I skuggan av makten – sammanfattningar, 2018

Text från PDF

I SKUGGAN
SKUGGUTREDNING TILL
Utredning av konsekvenserna av ett svenskt tillträde
till kärnvapenförbudskonventionen
SVENSKA SAMMANFATTNINGAR

Utgiven av Svenska Läkare mot Kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF.
Tillsammans driver organisationerna ICAN, International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, i Sverige.
ICAN tilldelades Nobels fredspris 2017.
Ansvarig utgivare: Malin Nilsson och Josefin Lind
Redaktörer: Josefin Lind, Gabriella Irsten, Elin Liss och Clara Levin
Grafisk form: Gabriel Holmbom
2018
SKUGGUTREDNING TILL
Utredning av konsekvenserna av ett svenskt tillträde
till kärnvapenförbudskonventionen
I SKUGGAN
AV MAKTEN
SVENSKA SAMMANFATTNINGAR

3
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
FÖRORD  4
SETSUKO THURLOW  6
- The Reason Why We Need to Eliminate Nuclear Weapons
BONNIE DOCHERTY   8
- Svensk sammanfattning av: The Treaty on the Prohibition on Nuclear Weapons and
its Compatibility with Sweden’s Security Arrangements
STUART MASLEN  14
- Svensk sammanfattning av: The Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons:
Implications for Sweden’s Imports and Export of Nuclear Material and Items
TREASA DUNWORTH  18
- Svensk sammanfattning av: Memorandum on the Treaty on the Prohibition on
Nuclear Weapons
EIRINI GIORGOU  21
- Svensk sammanfattning av: Safeguards Provisions in the Treaty on the Prohibition
of Nuclear Weapons
PETER HERBY 24
- Svensk sammanfattning av: Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons:
The role of Meetings of States Parties and Review Conferences
ERIN HUNT  27
- Svensk sammanfattning av: The Sustainable Development Goals and the Treaty
on the Prohibition of Nuclear Weapons
ABID RAJA 30
- Atomvåpenforbudet er i samsvar med liberale prinsipper
EMMA ROSENGREN 32
- En feministisk reflektion om kärnvapennedrustning och förändring
HANS BLIX  37
- Ratificering av FN:s förbud mot kärnvapen
ROLF EKÉUS 39
- Avskräckning – det största hindret mot kärnvapennedrustning
MAJ BRITT THEORIN 41
- Ratificera kärnvapenavtalet

4
– Jag har väntat på den här
dagen i över sju decennier.
Detta är början på slutet för
kärnvapnen.
SETSUKO THURLOW, KÄRNVAPENÖVERLEVARE,
FN DEN 7 JULI 2017.
Den 7 juli 2017 antogs FN:s konvention om kärnvapen-
förbud  av  122  stater,  däribland  Sverige.  Veckor  av  in-
tensiva förhandlingar var äntligen över och jublet som
utbröt  bland  civilsamhälle,  överlevare  och  diplomater
var  öronbedövande.  ”Äntligen  har  demokratin  kom-
mit till kärnvapennedrustningen”, sa förhandlingarnas
ordförande, ambassadör Elayne Whyte från Costa Rica.
Efter en lång kamp, med hårt arbete från en stor skara
människor  hade  historia  skrivits.  Vi  hade  uppnått  det
många sagt till oss var omöjligt.
Några  av  civilsamhällets  viktigaste  uppgifter  är  att
bilda opinion, lyfta fram expertis och erfarenheter, ta
fram och sprida kunskap samt att skapa samhällsen-
gagemang  kring  politiska  frågor.  Med  hjälp  av  dessa
verktyg verkar civilsamhället även för att påverka den
politik  som  partier,  riksdag  och  regering  bedriver.
Civilsamhället  besitter  en  kompetens  som,  tack  vare
kontinuerligt    engagemang,    parlamentariker    men
även  tjänstepersoner  många  gånger  saknar.  Medan
parlamentariker  och  tjänstepersoner  byts  ut  står  ak-
törer  i  civilsamhället  kvar  och  följer  processer  under
lång tid, ofta över decennier.
I  början  av  hösten  2017  rasade  en  intensiv  debatt  i
svensk  media  om  kärnvapenkonventionen.  Vi  blev
glada  över  intresset  i  frågan,  som  var  betydligt  sva-
lare   innan   konventionens   antagande,   men   debat-
ten  var  också  full  av  missförstånd,  feltolkningar  och
okunskap. När vi fick beskedet att regeringen tillsatte
”Utredning av konsekvenserna av ett svenskt tillträde
till   kärnvapenförbudskonventionen”   ställde   vi   oss
frågan: Hur kan vi säkerställa att den expertis och de
perspektiv som olika aktörer inom civilsamhället kan
bidra med kommer utredare, politiker och tjänsteper-
soner  tillhanda?  Vi  beslutade  oss  därför  för  att  sam-
manställa en skuggutredning.
I  skuggutredningen  vill  vi  besvara  frågor  och  miss-
förstånd  som  florerat  i  debatten.  Vi  vill  också  bidra
med ny forskning och vara med och påverka uttolk-
ningen av avtalet, vars process vi följt och deltagit i
sedan  dag  ett.  Vi  var  i  rummet  när  konventionstex-
ten  debatterades  mellan  staterna  och  utvecklades,
vi  gav  ändringsförslag  och  lyssnade  till  staternas
intentioner  och  ser  därför  att  vi  kan  bidra  med  en
breddad och fördjupad diskussion.
Arbetet  med  denna  skuggutredning  har  varit  såväl
intensivt  som  givande.  Vi  har  fått  oerhört  god  re-
spons  från  de  experter  och  forskare  som  vi  har  till-
frågat och de har visat stor entusiasm inför att bidra
FÖRORD

5
med sitt kunnande. Vi har även mötts av nyfikenhet
hos engagerade debattörer, experter, tjänsteperson-
er och politiker vilket visar att behovet av att samla
och tillgängliggöra kunskap är stort.
Vi är hedrade och stolta över att kunna bidra med ex-
pertis  från  personer  som  på  olika  sätt  och  med  olika
perspektiv  varit  involverade  i  kärnvapenfrågan  och
förbudsprocessen under många år. Vi har bland annat
en  text  från  Harvard  Law  School  som  går  igenom
Sveriges militära samarbeten och hur de relaterar till
kärnvapenkonventionen.  De  konstaterar  att  inga  av
dagens samarbeten står i konflikt med konventionen.
Vi  har  även  en  genomgång  av  de  garantier  och  kon-
trollförpliktelser som finns i kärnvapenkonventionen
skriven  av  International  Committee  of  the  Red  Cross
som  fastslår  att  de  förpliktelser  som  finns  är  i  paritet
med de som finns i icke-spridningsavtalet och är både
robusta  och  tillförlitliga.  Vidare  finns  till  exempel  en
feministisk  analys  av  motståndet  mot  konventionen
i  den  svenska  debatten  samt  en  genomgång  av  hur
statspartsmöten  till  konventioner  är  avgörande  för
vidare  uttolkning  av  avtal.  Att  delta  skapar  möjlig-
heten för stater att påverka.
Tack  till  alla  författare  som  bidragit  med  kloka  ord.
Vi hoppas att denna rapport kommer att bli läst och
begrundad och inte minst använd, av civilsamhälle,
forskare, tjänstepersoner, politiker och alla som har
ett intresse av att verka för en bättre värld. En värld
fri från kärnvapen.
Josefin Lind, generalsekreterare
Svenska Läkare mot Kärnvapen
Malin Nilsson, generalsekreterare
Internationella Kvinnoförbundet för
Fred och Frihet

6
in the mushroom cloud, dead and injured covering
the  ground,  begging  desperately  for  water  and  re-
ceiving  no  medical  care  at  all.  A  rapidly  spreading
firestorm and foul stench of burnt flesh filled the air.
Miraculously, I was rescued from the rubble of a col-
lapsed  building,  about  1.8  kilometers  from  Ground
Zero.  Most of my classmates in the same room were
burned alive. I can still hear their voices calling their
mothers and God for help.
Within  that  single  flash  of  light,  my  beloved  Hiro-
shima  became  a  place  of  desolation,  with  heaps  of
skeletons  and  blackened  corpses  everywhere.    Of  a
population  of  360,000  —  largely  non-combatants,
women,  children  and  elderly  —  most  became  vic-
tims  of  the  indiscriminate  massacre  of  the  atomic
bombing.
It has been 73 years since the destruction of Hiroshi-
ma and Nagasaki; and yet, people are still dying from
the  delayed  effects  of  the  atomic  bombing,  consid-
ered crude by today’s standard for mass destruction.
Because  I  was  given  a  chance  to  live,  and  because
I  intimately  understand  the  reality  of  the  nuclear
threat,  I  have  spent  my  entire  life  working  for  dis-
armament.   Unfortunately,   we   hibakusha   (atomic
bomb  survivors)  do  not  have  much  time  left.  But
great  things  are  happening  if  we  can  seize  the  mo-
ment.
THE REASON WHY WE NEED TO ELIMINATE
NUCLEAR WEAPONS

Setsuko Thurlow
 -  Hiroshima survivor
 - Activist
 -  Leading figure in the International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, ICAN
 August 2018
Like  many  people  across  the  world,  I  am  hor­
rified   by   the   continued   modernization   and
proliferation  of  nuclear  weapons  as  well  as  the
yawning gap in leadership from nuclear weapon
countries  to  curb  this  earth  destroying  techno­
logy. In June this year, two erratic leaders of two
nuclear­armed  states  met  in  Singapore.  Little
more than vague language about future actions
has thus far resulted from the Trump­Kim sum­
mit,  although  the  de­nuclearization  of  the  Ko­
rean  Peninsula  and  the  cessation  of  joint  mili­
tary exercises between the US, South Korea and
Japan  are  important  steps  to  garner  peace  and
stability in the region.
What  was  not  discussed  at  the  Singapore  Summit
was  the  denuclearization  of  other  nuclear-armed
states, and so the threat of nuclear weapons use by
accident or design continues to cast its long shadow
over our one shared world.
I know this threat all too well as a survivor of Hiro-
shima.
I was a 13-year-old schoolgirl, when I witnessed my
hometown blinded by the flash, flattened by the su-
per-hurricane like blast, burned in the heat of 4000
degrees  Celsius  and  contaminated  by  the  radiation
of  one  atomic  bomb.  A  bright  summer  morning
turned  to  dark  twilight  with  smoke  and  dust  rising

7
For  the  first  time  in  more  than  seven  decades  after
Hiroshima and Nagasaki, the majority of the world’s
nations have voted to adopt a prohibition treaty on
nuclear  weapons.  For  the  first  time  in  the  history
of  the  atomic  age,  nuclear  weapons  have  been  de-
clared  illegal.  The  Treaty  on  the  Prohibition  of  Nu-
clear  Weapons,  TPNW,  prohibits  the  development,
production,  possession,  testing,  use  and  threat  of
use of nuclear weapons. On 7 July 2017 at the Unit-
ed  Nations  in  New  York  the  treaty  was  adopted  by
122  member  states  that  have  categorically  rejected
nuclear  weapons.  Sweden  was  one  of  the  majority
that voted in favor of this new legally binding instru-
ment.
I have personally met the Prime Minister Mr. Stefan
Löfven and Foreign Minister Ms. Margot Wallström,
both  of  whom  promised  me  that  they  would  work
hard  for  disarmament  and  that  Sweden  would  play
an  important  role.  Swedish  parliamentarians  must
also  show  their  support,  in  representing  the  peo-
ple’s  will  to  broker  peace  and  sanity  in  the  world.
Now  is  the  time  to  step  to  that  role  in  the  form  of
signing the TPNW, and beginning a process to make
nuclear disarmament a reality.
Most  experts  agree  that  nuclear  weapons  are  more
dangerous now than at any point in our history due
to a wide variety of risks including: geopolitical sa-
ber  rattling,  human  error,  computer  failure,  com-
plex systems failure, increasing radioactive contam-
ination in the environment and its toll on public and
environmental  health,  as  well  as  the  global  famine
and  climate  chaos  that  would  ensue  should  a  lim-
ited  use  of  nuclear  weapons  occur.  And  given  the
bravado  of  certain  nuclear-armed  states,  providing
little comfort in intelligence or de-escalation, some
experts  fear  we  may  stumble  into  a  nuclear  war  by
accident.
Thus, we have a moral imperative to act now without
delay, to abolish nuclear arsenals, in order to ensure
a  safe  and  just  world  for  future  generations.  I  trust
that Sweden will join in this effort by formally sign-
ing and ratifying the TPNW. I further trust that Swe-
den, with her history as a humanitarian nation, will
not bow to bullying from the Trump Administration
to abandon the treaty, but rather stand by her word
and  play  a  pivotal  role  in  declaring  nuclear  weap-
ons illegal.  The majority of the world’s nations have
stated  their  commitment  to  finally  draw  a  close  to
the nuclear arms race. Our choice is abolition or an-
nihilation.  I  am  confidant  that  Sweden  will  choose
the right side of history and proudly join the Treaty
on the Prohibition of Nuclear Weapons, as a matter
of principle that the world has come to expect from
such a model democracy.

8
Svensk sammanfattning av:
THE TREATY ON THE PROHIBITION OF NUCLEAR
WEAPONS AND ITS COMPATIBILITY WITH SWEDEN’S
SECURITY ARRANGEMENTS

 Bonnie Docherty
 -  Biträdande chef (associate director)
 International Human Rights Clinic, Harvard Law School
           bdocherty@law.harvard.edu
 Juni 2018
Sammanfattning gjord av Jan Larsson, jan.larsson@slmk.org.
Hela artikeln, på engelska, finns på www.slmk.org / www.ikff.se.
Artikeln   beskriver   de   legala   konsekvenserna
för  Sverige  vid  anslutning  till  FN:s  konvention
om förbud mot kärnvapen, här kallad ”konven­
tionen”  eller  TPNW  (Treaty  on  the  Prohibition
of  Nuclear  Weapons).  Artikelns  två  fokus  är  in­
ternationellt  försvarssamarbete  och  förplikt  el­
ser som Sverige har enligt andra ingångna avtal
och   överenskommelser.   Först   ska   framhållas
att Sverige redan uppfyller de flesta av kraven i
konventionen genom att inte förfoga över kärn­
vapen, genom att aldrig ha testat kärnvapen och
genom   att   vara   anslutet   till   icke­spridnings­
avtalet som kärnvapenfri stat.
Internationellt försvarssamarbete
Ett förhållande som skulle kunna skapa problem för
Sverige som part i TPNW är landets säkerhetssamar-
beten med kärnvapenstater och med länder som har
säkerhetsgarantier från dessa (s.k. nuclear umbrella
states). Det gäller konventionens artikel 1, om förbud
mot att hjälpa, uppmuntra eller förmå andra aktörer
att utföra aktiviteter som är förbjudna enligt TPNW:
utveckling, testning, tillverkning, lagring, överföring,
användning och hot om användning av kärnvapen.
Liknande  förbud  mot  stöd  till  andra  aktörer  finns  i
flera  andra  internationella  avtal.  Formuleringarna
i  TPNW  är  nästan  ordagrant  lika  dem  som  finns  i
några andra avtal som Sverige är anslutet till, nämli-
gen konventionerna mot kemiska vapen, klustervap-
en och landminor. Dessa avtal har inte bedömts ut-
göra hinder för att delta i militära samövningar med
stater  som  inte  är  anslutna  till  avtalen,  så  länge  det
inte  handlar  om  aktiviteter  med  direkt  koppling  till
de  vapentyper  avtalen  förbjuder.  Därför  bör  TPNW
också  tolkas  så  att  militärt  samarbete  med  kärn-
vapenstater är tillåtet om det inte finns någon direkt
koppling till kärnvapen.

Sveriges relation till Nato
Sverige   har   en   nära   anknytning   till   Nato   genom
bland  annat  Partnerskap  för  fred  (PFF)  och  värd-
landsavtalet, och landet deltar regelbundet i militära
samövningar.   Om   Sverige   ansluter   sig   till   TPNW

9
måste  man  försäkra  sig  om  att  man  inte  deltar  i  ak-
tiviteter  som  innefattar  kärnvapen  och  att  man  inte
stödjer  eller  uppmuntrar  Natoländer  i  sådana  akti-
viteter.  Dock  finns  det  inga  motsättningar  mellan
TPNW   och   Sveriges   nuvarande   samarbeten   med
Nato.  Sverige  står  inte  under  Natos  kärnvapenpara-
ply och USA har inga planer på att utvidga detta ”nu-
clear  umbrella”  till  att  omfatta  Sverige.  Därför  har
inte  Sverige  några  problem  med  (det  underförståd-
da)  förbudet  i  TPNW  för  anslutna  länder  att  accep-
tera skydd av ett kärnvapenparaply.
Sveriges  kopplingar  till  Nato  utgör  alltså  inget  hin-
der  för  anslutning  till  TPNW  och  det  är  fullt  möjligt
att  vara  med  i  Partnerskap  för  fred  utan  att  omfatta
Natos  position  vad  gäller  kärnvapen.  Den  bedöm-
ningen  har  till  exempel  gjorts  av  PFF-staten  Öster-
rike, som redan ratificerat konventionen.
Något   som   möjligen   kan   utgöra   ett   problem   för
Sveriges  anslutning  till  TPNW  är  värdlandsav  talet
med   Nato,   som   Sveriges   riksdag   godkände   2016.
Även  om  Sveriges  försvarsminister  tydligt  deklar-
erat  att  detta  avtal  inte  öppnar  dörren  för  att  tillåta
utplacering  av  kärnvapen  på  svensk  mark,  är  läget
mera osäkert när det gäller genomfartstrafik (transit)
genom svenskt farvatten med Natofartyg. USA:s pol-
icy vad gäller militära fartyg som anlöper utländska
hamnar har sedan länge varit att varken bekräfta eller
förneka  förekomst  av  kärnvapen  ombord.  Även  om
inte  TPNW  uttryckligen  förbjuder  genomfartstrafik
är  en  rimlig  tolkning,  med  tanke  på  konventionens
syfte, att genomfartstrafik är förbjuden enligt TPNW.
I  tidigare  konventioner  har  Sverige  gjort  olika  tolk-
ningar:  i  konventionen  mot  landminor  bedöms  ge-
nomfartstrafik   vara   förbjuden   medan   motsatsen
gäller  för  konventionen  mot  klustervapen.  Det  är
därför  oklart  huruvida  en  statspart  i  TPNW  över-
träder  avtalet  genom  att  på  sitt  territorium  tillåta
fartyg som kan ha kärnvapen ombord. Detta är något
som  behöver  utredas,  vilket  bör  göras  vid  konven-
tionens  statspartsmöten.  Artikelförfattarens  åsikt  är
att denna detalj inte bör utgöra ett hinder för Sverige
att ansluta sig till konventionen om förbud mot kärn-
vapen, vilken i övrigt helt är i linje med landets stöd
för icke-spridning och nedrustning av kärnvapen.
Sveriges relation till EU
I   EU-stadgarna   finns   en   paragraf   om   ömsesidigt
för  svar.  En  EU-stat  som  anfalls  utifrån  har  rätt  att
förvänta sig hjälp från andra EU-länder. Sverige har
dock ingen skyldighet att ge stöd till militära insatser
som innefattar användning av kärnvapen. EU-landet
Österrike har ratificerat TPNW och har därmed visat
att   man   inte   ser   EU-medlemskap   som   oförenligt
med anslutning till konventionen.
I korthet:
1.  Enligt  TPNW  får  Sverige  som  ansluten  till  avtalet
inte  stödja  andra  länder  i  aktiviteter  där  kärnvapen
är involverade. Att samarbeta med kärnvapenländer
i övrigt kommer att vara tillåtet för Sverige även som
fullvärdig part i TPNW. Sverige har redan, i egenskap
av  stat  som  anslutit  sig  till  konventionerna  om  för-
bud  mot  landminor  och  klustervapen,  erfarenheter
av  internationellt  militärt  samarbete  med  liknande
begränsningar.
2.  Sverige  är  inte  medlem  i  Nato  men  deltar  i  mili-
tära   samövningar,   vilket   kommer   att   vara   tillåtet
även  sedan  Sverige  ratificerat  TPNW.  Tilläggas  kan
att denna artikels författare Bonnie Docherty i en an-
nan  artikel,  “Nuclear  Umbrella  Arrangements  And
The Treaty On The Prohibition Of Nuclear Weapons”,
lyfter fram att det är olagligt för en stat som är part i
TPNW  att  nyttja  säkerhetsgarantier  under  ett  kärn-
vapenparaply, men att det är fullt möjligt att ansluta
sig till konventionen om man avslutat en sådan över-
enskommelse.
3. Att Sverige är medlem i EU kommer inte att utgöra
något hinder för ratificering av TPNW.

10
förbundit sig att inte framställa kärnvapen och att inte
söka hjälp från annat land för sådan tillverkning.
De  icke-kärnvapenstater  som  är  parter  i  NPT  har
vidare  accepterat  säkerhetskontroller  genom  IAEA,
som  ska  garantera  att  de  uppfyller  sina  åtaganden
enligt  avtalet.  Syftet  är  framför  allt  att  förhindra  att
anläggningar   för   fredlig   produktion   av   kärnenergi
används  för  att  framställa  kärnvapen.  Dessa  säker-
hetskontroller   gäller   också   klyvbart   material   och
råmaterial  som  kan  användas  för  tillverkning  av  det
klyvbara materialet.
En brist i NPT är att förbudet gällande överföring av nuk-
leärt  material  för  tillverkning  av  kärnvapen  bara  gäller
om mottagaren är en icke-kärnvapenstat, men inte om
det handlar om en av de fem kärnvapenstaterna i NPT.
Enligt NPT är det till exempel därmed tillåtet för Sverige
att förse Frankrike eller England med klyvbart material
även om syftet är tillverkning av kärnvapen.
När  det  gäller  överföring  av  råmaterial  och  klyvbart
material  avsett  för  fredliga  ändamål,  är  sådan  över-
föring tillåten till alla länder som är parter i icke-sprid-
ningsavtalet.   Detta   gäller   även   varor   med   dubbla
använd ningsområden, så länge dessa inte är avsedda
för militära syften.
Svensk sammanfattning av:
THE TREATY ON THE PROHIBITION OF NUCLEAR
WEAPONS: IMPLICATIONS FOR SWEDEN’S IMPORTS
AND EXPORTS OF NUCLEAR MATERIAL AND ITEMS

 Stuart Casey-Maslen
 -  Professor i folkrätt, juridiska institutionen, Pretoria universitet
 Juni 2018
Sammanfattning gjord av Jan Larsson, jan.larsson@slmk.org.
Hela artikeln, på engelska, finns på www.slmk.org / www.ikff.se.
Artikeln behandlar konsekvenserna av FN:s kon­
vention  om  förbud  mot  kärnvapen  (Treaty  on
the  Prohibition  of  Nuclear  Weapons,  TPNW)  för
svensk  import  och  export  av  nukleärt  materi­
al  och  varor  med  dubbla  användningsområden
(både  för  civila  och  militära  ändamål).  Förfat­
taren  redogör  för  vilka  svenska  åtaganden  som
gäller  enligt  icke­spridningsavtalet  (Non­Prolif­
eration  Treaty,  NPT),  och  hur  dessa  kommer  att
påverkas om Sverige ansluter sig till TPNW.
NPT
Icke-spridningsavtalet som trädde i kraft 1970, regler-
ar  bland  annat  överföring  mellan  stater  av  kärnvap-
en  och  andra  kärnladdningar  samt  av  klyvbart  ma-
terial.  Avtalet  har  olika  regelverk  för  de  fem  erkända
kärnvapenstaterna  (de  s.k.  P5:  USA,  Ryssland,  Kina,
Storbritannien  och  Frankrike)  och  de  kärnvapenfria
stater som också är parter i avtalet.
De fem kärnvapenstaterna har enligt avtalet åtagit sig
att inte till någon stat överföra kärnvapen eller andra
kärnladdningar,  samt  att  inte  bistå  någon  icke-kärn-
vapenstat    i    att    framställa    kärnvapen.    Icke-kärn-
vapenstaterna har å sin sida åtagit sig att inte ta emot
kärnvapen  eller  andra  kärnladdningar.  De  har  också

11
TPNW
Vad  gäller  överföring  till  annat  land  av  kärnvapen
eller    andra    produkter    som    kan    användas    för
tillverkning  av  kärnvapen,  är  regelverket  i  TPNW
strängare  än  det  i  NPT.  Förbudet  gäller  överföring
både  till  kärnvapenstater  och  till  icke-kärnvapen-
stater.
Vad  gäller  två  andra  centrala  nedrustningsavtal,  det
partiella provstoppsavtalet från 1963 och det fullstän-
diga från 1996 (CTBT), ställs inte i något av dem krav
som står i konflikt med TPNW:s regelverk.
En  fråga  som  varit  föremål  för  mycket  diskussion  är
hur implementeringen av TPNW påverkar andra avtal
som konventionens statsparter har ingått. Frågan be-
handlas i TPNW:s artikel 18, enligt vilken implemen-
tering av avtalet inte ska negativt påverka förpliktels-
er, som stater har tagit på sig enligt redan existerande
internationella överenskommelser som de är parter i,
och där förpliktelserna är förenliga med TPNW.
Kritiska  röster  har  hävdat  att  konventionen  om  för-
bud  mot  kärnvapen  försvagar  icke-spridningsavtalet,
vilket förstås är kritik som måste tas på allvar. På den-
na punkt hävdar emellertid artikelförfattaren bestämt
att  TPNW  inte  påverkar  NPT  negativt  utan  snarare
förstärker  detta  avtal.  Det  rör  framför  allt  en  fråga
som  finns  med  i  båda  avtalen,  nämligen  överföring
av  klyvbart  material  avsett  för  tillverkning  av  kärn-
vapen.  Här  tillåter  icke-spridningsavtalet  överföring
av   sådant   material   till   de   fem   kärnvapenstaterna,
medan formuleringen i konventionen om förbud mot
kärnvapen är starkare, med förbud mot överföring av
sådant  material  till  alla  stater  som  är  parter  i  denna
konvention.

12
avtal   om   fullständig   kärnvapennedrustning   under
strikt internationell kontroll.
Konventionen  om  ett  förbud  mot  kärnvapen  är  ett
första steg mot avveckling av alla kärnvapen och dess
artikel  4  beskriver  hur  kärnvapenstaterna  kan  verka
för kärnvapennedrustning. På så sätt är TPNW en par-
tiell implementering av NPT:s artikel 6.
CTBT och NPT har samexisterat i tjugo år utan att det-
ta lett till avtalens upplösning. Att två eller tre interna-
tionella avtal inom samma område existerar samtidigt
är  ingen  ovanlighet.  Enligt  internationell  traktaträtt
(Wienkonventionen  från  1969)    gäller  i  sådana  situa-
tioner  att  om  avtalen  har  olika  parter,  kan  ett  senare
avtal inte upplösa eller försvaga redan existerande.
TPNW kommer inte att leda till att vare sig NPT eller
CTBT   upplöses   eller   försvagas.   Relationen   mellan
TPNW och redan existerande avtal om kärnvapen dis-
kuterades  ingående  under  FN-förhandlingarna  om
förbudskonventionen. Enligt internationell traktaträtt
kan  inte  ett  nytt  avtal  som  TPNW  negativt  påverka
eller upplösa redan existerande avtalsrelationer mel-
lan  stater,  om  inte  de  statsparter  som  ingår  i  de  ak-
Svensk sammanfattning av:
MEMORANDUM ON THE TREATY ON THE
PROHIBITION OF NUCLEAR WEAPONS
 Treasa Dunworth
- Docent, juridiska institutionen, Auckland universitet
           t.dunworth@auckland.ac.nz
 Maj 2018
Sammanfattning gjord av Jan Larsson, jan.larsson@slmk.org.
Hela artikeln, på engelska, finns på www.slmk.org / www.ikff.se.
I  denna  artikel  ger  författaren  rättsliga  synpunk­
ter på relationen mellan de tre viktigaste avtalen
om   kärnvapennedrustning   och   icke­spridning:
konventionen om förbud mot kärnvapen (TPNW),
icke­spridningsavtalet (NPT) och det fullständiga
provstoppsavtalet  (CTBT).  Trots  att  det  handlar
om  separata  och  från  varandra  oberoende  avtal,
utgör  de  viktiga  delar  i  den  sammanhängande
mosaik som kan kallas den globala kärnvapenla­
gen, ”the nuclear weapons law”.
Huvudsyftet med NPT, som trädde i kraft 1970, är att
förhindra spridning av kärnvapen, medan CTBT från
1996  handlar  om  att  genom  förbud  mot  provspräng-
ningar  försvåra  utveckling  av  kärnvapen.  TPNW  är
det nyaste av de tre avtalen – och det mest ambitiösa,
med  mål  att  skapa  ett  rättsligt  bindande  förbud  mot
kärnvapen.
TPNW: relation till NPT och CTBT
Fröet till TPNW återfinns i icke-spridningsavtalets ar-
tikel  6,  som  handlar  om  att  alla  stater  som  är  parter
i  NPT  ska  arbeta  för  kärnvapennedrustning,  bland
annat  genom  att  delta  i  seriösa  förhandlingar  om  ett

13
tuella avtalen är identiska. Det innebär att om denna
fråga   inte   hade   behandlats   specifikt   inom   TPNW,
hade  läget  varit  att  denna  konvention  inte  ändrar  de
juridiska  förpliktelser  statsparterna  har  inom  NPT
eller CTBT.
Emellertid,  på  grund  av  frågans  stora  betydelse,  var
de  förhandlande  staterna  överens  om  att  den  borde
behandlas  i  avtalstexten.  Resultatet  blev  artikel  18  i
TPNW, med rubriken ”Förhållande till andra överens-
kommelser”.  Texten  där  lyder,  i  svensk  översättning:
”genomförandet av denna konvention ska inte påver-
ka förpliktelser som statsparterna åtagit sig avseende
befintliga  internationella  överenskommelser,  i  vilka
de  är  parter,  där  dessa  förpliktelser  är  förenliga  med
konventionen”.
Oenighet om TPNW:s artikel 18
De  sista  orden  i  artikel  18,  ”där  dessa  förpliktelser  är
förenliga  med  konventionen”  var  föremål  för  diskus-
sion under förhandlingarna och flera stater (inklusive
Sverige) hade föredragit en text utan dem. Bakom det-
ta ställningstagande fanns en oro för att TPNW skulle
underminera icke-spridningsavtalet, att TPNW skulle
uppfattas stå över NPT. För att förstå denna oro måste
man  påminna  sig  om  en  grundläggande  skillnad  i
synen  på  NPT  mellan  de  fem  etablerade  kärnvapen-
staterna  och  NPT:s  övriga  parter,  icke  kärnvapensta-
terna. Denna skillnad utvecklas i det stycke som följer.
Huvudsyftet med NPT var att inga stater utöver de fem
som redan förfogade över kärnvapen när avtalet slöts
skulle  skaffa  sig  kärnvapen.  Målet  var  icke-spridning
och  länderna  utan  kärnvapen  avsvor  sig  möjligheten
att  skaffa  dem.  I  gengäld  lovade  kärnvapenstaterna
(och  alla  övriga  stater)  att  arbeta  för  kärnvapenned-
rustning.
Obalans i icke-spridningsavtalet
Den  obalans  som  är  inbyggd  i  icke-spridningsavtalet
och som accentuerats av att kärnvapenstaterna ibland
hävdat att de enligt NPT har rätt att inneha kärnvapen,
har  med  åren  skapat  en  allt  större  frustration  bland
den stora majoritet av NPT-länder (idag 185) som inte
har  kärnvapen.  Rörelsen  för  att  förhandla  fram  en
konvention  som  förbjuder  kärnvapen  har  drivits  av
en  önskan  att  eliminera  denna  obalans,  vilket  ligger
bakom den formulering av artikel 18 i TPNW som blev
den  slutgiltiga.  Man  ville  försäkra  sig  om  att  ingen
skulle  kunna  tolka  TPNW  så  att  konventionen  skulle
ge  rätt  åt  de  fem  kärnvapenstaterna  att  på  obestämd
tid framöver inneha kärnvapen.
Ingen risk att NPT:s betydelse minskar
Enligt  författaren,  juristen  Treasa  Dunworth,  innebär
artikel  18  i  dess  slutgiltiga  formulering  ingen  risk  för
att  icke-spridningsavtalets  betydelse  minskar.  För  det
första kan hela avtalstexten i TPNW ses som ett försök
att förverkliga målen i NPT, vilket framgår i förordet till
TPNW. För det andra baseras formuleringen i slutet av
TPNW:s artikel 18 på en skrivning i det internationella
vapenhandelsavtalet  (Arms  Trade  Treaty  -  ATT),  ar-
tikel 26. Syftet med denna skrivning var att säkerställa
att avtalet inte skulle undermineras av andra avtal som
styr  handel  med  konventionella  vapen.  På  liknande
sätt säkerställer artikel 18 i TPNW att avtalets absoluta
förbud mot att inneha kärnvapen inte kan omtolkas så
att avsaknaden av förbud i NPT för vissa stater att inne-
ha  kärnvapen  skulle  kunna  innebära  en  inskränkning
av TPNW:s förbud mot kärnvapeninnehav.
I korthet:
1.    Förbudskonventionen  (TPNW),  icke-spridnings-
avtalet  (NPT)  och  det  fullständiga  provstoppsavtalet
(CTBT)  utgör  de  viktigaste  delarna  av  det  som  kan
kallas ”den globala kärnvapenlagen”.
2.    Internationell  traktaträtt  innebär  att  om  det  finns
två  eller  flera  avtal  inom  samma  område,  gäller  att  ett
senare  avtal  inte  förändrar  ett  redan  existerande  avtal
(utom i det fallet att båda avtalens parter är identiska).
3.    Enligt  NPT:s  stadgar  får  avtalets  icke-kärnvapen-
stater inte skaffa sig kärnvapen, medan något förbud
mot  innehav  av  kärnvapen  inte  finns  för  de  fem  eta-
blerade kärnvapenstaterna. Däremot krävs av dem att
delta i seriösa förhandlingar om ett avtal om fullstän-
dig kärnvapennedrustning.
4.  Om någon av de fem etablerade kärnvapenstaterna
ansluter sig till TPNW, kan denna stat enligt artikel 18
i konventionen inte hävda sin rätt att inneha kärnvap-
en genom att hänvisa till NPT.

14
om  förbudskonventionen  framfördes  av  flera  stater
välgrundade argument för att en skärpning av AP från
frivillig  till  obligatorisk  vore  att  överträda  förhand-
lingskonferensens     mandat.     För     icke-kärnvapen-
stater  intar  TPNW  samma  position  som  NPT  vad
gäller säkerhetsgarantier, genom att konventionen av
icke-kärnvapenstaterna kräver att de förhandlar fram
en  överenskommelse  enligt  CSA.  Härutöver  kräver
TPNW att staterna bibehåller sina aktuella säkerhets-
garantier, vilket gör tilläggsprotokollet AP obligatorisk
för de stater som redan är bundna av detta när TPNW
träder i kraft.
Vad gäller kärnvapenstaterna går TPNW längre än NPT
och  kräver  av  dessa  stater  att  de  förhandlar  fram  ett
fungerande system med säkerhetsgarantier av typ CSA,
något som de inte är tvingade till av NPT (även om flera
av dem har frivilliga avtal om säkerhetsgarantier).
Argument 2: ”Säkerhetsgarantierna
i TPNW är vaga och ospecifika”
Vad  gäller  kärnvapenfria  stater  finns  det  en  tydlig
norm  i  INFIRC/153,  som  är  förlagan  för  säkerhets-
garantier.  Den  här  invändningen  handlar  därför  om
säkerhetsklausulerna   i   TPNW:s   artikel   4,   som   rör
kärnvapenstater,  anslutna  till  TPNW.  Här  är  texten
Svensk sammanfattning av:
SAFEGUARDS PROVISIONS IN THE TREATY ON
THE PROHIBITION OF NUCLEAR WEAPONS
 Eirini Giorgou
-  Rättslig rådgivare, International Committee of the Red Cross (ICRC)
- Tidigare rättslig rådgivare inom nedrustning för Irlands utrikesdepartement
-  Jurist och doktor i folkrätt, Genève Universitet
 Juni 2018
Sammanfattning gjord av Jan Larsson, jan.larsson@slmk.org.
Hela artikeln, på engelska, finns på www.slmk.org / www.ikff.se.
Sedan  konventionen  om  förbud  mot  kärnvapen,
TPNW,  röstades  igenom  av  122  stater  i  juli  2017,
har   den   upprepade   gånger   kritiserats   för   bris­
ter  vad  gäller  konventionens  säkerhetsgarantier.
Dessa  är  förvisso  inte  perfekta,  vilket  är  förklar­
ligt  med  tanke  på  att  förhandlingstiden  var  kort,
meningsskiljaktigheterna stora och att det förelåg
en  stor  brist  på  expertkunskap.  Texten  som  här
följer  innehåller  en  analys  av  huvudargumenten  i
kritiken mot konventionen samt en beskrivning av
hur denna kritik kan bemötas.
Argument 1: ”TPNW försvagar den
gällande säkerhetsregimen”
TPNW har anklagats för att försvaga det redan befint-
liga  systemet  med  säkerhetsgarantier  genom  a)  att
konventionen inte ställer som krav för ratificering att
det finns en överenskommelse om säkerhetsgarantier
och b) att den inte använder AP (Additional Protocol)
som minimistandard.
Enligt   icke-spridningsavtalet,   NPT,   ska   icke-kärn-
vapenstaterna  sluta  ett  heltäckande  avtal  om  säker-
hetsgarantier  med  IAEA  (Comprehensive  Safeguards
Agreement,   CSA),   medan   ett   avtal   enligt   tilläggs-
protokollet AP är frivilligt. Under FN-förhandlingarna

15
verkligen vag, vilket dock är berättigat. Det hade inte
varit  vare  sig  möjligt  eller  lämpligt  att  i  förväg  ska-
pa  en  enhetlig  norm  för  alla  kärnvapenstater  långt
innan  säkerhetsgarantierna  ska  träda  i  kraft  för  res-
pektive  stat,  utan  hänsyn  till  skillnader  i  ländernas
kärnvapen arsenaler och framtida utveckling av dessa
arsenaler.
Vidare skulle skapandet av nya normer för säkerhets-
garantier    ligga    utanför    förhandlingskonferensens
mandat,  förutom  att  det  skulle  kunna  uppfattas  som
ett intrång i IAEA:s auktoritet.
Argument 3: ”TPNW skapar två olika
standards för säkerhetsgarantier, vilket
är kontraproduktivt”
Enligt  detta  argument  hjälper  inte  TPNW  till  med  att
skapa förtroende och bidrar därför inte till fullständig,
verifierbar  och  irreversibel  nedrustning.  Kryphålet
det  gäller  handlar  om  stater  som  inte  hade  kärnvap-
en  efter  den  7  juli  och  som  inte  har  en  giltig  AP  vid
tiden  för  avtalets  ikraftträdande  –  dessa  stater  är  en-
ligt  TPNW  inte  förpliktigade  att  anta  en  sådan,  med-
an stater som innehaft kärnvapen efter stoppdatumet
måste anta säkerhetsgarantier som är likvärdiga med
CSA plus AP, vad gäller omfång och syfte.
Det hävdas också att detta differentierade sätt att be-
handla länder motsäger NPT, särskilt dess ”Action 30”
(finns att läsa i slutdokumentet efter 2010 års NPT Re-
view Conference), där det föreskrivs att när kärnvap-
nen  avskaffats  ska  IAEA:s  strängaste  norm  för  säker-
hetsgarantier (CSA+AP) gälla för alla stater.
Man  kan  med  fog  hävda  att  det  som  för  närvarande
bromsar  arbetet  med  kärnvapennedrustning  inte  är
ovilligheten  hos  ett  mindre  antal  stater  att  anta  AP
(vilket  de  inte  är  skyldiga  att  göra),  utan  snarare  det
faktum att kärnvapenstaterna misslyckats med att im-
plementera sin åtaganden enligt NPT.
Det   är   också   logiskt   att   hävda   att   differentierade
säkerhetsgarantier  är  nödvändiga,  med  tanke  på  hur
mycket  lättare  det  är  för  en  stat  som  haft  kärnvapen
att gömma undan eller återanskaffa klyvbart material
av  vapen  kvalitet  och  att  komma  i  besittning  av  rele-
vant  teknologi,  jämfört  med  en  stat  som  aldrig  haft
sådana vapen.
Avslutningsvis några fakta
För  det  första:  TPNW  är  inte,  och  har  aldrig  avsetts
vara, en heltäckande kärnvapenkonvention. Vad som
utmärker  en  sådan,  jämfört  med  TPNW,  är  att  den
inne  håller  villkor  och  bestämmelser  relaterade  till
verifikation  av  en  fullständig  och  irreversibel  elimi-
nering  av  kärnvapen.  Dessa  är  oumbärliga  för  att
uppnå och vidmakthålla en värld fri från kärnvapen –
men, vare sig man gillar det eller inte, så var detta inte
den roll som hade givits TPNW av dem som gjorde ut-
kastet till konventionen.
För  det  andra:  lika  viktigt  för  att  upprätthålla  ett
kärnvapenfritt status quo är säkerhetsgarantier, som
kan  säkerställa  att  alla  ämnen  och  all  aktivitet  som
inkluderar kärnenergi uteslutande används för fred-
liga syften. Säkerhetsgarantier ska tillämpas univer-
sellt.  Idag  är  det  icke-spridningsfördraget  NPT  som
sätter  miniminormen  för  säkerhetsgarantier,  men
stater  som  inte  är  anslutna  till  NPT  har  i  praktiken
inga skyldi gheter vad gäller säkerhetsgarantier.
För det tredje:  för kärnvapennedrustning finns ingen
patentlösning.  Vägen  till  global  zero,  inga  kärnvapen
alls  i  världen,  förutsätter  uthållighet,  beslutsamhet,
förtroende och framför allt, politisk vilja. TPNW utgör
inte  den  vägens  ände,  utan  ett  viktigt  (och  nytt)  steg
i  rätt  riktning.  För  att  nå  slutmålet  kommer  man  att
behöva vidta ytterliga mått och steg.
TPNW är nu en realitet. Trots sina tillkortakomman-
den  har  konventionen  rört  om  i  kärnvapennedrust-
ningens stillastående vatten. I stället för att engagera
sig i meningslösa debatter för eller emot den, borde
staterna förena sina krafter för att vidmakthålla och
förstärka  det  momentum  som  nu  finns,  de  möjlig-
heter  som  öppnat  sig  för  att  vidta  verkningsfulla
åtgärder.  Faktum  kvarstår  ju  att  en  stor  majoritet  av
världens kärnvapenfria stater har gjort ytterligare en
ansträngning  för  att  bidra  till  att  artikel  6  i  NPT  im-
plementeras.  Det  är  hög  tid  för  kärnvapenstaterna
att  göra  sammalunda  –  de  har  dussintals  icke-im-
plementerade  åtaganden  och  förpliktelser  att  välja
mellan.
Problemet är bara att tiden håller på att rinna ut.

16
kärnvapen fyller konventionen ett juridiskt tomrum i
internationell rätt.
TPNW har mejslat fram den rättsliga och humanitära
bas som alla samtal om kärnvapennedrustning måste
vila  på,  men  i  konventionen  har  ett  antal  nyckel-
frågor  lämnats  olösta.  Tanken  är  att  dessa  frågor  ska
behand  las  vid  framtida  gemensamma  möten  med
de  anslutna  staterna.  De  nyckelfrågor  som  det  gäller
handlar om att:
1.  Skapa  ett  internationellt  organ  (liknande  IAEA)
som  kan  verifiera  att  avtalet  efterlevs  av  alla  dess
medlemmar.
2.  Bestämma  sista  datum  för  när  alla  kärnvapen  ska
vara   avlägsnade   från   territorierna   i   avtalets   kärn-
vapenstater.
3.  Skapa  ett  system  för  att  registrera  framsteg  på  vä-
gen mot nedrustning, bland annat hur destruktionen
av  kärnvapen  framskrider  i  de  av  avtalets  stater  som
innehar sådana.
Konventionen  uppmuntrar  och  möjliggör  framtida
Svensk sammanfattning av:
TREATY ON THE PROHIBITION OF NUCLEAR WEAPONS:
THE ROLE OF MEETINGS OF STATES PARTIES AND
REVIEW CONFERENCES

 Peter Herby
-  Chef för Petersburg Partnership
-  Konsult inom nedrustning och vapenkontroll
-  Tidigare chef på International Committee of the Red Cross (ICRC)
 vapenenhet (1994-2012)
 Juni 2018
Sammanfattning gjord av Jan Larsson, jan.larsson@slmk.org.
Hela artikeln, på engelska, finns på www.slmk.org / www.ikff.se.
Det  här  är  en  sammanfattning  av  Peter  Herbys
artikel    om    FN:s    kärnvapenkonvention    och
betydelsen   av   statspartsmöten   och   översyns­
konferenser  av  internationella  avtal.  Artikeln
behandlar   hur   ett   internationellt   avtal   lever
vidare,   följs   upp   och   utvecklas   i   och   med
statspartsmöten.
Nedrustningsavtal  är  som  levande  organismer  –  de
avspeglar sin samtid och de begränsningar som givits
av det sammanhang i vilken de fötts fram. Om de ska
leva  vidare  och  ha  något  inflytande  måste  de  vårdas.
Därför krävs av sådana avtal att de också beskriver hur
de stater som är anslutna till avtalet ska mötas för dis-
kussioner  och  regelbunden  översyn  av  avtalet,  så  att
detta ska kunna anpassas till nya förhållanden.
FN:s   nyligen   framförhandlade   konvention   om   ett
förbud  mot  kärnvapen  (The  Treaty  on  the  Prohibi-
tion of Nuclear Weapons, TPNW) är ett viktigt bidrag
till  världens  nedrustningsansträngningar.  Förhopp-
ningsvis  kan  konventionen  leda  till  att  det  utvecklas
en  världsomspännande  etisk  norm,  som  slår  fast  att
kärnvapen är både moraliskt förkastliga och olagliga.
Genom  att  förbjuda  alla  aktiviteter  som  involverar

17
möten mellan konventionens stater, både de som har
och de som inte har kärnvapen. Detta är viktigt efter-
som inga kärnvapenstater deltog i de FN-förhandling-
arna där konventionen arbetades fram, och de kunde
därför  inte  bidra  med  sin  tekniska  sakkunskap.  Om
icke-kärnvapenstaterna hade försökt lägga in sådana
tekniska   beskrivningar   i   TPNW,   hade   de   troligen
blivit kritiserade för bristfälliga skrivningar i konven-
tionen, vilket skulle kunna utgöra ett hinder för kärn-
vapenstater att ansluta sig. I stället skulle i framtiden
kärnvapenstaterna   kunna   diskutera   inbördes   och
lägga  fram  gemensamma  förslag  till  förbättringar  av
avtalstexten.
Det   bör   noteras   att   i   FN-beslutet   om   att   inleda
förhand   lingar   om   en   förbudskonvention   beskrevs
målet  som  att  skapa  ett  förbud  mot  kärnvapen  som
skulle leda till dessas elimination någon gång i fram-
tiden.
Historiskt  har  möten  mellan  stater  som  är  parter  i
internationella  avtal  haft  stor  betydelse  för  att  stärka
sådana avtal. Det tydligaste exemplet är konventionen
om förbud mot biologiska vapen (The Biological and
Toxin  Weapons  Convention,  BTWC).  Under  flera  de-
cennier   har   möten   och   översynskonferenser   med
konventionens  parter  gjort  BTWC  starkare.  Framför
allt  under  de  senaste  femton  året  har  framsteg  gjorts
och de deltagande länderna har visat stor förmåga att
anpassa  BTWC  till  den  vetenskapliga  utvecklingen
och det förändrade säkerhetsläget efter kalla kriget.
Internationella  avtal  är  aldrig  perfekta.  De  utgör  en
återspegling av moraliska, rättsliga och politiska krav,
av  tekniska  och  säkerhetsmässiga  intressen  och  av
vilken förståelse man har för aktuell teknologi. Möten
mellan stater och gemensamma översynskonferenser
kommer att krävas för att anpassa och förbättra kon-
ventionen.
Staters beslut om anslutning till FN:s konvention om
förbud  mot  kärnvapen  bör  grundas  på  grundläggan-
de rättsliga och moraliska värderingar och inte på hur
perfekt  avtalstexten  är  formulerad.  Som  en  gemen-
sam bas måste däremot finnas en vilja och ett engage-
mang  att  utveckla  och  förbättra  konventionen,  vilket
bara kan göras av de stater som anslutit sig.

18
övriga  globala  mål  för  hållbar  utveckling  (Sustain-
able Development Goals).
De  globala  mål  för  hållbar  utveckling,  som  ingår  i
FN:s  Agenda  2030  är  långtgående:  att  göra  slut  på
fattigdom,  att  skydda  vår  planet  och  säkerställa  att
alla  människor  får  åtnjuta  fred  och  välstånd.  Alla
världens  länder  har  förbundit  sig  att  arbeta  för  att
uppnå de globala målen fram till år 2030 och Sverige
strävar  efter  att  vara  ledande  vad  gäller  hållbar  ut-
veckling.  Men  –  att  använda,  utveckla  eller  inne-
ha   kärnvapen,   eller   att   förlita   sig   på   kärnvapen-
avskräckning   för   att   uppnå   sina   politiska   eller
militära  mål,  är  helt  oförenligt  med  åtagandet  att
arbeta för hållbar utveckling.
Kärnvapen: varaktiga hot
Även  om  kärnvapen  aldrig  mer  kommer  att  använ-
das, är bara det faktum att de existerar ett hinder för
att  uppnå  målen  för  hållbar  utveckling.  Idag  lägger
kärnvapenmakterna   enorma   summor   pengar   på
produktion,  utveckling  och  modernisering  av  kärn-
vapen.  Som  exempel  kommer  USA  under  det  kom-
mande  decenniet  att  använda  uppskattningsvis  348
miljarder   dollar   för   sin   kärnvapenarsenal,   vilket
motsvarar  95  miljoner  dollar  per  dag.  Och  USA  är
Svensk sammanfattning av:
THE SUSTAINABLE DEVELOPMENT GOALS
AND THE TREATY ON THE PROHIBITION OF
NUCLEAR WEAPONS
 Erin Hunt
-  Programansvarig Mines Action Canada
- Master i mänsklig säkerhet och fredsbyggande från Roads universitet, Kanada
 Augusti 2018
Sammanfattning gjord av Jan Larsson, jan.larsson@slmk.org.
Hela artikeln, på engelska, finns på www.slmk.org / www.ikff.se.
Som ledande nation vad gäller hållbar utveckling
har  Sverige  goda  skäl  att  underteckna  och  ratifi­
cera FN:s konvention om förbud mot kärn vapen,
TPNW.   Som   part   i   denna   konvention   skulle
Sverige  kunna  bidra  till  att  kärnvapen  avskaffas
och stärka sin position internationellt.

Sveriges  utrikespolitiska  mål  kan  nås  bara  om  man
uppmärksammar   de   två   stora   hot   som   mänsk-
ligheten  står  inför:  klimatförändringar  och  kärn-
vapen.  Klimatförändringar  sker  långsamt  och  kan
motverkas,  men  de  skador  som  kärnvapen  åstad-
kommer om de används sker omedelbart och kom-
mer att vara oåterkalleliga. Ett enda kärnvapen som
sprängs  över  en  storstad  kommer  att  döda  miljon-
tals  människor  och  fortsätta  att  skada  människor
och  miljö  under  decennier  framåt.  Ingen  hjälp  av
betydelse  kommer  att  finnas  tillgänglig  och  ingen
stat eller internationell organisation kommer att ha
förmåga att sätta in några hjälpinsatser som har mer
än marginell effekt.
Medan  Sverige  gör  viktiga  insatser  för  att  påver-
ka  klimatförändringar  har  landets  ambitioner  när
det   gäller   att   möta   kärnvapenhotet   varit   mindre
ambitiösa,  vilket  är  ett  problem  bland  annat  för  att
kärnvapnen  även  hindrar  genomförandet  av  FN:s

19
bara  en  av  nio  kärnvapenländer,  länder  som  alla
moderniserar och investerar i sina kärnvapen.
Investeringar i kärnvapen sker inte bara i kärnvapen-
länder.  Mellan  2014  och  2017  gjorde  finansinstitut  i
24 länder mer än 525 miljarder dollar tillgängliga för
offentligt ägda företag som producerar kärnvapen. I
jämförelse med dessa summor är de pengar som sat-
sas på att uppnå målen för hållbar utveckling mycket
blygsamma. OECD-ländernas
1
 sammanlagda bidrag
för stöd till utveckling var 2017 endast 146,6 miljard-
er och Sveriges bidrag var 5,5 miljarder.
Världen behöver mer investeringar i hållbar utveck-
ling för att uppnå de globala målen till år 2030. Enligt
Världshälsoorganisationen (WHO) krävs att de årliga
investeringarna  för  hälsorelaterade  mål  successivt
ökas från idag 134 miljarder dollar till 371 miljarder
dollar år 2030. Att investeringarna måste ökas gäller
för  alla  områden  inom  hållbar  utveckling.  Samti-
digt  slösas  mycket  pengar  bort  på  utveckling  och
tillverkning av kärnvapen. Även om dessa vapen inte
kommer  till  användning  har  de  en  negativ  inverkan
på globala framsteg inom hållbar utveckling genom
att  styra  iväg  välbehövliga  finansiella  resurser  åt  fel
håll.
Ett verktyg för hållbar utveckling
Kärnvapnens  negativa  inverkan  på  hållbar  utveck-
ling  var  en  av  drivkrafterna  bakom  det  humanitära
initiativet  som  samlade  ett  stort  antal  länder  för
internationella    konferenser    om    kärnvapens    hu-
manitära   konsekvenser.   Detta   initiativ   ledde   till
sist  fram  till  förhandlingarna  om  FN-konventionen
om  kärnvapenförbud  år  2017.  I  konventionstextens
inledning  lyfter  man  fram  de  oerhört  allvarliga  ef-
fekterna   av   kärnvapen   på   miljö,   socioekonomisk
utveckling, global ekonomi, säker livsmedelsförsörj-
ning  samt  nuvarande  och  framtida  generationers
hälsa.  För  att  kunna  bidra  till  att  målen  i  Agenda
2030  uppnås  måste  Sverige  därför  underteckna  och
ratificera förbudskonventionen.
Konventionen  om  förbud  mot  kärnvapen  är  byggd
på  en  humanitär  grund  som  sätter  människor  som
utsätts  och  kan  komma  att  utsättas  för  effekterna
av   kärnvapen   i   centrum.   Konventionens   grunder
hänger  därför  nära  samman  med  målen  för  hållbar
utveckling. Med sitt fokus på mänsklig säkerhet och
med  starka  åtaganden  vad  gäller  jämställdhet  och
ursprungsbefolkningars    rättigheter,    går    konven-
tionen  i  takt  med  en  feministisk  utrikespolitik  och
Sveriges  position  som  ett  ledande  land  vad  gäller
hållbar utveckling.
Agenda  2030  är  ett  långsiktigt  projekt.  Det  är  därför
möjligt  att  det,  i  takt  med  nya  regeringar,  kommer
att  ske  förändringar  i  vilka  mål  Sverige  prioriterar.
Något som inte kommer att ändras är det bidrag till
dessa  mål  som  konventionen  om  kärnvapenförbud
ger.  Som  ledande  kraft  för  hållbar  utveckling  kom-
mer Sverige att få uppleva hur insatserna för hållbar
utveckling  stärks  när  alltfler  länder  ratificerar  kon-
ventionen.
De  allmänna  förpliktelser  som  uttrycks  i  konven-
tionens  artikel  1  ger  en  överblick  över  dess  olika
förbudsregler,  bland  dem  förbud  mot  tillverkning,
överföring,   lagring,   testning   och   användning   av
kärnvapen.
Då  dessa  förbud  syftar  till  att  förhindra  framtida
kärnvapenexplosioner    och    förebygga    skador    på
människor  och  miljö,  är  de  nära  förbundna  med
ett  antal  globala  mål  för  hållbar  utveckling.  Några
av  dessa  mål  hänger  särskilt  tydligt  ihop  med  kon-
ventionens  förbud  mot  användning  och  testning  av
kärnvapen:  mål  3,  ”säkerställa  att  alla  kan  leva  ett
hälsosamt  liv  och  verka  för  alla  människors  välbe-
finnande  i  alla  åldrar”;  mål  6:  ”säkerställa  tillgång
till  och  hållbar  vatten-  och  sanitetsförvaltning  för
alla”; mål 14: ”bevara och nyttja haven och de mari-
na resurserna på ett hållbart sätt i syfte att uppnå en
hållbar  utveckling”;  mål  15:  ”skydda,  återställa  och
främja  ett  hållbart  nyttjande  av  landbaserade  eko-
system,  hållbart  bruka  skogar,  bekämpa  ökensprid-
ning, hejda och vrida tillbaka markförstöringen samt
hejda förlusten av biologisk mångfald” samt mål 16:
”Främja  fredliga  och  inkluderande  samhällen  för
hållbar utveckling, se till att alla har tillgång till rätt-
visa  samt  bygga  upp  effektiva  och  ansvarsskyldiga
och inkluderande institutioner på alla nivåer”.
Förbudet  i  konventionens  artikel  1a  mot  att  utveck-
la  och  tillverka  kärnvapen  kommer  att  begränsa  de
finansiella  och  vetenskapliga  resurser  som  läggs  på
kärnvapen,  medan  förbudet  mot  att  bistå  någon  i

20
sådan  verksamhet  kommer  att  begränsa  privata  in-
vesteringar  i  företag  som  tillverkar  kärnvapen.  En
minskning  av  de  resurser  som  läggs  på  kärnvapen
kan möjliggöra en ökning av finansiella resurser och
forskning som satsas på hållbar utveckling.
De  förpliktelser  som  uttrycks  i  förbudskonvention-
ens artikel 6 och 7 kommer att stärka förverkligandet
av flera av utvecklingsmålen. Artikel 6.1 om stöd till
individer  som  har  påverkats  negativt  av  kärnvapen-
användning    eller    provsprängningar    kommer    ha
en  direkt  inverkan  på  utvecklingsmål  16,  om  fred,
rätt  visa  och  starka  institutioner,  genom  att  fylla  det
rättsliga  gap  som  finns  för  kärnvapen  och  genom
att   förbättra   utsatta   individers   rättigheter.   Vidare
kommer  skyldigheter  vad  gäller  stöd  till  människor
som  utsatts  för  kärnvapen  (både  som  vapen  i  krig
och  i  samband  med  provsprängningar)  att  bidra  till
att  FN:s  mål  3  för  hållbar  utveckling  blir  verklighet,
tack  vare  principen  om  icke-diskriminering  i  kon-
ventionens avtalstext.  Vidare kan stödåtgärder som
sätts  in  på  ett  sätt  som  tar  hänsyn  till  ålder  och  kön
bidra  till  utvecklingsmål  5  om  jämställdhet,  genom
att   uppmärksamma   hälsoeffekter   av   kärnvapen-
sprängningar,  eftersom  dessa  drabbar  kvinnor  och
flickor speciellt allvarligt.
Förbudskonventionens  artikel  6.2  om  åtgärder  för
miljösanering   kommer   att   bidra   till   att   flera   ut-
vecklingsmål  kan  förverkligas.  Så  kan  till  exempel
åtgärder    mot    kärnvapenorsakad    kontamination
återställa  skadade  ekosystem  på  land  och  i  de  stora
haven eller åtminstone neutralisera pågående skad-
liga processer inom dessa ekosystem. På så sätt kan
både utvecklingsmål 14 om hav och marina resurser
och  mål  15  om  ekosystem  och  biologisk  mångfald
stödjas.
Det  finns  vetenskapligt  stöd  för  att  kontamination
orsakad  av  användning  och  testning  av  kärnvapen
påverkat  floran  till  havs  och  på  land  och  gjort  stora
landområden   omöjliga   att   beträda.   Miljösanering
kan  bidra  till  att  markområden  blir  långsiktigt  an-
vändbara  för  livsmedelsproduktion  och  kan  därig-
enom  förverkliga  två  utvecklingsmål:  mål  2  om  att
”Avskaffa  hunger,  uppnå  tryggad  livsmedelsförsör-
jning,  uppnå  en  bättre  kosthållning  och  främja  ett
hållbart jordbruk” samt mål 3 om att ”Säkerställa att
alla kan leva ett hälsosamt liv och verka för alla män-
niskors  välbefinnande  i  alla  åldrar”.  Slutligen  kan
åtgärder  beskrivna  i  förbudskonventionens  artikel
7 som syftar till att främja internationellt samarbete
ses  om  en  återspegling  av  utvecklingsmål  17  om  att
”Stärka metoder för genomförande och återvitalisera
det globala partnerskapet för hållbar utveckling”.
Sammanfattande slutsatser
Om  kärnvapnen  fortsätter  att  finnas  kommer  de  att
fortsätta  utgöra  ett  hot  mot  möjligheten  för  världen
att uppfylla FN:s mål för hållbar utveckling.
Kärnvapnen  måste  elimineras  för  att  verkliga  fram-
steg   i   riktning   mot   hållbarhetsmålen   ska   kunna
förverkligas och Sverige måste därför bidra till att de
första  viktiga  stegen  i  riktning  mot  ett  avskaffande
av  kärnvapnen  tas.  Historiska  erfarenheter  talar  för
att det bästa sättet att eliminera en viss typ av vapen
är  att  först  förbjuda  det.  Om  Sveriges  engagemang
för hållbarhetsmålen och för en feministisk utrikes-
politik   ska   vara   trovärdigt   måste   Sverige   därför
under teckna och ratificera FN:s konvention om för-
bud mot kärnvapen.
FOTNOT:
1 Organisationen för ekonomiskt samarbete och ut-
veckling (OECD) är en internationell organisation med 35
medlemsländer för utbyte av idéer och erfarenheter mellan
demokratiska industriländer med marknadsekonomi, inom
områden som påverkar den ekonomiska utvecklingen.

21
I dag er det allment akseptert at atomvåpen har
uakseptable  humanitære  konsekvenser,  og  alle
er  enige  om  at  målet  er  en  verden  fri  for  atom­
våpen.  Venstre  mener  at  et  forbud  mot  atom­
våpen  er  et  viktig  skritt  på  veien  dit.  Så  lenge
atomvåpen anses som legitime stridsmidler, vil
ikke presset på å kvitte seg med dem bli tilstrek­
kelig stort.
Venstre  bygger  sin  ideologi  på  den  sosiale  liberalis-
men. Sentralt i denne ideologien er tanken om at da-
gens generasjon ikke har rett til å frarøve våre barn og
barnebarn den friheten og ressursene vi i dag kan nyte
godt av. Selv en regional krig der atomvåpen blir brukt
vil  kunne  true  livsgrunnlaget  på  kloden  gjennom  de
katastrofale  ødeleggelsene  det  vil  medføre.  Derfor
er  forbudet  mot  atomvåpen  helt  i  tråd  med  Venstres
grunnleggende ideologiske prinsipper.
Da  atomvåpenforbudet  ble  vedtatt  i  FN  7.  juli  2017,
ble  et  viktig  hull  i  folkeretten  dekket.  Andre  inhu-
mane  våpen  som  særlig  rammer  sivile,  som  land-
miner,   klasevåpen,   kjemiske   og   biologiske   våpen,
er  forbudt  for  lengst.  Atomvåpen  har  lenge  vært  det
eneste masseødeleggelsesvåpenet som ikke er under-
lagt  et  internasjonalt  forbud.  Når  et  stort  flertall  av
FNs  medlemsland  nå  har  vedtatt  en  traktat  som  for-
byr atomvåpen, er det sendt et kraftfullt signal om at
også atomvåpen anses som uakseptable og illegitime.
Ingen  statsleder  ville  finne  på  å  skryte  av  at  de  har
kjemiske  eller  biologiske  våpen.  Slike  våpen  er  for-
bundet  med  stigma.  Atomvåpen  har  imidlertid  blitt
behandlet  som  et  unntak,  og  har  lenge  blitt  ansett
som et tegn på makt og et statussymbol for flere land.
Hensikten  med  et  forbud  er  å  utvikle  en  norm  som
gjør  det  belastende  å  tilegne  seg  atomvåpen  og  true
med å bruke dem i et forkjøpsangrep. Ingen har illus-
joner om at dette betyr at atomvåpen vil forsvinne så
snart forbudet trer i kraft. Derimot mener vi at den vil
bidra til å skape en ny normativ standard, og at stadig
flere  stater  vil  støtte  opp  om  et  slik  forbud.  Det  igjen
vil øke presset for nedrustning.
Norge  hadde  en  sentral  rolle  i  oppstarten  av  det  hu-
manitære  initiativet  på  atomvåpenområdet,  og  pro-
sessen  som  ledet  fram  til  at  atomvåpenforbudet  ble
vedtatt.   Kunnskapen   om   atomvåpens   reelle   kon-
sekvenser   og   den   store   sikkerhetstrusselen   de   in-
nebærer,  gjorde  at  stadig  flere  innså  at  et  forbud  var
nødvendig.  Likevel  valgte  Norge  å  stå  utenfor  for-
budsforhandlingene,  og  vi  har  så  langt  ikke  under-
skrevet  forbudstraktaten.  Venstre  mener  Norge  bør
underskrive og ratifisere denne traktaten.
Norge  har  –  i  likhet  med  Sverige  –  en  lang  tradisjon
for  internasjonalt  arbeid  for  fred  og  nedrustning.
Vi  har  over  tid  bygd  oss  opp  en  kompetanse  på  in-
ternasjonale  initiativer  som  det  er  viktig  å  forvalte.
Støtte  til  atomvåpenforbudet  er  en  naturlig  fortset-
telse  av  dette  engasjementet.  Ved  å  ratifisere  atom-
våpenforbudet,  vil  Norge  styrke  sin  posisjon  til  å
påvirke  andre  land  i  å  fremme  atomnedrustning  og
ikkespredning.
ATOMVÅPENFORBUDET ER I SAMSVAR MED
LIBERALE PRINSIPPER
 Abid Raja
-  Norsk stortingspolitiker for Venstre (socialliberaler) sedan 2013
-  Utenriks- og forsvarskomiteen
-  Jurist
 September 2018

22
Venstre  definerer  NATO  som  en  av  grunnpilarene
i   norsk   sikkerhets-   og   forsvarspolitikk.   Derfor   har
vi  alltid  argumentert  for  at  norsk  tiltredelse  i  atom-
våpenforbudet  ikke  må  gå  på  tvers  av  våre  internas-
jonale  forpliktelser  innad  i  alliansen.  Vi  mener  dette
er mulig å få til gjennom politisk lederskap og dialog
med  andre  NATO-land.  Å  undertegne  atomvåpen-
forbudet vil ikke si at Norge trekker seg fra alliansens
strategiske rammeverk. Å støtte et forbud som skaper
ny  dynamikk  og  fart  i  nedrustningsarbeidet,  og  som
øker  presset  på  balansert  og  gjensidig  nedrustning,
handler nettopp om å legge forholdene til rette for en
atomvåpenfri verden.
Venstre  mener  at  en  norsk  beslutning  om  å  tiltre
atomvåpenforbudspakten  og  NATO-medlemskap  er
fullt ut forenelig. Dette til tross for at Norge ville være
det første NATO-landet som ville følge forbudssporet.
Vi vil understreke at det i dag ikke er NATO-alliansens
defensive atomvåpenpolitikk som utgjør en trussel for
bruk av atomvåpen i dagens ustabile verden. Faren for
atomopprustning utover de opprinnelige atomvåpen-
maktene, samt trusselen fra ikke-statlige aktører med
atomvåpen utgjør en reell trussel mot verdensfreden.
At  Norge  støtter  et  atomvåpenforbud  vil  som  sådan
støtte opp under ikkespredningsarbeidet, et uttalt mål
også for forsvarsalliansen NATO.
Ikkespredningsavtalen   har   lenge   vært   det   sentrale
rammeverket for nedrustning. Avtalen forplikter atom-
våpenstater  til  å  ruste  ned  og  avskaffe  atomvåpen,  og
har  vært  det  mest  konkrete  bidraget  til  nedrustning
siden  den  først  ble  ratifisert.  Samtidig  er  det  mye  som
fortsatt  gjenstår,  og  vi  mener  at  atomvåpenforbudet  er
et  viktig,  nytt  instrument.  Atomvåpenforbudet  skaper
ny  dynamikk  i  diskusjonene  om  å  ruste  ned  og  avvikle
atomvåpen. Forbudstraktaten er altså en oppfølging av
ikkespredningsavtalen,  som  utfyller  og  forsterker  den.
FNs  generalsekretær  Antonio  Guterres  har  framhevet
atomvåpenforbudets  betydning  og  understreket  at  for-
budet er fullt kompatibelt med ikkespredningsavtalen.

I  en  tid  hvor  atomvåpenstater  moderniserer  og  op-
pgraderer  sine  våpenarsenaler  og  truer  med  atom-
krig,  er  det  særlig  viktig  at  vi  bidrar  til  å  holde  fokus
på  nedrustning.  Klar  støtte  til  forbudet  bidrar  til  å
stigmatisere atomvåpen og forsterke presset på atom-
våpenstatene til å forsterke innsatsen for gjensidig og
balansert nedrustning.

23
en  under  det  kalla  kriget,  slog  det  mig  hur  kritiken
mot Wallström ljuder som ett eko av misogyna röster
från  den  svenska  kärnvapendebatten  på  1950-talet.
I  den  här  artikeln  använder  jag  mediedebatten  om
kärnvapenförbudet som empirisk lins för att resonera
kring hur kärnvapen och nedrustning kan förstås uti-
från ett feministiskt perspektiv.
3
Återblick
Kärnvapen   har   en   särskild   plats   i   svensk   säker-
hetspolitisk historia. Samma år som USA bombade de
japanska städerna Hiroshima och Nagasaki påbörjades
kärnvapenforskning  i  Sverige.  Programmet  var  dock
hemligt,  och  först  i  början  av  1950-talet  kom  frågan
att  nå  en  bredare  allmänhet  och  en  intensiv  debatt
tog  fart.
4
  Bland  de  främsta  förespråkarna  fanns  Över-
befälhavare   Nils   Swedlund.   Högerpartiet   var   också
positiva, Liberal erna var försiktigt positiva och Center-
partiet  intog  en  avvaktande  hållning.  Regeringspartiet
Socialdemokraterna  var  djupt  splittrat.  1958  bildades
Aktionsgruppen  mot  svensk  atombomb  (AMSA),  som
tillsammans  med  det  socialdemokratiska  kvinnoför-
bundet  (SSKF)  under  ledning  av  Inga  Thorsson,  som
ofta beskrivs som motståndarsidans ledare, drev en in-
tensiv kampanj mot svenska kärnvapen.
5
Trots  att  feministisk  forskning  har  vunnit  mark  inom
en rad akademiska discipliner råder brist på forskning
om  genus  och  kärnvapen,  både  i  Sverige  och  interna-
EN FEMINISTISK REFLEKTION OM KÄRNVAPEN­
NEDRUSTNING OCH FÖRÄNDRING
 Emma Rosengren
-  Doktorand i internationella relationer vid Institutionen för ekonomisk historia och
 internationella relationer, Stockholms universitet
  emma.rosengren@ekohist.su.se
 Augusti 2018
Få   saker   verkar   cementera   konservativa   upp­
fattningar    om    genus    så    mycket    som    säker­
hetspolitik.  När  Sveriges  utrikesminister  Margot
Wallström  (S)  lät  meddela  att  hon  ville  ansluta
Sverige  till  ett  internationellt  förbud  mot  kärn­
vapen   –   ett   förbud   som   den   svenska   regerin­
gen  varit  med  och  förhandlat  fram  –  drabbades
konservativa    debattörer    av    kollektiv    hysteri.
Än  värre  blev  det  när  det  blev  känt  att  Donald
Trumps  försvars  minister  hotat  försvars  minister
Peter  Hultqvist  att  ett  svenskt  undertecknande
av  kärnvapenförbudet  kunde  komma  att  riskera
fram  tida  relationer  med  Nato.  I  den  här  artikeln
ges en feministisk reflektion om hur vi kan förstå
motståndet  mot  kärnvapennedrustning  och  vur­
mandet för det manliga beskyddets logik.
Den 7 juli 2017 enades en majoritet av FN:s medlems-
stater  om  ett  förbud  mot  kärnvapen,  trots  att  kärn-
vapenstaterna inte deltog i förhandlingarna. Sveriges
utrikesminister  Margot  Wallström  meddelade  strax
därpå  att  den  svenska  regeringen  skulle  utreda  kon-
sekvenserna  av  en  svensk  anslutning  till  förbudet,
med  sikte  på  ratificering.
1
  Detta  öppnade  upp  för  en
intensiv  debatt.  Även  om  utrikesministern  fick  stöd
från  organisationer  i  det  civila  samhället,  som  några
månader senare fick Nobels fredspris för sina insats-
e r,
2
 mötte hon massiv misstro och kritik. Som feminis-
tisk forskare om internationella relationer, med fokus
på svensk säkerhetspolitik, nedrustning och kärnvap-

24
tionellt. Den svenska forskning som är relevant i sam-
manhanget   berör   framförallt   frågor   om   kärnvapen,
politiskt  aktörskap  och  kön.  Historikern  Anna-Greta
Nilsson  Hoadley  menar  att  SSKF:s  handlingsutrym-
me  var  begränsat  och  att  de  mötte  starkt  internt  mot-
stånd.
6
 Historikern Gunnel Karlsson förklarar att detta
motstånd   uppstod   för   att   de   agerade   som   kvinnor
inom  ett  område  som  tidigare  varit  förbehållet  män  -
försvarspolitik.
7
  Ett  exempel  på  detta  var  reaktionerna
som  följde  när  Thorsson  i  februari  1956  informerade
partistyrelsen   att   SSKF   var   mot   svensk   kärnvapen-
anskaffning.  Per  Edvin  Sköld  anklagade  henne  för  att
föra  ”ett  mera  affektivt  än  ett  genomtänkt  argument”.
Statsminister  Tage  Erlander  vädjade  till  Thorsson  att
ändra  uppfattning,  och  riksdagsledamot  Ragnar  Lass-
inantti sade sig tro ”att liksom i så många andra kritiska
situationer  kvinnorna  även  i  denna  fråga  kommer  att
följa karlarna”. Enligt honom fanns det ingen anledning
att  ”gå  på  två  linjer”.
8
  Vad  dessa  reaktioner  visar  är  att
Thorsson  framställdes  som  mer  känslosam  än  ratio-
nell,  att  det  var  hon  som  skulle  ändra  ståndpunkt,  att
den  manliga  normen  skulle  hållas  intakt.  I  en  rapport
skriven   för   Weapons   of   Mass   Destruction   Commis-
sion   argumenterar   tre   genusforskare   att   kärnvapen
förväntas  diskuteras  på  ett  ”rationellt”  sätt.  Den  ratio-
nella  logiken  är  enligt  dem  kopplad  till  en  maskulin
identitet,  medan  motsatsen,  att  ge  uttryck  för  känslor,
förknippas  med  en  feminin  identitet.  Givet  ett  ma-
skulint  tolkningsföreträde  och  en  nedvärdering  av  det
som  förknippas  med  kvinnor,  avfärdas  och  ignoreras
argument som avviker från den rationella logiken.
9

Allteftersom   debatten   om   de   svenska   kärnvapnen
fortlöpte  la  motståndarna  fokus  vid  de  internationella
förhandlingar  om  nedrustning  som  den  svenska  re-
geringen var engagerad i. Detta var i en tid då formella
förhandlingar  om  förbud  mot  spridning  av  kärnvap-
en  var  i  sin  linda.
10
  Det  dröjde  dock  fram  till  1968,  då
Sverige  skrev  under  icke-spridningsavtalet  om  kärn-
vapen  (NPT)  som  de  svenska  kärnvapenplanerna  helt
övergavs.  När  Sverige  skrev  under  NPT  var  det  som
historikern   Karl   Molin   skriver   ”den   odisciplinerade
oppositionen som ’fick rätt’”.
11
 Nedrustning kom att bli
en central del i den aktiva utrikespolitik som tog form
under  statsminister  Olof  Palme.  Det  var  först  efter  det
kalla  krigets  slut  som  engagemanget  klingade  av.  När
Wallström  tillträdde  som  utrikesminister  och  deklare-
rade en feministisk utrikespolitik uppstod dock möjlig-
het  för  detta  att  ändras.  Wallström  tillsatte  en  särskild
delegation  om  folkrätt  och  nedrustning  på  UD,  med
representation  från  såväl  försvarsdepartementet  och
försvarsmakten  som  akademin  och  civila  samhällets
organisationer. Jag tolkar det som en intention att återi-
gen  prioritera  nedrustning  inom  den  svenska  utrike-
spolitiken.
Den farliga naiviteten
Tillbaka  till  2017.  I  sin  vilja  att  ansluta  Sverige  till
kärnvapenförbudet  placerade  Wallström  frågan  i  en
historisk  kontext  av  aktivt  nedrustningsengagemang:
”Sedan  vi  tillträdde  har  regeringen  återigen  placerat
Sverige i centrum för det globala nedrustningsarbetet.
Samtidigt  som  vi  bygger  upp  vår  egen  konventionella
militära  kapacitet  och  utökar  mellanstatliga  samar-
beten  så  är  vi  medvetna  om  betydelsen  av  dialog,
diplomati  och  arbete  för  fred.  En  kärnvapenfri  värld
uppnås  inte  med  naivitet  eller  passivitet  utan  genom
en balansgång mellan pragmatism och tydliga ideal.”
12

Här ryms en historisk hänvisning till den nedrustning-
spolitik som tidigare har drivits. Hon betonar också att
detta inte ska tolkas som naivt eller passivt. Reaktioner-
na lät dock inte vänta på sig. ”Margot Wallström är naiv
om  kärnvapen”.  Så  löd  rubriken  för  Expressens  ledare
den  29  augusti  2017.  I  ljuset  av  Nordkoreas  missiltest
ses  Wallström  som  ”världsfrånvänd”  när  hon  vill  an-
sluta  Sverige  till  kärnvapenförbudet.
13
  Moderaternas
delegationsledare  i  Europaparlamentet  Gunnar  Hök-
mark  använde  liknande  vokabulär  i  ett  debattinlägg
i  Aftonbladet.  Förutom  att  vara  naiv  menade  han  att
Wallström var världsfrånvänd, och i sin naivitet farlig.
14

Kristdemokraterna Mikael Oscarsson och Sofia Damm
skrev  att  ”Den  internationella  maktbalansen  riskerar
att  hotas  av  en  naivitet  kring  kärnvapen  och  en  krass,
säkerhetspolitisk verklighet.”
15
  Ledaren i Sydsvenskan
slog fast att ”Landets säkerhet måste gå före en visser-
ligen vacker men orealistisk vision.”
16
 Naiv, världsfrån-
vänd och orealistisk, det är så Wallström beskrivs.
Feministiska  forskare  har  visat  att  begrepp  som  naiv
och  orealistisk  historiskt  har  kopplats  samman  med
att  vara  kvinna,  ett  feminiserat  attribut  förenat  med
känsla.  Att  vara  realistisk  å  andra  sidan  kopplas  till
naivitetens  motsats,  till  det  rationella  och  förnuftiga.
Dessa begrepp har knutits samman med att vara man,
och  kan  ses  som  maskulint  kodade  i  sin  användning
över tid. På liknande sätt finns en historisk uppdelning
mellan det som ses som ”mjukt” och ”hårt”. Det mjuka

25
knyts  samman  med  känsla  och  femininitet,  det  hårda
med förnuft och maskulinitet. Det finns ingen nödvän-
dig  konsekvens  i  detta,  utan  det  kan  ses  som  ett  gen-
eraliserat och förenklat mönster. Dessa föreställningar
är dock etablerade. I ett försvar av regeringens inställ-
ning till kärnvapenförbudet skriver Olov Abrahamsson
vid  Norrländska  Socialdemokraten:  ”Svensk  utrikes-,
säkerhets-,  och  försvarspolitik  handlar  inte  om  antin-
gen-eller  utan  om  både-och.  Den  måste  rymma  både
mjukt (som arbetet för fred, diplomatiska lösningar och
kärnvapennedrustning)  och  hårt  (som  att  stärka  det
egna  försvaret  och  utveckla  militära  samarbeten  med
andra  länder).”
17
  I  sitt  försvar  av  Wallströms  linje  åter-
skapar  han  kopplingarna  mellan  kärnvapennedrust-
ning och mjukhet å ena sidan, och försvar och hårdhet
å  andra  sidan.  Dessa  associationer  fanns  innan  Wall-
ström  skrev  sitt  debattinlägg,  och  de  reproducerades  i
reaktionerna som följde.
Vad  är  det  då  som  kritikerna  är  så  rädda  för?  Den
huvudsakliga  farhågan  i  det  undersökta  materialet
handlar  om  Sveriges  möjlighet  att  samarbeta  med/
gå  med  i  den  militära  försvarsorganisationen  Nato.
Wallström  argumenterade  i  sitt  första  debattinlägg
att  förbudet  inte  skulle  påverka  relationerna  med
USA.  Dock  fick  ett  brev  från  USA:s  försvarsminister
James Mattis till Sveriges försvarsminister Peter Hul-
tqvist kritikerna att hävda motsatsen. Enligt SvD var-
nar Mattis för att ”ett svenskt-amerikanskt samarbete
på  försvarsområdet  försvåras  om  regeringen  skriver
på konventionen”.
18
 I ett debattinlägg skriver de mod-
erata debattörerna Karin Enström och Hans Wallmark:
”Kärnvapennedrustning är viktig men vi har under en
längre  tid  varnat  för  att  konventionen  om  förbud  av
kärnvapen riskerar att skada Sveriges relationer. Bland
annat  uppges  det  finnas  ett  brev  från  USA:s  försvar-
sminister  James  Mattis  som  bekräftar  våra  farhågor.
Enligt media kommer den svenska relationen till Nato
och  viktiga  länder  att  påverkas  negativt  om  Sverige
undertecknar  konventionen.”  Vidare  menar  de:  ”I  en
orolig  omvärld  måste  Sveriges  säkerhet  stärkas.  Då
gäller  det  att  värna  vårt  lands  handlingsfrihet.”
19
  Även
om  de  ser  kärnvapennedrustning  som  ett  viktigt  mål,
finns  det  annat  som  är  överordnat.  Sveriges  möjlighet
att  vara  med  i  Nato,  och  att  därigenom  ta  del  av  en
beskyddsdoktrin  förankrad  i  kärnvapeninnehav,  ver-
kar  vara  ett  överordnat  mål.  När  kärnvapenivrarna  på
1950-talet  argumenterade  för  att  behålla  kärnvapen-
programmet  framhöll  de  just  hand  lingsfrihet  som  ett
huvudargument. Sverige skulle behålla möjligheten att
skaffa  kärnvapen  om  så  krävdes.  Idag  är  handlingsfri-
heten att gå med i Nato det som dominerar. Det para-
doxala  i  att  bibehålla  handlingsfriheten  och  samtidigt
basera  det  egna  agerandet  på  uttalanden  av  ett  annat
lands regeringsrepresentant förblir oproblematiserat.
Föreställningar  om  genus,  vad  det  betyder  att  vara
kvinna, man eller inget av det skiljer sig åt världen över,
i  olika  tidsepoker  och  i  skilda  kontexter.  Det  verkar
dock  finnas  vissa  saker  som  är  svåra  att  rubba.  I  min
forskning har jag flera gånger förundrats över styrkan i
vad  statsvetaren  Iris  Marion  Young  kallar  för  ”the  log-
ic  of  masculinist  protection”,  det  manliga  beskyddets
logik.
20
Young   hävdar   att   försvarspolitiska   doktriner
avspeglar   konservativa   familjeideal.   I   familjen   har
mannen  historiskt  agerat  som  beskyddare  genom  att
vara  huvudsaklig  försörjare  och  garant  för  familjens
säkerhet,  och  i  staten  har  han  agerat  som  beskyddare
genom sin medverkan i armén. Dessa roller spåras till
relationella  föreställningar  om  mäns  styrka,  mod  och
ansvar,  och  kvinnors  förmodade  behov  av  beskydd.
Den starke mannen agerar, den svaga kvinnan är pas-
siv.  Han  beskyddar  henne,  hon  vill  ha  hans  beskydd.
Liknande  dikotomier  återfinns  på  flera  platser  i  in-
ternationella  relationer.  De  är  varken  konstanta  eller
självklara – åtskilliga gånger har de utmanats. Däremot
verkar de vara synnerligen benägna att hänga kvar, inte
minst  i  säkerhetspolitiska  samtal.  Reaktionerna  som
följer  när  de  utmanas  har  inte  sällan  sexistiska  och/
eller rasistiska undertoner.
”Bra så. Nu måste Margot Wallström
köras över.”
Medan  Wallström  pekas  ut  som  naiv,  världsfrånvänd
och  till  och  med  farlig  kontrasteras  hon  också  i  sin
motsats:  försvarsminister  Peter  Hultqvist.  Expressens
ledare  den  29  augusti  2017  skriver:  ”Försvarsminister
Peter  Hultqvist  har  strävsamt  stärkt  den  svenska  förs-
varsförmågan. Anslagen  höjs,  värdlandsavtalet  med
Nato  har  godkänts  och  Sverige  gick  vid  halvårsskiftet
med i elitstyrkan Joint Expeditionary Force. Men naivi-
teten har inte försvunnit. Samtidigt som Sverige lägger
miljarder  på  inköp  av  stridsflygplan,  u-båtar  och  luft-
värnssystem  åker  utrikesminister  Margot  Wallström
världen   runt   och   förespråkar   nedrustning.”
21
   Cen-
ter-stämplade Södermanlands Nyheter skriver i sin le-
dare: ”Om de borgerliga partiernas invändningar är för

26
svåra att svälja, så bör Wallström åtminstone ta in den
skarpa  kritiken  från  försvarsministerns  om-  råde.”
22
  I
DN:s  ledare  kan  vi  läsa:  ”Kanske  har  Wallström  skyg-
glappar,  kanske  vägrar  hon  lyssna  på  försvarsdeparte-
mentet. Det är inte första gången hon visar dåligt om-
döme.  Regeringens  chef  borde  i  så  fall  peka  med  hela
handen.”
23
  Mikael  Holmström,  försvarsvänlig  debattör
på DN, citerar Jan Björklund: ”Bra så. Nu måste Margot
Wallström köras över.”
24
 Andra går ännu längre. Under
rubriken  ”Tänk  om  även  Sverige  behöver  kärnvapen!”
ger sig Lars Ströman vid mediekoncernen MittMedia in
i debatten. Rubriken till trots konstaterar han att det var
”klokt” av Sverige att avstå från att skaffa kärnvapen när
det begav sig. Samtidigt ser han Natos kärnvapen som
nödvändiga  för  Sveriges  säkerhet.  ”Sverige  behöver
inga egna kärnvapen. Men vår säkerhet är beroende av
Natos  kärnvapen.  Försvarsminister  Peter  Hultqvist  är
måttligt förtjust i den linje som utrikesminister Margot
Wallström bedriver.”
25
Hultqvist  kopplas  samman  med  begrepp  som  ansvar,
försvar och säkerhet. Han, till skillnad från Wallström,
tillskrivs det hårda, det rationella, det realistiska. Visst
finns  det  något  kittlande  illustrativt  över  att  dessa  två
politiker,  en  man  och  en  kvinna,  framställs  så  olika.
Det blir nästan för enkelt, för tillrättalagt. Eftersom jag
är  övertygad  om  att  genusidentiteter  är  föränderliga
och  inte  nödvändigtvis  desamma  som  dominerande
uppfattningar  om  biologiska  kroppar  blir  det  nästan
provocerande  att  en  man  och  en  kvinna  behandlas
så  stereotypt  i  termer  av  genus.  Jag  brukar  i  min  un-
dervisning  prata  om  detta  som  förenklade  mönster
snarare  än  konstanter.  Det  handlar  nämligen  inte  om
biologiska kroppar. Den amerikanska statsvetaren Zil-
lah  Eisenstein  lär  oss  att  kön,  genus  och  makt  är  mer
komplicerat  än  så.  I  en  bok  om  den  amerikanska  ad-
ministrationen  under  president  George  W.  Bush  visar
hon hur   kvinnors   representation   på   höga   politiska
nivåer användes  för  att  legitimera  imperialistisk  poli-
tik,  med  förödande  konsekvenser  för  kvinnors  säker-
het. Samtidigt  som  utnämningen  av  Condolezza  Rice
till  utrikesminister  kan  ses  som  ett  slag  för  jämställd
representation är hennes kön ingen garanti för en anti-
militaristisk  politik.  Snarare  drev  Rice  en  utpräglad
militariserad linje, som mer bidrog till en imperialistisk
agenda än till kvinnors rättigheter. Kvinnor är inte per
automatik fredliga, och män är inte krigiska av naturen.
I  många  länder,  däribland  Sverige,  har  historiska  pro-
cesser  dock  bidragit  till  att  skapa  en  koppling  mellan
maskulinitet,  rationalitet  och  försvar,  och  femininitet,
känsla och svaghet. Även om mycket har förändrats sen
den svenska kärnvapendebatten på 1950- och 60-talet
finns  det  något  som  tycks  vara  intakt.  Rädslan  för  de
hotfulla andra, och övertygelsen  om att det är just mili-
tära medel och det manliga beskyddets logik som kan
skydda från olika former av hot, lever vidare.
Avslutande reflektioner
Den svenska historien rymmer komplexa händelseför-
lopp.  Efter  intensiva  debatter  kantade  av  misogyna
uttalanden  då  den  svenska  regeringen  övervägde  att
skaffa  kärnvapen  på  1950-talet  skrotades  kärnvapen-
programmet  och  regeringen  slog  in  på  motståndar-
sidans linje. Istället för att skaffa kärnvapen tog Sverige
sikte  på  kärnvapennedrustning.  De  som  i  debatten
hade  utmålats  som  naiva,  känslobaserade  och  farli-
ga  kunde  blicka  tillbaka  på  en  kamp  som  de  kom  att
vinna.  Kommer  den  regering  som  tillträder  efter  valet
2018 att våga skriva under kärnvapenförbudet? Kanske
är  rädslan  för  USA:s  reaktion  för  stark.  Kanske  är  till-
tron till den egna försvarsförmågan så liten, och viljan
att  beskyddas  av  Nato  så  intensiv,  att  en  anslutning
till  kärnvapenförbudet  blir  omöjlig.  Kanske  blir  Wall-
ström,  med  hjälp  av  krafter  från  det  civila  samhället
och  feministiska  politiker  i  olika  läger,  vår  tids  Thors-
son  i  framtida  historieböcker.  Kanske  får  den  odisci-
plinerade  oppositionen  rätt  igen.  Om  kärnvapen  inte
utplånar  mänskligheten  alltför  snart  blir  det  upp  till
kommande  generationers  historiker  att  göra  bokslut
vad gäller denna fråga.

27
FOTNOTER:
1. Margot Wallström, ”En kärnvapenfri värld är möjlig”,
Svenska Dagbladet, 25 augusti 2017.
2. Nobelprize.org, “The Nobel Peace Prize 2017, Interna-
tional Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN)”,
https://www.nobelprize.org/nobel_prizes/peace/laure-
ates/2017/ican-facts.html, tillgänglig 2018-07-18.
3. I denna artikel inkluderas debattinlägg, nyhetsartiklar
och ledare i svensk press, såväl rikstäckande som lokal,
under en vecka efter att Wallström publicerade sitt debattin-
lägg i Svenska Dagbladet den 25 augusti 2017.
4. Thomas Jonter har i ett flertal studier berört de tekniska
förberedelserna för svenska kärnvapen. Se till exempel ”The
Swedish Plans to Acquire Nuclear Weapons, 1945–1968: An
Analysis of the Technical Preparations”, Science and Global
Security 18, no. 2, 2010.
5 Se till exempel Per Ahlmark, Den svenska atomvapende-
batten, Utrikespolitiska institutet, Aldus Aktuellt, Stockholm:
Bokförlaget Aldus/Bonniers 1965; Karl Molin, ”Partistrid och
partiansvar: En studie i socialdemokratisk försvarsdebatt”, i
Misgeld, Klaus, Bergström, Villy, Åmark, Klas & Molin, Karl
(red.), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under
100 år, Tiden, Stockholm, 1989; Kjell Östberg, I takt med
tiden: Olof Palme 1927-1969, Leopard, Stockholm, 2008.
6. Anna-Greta Nilsson Hoadley, Atomvapnet som parti-
problem: Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och
frågan om svenskt atomvapen 1955-1960, Almqvist & Wiksell
International, Diss. Stockholm : Univ.,Stockholm, 1989.
7. Gunnel Karlsson, Från broderskap till systerskap: det
socialdemokratiska kvinnoförbundets kamp för inflytande och
makt i SAP, Arkiv, Diss. Göteborg : Univ.,Lund, 1996.
8.  ”Protokoll, Socialdemokratiska Partistyrelsens samman-
träde 21 februari 1956”, SAP Partistyrelsens protokoll 1956-
1959, Volym A 2 A: 017, Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek.
Partistyrelsens protokoll har tidigare analyserats av ett flertal
forskare, exempelvis Nilsson Hoadley (1989).
9. Cohn Carol, Felicity Hill and Sarah Ruddick, ‘The Rele-
vance of Gender for Eliminating Weapons of Mass Destruc-
tion’, The Weapons of Mass Destruction Commission Report nr
38, 2005.
10. Yngve Möller, Per Edvin Sköld – humanist och samhälls-
byggare, Tiden/Athena, 1996, s. 424-425.
11.    Molin (1989), s. 336.
12.   Margot Wallström, ”En kärnvapenfri värld är möjlig”,
Svenska Dagbladet, 25 augusti 2017.
13.    Expressen, ”Margot Wallström är naiv om kärnvapen”,
29 augusti 2017.
14.  Gunnar Hökmark, ”Nordkorea visar att Wallström är fel
ute”, Aftonbladet, 30 augusti 2017.
15.  Mikael Oscarsson (KD) och Sofia Damm (KD), ”Svårt att ta
Wallströms solospelande på allvar”, Svenska Dagbladet,
31 augusti 2017.
16.  Sydsvenskan, “Låt inte kärnvapenfrågan stoppa stödet
från Nato”, 30 augusti 2017.
1 7.    Olov Abrahamsson, ”Kritikerna borde tagga ner”,
Norrländska Socialdemokraten, 1 september 2017.
18.   Jonas Gummesson, ”USA:s försvarsminister varnar Sverige
för kärnvapenstopp”, Svenska Dagbladet, 30 augusti 2017.
19.   Karin Enström (M) och Hans Wallmark (M), ”Skriv inte
på ett tandlöst kärnvapenförbud”, Göteborgsposten,
1 september 2017.
20.  Young, Iris Marion, “The Logic of Masculinist Protection:
Reflections on the Current Security State”, Signs: Journal of
Women in Culture and Society, vol. 29, no. 1, 2003.
21.   Expressen, ”Margot Wallström är naiv om kärnvapen”,
29 augusti 2017.
22. Södermanlands Nyheter, ”Kärnvapenavtalet bör förbli
osignerat”, 1 september 2017.
23.  Dagens Nyheter, ”Ge Wallström skrivförbud”,
31 augusti 2017.
24.   Mikael Holmström, ”USA i möte med Wallström om kärn-
vapenstopp”, Dagens Nyheter, 31 augusti 2017.
25.  Lars Ströman, ”Tänk om även Sverige behöver kärn-
vapen!”, Nerikes allehanda, 3 september 2017.

28
förkastar? Det blir bara ett slag i luften!”. Men ”elimin-
era” i avtalstexten uttrycker ett mål på lång sikt medan
preambeln berättar om det omedelbara syftet, som är
att  bidra  till  att  uppnå  en  kärnvapenfri  värld  och  att
göra  framsteg  mot  allmän  och  fullständig  nedrust-
ning. Detta är inga världsfrånvända illusioner utan sy-
ftet är tvärtom att bygga ett brett stöd bland världens
länder för att delegitimisera kärnvapen.
Kom  ihåg  Genèveprotokollet  mot  gas  1925!  Det  tog
många  år  innan  USA  ratificerade  det.  Nu  anser  alla
– även USA – att gasförbudet utgör en bindande sed-
vanerätt,  som  till  och  med  gäller  vid  inbördeskrig.
Men  visst,  det  måste  medges  –  att  uppnå  ett  förbud
mot kärnvapen är en svårare uppgift än att nå fram till
förbud mot biologiska och kemiska vapen, mot minor
och splittervapen. Kärnvapnen påverkar den militära
balansen. Det gör inte de andra vapenkategorierna.
En   annan   invändning   mot   traktaten   är   följande:
”Kärnvapen har bidragt till fred sedan 1945 då det inte
har varit ett enda krig mellan kärnvapenmakter. Räd-
slan för MAD (Mutual Assured Destruction) och öm-
sesidig  utplåning  har  varit  avhållande”.  Det  ligger  en
sanning i det men det är också ett resultat av tur. Det
har  flera  gånger  varit  farligt  nära  kärnvapenkrig.  Om
inte kärnvapen hade varit så delegitimerande hade de
kanske använts.
Nu  säger  USA  att  deras  kärnvapen  inte  längre  är  tro-
värdiga och att landet behöver ”små” kärnvapen. Det
RATIFICERING AV FN:S FÖRBUD
MOT KÄRNVAPEN
 Hans Blix
-  Jurist, politiker och ämbetsman
-  Tidigare generaldirektör för Internationella atomenergiorganet (IAEA) 1981–1997
-  Svensk utrikesminister (Fp) 1978–1979
 Maj 2018
Traktaten  ligger  nu  på  bordet.  Staters  beslut  att
under teckna och ratificera brukar ta tid. Det blås­
er  motvind  från  Pentagon  och  Nato.  Uppenbarli­
gen  skapar    traktaten  mot  kärnvapen  oro  i  Nord­
atlantiska  rådet.  Rådet  yttrade  i  september  att
traktaten inte är och inte kan bli sedvanerätt.
Hur avancerar processen?
Alla  kärnvapenstater  är  i  olika  grad  emot  att  ansluta
sig. Kina är minst emot, vilket visade sig bland annat
vid  omröstningen  i  FN:s  generalförsamling  hösten
2016   inför   förhandlingarna   om   ett   kärnvapenför-
bud. Även inom Nato finns en viss sympati gentemot
traktaten, främst i Norge och i Nederländerna. Norg-
es  parlament  har  röstat  igenom  ett  beslut  att  utreda
huruvida  det  norska  medlemskapet  i  Nato  kan  kom-
bineras med att landet blir part i traktaten. Vad gäller
Nederländerna var det landets parlamentet som  tvin-
gade sin regering att delta i förhandlingarna.
Medvinden  kommer  främst  från  Mexiko,  Brasilien,
Irland,  Nya  Zeeland  och  Österrike.  I  Sverige  ligger
frågan  i  långbänk  då  man  vill  undvika  att  detta  blir
en valfråga. I Finland är det en icke-fråga; man deltog
inte  i  förhandlingarna  och  är  traditionellt  inte  en  ak-
tivistisk nation vad gäller nedrustning.
Ett  lite  lättköpt  argument  mot  förbudsavtalet  lyder:
”Om  ni  vill  eliminera  kärnvapnen,  vad  är  det  då  för
mening   med   ett   avtal   som   kärnvapeninnehavarna

29
ökar  risken  för  att  kärnvapen  används  och  att  situa-
tionen eskalerar. Slutsatsen är att vi måste deligitime-
ra alla kärnvapen.
Ytterligare en invändning som förts fram mot traktaten
är  att  den  skulle  underminera  NPT,  icke-spridnings-
avtalet,  som  är  en  grundpelare  i  kärnvapennedrust-
ningen.
Men  på  vilket  sätt  då?  Det  finns  inget  i  traktaten  som
strider  mot  NPT.  Alla  som  står  bakom  traktaten  är
också parter i NPT. Även kärnvapenstaterna kan anslu-
ta  sig,  om  de  gör  sig  av  med  sina  kärnvapen.  Den  nu
framförhandlade  traktaten  om  ett  förbud  mot  kärn-
vapen  visar  att  NPT  har  varit  otillräckligt.  NPT  har
framgångsrikt  bundit  och  kontroller  icke-kärnvapen-
länder  men  kärnvapenstaterna  USA  och  Ryssland  har
bara reducerat sina arsenaler av ekonomiska skäl (och
moderniserat  dem).  NPT:s  kärnvapenstater  använder
NPT  för  att  legitimera  sina  kärnvapeninnehav.  Inte  på
femtio år har de på allvar uppfyllt sina skyldigheter att
förhandla   om   att   stoppa   kärnvapenkapprustningen
och sträva efter nedrustning. Om de drev CTBT (Com-
prehensive  Test  Ban  Treaty),  FMCT  (Fissile  Material
Cut-off  Treaty)  och  START  (Strategic  Arms  Reduction
Treaty)  vore  situationen  en  annan.  USA  och  Ryssland
talar om stegvis nedrustning, men rustar istället upp!
Ska Sverige underteckna traktaten?
Alliansen  motsätter  sig  av  naturliga  skäl.  De  önskar
ansluta Sverige som medlem till Nato. Även om Nord-
atlantiska  fördraget  inte  innehåller  någon  bestäm-
melse  om  kärnvapen,  förutsätter  medlemskap  an-
tagligen  att  man  accepterar  kärnvapenanvändning
som  en  möjlig  del  av  Natos  strategier.  Men  finns  det
i  förbudstraktaten  något  som  skulle  stå  i  vägen  för
samverkan  med  Nato  för  en  icke-medlem  som  ingår
i ”Partnership for Peace”? Det är svårt att tro när man
läser texten.

Parterna i traktaten åtar sig bland annat att inte använ-
da,  tillverka,  äga  eller  tillåta  stationering  av  kärnvap-
en  på  sina  territorier.  (Art.  1:g).  Anser  man  i  Nato  att
samverkan med Sverige kräver att vi ska hålla öppet för
stationering av kärnvapen? Det är osannolikt. Såväl Is-
land som Litauen rapporteras ha haft möjlighet att, om
man så hade önskat, reservera sig mot att ha kärnvapen
på sina territorier både i freds- och krigstid.
Parterna i traktaten åtar sig också att inte hjälpa, upp-
muntra,  leda  eller  engagera  sig  i  verksamhet  som  är
förbjuden  enligt  traktaten,  dvs.  att  utveckla,  testa,
tillverka,  förvärva,  lagra    eller  transportera  kärn-
vapen (Art. 1:e och f ). Man har svårt att tro att Nato,
för att vara villigt att samverka med Sverige i kris eller
krig, skulle kräva att vi håller öppet för något av det-
ta.  En  för  Nato  kanske  viktigare  fråga  kunde  vara  en
samverkande  stats  hållning  till  transit  av  kärnvap-
en, genom territorialvatten eller hamn, luftrum eller
lufthamn.  Traktaten  har  emellertid  ingen  bestäm-
melse  härom  utan  lämnar  åt  varje  part  att  enskilt
avgöra om den vill tillåta sådan transit. Sverige skulle
alltså även efter en anslutning ha fri beslutanderätt i
den frågan.

Det  som  kvarstår  vad  gäller  Nato,  Sverige  och  trak-
taten  mot  kärnvapen  är  att  Natos  generalsekretera-
re  Jens  Stoltenberg  och  USA:s  försvarsminister  Jim
Mattis  båda  har  antytt  att  en  svensk  anslutning  till
traktaten skulle  kunna  medföra  ”konsekvenser”  för
samarbetet  med  Nato.  Men  kanske  handlar  det  inte
om någon enskild förpliktelse i förbudstraktaten som
Stoltenberg och Mattis ser som ett hinder för samver-
kan med Sverige. Kanske handlar det bara om att man
generellt  vill  motverka  anslutning  till  traktaten  och
utnyttja Sveriges intresse av militär samverkan till att
vagt skrämma oss för konsekvenserena om vi anslut-
er  oss?  Man  säger  inte  att  en  svensk  anslutning  till
traktaten  skulle  minska  Natos  vilja  att  samverka  och
bistå  Sverige  i  ett  kris-  eller  krigsläge.  Nej,  Sveriges
eventuella behov av samverkan i ett sådant läge skulle
säkert  matchas  av  ett  motsvarande  behov  hos  Nato.
Vi  försöker  inte  vara  fripassagerare  utan  har  ett  eget
försvar att sätta in i en krissituation och vi har på ömse
håll övat den samverkan vi då vill ha. Vi har ju numera
till och med ett värdlandsavtal med Nato.
Avslutningsvis,  ju  fler  stater  som  skriver  under  och
ratificerar  traktaten  desto  starkare  blir  det  tryck  den
skapar.  Kärnvapenstaterna  har  haft  nästan  femtio  år
på  sig  att  förverkliga  sina  utfästelser  i  NPT.  Idag  går
de baklänges. Sverige har en lång tradition av att vara
med  och  aktivt  skjuta  på.  Vår  anslutning  skulle  bidra
till att öka avtalets tyngd. I ett internationellt perspek-
tiv talar det för underskrift.

30
alltså  redan  ha  eliminerats  eller  kraftigt  reducerats,
och   därmed   USA:s   strategiska   avskräckning.   Med
detta som en möjlig utveckling har USA omstrukture-
rat dispositionen av sina strategiska kärnvapen så att,
i händelse av information om att ett ryskt kärnvapen-
anfall var på väg, man kunde inleda ett svarsangrepp
innan  den  egna  styrkan  förintats.  Denna  förmåga
till  angrepp  under  förvarning  ”launch  on  warning”
an-ses i dessa tider nödvändig om den  den strategis-
ka avskräckningsdoktrinen skall vara trovärdig.
En  sådan  strukturering  av  den  amerikanska  respek-
tive   ryska   strategiska   kärnvapenarsenalen   innebär
samtidigt  att  risken  för  kärnvapenanfall  av  misstag
har  ökat  radikalt,  såsom  ett  antal  incidenter  under
kalla  kriget  visat.  Särskilt  finns  det  en  betydande  oro
för  att  ett  cyberangrepp  skulle  kunna  lämna  vilsele-
dande  uppgifter  om  ett  kärnvapenangrepp  och  leda
till ett förtida svarsangrepp.
Det var dessa förhållanden som föranledde fyra amer-
ikanska  statsmän  och  säkerhetsspecialister,  George
Shultz,  Henry  Kissinger,  Sam  Nunn  och  Bill  Perry,
att  år  2007  deklarera  att  avskräckningsdoktrinen  var
obsolet  i  vad  avsåg  de  amerikansk-ryska  strategiska
förbindelserna,  även  om  de  inte  kunde  förneka  dess
betydelse i andra regionala situationer som Östasien,
Sydasien och Mellersta Östern.
Tre variabler på kärnvapenavskräckning
För det första: Till den ömsesidiga stormakts avskräck-
ningen  kommer  en  så  kallad  ”utsträckt  kärnvapen-
avskräckning”  (extended  nucelar  deterrence).  Detta
AVSKRÄCKNING  ­ DET STÖRSTA HINDRET
MOT KÄRNVAPENNEDRUSTNING
 Rolf Ekéus
-  Diplomat och nedrustningsambassadör
-  Ordförande i FN:s specialkommission för Iraks nedrustning 1991-1997
 Maj 2018
Kärnvapen dödar massivt, både omedelbart och
över tid. Den Internationella Domstolen i Haag
klargjorde redan år 1996 användning av sådana
vapen  strider  mot  internationell  rätt  i  väpnade
konflikter  och  generellt  mot  principerna  i  den
internationella  rätten.  Ett  kärnvapenkrig  kan
leda  till  klimatförändringar  som  kan  hota  allt
liv  på  jorden.  Skapandet  av  kärnvapen  har  för
första  gången  i  mänsklighetens  historia  gjort
det möjligt för människan att begå ett kollektivt
självmord.
Detta  förhållande  hindrar  inte  fem  stormakter
och   permanenta   medlemmar   av   FN:s   säker­
hetsråd    samt    fyra    andra    kärnvapenmakter
Indien,  Pakistan, Nordkorea och Israel, från att
hävda en rätt att använda kärnvapen. Skälet för
detta,  menar  innehavarna  av  kärnvapen,  är  de
behöver  dessa  vapen  för  att  hota  en  annan  stat
med  vedergällning    i  händelse  av  ett  angrepp
med kärnvapen från denna stat – detta är den så
kallade  kärnvapenavskräckningen.
Avskräckningsdoktrinen och stormakterna
I  första  hand  handlar  det  om  strategiska  kärnvapen,
det  vill  säga  vapen  med  lång  räckvidd  och  enorm
förstörelsekraft,  typ  vätebomber.  Ett  första  anfall  (i
detta  exempel  från  Ryssland  mot  USA)  skulle  med
betydande    sannolikhet    få    effekten    att    eliminera
förmågan hos den angripna sidan att slå tillbaka med
ett i motsvarande ordning förstörande konsekvenser.
Det  vill  säga  USA:s  förmåga  till  ett  svarsanfall  skulle

31
är  ett  åtagande  av  USA  gentemot  sina  militärt  alli-
erade  stater  (NATO-anslutna  stater,  Japan,  Sydkorea
och Australien) att ett (ryskt) kärnvapenangrepp mot
någon  av  dem  kommer  att  besvaras  med  ett  ameri-
kanskt  nukleärt  vedergällningsangrepp.  Detta  inne-
bär  i  sin  tur  en  skyldighet  för  de  allierade  att  tillåta
stationering av amerikanska kärnvapen på sina terri-
torier  och  därmed  givetvis  en  inbjudan  till  Ryssland
att  genomföra  ett  förebyggande  kärnvapenangrepp
mot allierat territorium. NATO deklarerar sig då också
vara  en  kärnvapenorganisation.  Till  detta  kommer
också ett diplomatiskt förbud för de allierade att utan
amerikanskt  medgivande  stödja  den  internationella
Konventionen  om  ett  kärnvapenförbud  som  antagits
av FN:s generalförsamling. I vad avser Japan, Sydkorea
och  Australien  avses  med  den  utsträckta  kärnvapen-
avskräckningen  i  första  hand  ett  kärnvapenhot  från
Kina.
För det andra: Ytterligare en dimension av den ameri-
kanska  doktrinen  för  kärnvapenavskräckning  flödar
från användning av kärnvapen som ett svar på ”angrepp
med  kemiska  eller  biologiska  vapen”.  USA  förbehåller
sig  sålunda  att  vid  sådana  tillfällen  överväga  första
användning av kärnvapen mot angriparen.
För det tredje: Från detta har de båda kärnvapenmak-
terna  USA  och  Ryssland  under  de  senaste  åren  gått
vidare  med  att  klargöra  att  man  även  i  andra  strate-
giska  eller  taktiska  lägen  kan  anse  sig  föranlåten  till-
gripa första användning av (taktiska) kärnvapen som
avskräckning  mot  en  angripare  med  konventionell
militär överlägsenhet. Denna nya utveckling har ytter-
ligare  påskyndats  av  att  NATO,  som  nu  redan  är    en
kärnvapenorganisation,  genom  den  i  början  av  detta
år  framlagda  översynen  av  sitt  kärnvapenprogram,
”The  Nuclear  Posture  Review”,  syftar  till  att  expand-
era  kärnvapnens  roll  i  Europa  genom  att  öka  antalet
taktiska  kärnvapen  i  framskjutna  positioner,  vilket
givetvis skulle bidra till att göra en första användning
av kärnvapen i Europa allt sannolikare. Denna politik
skulle  riskera  att  starta  en  ny  kärnvapenkapprust-
ning  och  dramatiskt  öka  riskerna  för  kärnvapenan-
vändning  och  undergräva  strävandena  att  uppnå  en
kärnvapenfri  värld.  En  utökning  av  antalet  taktiska
(mindre)  kärnvapen  blir  i  realiteten  ett  recept  för  en
katastrof eftersom de sänker tröskeln mellan konven-
tionella vapen och kärnvapen i en framtida konflikt i
Europa.  Det  mesta  talar  för  att  denna  ”Nuclear  Pos-
ture Review” kommer att realiseras av Trump-admin-
istrationen   även   om   en   intern   amerikansk   kritik
hävdar  att  1.  framplacering  av  kärnvapen  i  Europa
inte skulle vara till någon ytterligare militär nytta och
till  och  med  öka  riskerna  för  kärnvapenanvändning
i  ett  krisläge,  medan  2.  hemsändandet  till  USA  av
sådana vapen skulle minska riskerna för möjliga inci-
denter  och  minska  den  politiska  instabiliteten,  och
3.  en  sådan  hemtagning  skulle  innebära  betydande
besparingar för USA.
Avskräckningsdoktrinens princip
Som  redan  nämnts  är  det  angivna  skälet  för  anskaff-
ning och innehav av kärnvapen enligt avskräcknings-
doktrinen  att  förhindra  vapnens  användning,  detta
även om en rationell analys av denna argumentation
skulle  säga  att  det  bästa  sättet  att  undgå  kärnvapen-
användning skulle vara att avskaffa vapnen, att kärn-
vapenavrusta.  Men  svaret  på  detta  skulle  endast  bli
att  den  ”andra  sidan”  i  detta  läge  inte  skulle  kunna
förhindras  eller  avskräckas  från  användning  av  egna
kärnvapen.
Ett  problem  med  den  nukleära  avskräckningsdok-
trinen  är  att  den  endast  kan  göras  trovärdig  om  det
finns en konkret och praktisk möjlighet att kärnvapen
kan användas med kort förberedelse och att det finns
en  politisk/psykologisk  beredskap  att  så  göra  och  att
angreppsmålen har identifierats i förväg. Därtill måste
det finnas en moralisk och mental beredskap och vilja
att  förstöra  och  omintetgöra  människor  tillhörande
en annan kultur och nation, och då inte endast unga
soldater,  utan  också  civila,  barn  åldringar  och  deras
samhällen, natur och landskap.
Mot  denna  bakgrund  borde  det  från  en  humanitär
och    moralisk    utgångspunkt    vara    självklart    för
världens  nationer  att  söka  ena  sig  om  att  verka  för
en  värld  fri  från  kärnvapen.  En  utgångspunkt  borde
vara  att  staterna  enar  sig  om  att  genom  att  ansluta
sig till konventionen mot kärnvapen olagligförklara/
delegi   timisera   kärnvapnen   och   därefter   fullföljer
detta  med  med  en  serie  nedrustnings-  och  veri-
fikationsåtgärder  som  leder  till  ett  fullt  verifierbart
nedrustningsavtal.
Låt inte avskräckningsdoktrinen förhindra  en genuin
kärnvapennedrustning!

32
kärnvapenprogram.  Efter  50  år  väntar  vi  fortfarande
på  att  kärnvapenmakterna  skall  uppfylla  sina  utfäs-
telser i NPT. Skall vi vänta ytterligare 50 år?
Många initiativ har tagits under årens lopp för att mins-
ka och avskaffa kärnvapen. ICAN:s initiativ om ett avtal
som förbjuder kärnvapen ledde inte bara till stöd från
122 länder inklusive Sverige, utan också glädjande nog
till  Nobels  fredspris  2017.  Avtalets  viktigaste  funktion
är att utgöra ett fortsatt tryck på de nio länder som har
kärnvapen  att  göra  sig  av  med  dem.  Ett  sådant  avtal
är,  tillsammans  med  de  åtta  kärnvapenfria  zonerna  i
världen,  mycket  viktigt  för  att  minska  risken  att  kärn-
vapenmakterna  använder  sina  kärnvapen.  Ett  annat
initiativ kom tidigare från vetenskapsmän.

Inom   Pugwash   samlades   vetenskapsmän   från   öst
och  väst  för  att  överbrygga  motsättningarna  under
det  kalla  kriget.  Joseph  Rothblat  –  den  första  kärn-
vapenmotståndaren  –  tog  initiativ  till  en  bok  Är  en
kärnvapenfri  värld  önskvärd  –  möjlig?,  där  också  jag
medverkade.  Den  kom  under  ögonen  på  den  austra-
liske  premiärministern  som  i  ett  telefonsamtal  bad
mig  medverka  till  ett  förslag  om  en  realistisk  väg  att
avskaffa  kärnvapen  –  det  som  blev  Canberra-kom-
missionen.  Efter  9  månaders  arbete  lämnade  vi  -  de
16 männen och jag - vårt förslag. Tyvärr hade den so-
cialdemokratiska  regeringen  fallit  i  Australien,  men
den  irländska  regeringen  förde  fram  våra  förslag  till
NPT-konferensen  år  2000  i  ett  13  punktsprogram.
Såväl   kärnvapenmakterna   som   icke-kärnvapensta-
RATIFICERA KÄRNVAPENAVTALET
 Maj Britt Theorin
-  Ansvarig för svensk freds- och nedrustningspolitik 1982–1991
 Augusti 2018
Det föreslagna kärnvapenavtalet måste ses i ett
historiskt  perspektiv.  På  1950­talet  var  tilltron
till  atomvapen  stor  framförallt  hos  de  manliga
politikerna,  ”Våra  gossar  skall  inte  ha  sämre
vapen  än  fienden”  var  ett  argument.  Kultur­
sverige   och   fredsrörelsen,   under   ledning   av
Per  Anders  Fågelström  och  Inga  Thorson  i  det
socialdemokratiska   kvinnoförbundet   protest­
erade.  En  öppen  protest  inom  socialdemokra­
tin  var  mycket  ovanligt  och  ledde  till  en  utred­
ning där Olof Palme var sekreterare. Olof Palme
och  Tage  Erlander  var  båda  för  svenska  atom­
vapen    men    slutsatsen    av    utredningen    blev
”inga  svenska  atomvapen”.  Från  den  dagen  har
socialdemokratin  och  Sverige  under  dess  led­
ning varit bland de främsta i kampen mot kärn­
vapen. Alva Myrdal, Inga Thorsson, Olof Palme
och   undertecknad   samlade   en   mycket   stor
majoritet  i  FN  bakom  våra  olika  förslag  för  en
kärnvapenfri  värld.  Sverige  var  en  stormakt  för
fred och mot kärnvapen.
I   icke-spridningsavtalet,   NPT,   förbinder   sig   kärn-
vapenmakterna  att  seriöst  förhandla  för  att  avskaf­
fa  alla  kärnvapen  mot  att  vi  andra  länder  inte  skaf-
far  kärnvapen.  De  har  minskat  sina  kärnvapen  men
satsar  nu  för  fullt  på  nya  kärnvapen.  Ryssland  mod-
erniserar  sina  strategiska  kärnvapen.  Kina  och  Ryss-
land  satsar  aggressivt  på  att  utveckla  mindre  och  ef-
fektivare kärnvapen. USA har beslutat att satsa upp till
1200  nya  miljarder  dollar  under  tre  decennier  på  sitt

33
terna ställde sig bakom förslaget. Men någon tidsplan
fanns  tyvärr  inte.  Inte  heller  detta  beslut  har  kärn-
vapenmakterna levt upp till.
Det  är  viktigt  att  påminna  sig  om  att  folkopinionen  i
världen  vill  bli  av  med  alla  kärnvapen.  Det  visar  sig
bland annat i stödet för kärnvapenfria zoner. De kärn-
vapenfria zonerna omfattar 99 % av allt land på södra
halvklotet  och  74  %  av  allt  land  utanför  kärnvapen-
makterna  och  begränsar  därmed  kraftig  kärnvapen-
makternas möjligheter till ett fritt agerande.
Men  åtgärder  mot  kärnvapen  behöver  inte  begrän-
sas  till  internationell  aktivitet.  Vi  kan  som  Kazakstan
deklarera  oss  själva  som  en  kärnvapenfri  zon,  kan-
ske  tillsammans  med  Finland.  Men  vi  kan  också  in-
föra en lag som förbjuder kärnvapen på svensk mark.
Det  finns  ingen  sådan  lag,  däremot  finns  en  princip
att kärnvapen inte får föras in i Sverige men då kärn-
vapenmakterna  varken  bekräftar  eller  förnekar  före-
komsten av kärnvapen och detta inte kontrolleras vet
varken regering, riksdag eller svenska folket om kärn-
vapen förs in i Sverige. Därtill kommer att den svens-
ka regeringen själv kan bevilja eller vägra tillstånd att
föra in kärnvapen. En sådan förbudslag kan enkelt ske
genom ett tillägg till lagen om kärnteknik från 1984.
Från  det  formella  svenska  beslutet  att  inte  skaffa
svenska  atomvapen  på  60-talet  har  inget  annat  par-
ti  agerat  för  en  annan  ståndpunkt  förrän  de  senare
åren.   Frågan   om   Natomedlemskap   har   förändrat
bilden. Att tro att Sverige genom medlemskap i Nato
skall kunna förändra dess uttalade kärnvapenstrate-
gi är med förlov sagt naivt. Allianspartierna har sagt
nej till kärnvapenavtalet då det enligt USA och Nato
skulle kunna äventyra det säkerhetspolitiska samar-
betet.  Sverigedemokraterna  säger  nej  till  kärnvape-
navtalet. De anser att det inte är möjligt utan att stor-
makterna instämmer i avtalet. Sverige har under 200
år  fört  en  alliansfri  och  neutral  politik  och  därmed
hållit oss undan flera världskrig och aldrig låtit något
annat  land  bestämma  vår  utrikespolitik.  Varför  låta
det ske nu?
Centerpartiet har under alla år varit klart emot kärn-
vapen. Så sent som 2014 motionerade Centern i riks-
dagen: ”Tiden är därför mogen för Sverige att tillsam-
mans med likasinnade länder gå vidare och arbeta för
en konvention om förbud mot kärnvapen.” 122 länder
har  i  FN  röstat  för  ett  sådant  förbud.  Vad  är  det  som
fått Centern att ändra ståndpunkt?
Den   socialdemokratiska   partikongressen   2017   tog
ställning   till   en   serie   motioner   med   följande   ut-
talande:  ”Efter  år  av  stagnerande  arbete  för  kärn-
vapennedrustning  driver  Sverige  nu  frågan  om  ett
förbud  mot  kärnvapen.  I  år  inleds  viktiga  förhand-
lingar om ett globalt förbud inom ramen för FN. Som
ett  led  i  arbetet  med  att  förbjuda  kärnvapen  globalt
måste  alla  åtgärder  övervägas.  Såväl  lagstiftning  som
kärnvapenfria  zoner  kan  bli  aktuella  som  ett  sätt  att
implementera  ett  globalt  kärnvapenförbud.  Vårt  mål
är en kärnvapenfri värld”.
”Driver nu frågan om ett förbud mot kärnvapen” tyd-
ligare kan en politisk ståndpunkt knappast uttryckas.
Att  detta  enligt  en  Sifoundersökning  stöds  av  86%  av
svenska folket ger politikerna det stöd de behöver för
att hålla ryggen rak och fortsätta sitt aktiva arbete för
en kärnvapenfri värld.
Ratificera kärnvapenavtalet!

Svenska Läkare mot Kärnvapen tilldelades Nobels fredspris 1985
tillsammans med den internationella läkarrörelsen mot kärnvapen,
IPPNW, för arbetet med att sprida information om de medicinska
effekterna av kärnvapen. Svenska Läkare mot Kärnvapen har idag ca
2500 läkare och medicinstudenter som medlemmar. Organisationen
sitter sedan 2012 i den internationella styrgruppen för International
Campaign to Abolish Nuclear Weapons, ICAN och arbetar både i
nationell och internationell fora.
Svenska Läkare mot Kärnvapen
Norrtullsgatan 45
11345 Stockholm
www.slmk.org
info@slmk.org
08-400 20 483
Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF, är en
feministisk fredsorganisation som arbetar för ökat fokus på konflikt-
förebyggande arbete, FN:s agenda för kvinnor, fred och säkerhet samt
nedrustning. IKFF är den svenska sektionen av Women’s International
League for Peace and Freedom, WILPF. Vi finns i 35 länder runt om i
världen på lokal, nationell och internationell nivå med internationella
kontor i Genève och New York som arbetar direkt gentemot FN.
Internationella kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF
Norrtullsgatan 45
11345 Stockholm
www.ikff.se
info@ikff.se
08-7029810