fl. (2014). Gemensamt humanitärt uttalande av Nya Zeeland vid första
utskottet på FN:s generalförsamling, 20 oktober 2014, <
Microsoft Word - 20Oct_JointHINW.docx> och
Österrike m.fl. (2015). Gemensamt humanitärt uttalande av Österrike vid 2015 års översynskonferens för
icke-spridningsavtalet om kärnvapen 28 april 2015, <
28April_AustriaHumanitarian.pdf
>.
173
Schweiz m.fl. (2012). Gemensamt humanitärt uttalande av Schweiz vid första utskottet på FN:s
generalförsamling, 22 oktober 2012, <
C1 2012 CHC STATEMENT 26 SEPTEMBER
>
172
Zoomintervju med Erlingur Erlingsson, militärexpert och före detta anställd på Isländska utrikesdepartementet,
28 februari 2025
171
Island mfl. (2024) Anförande av de nordiska länderna vid första utskottet på FN:s generalförsamling, 7
oktober 2024,
<https://reachingcriticalwill.org/images/documents/Disarmament-fora/1com/1com24/statements/7Oct_Nordic.pd
f
>
170
Thordur Aegir Oskarsson (2022). Anförande av Islands ambassadör för vapenkontroll, nedrustning och
icke-spridning, Islands biträdande permanent representant för FN. 2022 års översynskonferens av
icke-spridningsavtalet om kärnvapen, 2 augusti 2022, <
2Aug_Iceland.pdf
>
169
Permanent Mission of Iceland to the United Nations. (2019). General Statement: Preparatory Committee for
the 2020 NPT Review Conference, Statement by Mr. Thordur Aegir Oskarsson, 30 april 2019
<
30April_Iceland.pdf>.
29
Utrikesminister Þórdís Kolbrún Reykfjörð Gylfadóttir (D) uttryckte i Alltinget under den
isländska lagstiftningsessionen 2022–2023, att anledningen till att Island inte ratificerat FN:s
konvention om förbud mot kärnvapen var eftersom kärnvapenstaterna inte kommer ratificera
konventionen och avtalet därmed inte kommer ha någon effekt. Utrikesministern uttryckte att
Islands hållning är att målet är en kärnvapenfri värld och att de internationella fördrag som
Island ratificerat, icke-spridningsavtalet och det fullständiga provstoppsavtalet, var tillräckliga
och realistiska fördrag.
179
Under denna tid hade Island en koalitionsregering bestående av
Självständighetspartiet (D), Vänsterpartiet - De gröna (VG) och Framstegspartiet (B), under
ledning av statsminister Katrín Jakobsdottír (VG).Vänsterpartiet - De gröna är officiellt för en
anslutning till FN:s kärnvapenkonvention och i september 2017, innan Katrín Jakobsdóttir
(VG) blev statsminister, lovade hon att arbeta för att Islands skulle ansluta sig till avtalet
genom att signera den
internationella kampanjen ICAN ́s (International Campaign to Abolish
Nuclear Weapons
) parlamentariska upprop.
180
De fick dock inte igenom frågan i
koalitionsregeringen.
181
År 2023 sade utrikesminister Bjarni Benediktsson (D) att han inte ser hur en isländsk
ratificering av FN:s konvention om förbud mot kärnvapen går att förena med ett
Natomedlemskap, men trots detta är han öppen för att diskutera frågan vidare.
182
Det finns delade meningar om kärnvapenförbudet bland Alltingets partier på Island och
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet - De gröna och Piratpartiet har lämnat ett flertal motioner
där man visat stöd för avtalet och menat att Island borde ratificera det.
183
Den allmänna opinionen på Island har generellt varit för en ratificering av FN:s konvention
om förbud mot kärnvapen. En opinionsundersökning från 2020 visade att 86 procent av
befolkningen var för en anslutning och att detta borde ske även om allierade i Nato var emot
detta.
184
Utöver Alltingsspartier och -ledamöter förekommer också civilsamhällesorganisationer och
aktörer som under olika remissrundor ställt sig positiva i frågan om att skriva under
kärnvapenkonventionen. Isländska Röda Korset är för en anslutning
185
och likaså Samtökum
hernaðarandstæðinga (antimiliatristik organasition).
186
I december 2024 bildades en ny koalitionsregering på Island som består av ledamöter från det
socialdemokratiska partiet, Folkpartiet samt Viðreisn (C) (Liberala Reformpartiet). Bland
dessa partier finns ledamöter som vid tidigare tillfällen uttryckt sitt stöd för att Island ska
ratificera kärnvapenkonventionen.
187
Vänsterpartiet - De gröna och Piratpartiet åkte ur
parlamentet i valet 2024, de två partier som har varit tydligast i arbetet mot kärnvapen.
187
Nuclear Weapons Ban Monitor (2024). “Iceland” <
https://banmonitor.org/profiles/iceland
>
186
ICAN (2018), Remissvar till Althings utredning av resolution 193/148, 'Förbud mot kärnvapen
<
https://www.althingi.is/pdf/erindi_mals/?lthing=148&malnr=193
> sid.10
185
ICAN:s remissvar till Althings utredning av resolution 193/148, 'Förbud mot kärnvapen
<
https://www.althingi.is/pdf/erindi_mals/?lthing=148&malnr=193
> sid. 8-9
184
ICAN (2025). “Iceland - TPNW Status” <
https://www.icanw.org/iceland
>
183
ICAN (2025). “Iceland - TPNW Status” <
https://www.icanw.org/iceland
>
182
Nuclear Weapons Ban Monitor (2024). “Iceland” <
https://banmonitor.org/profiles/iceland
>
181
Zoomintervju med Stefán Pálsson, historiker och engagerad i Campaign Against Militarism, 24 februari 2025
180
ICAN (2025).“Full list of pledge takers”, <
https://pledge.icanw.org/full_list_of_pledge_takers
>
179
Althingi (2022). Proposition om nedrustning, begränsning av vapenarsenaler och exportkontroll från
utrikesministern. 153:e lagstiftande sessionen 2022-2023. Riksdagsdokument 1489 – Nummer 953
<
https://www.althingi.is/altext/pdf/153/s/1489.pdf> sid. 20
30
31
NORGE
När Norge anslöt till Nato 1949 åtföljdes detta av en deklaration om att främmande makter
inte skulle få etablera permanenta militärbaser på norsk mark. Därtill tillät inte Norge
Natoövningar i Finnmark, området som gränsar till Ryssland, eller besök från utländska
krigsfartyg eller militärflyg öster om den 24:e meridianen, som ligger strax öster om
Hammerfest.
188
Förbud mot kärnvapen på norskt territorium i fredstid kom som en följd av
denna policy, men det var inte förrän 1957 i samband med att USA började erbjuda
Natomedlemmar utplacering av kärnvapen som man formaliserade den.
Vid Natos grundande
1949 fanns ingen uttalad kärnvapenpolitik men med tiden antog Nato kärnvapenavskräckning
som en explicit del av sin strategi
189
.
Trots en tydlig kritisk politik mot kärnvapen både inom
och utanför Nato byggde Norge under slutet av 1950- och början på 1960-talet
kärnvapendepåer och köpte in vapensystem som kunde kärnvapenbestyckas.
Utvecklingen av Norges kärnvapenpolitik
I slutet av 1940- och början av 1950-talet undersöktes möjligheten till norska kärnvapen.
190
Under 1950-talet vände dock de framväxande kärnvapenambitionerna och 1957 antog
Arbeiderpartiet (Ap), som satt i regeringsställning, enhälligt en motion om att kärnvapen “inte
får stationeras på norskt territorium”. Några månader efter att motionen antogs, när den
amerikanska regeringen i efterdyningarna av “Sputnik-chocken”
191
erbjöd sig att distribuera
kärnvapen till Norge, tackade statsminister Einar Gerhardsen (Ap) nej. Istället deklarerade
Norge och även Danmark, vid Natotoppmötet i Paris i december 1957 att de inte ville ha
kärnvapen på sina territorier
192
. Statsminister Gerhardsen uppmuntrade även USA att
engagera Sovjetunionen i nedrustningssamtal. Detta uttalande väckte enligt uppgift “stor
uppståndelse” på Natos högkvarter. Trots beslutet så byggdes hemliga kärnvapendepåer i
Norge för ett eventuellt framtida mottagande av kärnvapen. Bland annat skaffade Norge
leveransfordon som var kapabla att bära kärnvapen och deltog därtill i kärnvapenövningar. År
1961 fastställde det norska parlamentet Stortinget att, i avsaknad av betydande förändringar i
den internationella situationen, kärnvapen inte får stationeras i Norge
193
, och arbetet med
kärnvapendepåer avbröts.
Norge har deltagit i Natos Nuclear Planning Group (NPG) sedan den bildades på 1960-talet
och har assisterat USA i övningar som inkluderar amerikanska kärnvapenbestyckade ubåtar.
År 2018 framkom att Norge hade planer på att dela satellitdata med amerikanska
kärnvapenbestyckade ubåtar. Informationen kan användas för både kärnvapenrelaterade och
193
Kjølv Egeland (2019), “Oslo’s “New Track”: Norwegian Nuclear Disarmament Diplomacy, 2005–2013”,
Journal for Peace and Nuclear Disarmament”, 2(2): 481
192
Gro Nystuen, Torbjørn Graff och Kjølv Egeland (2018), “The TPNW and its Implications for Norway”,
Norwegian Academy of International Law. sid. 19 och 33
191
Sputnikkrisen var i västvärlden namnet på krisen som uppstod när Sovjetunionen satte världens första satellit i
omloppsbana runt jorden. Krisen innebar starten på rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen.
190
Kjølv Egeland (2019), “Oslo’s “New Track”: Norwegian Nuclear Disarmament Diplomacy, 2005–2013”,
Journal for Peace and Nuclear Disarmament”, 2(2): 481
189
Gro Nystuen, Torbjørn Graff och Kjølv Egeland (2018), “The TPNW and its Implications for Norway”,
Norwegian Academy of International Law, sid. 15
188
Gro Nystuen, Torbjørn Graff och Kjølv Egeland (2018), “The TPNW and its Implications for Norway”,
Norwegian Academy of International Law.
32
icke kärnvapenrelaterade aktiviteter.
194
I en amerikansk militärövning i juni 2024 befann sig
en amerikansk kärnvapenbestyckad ubåt cirka 35 kilometer från Norges fastland. Det var
sannolikt en övning för att skicka krypterade koder från ett flygplan till ubåten. Flyghistorik
från Flightradar visar att flygplanet av typen E6-B, som är en flygande ledningscentral för
amerikanska kärnvapenstyrkor, lyfte från och landade på den norska flygstationen Rygge i
Østfold - en av de 12 baser som ingår i Norges och USA:s bilaterala militära samarbetsavtal,
DCA. Det var första gången som en kärnvapenövning utgick från norskt territorium sedan
kalla krigets slut.
195
På Natos årliga kärnvapenövning Steadfast Noon deltog norska stabsofficerare för första
gången 2024, vilket bekräftades av Norska försvarsmakten.
196
I maj 2025 kom Norges första nationella säkerhetsstrategi. I denna står det att Norge står
bakom Natos kärnvapenpolitik och att Norge kommer fortsätta arbeta för
kärnvapennedrustning. Strategin påpekar också att Norge vars grannar är ryska
kärnvapenstyrkor och kärnvapenubåtar, kommer att bidra till den amerikanska närvaron och
deras utveckling i regionen, för att säkerställa säkerhet.
197
Norges policy om att inte placera
kärnvapen på norskt territorium nämns inte i säkerhetsstrategin och betoningen på Natos
kärnvapenpolitik uttrycks något starkare än tidigare.
Kärnvapenfri zon i Norden
Historiskt har det förts relativt lite diskussion om kärnvapen som säkerhetsinstrument i Norge.
Norska policydokument om försvar och internationella angelägenheter har tydligt identifierat
kärnvapenfrågan enbart i sammanhang som rör nedrustning.
198
Under 1960- och 70-talet drev Sverige och/eller Finland frågan om kärnvapenfri zon i Norden
medan Natomedlemmarna Norge och Danmark höll sig mer skeptiska.
199
1980 föreslog dock
Arbetarpartiets Jens Evensen, tidigare minister och vid tillfället ambassadör, ett förslag om en
kärnvapenfri zon i Norden. Evensens förslag kom utan något krav på att Sovjetunionen måste
avväpnas på sin sida om gränsen. Detta gillades inte av andra delar i Arbeiderpartiet. De
stödde förslaget om en kärnvapenfri zon som princip, men krävde motåtgärder från
Sovjetunionen, bland annat nedrustning på Kolahalvön. Evensens ursprungliga förslag var
hans eget och inte ett officiellt förslag från Arbeiderpartiet som då var i regeringsställning i
Norge. Regeringen kom senare med mer eller mindre officiella förslag om en kärnvapenfri
zon i Norden, men då med krav på sovjetisk nedrustning.
200
200
Mailkonversation med Kjølv Egeland, seniorforsker på NORSAR, 20 december 2025
199
Gro Nystuen, Torbjørn Graff och Kjølv Egeland (2018), “The TPNW and its Implications for Norway”,
Norwegian Academy of International Law
198
Daniel Gudbrandsen, (2024), “Pressmelding: Atomvåpen utenfor Bergen”, ICAN Norge,
<
https://www.icannorway.no/pressemelding_amerikansk_ubat_utenfor_norges_kyst
>
197
Norge, Statsministerens kontor (2024). “Nasjonal sikkerhetsstrategi” <
Nasjonal sikkerhetsstrategi>
196
Nettavisen Nyheter (2024). “Norge sender stabsoffiserer til Natos kjernevåpenøvelse, bekrefter UD og
Forsvaret”, <
Atomvåpen, Nato | Norge deltar på Natos atomkrig-øvelse «Steadfast Noon»> och Nettavisen
Nyheter (2024). “Eksperter etterlyser en bedre forklaring på hvorfor Norge sender stabsoffiserer til Natos
atomkrig-øvelse.”, <
Atomvåpen, Steadfast Noon | Eksperter reagerer på norsk deltakelse i Steadfast Noon: –
Problematisk>.
195
Daniel Gudbrandsen, (2024), “Pressmelding: Atomvåpen utenfor Bergen”, ICAN Norge,
<
https://www.icannorway.no/pressemelding_amerikansk_ubat_utenfor_norges_kyst>
och
194
Gro Nystuen, Torbjørn Graff och Kjølv Egeland (2018), “The TPNW and its Implications for Norway”,
Norwegian Academy of International Law. sid. 12
33
Våren 1981 startades flera namninsamlingskampanjer i Norge, Sverige och Danmark till stöd
för etableringen av en kärnvapenfri zon i Norden. Vid ett möte mellan de nordiska
Socialdemokratiska partierna och fackföreningsrörelsen 1 maj 1981 antogs ett gemensamt
uttalande som underströk att de nordiska länderna genom sin nedrustningspolitik bidragit till
avspänning i Europa, och borde utröna vilken gemensam grund som finns i frågan om en
kärnvapenfri zon i Norden. Arbeiderpartiet markerade vid sin partikongress 1981 att man
avsåg arbeta för en kärnvapenfri zon och att det skulle ske i samarbete med de övriga nordiska
regeringarna och i nära kontakt med Natostater. September 1981 blev det ett regeringsskifte i
Norge och det liberalkonservativa partiet Høyre (H) tog över makten. Den nya regeringen
gjorde en tydlig nedprioritering av frågan om en kärnvapenfri zon i Norden. Utrikesminister
Svenn Stray (H) sade i en intervju i Bergens Tidende att idén givits alltför stor betydelse:
zonfrågan kunde dessutom tolkas så att det skulle komma i konflikt med den etablerade
Natopolitiken.
201
I samtal med Sverre Lodgaard vid Norsk Utenrikspolitisk Institutt (NUPID,) som på
1980-talet arbetade som chef för europeiska säkerhets- och nedrustningsstudier på
Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) med att bland annat utforma
förslag om en kärnvapenfri zon, betonar han att efter kriget i Ukraina, kan en zon, i tillämpad
form fortfarande vara gynnsam. Han framhäver att situationen idag är mycket farlig, med
ryska kärnvapen och amerikanska bombplan som flyger över oss och övar ända upp till
gränsen mot Ryssland.
202
Förbud mot kärnvapen i norska hamnar
År 1975 besökte två amerikanska kärnvapenkapabla fartyg Oslos hamn. Statsminister Trygve
Bratteli (Ap) sade att om utländska krigsfartyg skulle frakta kärnvapen in i norska hamnar
skulle detta inte utgöra någon "rättslig avvikelse" från norsk kärnvapenpolitik, men av andra
skäl har det varit regeringens policy att sådana besök ska undvikas. Detta väckte debatt om
besökande fartyg i norska hamnar och framförallt kring USA:s policy att varken bekräfta eller
förneka om kärnvapen finns ombord.
203
Det norska besökstillståndet som gavs till besökande fartyg i norska hamnar innehöll ingen
uttrycklig hänvisning till Norges kärnvapenpolicy och policyn kommunicerades inte heller via
diplomatiska kanaler. Norge utgick helt enkelt från att deras ställning var allmänt känd och att
besökande fartyg följer Norges policy.
204
I början av 1980-talet försökte den konservativa regeringen etablera en bredare acceptans för
kärnvapen vid hamnbesök. Socialistiska Venstre kritiserade regeringen för att inte officiellt ha
deklarerat politiken gentemot kärnvapenstaterna och regionala grenar av Arbeiderpartiet bad
om en skärpning av villkoren för tillträde till norska hamnar. Föreningen Nei til atomvåpen
föreslog att en restriktiv policy för hamnanlöpningar även skulle tillämpas på marinövningar
204
Jan A. Andersson, (1982), “Norden en kärnvapenfri zon – En debatt i tiden”, Statsvetenskaplig tidskrift,
85(1):34–44
203
Jan A. Andersson, (1982), “Norden en kärnvapenfri zon – En debatt i tiden”, Statsvetenskaplig tidskrift,
85(1):34–44
202
Zoomintervju med Sverre Lodgaard, norsk statsvetare vid NUPID, som tidigare jobbat på bl.a. SIPRI och
medlem av FN:s generalsekreterare rådgivande styrelse om säkerhet och nedrustning, 9 maj 2025
201
Jan A. Andersson, (1982), “Norden en kärnvapenfri zon – En debatt i tiden”, Statsvetenskaplig tidskrift,
85(1):34–44
34
på norskt territorialvatten. Arbeiderpartiet framförde specifika önskemål om en skärpning av
policyn i och med att de drev inrättandet av en nordisk kärnvapenfri zon.
205
Norsk internationell kärnvapenpolitik
Mellan 2005 och 2009 baserades Norges politik på deltagande i det så kallade
Sjunationsinitiativet som bestod av Australien, Chile, Indonesien, Norge, Rumänien,
Sydafrika och Storbritannien. Initiativet var tänkt som en brobyggande koalition som skulle
komma med praktiska lösningar för att rädda icke-spridningsavtalet efter vad som allmänt
ansågs vara en katastrofal översynskonferens 2005. Sjunationsinitiativet fick brett stöd,
inklusive av kärnvapenstaten Storbritannien. Gruppen upplöstes dock efter några år, utan att
lämna en bestående prägel på icke-spridnings- och nedrustningsregimen.
206
Under ungefär samma tid, från 2005 till 2013 styrdes Norge av en “rödgrön” (mitten-vänster)
koalition av tre partier: Arbeiderpartiet (Ap), Socialistisk Venstre (SV) och Senterpartiet (Sp).
Koalitionen skulle “verka för att Natos medlemsstater tar ledarskap i kampen mot
massförstörelsevapen”. Dessutom ansåg de att Nato bör “kontinuerligt omvärdera sin
kärnvapenstrategi för att minska kärnvapnens roll i internationella angelägenheter. Vårt mål är
att fullständigt eliminera kärnvapen.”. Regeringsdeklarationen föreskrev därtill att Norge
aktivt skulle främja FN:s arbete med att utveckla nya regler och standarder.
207
När den rödgröna koalitionen omvaldes hösten 2009 antog de en uppdaterad kärnvapenpolicy
i vilken de lovade att arbeta för en minskning av kärnvapnens roll i internationella
angelägenheter “genom ansträngningar för att få till stånd en framgångsrik [NPT] Review
Conference under 2010.” Om detta skulle misslyckas, lovade regeringen att “överväga att
presentera vår egen konvention om kärnvapen”.
208
Norge var en av de mest aktiva deltagarna under 2010 års översynskonferens av
icke-spridningsavtalet.
209
I ett försök att driva på för kärnvapennedrustning drev Norge
tillsammans med bland andra Österrike, Irland, Costa Rica och Sydafrika att ett humanitärt
perspektiv skulle anläggas på kärnvapen, på liknande sätt som för klustervapen och
personminor. Arbetet internationellt hade
hittills varit på kärnvapenstaternas premisser, och
detta var ett sätt att försöka ändra på detta.
210
Översyns
konferensen avslutades med ett
slutdokument med en handlingsplan med en mening som åberopade kärnvapnens humanitära
konsekvenser.
211
211
Slutdokument från 2010 års översynskonferens av icke-spridningsavtalet om kärnvapen, volym I <
Document
Viewer
>
210
Zoomintervju med Steffen Kongstad, ambassadör och anställd av Norges utrikestjänst 1980–2022, 10 april
2025
209
Kjølv Egeland (2019), “Oslo’s “New Track”: Norwegian Nuclear Disarmament Diplomacy, 2005–2013”,
Journal for Peace and Nuclear Disarmament”, 2(2):468–490
208
Kjølv Egeland (2019), “Oslo’s “New Track”: Norwegian Nuclear Disarmament Diplomacy, 2005–2013”,
Journal for Peace and Nuclear Disarmament”, 2(2):468–490
207
Kjølv Egeland (2019), “Oslo’s “New Track”: Norwegian Nuclear Disarmament Diplomacy, 2005–2013”,
Journal for Peace and Nuclear Disarmament”, 2(2):468–490
206
Kjølv Egeland (2019), “Oslo’s “New Track”: Norwegian Nuclear Disarmament Diplomacy, 2005–2013”,
Journal for Peace and Nuclear Disarmament”, 2(2):468–490
205
Jan A. Andersson, (1982), “Norden en kärnvapenfri zon – En debatt i tiden”, Statsvetenskaplig tidskrift,
85(1):34–44
35
Med avstamp i slutdokumentet initierade Norge tillsammans med 15 andra länder ett
uttalande inför icke-spridningsavtalets förberedande kommitté 2012. Uttalandet åberopade
kärnvapens katastrofala humanitära konsekvenser och att det därför är av; “outmost
importance that these [nuclear] weapons never be used again, under any circumstances
212
.
Detta var den officiella starten på det så kallade humanitära initiativet vilket strävade efter att
omformulera diskursen kring kärnvapen. Genom att flytta fokus från kärnvapenstaternas
definition av säkerhet till den faktiska säkerhetsrisk som kärnvapen innebär, ville man skifta
“the burden of proof”. Norge tillsammans med en växande grupp länder fortsatte att framföra
liknande uttalanden under 2013
213
, 2014
214
och 2015
215
. Mellan 2015 och 2022 började
diskussionen fokusera på att förbjuda kärnvapen och då gjordes inga humanitära uttalanden.
När dessa återupptogs vid översynskonferensen av icke-spridningsavtalet sommaren 2022 var
Norge inte längre med.
216
År 2012 lade Österrike, Mexiko och Norge fram en resolution om att inrätta en öppen
arbetsgrupp för att "utveckla förslag för att gå vidare med multilaterala förhandlingar om
kärnvapennedrustning". Arbetsgruppen mötte hårt motstånd från kärnvapenstaterna, men
antogs ändå av en stor majoritet i FN:s generalförsamling. En andra omgång av arbetsgruppen
sammankallades 2016 men denna gång utan stöd av Norge som då hade en konservativ
regering bestående av Høyre (H) och Fremskrittspartiet (FrP).
217
Som en del av det humanitära initiativet stod den tidigare norska regeringen värd för den
första konferensen om kärnvapnens humanitära konsekvenser i mars 2013
218
. Ytterligare två
konferenser f i Mexiko och Österrike hölls året därpå. När den konservativa regeringen valdes
fram i september 2013 ändrade de kurs om kärnvapennedrustning och tog bland annat avstånd
från det humanitära initiativet.
Det humanitära initiativet för kärnvapennedrustning resulterade 2017 i FN:s konvention om
förbud mot kärnvapen.
219
Efter att ha spelat en nyckelroll i de inledande stadierna av det
humanitära initiativet bojkottade Norge förhandlingarna av FN:s kärnvapenförbud 2017.
Norge hade aldrig tidigare bojkottat FN-sanktionerade multilaterala förhandlingar och
regeringens förklaring till bojkotten var att ett förbud mot kärnvapen skulle stå i strid med
219
Kjølv Egeland (2019), “Oslo’s “New Track”: Norwegian Nuclear Disarmament Diplomacy, 2005–2013”,
Journal for Peace and Nuclear Disarmament”, 2(2):468–490
218
Kjølv Egeland (2019), “Oslo’s “New Track”: Norwegian Nuclear Disarmament Diplomacy, 2005–2013”,
Journal for Peace and Nuclear Disarmament”, 2(2):468–490
217
Kjølv Egeland (2019), “Oslo’s “New Track”: Norwegian Nuclear Disarmament Diplomacy, 2005–2013”,
Journal for Peace and Nuclear Disarmament”, 2(2):468–490
216
Costa Rica m.fl. (2020) Gemensamt humanitärt uttalande av Costa Rica vid 2020 års översynskonferens för
icke-spridningsavtalet om kärnvapen. <
JointStatement_HINW.pdf
>.
215
Österrike m.fl. (2015), Gemensamt humanitärt uttalande av Österrike vid 2015 års översynskonferens för
icke-spridningsavtalet om kärnvapen, 28 april 2015. <
28April_AustriaHumanitarian.pdf
>
214
Nya Zeeland, m.fl. (2014), Gemensamt humanitärt uttalande av Nya Zeeland vid första utskottet på FN:s
generalförsamling, 20 oktober 2014. <
Microsoft Word - 20Oct_JointHINW.docx
>
213
Sydafrika m.fl. (2013), Gemensamt humanitärt uttalande av Sydafrika vid 2013 års förberedande kommitté
för icke-spridningsavtalet om kärnvapen, 24 april 2013. <
Microsoft Word - 6 MAY 2013_Final statement to NPT
PCII on humanitarian impact of nucl weapons.doc
> och Nya Zeeland m.fl. (2013), Gemensamt humanitärt
uttalande av Nya Zeeland vid första utskottet på FN:s generalförsamling 21 oktober 2013. <
Microsoft Word -
21Oct_Joint.docx
>
212
Norge, m.fl. (2010). Gemensamt humanitärt uttalande av Norge vid 2012 års förberedande kommitté för
icke-spridningsavtalet om kärnvapen.
<
https://reachingcriticalwill.org/images/documents/Disarmament-fora/npt/prepcom12/statements/2May_IHL.pdf
>
36
Norges Natomedlemskap och denna ståndpunkt har Norge hållit fast vid sedan dess.
220
Däremot deltog Norge som observatör på de två första statspartsmötena för FN:s
kärnvapenförbud,
221
men uteblev från det tredje statspartsmötet våren 2025
222
. En faktor
bakom detta kan vara att Senterpartiet (Sp), som är positiva till FN:s kärnvapenförbud
223
lämnade regeringen i januari 2025
224
.
Norge har länge jobbat med frågan om verifikation, det vill säga hur man säkerställer och
kontrollerar kärnvapennedrustning. År 2007 startades ett initiativ mellan Norge och
Storbritannien kallat QUAD, där teknik och metoder för hur icke-kärnvapenstater kan
verifiera hur kärnvapenstaternas nedrustning utvecklades.
225
Initiativet är fortfarande aktivt
och inkluderar sedan 2015 även Sverige och USA. Enligt Steinar Høibråten vid Forsvarets
forskningsinstitutt (FFI) i Norge arbetar det idag med utveckling av metoder och teknologi för
att säkerställa kärnvapennedrustning
.
226
Om viljan finns skulle detta kunna spela en viktig roll
i framtida fredsförhandlingar, som förtroendeskapande metod.
Exempelvis skulle en grupp av
icke-kärnvapenstater, till exempel Ukraina och ett/flera länder inom Non-Aligned Movement
(NAM)
227
, kunna medverka till att verifiera Rysslands kärnvapennedrustning. Även en
organisation som Internationella Atomenergiorganet (IAEA) skulle kunna få utökat mandat.
Därtill finns det mycket av arbetet som görs i organisationen för förbud mot kemiska vapen
(OPCW) att lära från.
Norge och Nato
Sedan 1957
228
har Norge haft en policy mot införsel av kärnvapen på norskt territorium i
fredstid. Denna policy bekräftas senast i Norges vitbok från 2017
229
och policyn har även
formellt förankrats i Nato. Norges policy mot kärnvapen på norskt territorium är ett
229
Norska regeringen (2017). Meld. St. 36 (2016–2017), “Setting the course for Norwegian foreign and security
policy”. White paper.
<
https://www.regjeringen.no/contentassets/0688496c2b764f029955cc6e2f27799c/en-gb/pdfs/stm201620170036
000engpdfs.pdf
>
228
Gro Nystuen, Torbjørn Graff och Kjølv Egeland (2018), “The TPNW and its Implications for Norway”,
Norwegian Academy of International. Law, sid.19
227
World Data (2025). “Members of the Non-Aligned Movement”,
<
https://www.worlddata.info/alliances/non-aligned-movement.php
>
226
Zoomintervju med Steinar Høibråten chefsforskate vid norska Forsvarets forskningsinstitutt (FFI),
22 april 2025
225
Kjølv Egeland (2019), “Oslo’s “New Track”: Norwegian Nuclear Disarmament Diplomacy, 2005–2013”,
Journal for Peace and Nuclear Disarmament”, 2(2):468–490
224
Göteborgs-Posten (2025). “Senterpartiet lämnar norska regeringen”,
<www.gp.se/nyheter/varlden/senterpartiet-lamnar-norska-regeringen.a33b9f6f-78bd-41e9-8bd8-1bfee9497009>.
223
ICAN Norge (2025), “Dette mener partiene om FNs atomvåpenforbud”,
<
Dette mener partiene om FNs atomvåpenforbud - ICAN Norge
>
222
Dagsavisen (2025). “Norge uteblir fra FN-møte om atomvåpenforbud”,
<Norge uteblir fra FN-møte om atomvåpenforbud – Dagsavisen>
221
Norges regering(2022), Observatörens uttalande: Fördrag om förbud mot kärnvapen, 22 juni 2022
<
22June_Norway.pdf> och Norges regering (2023), Uttalande som observatör vid andra mötet för stater som är
parter i fördraget om förbud mot kärnvapen (TPNW), <
29 Nov Norway.pdf
>
220
Gro Nystuen, Torbjørn Graff och Kjølv Egeland (2018), “The TPNW and its Implications for Norway”,
Norwegian Academy of International. Law, sid. 5
37
väldokumenterat och formellt förbehåll och inkluderar även transit och hamnbesök.
230
Norges
militära samarbetsavtal med USA från 2021 hänvisar också tydligt till denna policy.
231
På 1980-talet var Norge med i "Scandidelux"- initiativet tillsammans med Belgien, Danmark,
Luxemburg och Nederländerna. Initiativet baserades på ländernas Socialdemokratiska
232
partier för att bland annat främja kärnvapennedrustning inom Nato
233
.
På Natos toppmöte i Lissabon november 2010 lyckades den norska delegationen att inkludera
ett åtagande “att skapa förutsättningar för en värld utan kärnvapen” i det nya strategiska
konceptet.
234
Detta var samtidigt som flera Natostater, under ledning av USA, drev att det
strategiska konceptet skulle definiera Nato som en kärnvapenallians.
235
Under 2010 arbetade Norge tillsammans med Polen för att begränsa antalet taktiska
kärnvapen i Europa. Den norska socialdemokratiska utrikesministern Jonas Gahr Støre (Ap)
sade i ett tal att dessa vapen har hållits utanför den diplomatiska ramen, och nu ska de upp på
scenen.
236
Han sade även att förslaget skulle diskuteras på Natos kommande informella
utrikesministermöte i Tallinn i april 2010.
237
Steffen Kongstad som var chef för UD:s
säkerhetspolitiska avdelning under den tiden menar att diskussionen inom Nato tyvärr inte
ledde till något positivt eller konstruktivt gällande detta.
238
Norge tillsammans med Belgien, Tyskland, Italien och Nederländerna ingick också i
initiativet Nato 5
239
som syftade till att visa att det var möjligt att ha en annan åsikt och lyfta
en annan röst om kärnvapen, även som Natostat. Initiativet gick ut på att bland annat göra
gemensamma inlägg på icke-spridningsavtalets konferenser
240
samt att driva frågor inom
Nato
241
. Det kom inget specifikt ut av initiativet, men gav Norge en plattform som kunde
användas inom icke-spridningsavtalet. Mycket av Norges arbete och initiativ kring
kärnvapennedrustning 2005 - 2013 var möjligt tack vare att Norge
blivit en betydande
internationell humanitär aktör och
ansågs vara en bra och lojal Natomedlem.
242
242
Zoomintervju med Steffen Kongstad, ambassadör och anställd av Norges utrikestjänst 1980–2022, 10 april
2025
241
Slutdokument från 2010 års översynskonferens av icke-spridningsavtalet om kärnvapen, volym III
<
https://reachingcriticalwill.org/images/documents/Disarmament-fora/npt/revcon2010/NPT-CONF2010-50_Vol-
III.pdf>,
sid.17
240
Zoomintervju med Steffen Kongstad, ambassadör och anställd av Norges utrikestjänst 1980–2022, 10 april
2025
239
Gro Nystuen, Torbjørn Graff och Kjølv Egeland (2018), “The TPNW and its Implications for Norway”,
Norwegian Academy of International. Law, sid. 36
238
Zoomintervju med Steffen Kongstad, ambassadör och anställd av Norges utrikestjänst 1980–2022, 10 april
2025
237
Reuters, (2010), “Norway, Poland seek curbs on tactical nuclear arms”, <
Norway, Poland seek curbs on
tactical nuclear arms | Reuters
>
236
Reuters, (2010), “Norway, Poland seek curbs on tactical nuclear arms”, <
Norway, Poland seek curbs on
tactical nuclear arms | Reuters
>
235
Gro Nystuen, Torbjørn Graff och Kjølv Egeland (2018), “The TPNW and its Implications for Norway”,
Norwegian Academy of International. Law, sid. 15
234
Kjølv Egeland (2019), “Oslo’s “New Track”: Norwegian Nuclear Disarmament Diplomacy, 2005–2013”,
Journal for Peace and Nuclear Disarmament”, 2(2):468–490
233
Gro Nystuen, Torbjørn Graff och Kjølv Egeland (2018), “The TPNW and its Implications for Norway”,
Norwegian Academy of International. Law, sid. 37
232
Nikolaj Petersen, (1985), “The Scandilux Experiment: Towards a Transnational Social Democratic Security
Perspective?”, Cooperation and Conflict, 20(1):1–22
231
Supplementary Defense Cooperation Agreement between the Government of the Kingdom of Norway and the
Government of the United States of America. (2021). <
avtaltetekst-sdca-engelsk.pdf
>, Artikel 1.2, sid. 5
230
Gro Nystuen, Torbjørn Graff och Kjølv Egeland (2018), “The TPNW and its Implications for Norway”,
Norwegian Academy of International. Law. sid. 45
38
39
SVERIGE
Sveriges nedrustningshistoria har präglats av olika faser med stora omsvängningar i politiken.
Från att ha förhållit sig neutralt till allianser och med ett relativt väl utbyggt
kärnvapenprogram under 1950- och 60-talet blev Sverige under kalla kriget en framträdande
förespråkare för kärnvapennedrustning för att åter svänga och sedermera bli medlem i
kärnvapenalliansen Nato, utan förbehåll mot alliansens kärnvapendoktrin.
Utvecklingen av Sveriges kärnvapenpolitik
Strax efter andra världskrigets slut fanns relativt långt framskridna planer på att utveckla
kärnvapen i Sverige. Högerpartiet (nuvarande Moderaterna, M) drev på frågan med stöd av
Försvarsmakten och delvis även från Folkpartiet (nuvarande Liberalerna, L) och delar av
Socialdemokraterna (S). Förespråkarna menade att Sveriges säkerhet skulle främjas genom
kärnvapenavskräckning. Bland motståndarna fanns Östen Undén (S), Alva Myrdal (S),
Socialdemokratiska Kvinnoförbundet och Aktionsgruppen mot Svensk Atombomb (AMSA)
vilka ifrågasatte avskräckningsargumenten och menade att utveckling av kärnvapen snarare
skulle ses som en provokativ handling.
243
Den svenska kärnvapenutvecklingen präglades av en relativt avvaktande inställning, och att
utvecklingen av kärnvapen sammanfogades med den civila kärnkraften fördröjde
utvecklingen ytterligare.
244
År 1968 undertecknade Sverige icke-spridningsavtalet och
förpliktade därmed Sverige att inte skaffa kärnvapen. I och med detta avslutades det svenska
kärnvapenprogrammet.
245
Frågan om svenska kärnvapen väcktes återigen 2025 som en följd
av att USA:s president Donald Trump hotade med att dra tillbaka sitt militära stöd och sitt
kärnvapenparaply från Europa
246
. Debattörer började då förespråka svenska och/eller
nordiska/europeiska kärnvapen.
247
Sverigedemokraterna uttryckte att alla alternativ bör ligga
på bordet, även frågan om svenska kärnvapen. Experter på FOI menar att en utveckling av
svenska kärnvapen inte finns på kartan eftersom det bland annat skulle innebära ett gigantiskt
industriellt projekt som skulle ta väldigt lång tid och mycket resurser för att färdigställa.
248
Andra, exempelvis Svenska Läkare mot Kärnvapen
249
och Svenska Freds- och
249
Dagens Arena (2025). “Världen behöver inte fler kärnvapen”, <
Världen behöver inte fler kärnvapen | Dagens
Arena>
248
Svenska Dagbladet (2025), “Åkesson öppnar för svenska kärnvapen - experter skeptiska”, <
Åkesson öppnar
för svenska kärnvapen – experter skeptiska
>
247
Dagens Nyheter (2025).
”Nordiska länderna kan bilda en kärnvapenunion”,
<”Nordiska länderna kan bilda en kärnvapenunion” - DN.se>, Fredrik Haage (2025). “Dags för Sverige att fatta
smärtsamma beslut”, Dagens Nyheter,
<
Dags för Sverige att fatta smärtsamma beslut – Smålandsposten> och Aftonbladet (2025). “Forskarens utspel:
”Sverige behöver en atombomb – då kan ingen äga oss”,<
Debattören Johan Wennström: Sverige och Ukraina
bör ha kärnvapen
>
246
Göteborgs-Posten (2025). “Åkesson utesluter inte svenskt kärnvapen”,
<Jimmie Åkesson (SD) utesluter inte svenskt kärnvapen | Göteborgs-Posten
>
245
Lär om kärnvapen (2023), “Svenska kärnvapenprogrammet”,
<
https://laromkarnvapen.se/historia/svenska-karnvapenprogrammet/
>
244
Lär om kärnvapen (2023), “Svenska kärnvapenprogrammet”,
<
https://laromkarnvapen.se/historia/svenska-karnvapenprogrammet/
>
243
Lär om kärnvapen (2023), “Svenska kärnvapenprogrammet”,
<
https://laromkarnvapen.se/historia/svenska-karnvapenprogrammet/>
40
Skiljedomsföreningen
250
samt forskare på Uppsala universitet
251
har lyft problematiken kring
svenska kärnvapen och internationell rätt och att Sverige skulle behöva lämna internationella
avtal där Sverige förbundit sig att inte anskaffa kärnvapen. Detta skulle i sig även troligen
bidra till en större spridning av kärnvapen och ökat antal kärnvapenstater i världen.
252
Det svenska kärnvapenprogrammet var emellertid en parentes i historien. Sveriges
utrikespolitik under kalla kriget präglades av aktivt arbete för kärnvapennedrustning.
253
Ett
viktigt initiativ i Sveriges nedrustningshistoria var Undénplanen som togs fram av
utrikesminister Östen Undén (S) och hans medarbetare Alva Myrdal. Planen innebar att
icke-kärnvapenstater skulle bilda en kärnvapenfri klubb
254
och tanken var att de skulle
deklarera att de inte tänkte delta i kärnvapenupprustningen, samt att de inte hade för avsikt att
själva tillverka kärnvapen eller tillåta lagring av kärnvapen för sin egen eller någon annan
stats räkning. Undén föreslog att man i Förenta Nationerna (FN) skulle genomföra en
rundfrågning bland icke-kärnvapenstater för att höra om de var villiga att gå med på detta. På
samma gång skulle staterna ges möjlighet att specificera förutsättningarna för sina åtaganden,
exempelvis ömsesidiga åtaganden från andra stater eller garantier från kärnvapenmakterna att
de skulle avhålla sig från bruk av kärnvapen mot staterna i den kärnvapenfria klubben.
255
Planen presenterades för FN 1961 och antogs i generalförsamlingen, trots motstånd från USA
och flera Natostater. Däremot var Natostaterna Kanada, Danmark, Norge och Island mer
positiva till förslaget.
256
Icke-spridningsavtalet (Non-proliferation treaty - NPT)
Undénplanen presenterades i samma veva som Irland tog sitt första initiativ till
icke-spridningsavtalet. På grund av debatten kring svenska kärnvapen blev diskussionen i
Sverige om en svensk anslutning till icke-spridningsavtalet också splittrad. Försvarsmakten
och Högerpartiet var väldigt kritiska mot avtalet då man menade att det skulle riskera landets
säkerhet. Folkpartiet (FP), Centerpartiet (C) och Socialdemokraterna (S) var splittrade och
menade att Sverige inte brådskande skulle agera utan invänta att avtalet blev klart, och se
vilka effekter avtalet skulle få och sedan gå med “efter ett tag”.
257
Trots den inhemska splittringen var Sveriges regering en aktiv part i förhandlingarna om
utformningen av avtalet.
258
Under förhandlingarna var förhandlingschefen Alva Myrdal kritisk
till fördragets fokus som övervägande låg på icke-spridning. Myrdal menade att ett större
258
Lär om kärnvapen (2023), “Svenska kärnvapenprogrammet”,
<
https://laromkarnvapen.se/historia/svenska-karnvapenprogrammet/
>
257
Tomas Jonter (2021), ‘Sweden: Nuclear Acquisition or Disarmament?’, in P. Lottaz and R. Iwama (Eds.),
Neutral Europe and the Creation of the Nonproliferation Regime, 1958–1968, (Chapter 6). Routledge
256
Katarina Brodin (1966), “The Undén Proposal”, Cooperation and Conflict, 1(4):18–29
255
Lär om kärnvapen (2023), “Svenska kärnvapenprogrammet”,
<
https://laromkarnvapen.se/historia/svenska-karnvapenprogrammet/
>
254
Lär om kärnvapen (2023), “Svenska kärnvapenprogrammet”,
<
https://laromkarnvapen.se/historia/svenska-karnvapenprogrammet/
>
253
Tomas Jonter och Emma Rosengren (2024). “Advocating Nuclear Disarmament as NATO
Members—Lessons from the Past and Possible Routes ahead for Finland and Sweden”. H-Diplo | Robert Jervis
International Security Studies Forum, Policy Roundtable III-2: NATO and Nuclear Disarmament,
<
H-Diplo|RJISSF Policy Roundtable III-2: NATO and Nuclear Disarmament - H-Diplo|RJISSF
>
252
Dagens Arena (2025), “Världen behöver inte fler kärnvapen”, <
Världen behöver inte fler kärnvapen | Dagens
Arena
>
251
Svenska Dagbladet (2025), “Åkesson öppnar för svenska kärnvapen - experter skeptiska”, <
Åkesson öppnar
för svenska kärnvapen – experter skeptiska
>
250
Dagens Arena (2025). “Världen behöver inte fler kärnvapen”, <
Världen behöver inte fler kärnvapen | Dagens
Arena>
41
fokus borde ligga på att ålägga kärnvapenstaterna krav på nedrustning samt att avtalet i dess
utformning riskerade att upprätthålla kärnvapenhegemonin. Sverige undertecknade ändå
icke-spridningsavtalet 1968
259
vilket alltsedan har varit en hörnsten i svensk utrikespolitik.
Partiella provstoppsavtalet (Partial Test Ban Treaty - PTBT)
Under förhandlingarna av det partiella provstoppsavtalet, vilket förbjuder
kärnvapen-provsprängningar i atmosfären, i rymden och under vatten, under tidigt 1960-tal
representerades Sverige av Alva Myrdal. Sverige hade som neutralt land i väst en särskild
möjlighet att påverka både USA och Sovjetunionen och mot denna bakgrund inledde Myrdal
samtal med båda länderna vilka hade delade meningar om exempelvis hur avtalets
kontrollsystem skulle upprättas.
260
Myrdal och utrikesminister Torsten Nilsson (S)
presenterade sina första förslag 1962. Detta var samtidigt som Kubakrisen skakade världen
och det blev ett argument för att mer press behövde sättas på USA och Sovjetunionen för att
signera ett fördrag mot kärnvapentester. Avtalet var också viktigt då fler stater ville skaffa
kärnvapen under denna tid.
261
Myrdal tyckte att avtalet hade för låga ambitioner och kallade
det för ett miljöavtal snarare än ett nedrustningsavtal.
262
Socialdemokraterna var starka förespråkare för att Sverige skulle signera det partiella
provstoppsavtalet medan Högerpartiet och representanter för det militära försvaret var mer
tveksamma då de menade att det skulle begränsa Sveriges möjlighet att agera fritt.
263
Socialdemokraternas främsta argument för var att Sveriges utrikespolitik grundades på idén
att man skulle överge tanken att kärnvapen garanterar säkerhet. Efter många diskussioner
enades alla partier och Sverige anslöt sig till avtalet 1963.
264
Kärnvapenfri zon i Norden
Frågan om en kärnvapenfri zon i Norden har varit uppe på förslag flera gånger genom
historien och Sveriges hållning har varierat över tid. Finlands president Urho Kekkonen (C)
presenterade ett tidigt förslag på en kärnvapenfri zon redan 1963, men då visade svenska
politiska företrädare väldigt lite intresse. När frågan åter igen blev aktuell 1970 var intresset
större i Sverige och en livligare debatt fördes. Under 1980-talet diskuterades en kärnvapenfri
zon i Norden för första gången som en faktisk möjlighet i Sverige. Debatten förtydligade att
en sån zon skulle komma med vissa åtaganden för stormakterna. USA förhöll sig skeptisk till
förslaget medan Sovjetunionen sedan en tid hade ställt sig positiv.
265
Sovjetunionens
trovärdighet ifrågasattes dock efter att U 137, en sovjetisk kärnvapenbestyckad ubåt, gick på
grund utanför Karlskrona 1981.
266
266
Jan A. Andersson, (1982), “Norden en kärnvapenfri zon – En debatt i tiden”, Statsvetenskaplig tidskrift,
85(1):34–44
265
Tomas Jonter (2021), ‘Sweden: Nuclear Acquisition or Disarmament?’, in P. Lottaz and R. Iwama (Eds.),
Neutral Europe and the Creation of the Nonproliferation Regime, 1958–1968, (Chapter 6). Routledge
264
Tomas Jonter (2021), ‘Sweden: Nuclear Acquisition or Disarmament?’, in P. Lottaz and R. Iwama (Eds.),
Neutral Europe and the Creation of the Nonproliferation Regime, 1958–1968, (Chapter 6). Routledge
263
Tomas Jonter (2021), ‘Sweden: Nuclear Acquisition or Disarmament?’, in P. Lottaz and R. Iwama (Eds.),
Neutral Europe and the Creation of the Nonproliferation Regime, 1958–1968, (Chapter 6). Routledge
262
Lär om kärnvapen (2024), “Provstoppsavtal” <
https://laromkarnvapen.se/politik/provstoppsavtal/
>
261
Tomas Jonter (2021), ‘Sweden: Nuclear Acquisition or Disarmament?’, in P. Lottaz and R. Iwama (Eds.),
Neutral Europe and the Creation of the Nonproliferation Regime, 1958-1968, (Chapter 6). Routledge. , sid. 117
260
Tomas Jonter (2021), ‘Sweden: Nuclear Acquisition or Disarmament?’, in P. Lottaz and R. Iwama (Eds.),
Neutral Europe and the Creation of the Nonproliferation Regime, 1958-1968, (Chapter 6). Routledge
259
Lär om kärnvapen (2023), “Svenska kärnvapenprogrammet”,
<
https://laromkarnvapen.se/historia/svenska-karnvapenprogrammet/>
42
Det fanns en stark svensk folkopinion för en kärnvapenfri zon i Norden och 1982
manifesterade 100 000 människor i Göteborg för just detta. Olof Palme (S) i egenskap av
ordförande för Palmekommissionen lade samma år fram ett förslag till FN:s
generalförsamling om en kärnvapenfri korridor i Europa. Det fanns ett stort antal kärnvapen
utplacerade i Europa från båda sidor av blocken, vilka ansågs vara ett hot mot Europas
säkerhet.
267
I egenskap av representant för det neutrala Sverige befann sig Palme i en position
med större sannolikhet att lyckas med detta. Dock ledde inte initiativet till någon korridor.
268
År 1983 föreslog Sveriges regering att en kärnvapenfri zon borde inkludera själva gränsen
mellan väst och öst och sträcka sig 150 km på vardera sida om denna gräns. De baltiska
staterna inkluderades inte i detta förslag men Sovjetunionen föreslog de baltiska staterna som
en buffertzon och att gränsen skulle vara ännu bredare, 250–300 km på vardera sida.
269
Moderaterna avfärdade inte helt ett upprättande av en zon, men betonade att U 137-händelsen
hade gjort framsteg mindre troligt medan oppositionen hävdade att ubåtskrisen visade på
vikten av en kärnvapenfri zon.
270
Även efter 1980-talet har frågan om en nordisk kärnvapenfri zon väckts i Sverige, om än mer
sporadiskt. År 2010 och 2017 lade till exempel Centerpartiet (C) respektive Miljöpartiet (MP)
riksdagsmotioner om att upprätta kärnvapenfria zoner i Norden. I samband med Sveriges
Natoanslutning 2022 drev Miljöpartiet frågan, och i relation till det militära samarbetsavtalet
mellan Sverige och USA, även Vänsterpartiet (V) som sade att en kärnvapenfri zon i
"närområdet" borde införas. Alla riksdagsmotioner har röstats ned.
Förbud mot kärnvapen i svenska hamnar
År 1983 uttalade Sverige en princip om att inte acceptera kärnvapen på territoriet, inklusive
vid tillfälliga hamnbesök. Besökstillståndet som utfärdas till varje gästande fartyg innehöll ett
uttalande om att det råder ett generellt förbud mot att utländska krigsfartyg medför kärnvapen
vid besök i Sverige och att den svenska regeringen tar för givet att detta förbud kommer att
följas strikt. Då USA hade, och har än i dag, en policy om att varken bekräfta eller förneka
förekomsten av kärnvapen ombord så kräver inte Sverige att besökande fartyg deklarerar att
de inte medför några kärnvapen, utan förutsatte att policyn följs.
271
Den 23 april 1986
beslutade Göteborgs kommunstyrelse och sedermera fullmäktige att gå ett steg längre och få
besökande fartyg att faktiskt deklarera att de inte bar kärnvapen. Detta ska ha medfört att
någon på den amerikanska ambassaden muntligt sagt att USA aldrig medför kärnvapen på
några skepp. Efter det har även Frankrike och England gjort samma sak, men USA har av
princip inte deklarerat detta igen.
272
272
Fria Tidningen (2013), “Ingen risk för kärnvapen ombord”, <
Ingen risk för kärnvapen ombord | Fria.Nu
>.
271
Nordic study group on port call policies (1990), “The port call issue: Nordic Considerations”, Bulletin of
peace proposals. Vol. 21 (3): sid. 344–346
270
Emma Rosengren (2020), Gendering Nuclear Disarmament - Identity and Disarmament in Sweden during the
Cold War, (PhD dissertation, Department of Economic History and International Relations, Stockholm
University) sid. 168–169
269
Bulletin of the Atomics Scientists (2024), “The Rise and Fall of Sweden’s Nuclear Disarmament Advocacy”,
<
https://thebulletin.org/2024/12/the-rise-and-fall-of-swedens-nuclear-disarmament-advocacy/
>
268
Svenska Dagbladet (2021), “Palmes kommission - ett misslyckat projekt”, <
Palmeskommissionen blev ett
misslyckat projekt
>
267
Nordiska Rådet (2016), “Medlemsförslag om en kärnvapenfri zon i Norden”
<
https://www.norden.org/sites/default/files/session_documents/807514284A%201695_presidiet.pdf/A_1695_pre
sidiet.pdf
>
43
I samband med att Nya Zeeland krävde av USA att deklarera att de inte har kärnvapen
ombord diskuterades frågan i den svenska riksdagen hösten 1987. Riksdagens beslut blev en
kompromiss om att Sverige i internationella forum skulle förmå kärnvapenstaterna att överge
sin princip om att inte deklarera, skulle det misslyckas borde andra åtgärder övervägas för att
undanröja osäkerheten kring utländska besök.
273
Den svenska regeringens ståndpunkt uttalades i FN:s generalförsamling i juni 1988 av
dåvarande statsminister Ingvar Carlsson (S). Han hänvisade till att kärnvapenstaternas policy
om att inte deklarera var “förtroendeblockerande”. Detta var dock inte första gången Sverige
drev denna fråga multilateralt. Exempelvis drev Sverige under 1984–85 frågan i anslutning till
de årliga överläggningarna om Naval Armaments and Disarmament i FN:s
nedrustningskommission.
274
USA deklarerade 1991 att de inte längre har kärnvapen på sina ytfartyg.
275
och i och med det
beslutet blev frågan om hamnbesök mindre relevant i Sverige. Dock har frågan bubblat upp
efter det i relation till olika övningar och beslut som riksdagen tagit.
I samband med en Natoövning i maj 2007 diskuterades det om USA skulle deklarera om de
hade kärnvapen ombord på de fartyg som anlände i Göteborg. I slutändan utfärdade varken
Utrikesdepartementet eller regeringen några garantier för detta, de uttalade bara att de
förutsatte att alla nationer respekterar svenska bestämmelser.
276
Försvarsminister Sten Tolgfors (M) skrev i ett svar till en skriftlig fråga i riksdagen 2008 ”Det
är inte förenligt med bestämmelserna i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet att utan
tillstånd föra in atomdrivna eller kärnvapenbestyckade fartyg på svenskt territorium”.
277
Sveriges regering skrev också i propositionen om samförståndsavtal med Nato att ”Kärnvapen
får inte placeras på svenskt territorium”.
278
I december 2023 undertecknades det militära samarbetsavtalet Defence Cooperation
Agreement (DCA) mellan Sverige och USA. Avtalet trädde sedan i kraft i augusti 2024.
279
Avtalet ger amerikanska styrkor rätt att resa in i, ut ur och röra sig fritt på svenskt territorium
med fartyg, fordon och flygplan. Dessa fartyg, fordon och flygplan får inte bordas eller
kontrolleras av svenska myndigheter utan den amerikanska försvarsmaktens samtycke.
280
280
Sveriges regering och USA:s regering (2023). Avtal om försvarssamarbete mellan konungariket Sveriges
regering och Amerikas Förenta Staters regering,
<
https://www.regeringen.se/contentassets/1fd234cd10ec43ba8cda50b09f2501ab/avtal-om-forsvarssamarbete-me
llan-sverige-och-usa.pdf
>
279
Försvarsdepartementet 17 oktober 2024, “Nya beslut om implementeringen av DCA-avtalet”,
https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2024/10/nya-beslut-om-implementeringen-av-dca-avtalet/
278
Regeringens proposition 2015/16:152, Samförståndsavtal om värdlandsstöd, sid. 30
https://data.riksdagen.se/fil/7721409C-6A38-46D1-AC51-EC31E8BA77A5
277
Skriftlig fråga 2008/09:982 av Rådberg, Peter (MP) Kärnvapen på svensk mark
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skriftlig-fraga/karnvapen-pa-svensk-mark_GW11982
276
Fria Tidningen (2013), “Ingen risk för kärnvapen ombord”, <
Ingen risk för kärnvapen ombord | Fria.Nu
>
275
Eurasian Times (2025), “U.S. Cuts-Off Military Ties With New Zealand: A Throwback When 2 Allies Got
Entangled In A Nuclear Feud”,
<
U.S. Cuts-Off Military Ties With New Zealand: A Throwback When 2 Allies Got Entangled In A Nuclear
Feud
>
274
Nordic study group on port call policies (1990), “The port call issue: Nordic Considerations”, Bulletin of
peace proposals. Vol. 21 (3): sid. 345
273
Nordic study group on port call policies (1990), “The port call issue: Nordic Considerations”, Bulletin of
peace proposals. Vol. 21 (3): sid. 345
44
Danmark, Finland och Norge har i sina militära samarbetsavtal med USA inkluderat att USA
inte får lagra kärnvapen på deras mark. I dessa policyer ingår även att USA inte får ha
kärnvapen på fartyg eller flygplan som anländer till ländernas hamnar och flygplatser. I
Sveriges avtal med USA finns ingen sådan skrivning. Att Sverige inte hade några skrivningar
om förbud mot kärnvapen på svenskt territorium kritiserades av bland annat Vänsterpartiet
och Miljöpartiet. Socialdemokraterna lyfte att det är olagligt att föra in kärnvapen i Sverige på
grund av icke-spridningsavtalet, och därmed behövs inget förbehåll. Moderaterna,
Kristdemokraterna och Liberalerna tolkar i sin tur att i en krigssituation gäller inte förbudet i
NPT.
281
Svensk internationell kärnvapenpolitik
Efter kalla krigets slut började Sverige alltmer nedprioritera kärnvapennedrustningen och från
1991 hade Sverige inte längre någon nedrustningsambassadör. I samband med EU-inträdet
1995 allierade Sverige sig även med kärnvapenstaterna Frankrike och Storbritannien vilket
återspeglades i Sveriges nedrustningspolitik.
282
Från denna period påbörjades även ett
närmande till Nato, först genom att gå med i Natosamarbetet Partners for Peace 1994
283
och
2016 skrev Sverige ett värdlandsavtal med Nato vilket innebär att Sverige kan stå värd för
Natoövningar i fredstid samt ge och ta emot militär hjälp i händelse av krig.
284
Trots en lägre profilerad nedrustningspolitik så övergav Sverige inte kärnvapennedrustningen
helt. 1998 ratificerade Sverige det fullständiga provstoppsavtalet (CTBT)
285
, som förbjuder
alla kärnvapenprover ovan och under mark, under vattnet, i rymden samt provsprängningar
för fredliga syften,
och samma år initierade Sverige tillsammans med Brasilien, Egypten,
Irland, Mexiko, Nya Zeeland, Slovenien och Sydafrika, gruppen New Agenda Coalition
(NAC) för att verka för nedrustning inom icke-spridningsavtalet.
286
Sverige initierade även “EU Strategy against the proliferation of Weapons of Mass
Destruction” 2003. Utrikesminister Anna Lindh (S) satte samma år upp Blixkommissionen
under ledning av Hans Blix, före detta folkpartistisk utrikesminister och chef för det
internationella atomenergiorganet IAEA. Detta resulterade i rapporten “Weapons of Terror:
Freeing the World of Nuclear, Biological and Chemical Arms” som presenterades för FN:s
286
Tomas Jonter och Emma Rosengren (2024). “Advocating Nuclear Disarmament as NATO Members—Lessons
from the Past and Possible Routes ahead for Finland and Sweden”. H-Diplo | Robert Jervis International
Security Studies Forum, Policy Roundtable III-2: NATO and Nuclear Disarmament, <
H-Diplo|RJISSF Policy
Roundtable III-2: NATO and Nuclear Disarmament - H-Diplo|RJISSF
>
285
Organisationen för ett fullständigt provstoppsavtal för kärnvapen - CTBTO (2025), “Sweden Ratifies
Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty”,
<
https://www.ctbto.org/resources/for-the-media/press-releases/sweden-ratifies-comprehensive-nuclear-test-ban-tr
eaty
>
284
Riksdagen (2016). Samförståndsavtal om värdlandsstöd. Betänkande 2015/16:UFöU4,
<
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/betankande/samforstandsavtal-om-vardlandsstod_h
301uf%C3%B6u4/
>
283
Utrikes Institutet (2025), “Nuclear arms control, non-proliferation and disarmament in the Nordic region”,
rapport <
ui-report-no.-2-2025-ui-amc-2.pdf
>, sid. 27
282
Tomas Jonter och Emma Rosengren (2024). “Advocating Nuclear Disarmament as NATO
Members—Lessons from the Past and Possible Routes ahead for Finland and Sweden”. H-Diplo | Robert Jervis
International Security Studies Forum, Policy Roundtable III-2: NATO and Nuclear Disarmament,
<
H-Diplo|RJISSF Policy Roundtable III-2: NATO and Nuclear Disarmament - H-Diplo|RJISSF
>
281
Aftonbladet (2024). “S: Dödar diskussionen om kärnvapen i Sverige”, <
S: Dödar diskussionen om kärnvapen
i Sverige
>
45
generalsekreterare Kofi Annan 2006.
287
Sverige startade 2007, tillsammans med Chile,
Malaysia, Nya Zeeland, Nigeria och Schweiz "de-alerting group” med fokus på att minska
kärnvapnens operativa beredskap.
288
Sverige lämnade dock både NAC och de
alerting-gruppen under Carl Bildts (M) tid som utrikesminister.
289
I en artikel i New York Times 2010 skrev dåvarande utrikesminister Carl Bildt (M) att Europa
fortfarande står inför säkerhetsutmaningar; ”men ur vilken vinkel man än tittar, finns det
ingen roll för användningen av kärnvapen för att lösa dessa utmaningar. Sådana vapen är
farliga rester av ett farligt förflutet – och de bör inte tillåtas äventyra vår gemensamma
framtid.” Bildt menade att de kärnvapen som är placerade i Europa, både av USA och
Ryssland, bör regleras under internationell rätt.
290
FN:s konvention om förbud mot kärnvapen (TPNW)
När Socialdemokraterna (S) och Miljöpartiet (MP) bildade regering 2014 skedde en
omläggning av Sveriges utrikespolitik. Utrikespolitiken under ledning av utrikesminister
Margot Wallström (S) byggde på bland annat feminism, nedrustning och humanitära
perspektiv.
291
Wallström tillsatte en folkrätts- och nedrustningsdelegation och en
nedrustningsambassadör, den första sedan 1991.
292
År 2014 anslöt Sverige sig till det
humanitära initiativet, vilket initierades av bland andra Norge under en förberedande
konferens för icke-spridningsavtalet 2012.
293
Sverige deltog i förhandlingarna om FN:s
konvention om förbud mot kärnvapen (TPNW) 2017 och Wallström drev på för att Sverige
skulle ansluta sig till avtalet, vilket möttes av stark kritik. Kritiken kom både inifrån och
utanför det socialdemokratiska partiet. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) fick ett
hemlighetsstämplat brev från USA:s försvarsminister James Mattis (REP) som menade att det
svensk-amerikanska försvarssamarbetet skulle försvåras om Sverige signerade TPNW.
294
Detta gjorde att diskussionen kring hur detta skulle påverka Sveriges säkerhet gick het.
Sommaren 2019 meddelade Wallström att Sverige inte skulle signera TPNW.
295
295
Aftonbladet (2019). “
Sverige ställer sig inte bakom kärnvapenförbud”, <Sverige ställer sig inte bakom
kärnvapenförbud
>
294
SVT (2017), “USA:s försvarsminister varnar Sverige i hemligstämplat brev”, <
USA:s försvarsminister varnar
Sverige i hemligstämplat brev | SVT Nyheter
>
293
Nya Zeeland (2014), Gemensamt humanitärt uttalande från Nya Zeeland vid sammanträde på
generalförsamlingen 20 oktober 2014 <
Microsoft Word - 20Oct_JointHINW.docx
>
292
Interpellation 2018/19:280 av Håkan Svenneling (V), “Nedrustningsmötet”,
<
https://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/interpellationsdebatt/nedrustningsmotet_h610280/
>.
291
Tomas Jonter och Emma Rosengren (2024). “Advocating Nuclear Disarmament as NATO
Members—Lessons from the Past and Possible Routes ahead for Finland and Sweden”. H-Diplo | Robert Jervis
International Security Studies Forum, Policy Roundtable III-2: NATO and Nuclear Disarmament,
<
H-Diplo|RJISSF Policy Roundtable III-2: NATO and Nuclear Disarmament - H-Diplo|RJISSF
>
290
New York Times (2010), “Next, the tactical nukes”, <
Opinion | Next, the Tactical Nukes - The New York
Times
>
289
Tomas Jonter och Emma Rosengren (2024). “Advocating Nuclear Disarmament as NATO
Members—Lessons from the Past and Possible Routes ahead for Finland and Sweden”. H-Diplo | Robert Jervis
International Security Studies Forum, Policy Roundtable III-2: NATO and Nuclear Disarmament,
<
H-Diplo|RJISSF Policy Roundtable III-2: NATO and Nuclear Disarmament - H-Diplo|RJISSF
>
288
Utrikes Institutet (2025), “Nuclear arms control, non-proliferation and disarmament in the Nordic region”,
rapport <
ui-report-no.-2-2025-ui-amc-2.pdf
>, sid. 28
287
Tomas Jonter och Emma Rosengren (2024). “Advocating Nuclear Disarmament as NATO
Members—Lessons from the Past and Possible Routes ahead for Finland and Sweden”. H-Diplo | Robert Jervis
International Security Studies Forum, Policy Roundtable III-2: NATO and Nuclear Disarmament,
<
H-Diplo|RJISSF Policy Roundtable III-2: NATO and Nuclear Disarmament - H-Diplo|RJISSF>
46
I juni 2019 lanserades istället det så kallade Stockholmsinitiativet för
kärnvapennedrustning
296
. Initiativet inkluderade utrikesministrar från 16 kärnvapenfria länder,
från olika delar av världen. Initiativet som i stort är en ny paketering av
icke-spridningsavtalets slutdokument och handlingsplan från 2010, går ut på att bryta ner
kärnvapennedrustningen till mindre delmål som fokuserar på de åtgärder som
icke-spridningsavtalets statspartmöten kommit överens om under 2000 och 2010. Även efter
regeringsskiftet 2022 har den moderatledda regeringen fortsatt driva initiativet
297
, dock inte på
utrikesminister- utan på tjänstepersonsnivå.
Alva Myrdal Centrum för kärnvapennedrustning som sattes upp vid Uppsala universitet 2021
ska tillhandahålla undervisning, forskning och policy stöd för kärnvapennedrustning
298
, var
även det ett initiativ från Margot Wallström (S) i och med att Sverige inte gick med i FN:s
kärnvapenförbud.
När den socialdemokratiska regeringen lämnade in Sveriges Natoansökan i maj 2022
förändrades Sveriges röstningsmönster i FN omedelbart. Från att ha varit neutral och röstat
för resolutionen om kärnvapnens humanitära konsekvenser kunde Sverige inte längre ställa
sig bakom skrivningar om att kärnvapen aldrig får användas igen, trots deras humanitära
konsekvenser.
299
Sverige och Nato
Natomedlemskapet har haft en tydlig effekt på svensk nedrustningspolitik. Förutom ett ändrat
röstmönster inom FN har medlemskapet även påverkat frågan om kärnvapen på svenskt
territorium. Under ansökningstiden betonade både Socialdemokraterna
300
och Moderaterna
301
att kärnvapen inte skulle ha någon plats på svenskt territorium och att Sverige även framöver
kunde arbeta för global nedrustning. Detta har förändrats allt mer genom de små stegens
politik. Utrikesminister Ann Linde (S) uttryckte redan under anslutningsförhandlingarna att
Sverige såg kärnvapnens centrala roll och att de är en garanti för alliansens säkerhet.
302
302
Svenska Freds (2024), “Debattartikel: Vad hände med de fina orden nedrustning?”,
<
https://www.svenskafreds.se/upptack/forsvars-och-sakerhetspolitik/sverige-maste-deklarera-att-vi-inte-vill-ha-k
arnvapen-pa-svenskt-territorium/
>
301
Owe Nilsson (2022), “Billström: Inga kärnvapen i Sverige”, Svenska Dagbladet, <
Billström: Inga kärnvapen i
Sverige | SvD
>
300
Erik Wikén (2022). “Magdalena Andersson: Sverige kan fortfarande vara en stark röst mot kärnvapen”, SVT
Nyheter, <
Magdalena Andersson: Sverige kan fortfarande vara en stark röst mot kärnvapen | SVT Nyheter
>
299
Förenta Nationen: Generalförsamlingen (2022). “Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons,
(A/C.1/77/L.17),
<
https://documents-dds-ny.un.org/doc/UNDOC/LTD/N22/614/62/PDF/N2261462.pdf?OpenElement> och
Förenta Nationen: Generalförsamlingen (2022). “Humanitarian consequences of nuclear weapons
(A/C.1/77/L.16)
<
https://documents-dds-ny.un.org/doc/UNDOC/LTD/N22/614/62/PDF/N2261462.pdf?OpenElement
>.
298
Alva Myrdal-Centrum (2025). “Alva Myrdal-centrum för kärnvapennedrustning”, <
Alva Myrdal-centrum -
Uppsala universitet
>
297
Stockholm Initiative for Nuclear Disarmament (2024). “Stepping up efforts: towards a successful review
cycle.” 2024 års förberedande kommitté för icke-spridningsavtalet om kärnvapen, 22 jul-2 aug 2024
<
WP13.pdf> och Stockholm Initiative for Nuclear Disarmament (2025). “Navigating the potential impact of
emerging technologies on nuclear disarmament, arms control, non-proliferation and peaceful uses of nuclear
energy and technology.” 2025 års förberedande kommitté för icke-spridningsavtalet om kärnvapen, 28 apr–9
maj 2025 <
WP35.pdf
>.
296
Regeringskansliet (2024). “Stockholmsinitiativet för kärnvapennedrustning” <
Stockholmsinitiativet för
kärnvapennedrustning - Regeringen.se
>
47
I utrikesutskottets betänkande om ett Svensk Natomedlemskap står det att “[ett] medlemskap i
Nato omfattar ett åtagande till organisationens kärnvapendoktrin och den strategiska
avskräckningen. /.../ Regeringen konstaterar att Sveriges ansökan om medlemskap i Nato,
med starkt parlamentariskt stöd, har lämnats in utan förbehåll. Regeringen står fast vid denna
hållning, men ser lika lite som övriga nordiska länder att det finns skäl att ha kärnvapen eller
permanenta baser på svenskt territorium i fredstid.”
303
I samband med diskussionerna om Sveriges Natomedlemskap lade Miljöpartiet fram en
motion där de betonade att Sverige fortsatt bör arbeta för nedrustning, särskilt
kärnvapennedrustning. Motionen lyfte även att Sverige bör införa ett nationellt förbud mot
kärnvapen både i freds- och krigstid.
304
Motionen fick dock inget stöd av en majoritet i
riksdagen.
I december 2023 beslutade regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna,
Liberalerna med aktivt stöd av Sverigedemokraterna, att kapa det statliga ekonomiska stöd
som i hundra år getts till svenska organisationer inom civilsamhället som arbetar för fred och
nedrustning.
305
I och med att Sverige skrev på det militära samarbetsavtalet DCA med USA uppstod en debatt
under våren 2024 om kärnvapen på svenskt territorium. Utrikesminister Tobias Billström (M)
argumenterade i den utrikespolitiska debatten 2024 att en lagstiftning mot kärnvapen på
svenskt territorium skulle underminera och ifrågasätta Natos artikel 5 (kollektivt försvar)
306
,
trots att flera andra Natostater har just en sådan lag. I en intervju i P1 Morgon samma år
öppnade statsminister Ulf Kristersson (M) upp för placering av kärnvapen på svensk mark i
kris och krigstid.
307
I en riksdagsdebatt i maj 2024 ifrågasatte riksdagsledamoten Stefan
Olsson (M) regeringens uttalande om att det inte finns några skäl att ha kärnvapen på svenskt
territorium i fredstid, eftersom han menar att uttalandet är motsägelsefullt då Sverige står
bakom Natos kärnvapenavskräckning men i så fall inte skulle vara med och genomföra den.
Uttalandet är baserat på en överenskommelse från 2022 mellan den då socialdemokratiska
regeringen och Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.
308
Olsson förtydligar i riksdagsdebatten att överenskommelsen är viktigare för
Socialdemokraterna än för Moderaterna och han uppmanade Socialdemokraterna att “tänka
om”. Regeringen har inte uttalat något kring den egna moderata ledamotens uttalanden.
Hösten 2024 röstade en majoritet av FN:s medlemsländer för att studera effekterna av
kärnvapenkrig, för första gången sedan 1989.
309
Resolutionen som röstades fram i FN:s
generalförsamlings första utskott innebar en sammansättning av 21 oberoende experter för att
studera effekterna av kärnvapenkrig. 144 länder röstade för resolutionen, bland annat flera
309
L39-.pdf
308
Utrikesutskottets betänkande 2023/24:UU11, “Vissa säkerhetspolitiska frågor”,
Vissa säkerhetspolitiska
frågor (Betänkande 2023/24:UU11 Utrikesutskottet) | Sveriges riksdag
307
Sveriges Radio (2024), “Kristersson öppnar för kärnvapen på svensk mark i krigstid”, <
Kristersson öppnar för
kärnvapen på svensk mark i krigstid - Nyheter (Ekot) | Sveriges Radio
>
306
Utrikesutskottets betänkande 2022/23: UU16, “Sveriges medlemskap i Nato”
<https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/forbud-mot-karnvapen-och-krav-pa-sverige
s-framtida_ha021465/
>
305
Dagens Nyheter (2023). “Regeringen kapar stöd till fredsorganisationer”, <
Regeringen kapar stöd till
fredsorganisationer - DN.se
>
304
Utrikesutskottets betänkande 2022/23: UU16, “Sveriges medlemskap i Nato”
<
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/forbud-mot-karnvapen-och-krav-pa-sverige
s-framtida_ha021465/
>
303
Utrikesutskottet (2023). “Sveriges medlemskap i Nato”. Betänkande 2022/23: UU16. Sveriges riksdag,
<
BC5DA936-339D-4A7F-A55C-6BEA3B117C85>, sid. 9
48
Natostater som Norge, Kanada, Tyskland, Grekland, Island, Italien och Nederländerna.
Sverige däremot la, som bland andra USA och Israel, ner sin röst.
310
310
FN:s generalförsamling (2024). “Nuclear war effects and scientific research: omröstning om punkt 98 -
A/79/408 DR XVII”. 55:e plenarmötet, 24 december, <
Vote Name List>
49
SLUTSATSER
De nordiska länderna har genom historien haft olika förhållningssätt och strategier när det
gäller kärnvapennedrustning. Kärnvapen har också behandlats olika i ländernas
säkerhetspolitik. Island, Norge och Danmark har varit beroende av, och behövt förhålla sig
till, medlemskapet i kärnvapenalliansen Nato, medan Sveriges och Finlands
neutralitetsprincip och militära alliansfrihet styrt deras agerande och engagemang för
kärnvapennedrustning.
Det har inte funnits någon tradition av gemensamma politiska initiativ i nedrustningsfrågor i
de nordiska länderna som grupp, inte heller vad gäller kärnvapen. Historiskt har det funnits
initiativ i vissa politiska kretsar och bland civilsamhällesaktörer för en kärnvapenfri zon i
Norden, särskilt under kalla kriget. Trots att de nordiska länderna har valt olika politiska vägar
och strategier, har de alla en dokumenterad historia av att arbeta för kärnvapennedrustning.
Samtidigt finns en etablerad tradition av att samråda och konsultera varandra i frågor som rör
nedrustning och säkerhetspolitik.
Det finns idag goda skäl för de nordiska länderna att påbörja en nordisk dialog om gemensam
politik och åtaganden för kärnvapennedrustning, med målet att på sikt utveckla en samordnad
nordisk strategi. Både Norges och Danmarks historiska insatser visar att det är möjligt att
driva på för kärnvapennedrustning även som Natomedlem – förutsatt att det finns politisk
vilja.
Med de säkerhetspolitiska förändringar som följt Rysslands fullskaliga folkrättsvidriga
invasion av Ukraina, samt Sveriges och Finlands inträde i Nato, finns ett tydligt behov av att
formulera en gemensam nordisk hållning i kärnvapenfrågan – förankrad i historien men med
framåtblick. I en tid präglad av ett eskalerande kärnvapenhot och att allt fler länder förlitar sig
på kärnvapen i sin säkerhetsstrategi, är det av yttersta vikt att de nordiska länderna stärker sin
traditionella avspänningspolitik. Norge, som har en lång och konsekvent tradition av att föra
en ifrågasättande hållning inom Nato, kan sannolikt behöva ta en ledande roll i ett inledande
skede av ett nordiskt samarbete. Flera av dem vi intervjuade lyfter fram det civila samhällets
betydelse, särskilt dess historiskt starka roll i de nordiska länderna under kalla kriget.
Förändring sker i första hand på nationell nivå, så om man vill påverka den globala styrningen
måste man börja i varje enskilt land. Som en av de intervjuade uttryckte det: "Det är inte i
Genève och New York [red anm. FN] man förändrar, utan på hemmaplan." Det understryker
civilsamhällets bärande roll i att driva politisk förändring, både nationellt och, i
förlängningen, globalt. Även akademin har en viktig funktion att fylla, inte bara som
kunskapsbärare i samhället, utan också som en grund för forskningsbaserad policyutveckling
och för att dra lärdomar av tidigare erfarenheter.
Utifrån de 26 konsultationer som genomförts inom projektet presenterar vi ett antal
rekommendationer och initiativ som kan bidra till att stärka det nordiska samarbetet för en
kärnvapenfri värld. Nedan sammanfattas de mest framträdande rekommendationerna, men
listan ska inte betraktas som uttömmande. Flera andra värdefulla och intressanta förslag har
lyfts under konsultationerna, men har inte inkluderats i rapporten då de ännu inte är tillräckligt
definierade eller konkreta.
Arbetet med rapporten och de genomförda konsultationerna har också tydliggjort att det finns
ett stort antal experter och relevanta aktörer i regionen. På grund av projektets begränsade
50
omfattning har vi inte haft möjlighet att samtala med eller konsultera alla vi velat. Ett av
projektets syften har, utöver att ta fram denna rapport, varit att identifiera just sådana aktörer
för vidare dialog och som potentiella samarbetspartners i framtida projekt.
Avslutningsvis visar denna rapport att det inte råder brist på initiativ eller förslag kring vad de
nordiska länderna kan göra för att främja kärnvapennedrustning. Trots det osäkra och sköra
läget vi befinner oss i har många av de vi samtalat med betonat att historien visat att
möjligheter till förändring ofta uppstår när man minst anar det. Det gäller därför att vara
förberedd – inte bara för att kunna agera när möjligheterna uppstår, utan också för att sådana
möjligheter kan skapas genom just dessa förberedelser. De nordiska länderna bör därför redan
nu ta steg i riktning mot ett mer samordnat och proaktivt engagemang för
kärnvapennedrustning.
Rekommendationer till beslutsfattare
På nordisk och/eller nationell nivå
Ett första steg i en gemensam nordisk kärnvapenpolitik bör vara att definiera tydliga
gemensamma restriktioner för utplacering av kärnvapen och övningar med kärnvapen i
regionen. Detta skulle kunna göras genom att:
● Övriga nordiska länder följer Finlands exempel och lagstiftar om ett juridiskt
bindande förbud mot införsel, placering eller transitering av kärnvapen på sina
respektive territorier. Lagstiftningen bör gälla både i freds- och krigstid och kan på sikt
leda till en officiell nordisk kärnvapenfri zon.
● Fördjupa gemensamma säkerhetspolitiska diskussioner och samordna nordiska
insatser och uttalanden på internationella arenor.
● Driva frågan om en nordisk kärnvapenfri zon. Inom Stockholmsinitiativet där Finland,
Norge och Sverige deltar är en av de 22 punkterna i initiativet en rekommendation att
etablera fler kärnvapenfria zoner.
● Gemensamt kräva amerikanska garantier. De nordiska länderna bör tillsammans kräva
att USA ger garantier om att inga kärnvapen finns placerade eller kommer att placeras på
amerikanska baser och/eller basområden i Norden, och/eller kräva regelbundna rapporter
från USA gällande basernas status.
● Initiera diplomatiska processer mellan statliga och icke-statliga, officiella och
informella aktörer. De nordiska länderna skulle kunna initiera så kallade Track-1,5- och
Track-2-processer mellan olika aktörer i kärnvapenstater för att skapa rutiner för
engagemang mellan ländernas olika experter och aktörer. Det skulle möjliggöra en bättre
ömsesidig förståelse för varandras villkor och förutsättningar samt öppna för potentiella
lösningar eller mildrande åtgärder i relation till dagens kärnvapenhot.
● De nordiska länderna skulle även kunna initiera Track-1,5 och Track-2 processer
mellan nordiska aktörer för att identifiera synergier och vägar framåt för en gemensam
nordisk nedrustningspolitik.
● Stötta och stärka det nordiska civilsamhället engagerat i nedrustning och
ickespridning.
51
Inom Nato
Då de nordiska länderna och Nato uttrycker en ambition för en värld fri från kärnvapen, finns
det skäl för de nordiska länderna att ta gemensamt ansvar för hur Norden kan bidra till detta
mål inifrån alliansen. Detta skulle kunna göras genom att:
● För att visa enighet inom Nato bör Sverige, i likhet med övriga nordiska länder, på ett
kommande Nato-toppmöte officiellt deklarerar en policy om att inga kärnvapen får
placeras på svenskt territorium.
● Gemensamt på ett Nato-toppmöte deklarera att samtliga nordiska medlemsstater
antagit policys som förbjuder kärnvapen på deras respektive territorier.
● Tillsammans återuppliva det så kallade fotnotsystemet inom Nato. Detta användes
tidigare framför allt av Danmark, för att markera nationella reservationer mot
kärnvapenrelaterade delar av alliansens politik.
● Gemensamt verka för öppen dialog om kärnvapnens roll i Natos framtida
försvarspolitik, i linje med alliansens långsiktiga mål om en kärnvapenfri värld. Detta
inkluderar att föreslå en konkret färdplan för hur detta kan uppnås.
● Driva på för att Natos medlemsstater stärker samordningen av sina positioner och
tar ett tydligare gemensamt ansvar för att minska antalet kärnvapen – särskilt i
Europa, där närvaron av taktiska kärnvapen fortsatt utgör en betydande säkerhetsrisk.
Inom FN
Norden har i dagsläget ingen samlad kärnvapenpolitik inom multilaterala forum, men det
finns en etablerad tradition av att samordna uttalanden, särskilt inom FN. De nordiska
länderna skulle kunna utveckla och fördjupa detta arbete genom att:
● Deklarera sina kärnvapenfria positioner inom icke-spridningsavtalet. De bör tydligt
uttala sina nationella policyer om att inte tillåta kärnvapen på sina territorier under avtalets
konferenser, för att implementera deras åtaganden enligt avtalets artikel II
311
.
● Gemensamt delta som observatörer vid översynskonferensen och statspartsmöten för
FN:s konvention om förbud mot kärnvapen (TPNW).
● Stödja resolutionen om humanitära konsekvenser. De nordiska länderna bör följa
Natostaten Greklands exempel och rösta för den årliga resolutionen i FN:s
generalförsamling som belyser kärnvapnens förödande humanitära konsekvenser samt
understryker vikten av att dessa vapen aldrig någonsin används igen.
● Göra gemensamma humanitära uttalanden. Norden bör leverera gemensamma
uttalanden under icke-spridningsavtalets översynskonferenser som fokuserar på
kärnvapnens humanitära konsekvenser och säkerställa att 2010 års slutdokument lyfts och
stärks.
311
Article II: Each non-nuclear-weapon State Party to the Treaty undertakes not to receive the transfer from any
transferor whatsoever of nuclear weapons or other nuclear explosive devices or of control over such weapons or
explosive devices directly, or indirectly; not to manufacture or otherwise acquire nuclear weapons or other
nuclear explosive devices; and not to seek or receive any assistance in the manufacture of nuclear weapons or
other nuclear explosive devices. -
Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons (NPT) – UNODA
52
● Stärka kravet om negativa säkerhetsgarantier. De nordiska länderna bör på
icke-spridningsavtalets översynskonferens 2026 gemensamt avkräva löften från
kärnvapenstater att inte använda eller hota om att använda kärnvapen mot stater som själva
inte har kärnvapen och som följer sina åtaganden enligt NPT, så kallade negativa
säkerhetsgarantier. Detta skulle kunna bana väg för en process mot ett fristående
internationellt avtal om negativa säkerhetsgarantier.
Rekommendationer för civilsamhället
Civilsamhället har länge spelat en central roll i att driva opinion, sprida kunskap och påverka
politiken. När samtliga nordiska länder nu är Natomedlemmar finns nya behov och
möjligheter att stärka samarbetet. För att bidra till en samlad och kraftfull nordisk röst, kan
följande insatser initieras:
● Skapa en nordisk plattform för samverkan inom civilsamhället, för att möjliggöra
erfarenhetsutbyte, gemensamma initiativ och stärkt påverkansarbete i nationella och
internationella forum.
● Följa det finska initiativet och etablera nationella nätverk i varje nordiskt land
bestående av tidigare politiker, akademiker, civilsamhällesorganisationer och aktivister för
att övervaka frågan i respektive land. Dessa nätverk kan fungera som oberoende råd som
granskar sina länders kärnvapenpolitik samt föreslår initiativ i nationella, regionala och
internationella forum.
● Anordna gemensamma nordiska konferenser om kärnvapennedrustning, till exempel
i samarbete med Alva Myrdals Center vid Uppsala universitet eller Peace Center vid
Islands universitet i Reykjavik.
53
Dåtidens lärdomar och
framtidens beslut
KÄRNVAPEN
OCH NORDEN
