Text från PDF
KVINNAN I
FREDSARBETET
FREDSSTATYN
Alva Myrdal och Inga Thorsson
två betydelsefulla kvinnor i arbetet för fred
STATYN KVINNAN I FREDSARBETET
som står på Kärleksudden på Djurgården, sträcker
ut sina öppna händer att förenas med alla i arbete
för en värld i fred, frihet, samförstånd, tillit och
utveckling. Många kvinnor har verkat för dessa mål.
På statyns sockel ses i relief två svenska kvinnor som
på ett enastående och unikt vis arbetat för fred och
nedrustning: Alva Myrdal och Inga Thorsson.
Samtliga tre reliefer är utförda av Peter Linde och pryder sockeln till Fredsstatyn
Text: Gösta Alfvén, Carin Odhner, Meit Krakau
STOCKHOLM 2016
ALVA MYRDAL (1902-1986) har i sitt engagemang för fred, kärnvapen-
nedrustning och allmän nedrustning, men också i sitt breda arbete för
sociala frågor, barns och kvinnors rättigheter, global rättvisa och utveck-
ling haft stor betydelse i Sverige och internationellt. ”Att nå freden” sa
hon ” det är förnuftets och moralens sak. Vi måste våga tro att männis-
korna innerst inne önskar fred på jorden.”
Arbetet för fred tog stor plats i hennes liv. Redan på 1930-talet blev
hon medlem i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet.
Under 2:a världskriget engagerade hon sig särskilt för Finlands sak i kriget
mot Sovjet och för människor på flykt undan nazismens våld i Norge. För
dessa insatser fick hon Finsk minnesmedalj för ”humanitär verksamhet
till förmån för offren i Finlands krig” och Haakon VII:s frihetskors för
”framstående förtjänster för Norges sak under kriget”.
Hennes vilja och förmåga att förbättra världen har hjälpt många
människor och förde henne till höga poster i Sverige och internationellt.
Efter kriget blev hon, som chef för avdelningen för sociala frågor, den 3:e
högst rankade personen i FN och 1951, som chef för UNESCO:s socialve-
tenskapliga avdelning, initierade hon bland annat vetenskapliga studier
som påverkat den sociala utvecklingen i världen.
Hon var Sveriges ambassadör i Indien under åren 1955-61, och
1961-66 var hon ambassadör till UD:s och utrikesministerns förfogande.
Hon utvecklade under sitt liv ett mycket brett kontaktnät med många
av världens ledare i väst, öst och den tredje världen, ofta också på ett
personligt plan.
Som ordförande i den svenska nedrustningsdelegationen i Genève
1962 - 1973 var hon ensam kvinna bland 17 manliga huvudförhandlare.
Hon lärde sig snabbt mycket om kärnvapen, deras fysik, sprängkraft och
vapensystem, och de diplomatiska turerna vid förhandlingsbordet. Med
sitt genomträngande klara förnuft och sina sakliga argument hävdade
hon rätten för människor att leva i en värld utan förintelsevapen och utan
den, som hon sa, blinda, vansinniga upprustningen. Och hon sa det rätt
ut: ”Ni bär er åt som skurkar, som inte håller era löften.” Hon påtalade
hur de stora summorna pengar till vapen istället borde användas till att
förbättra världen och hon kritiserade att omkring 20 000 fysiker ägnade
sig åt atomvapen istället för åt fred och utveckling.
I boken ”Spelet om nedrustningen”, skriven på engelska för en
internationell publik, skildrade hon kunnigt och insiktsfullt hur männen
i stormaktspolitiken ofta är oförmögna att fatta rationella, mänskliga
beslut om vapnen som kan förgöra mänskligheten många gånger om.
Det är inte
mänskligt
att ge upp
ALVA MYRDAL
USA och Sovjet är fångna i en bältesspännarkamp – det är hennes antika
metafor – de är bundna i en kamp som leder till att de bägge hotar och
kan förgöra varandra – och världen.
Hon var en av initiativtagarna till Stockholms Internationella Fredsforsk-
ningsinstitut (SIPRI) och dess första ordförande. 1966-73 var hon minis-
ter för nedrustningsfrågor och under en period samtidigt ordförande i
FN:s kommission för nedrustning och utveckling.
I sitt tacktal för Nobel fredspris 1982 sa hon bl. a. att ”... de pågåen-
de militära förberedelserna för ett eventuellt storkrig syftar till kollektivt
mord. I atomåldern blir det fråga om miljontals offer. Detta måste sägas i
nakna ord. Den tid vi lever i kan betecknas som en tid av barbari. Vår ci-
vilisation håller på att inte bara militariseras men också att brutaliseras”.
Det är ord som fortfarande är giltiga.
Hon förärades många pris såsom Ungdomens fredspris, Västtyska
bokhandlarnas och bokförläggarnas fredspris tillsammans med sin make
Gunnar Myrdal, och blev den första mottagaren av Albert Einsteins Peace
Prize. Hon utnämndes till hedersdoktor vid 12 universitet.
En kort tillbakablick på Alva Myrdals liv fram till 2:a världskriget ger
en grund för att bättre förstå henne som person, yrkes- och fredskvinna.
Hon var äldsta barnet till Albert och Lowa Reimer och växte upp först i
Stockholmstrakten och från 12 års ålder i Eskilstuna där familjen ärvde
en gård av Lowas föräldrar. Alva var synnerligen läsbegåvad och läshung-
rig och slukade det mesta hon fick tag på av skönlitteratur på stadens
bibliotek, men också en del filosofi som Kant och Schopenhauer och
hade lätt för matematik. Det fanns bara ett läroverk i Eskilstuna, och det
var för pojkar. Därför tvingades Alva sluta efter sjunde klass. Hon fick sin
far att ordna undervisning av läroverkets lärare för tre flickor - mot betal-
ning. Hon fick sedan stipendium till privat gymnasium – det allmänna
var då bara till för pojkar. Det stöddes av hennes pappa, som själv var
mycket beläst, men mamman var negativ då hon oroade sig över att dot-
tern blev tvungen att bo på annan ort.
Hon sökte med en närmast brinnande vilja nå förståelse för och
mening med livet och världen. I 16-årsåldern genomgick hon en religiös
kris. Men Gud, fann hon, hade inte svaren på hennes existentiella frågor.
Dem skulle hon söka på annat vis.
Av livsavgörande betydelse blev mötet med den unge juridikstu-
derande Gunnar Myrdal på cykeltur i Sörmland med två kamrater. De
övernattade i ladan på den Reimerska gården och på initiativ av Alvas
far bjöd hon och en syster de gästande på frukost. De fick omedelbart en
intensiv kontakt och Gunnar bad henne följa med på den fortsatta cykel-
turen. Och Alva var inte svårbedd – i strid mot tidens moral följde hon
med de tre unga herrarna på deras vidare tur till Dalarna och Gunnars
föräldrahem. Nu inleddes en livslång relation i vilken avancerade samtal
om litteratur – där Alva var den överlägsna - politik och så småningom
socialvetenskap och ekonomi var viktiga. Det var två mycket begåvade
människor med en brinnande vilja att förstå världen som påverkade
varandra ömsesidigt och, i senare skeden, Sverige och världen. De gifte
sig 1924 och tillsammans fick de tre barn. Alva försökte anpassa sig till
hemmafrurollen men upplevde det som om hon hamnat i ett fängelse.
Hennes krav på jämställdhet växte och hon tog steg för steg mer plats i
deras relation, i Sverige och i världen. Hon både ledde och förkroppsli-
gade kvinnans frigörelse under 1900-talet.
Alva läste psykologi, filosofi och religionshistoria. I slutet av 1920 –
talet fick hon och Gunnar möjlighet att först vistas i England och därefter
med hjälp av stipendier, i USA, som kom att ha stor betydelse för deras
intellektuella utveckling, syn på samhället och dess sociala problem. Alva
studerade bland annat socialpsykologi och socialpedagogik och då de
återkom till Sverige skrev de tillsammans det epokgörande verket Kris i
befolkningsfrågan, en bok om de låga födelsetalen och vad man borde
göra åt dem. Boken publicerades 1934 och startade en radikal familjeso-
cial utveckling för barn, kvinna och familj. Den så kallade Befolknings-
kommittén tillsattes följande år och behandlade frågor om kostnadsfri
barnhälsovård, mödravård, fri skollunch, sexualundervisning och
preventivmedel med mera i 16 bilagor. Men det var inte Alva som blev
kommitténs ordförande, utan Gunnar trots hennes större kompetens i de
konkreta frågorna. Följande år skapade hon med andra engagerade kvin-
nor det Socialpedagogiska Seminariet som blev banbrytande för modern
förskoleverksamhet
Alva Myrdals liv är fredshistoria, socialpolitisk historia och kvin-
nohistoria med en speciell lyskraft. I stunder av resignation inför utveck-
lingen i världen kan det vara bra att påminna om hennes ord: ”Det är inte
mänskligt att ge upp”. Det var hon ett levande exempel på.
REKOMMENDERAD LITTERATUR
Lars G Lindskog. Alva Myrdal. Sveriges Radios Förlag1981
Yvonne Hirdman. Det tänkande hjärtat. Boken om Alva Myrdal.
Ordfront Stockholm 2006.
Alva Myrdal. Spelet om nedrustningen. Rabén och Sjögren 1976.
INGA THORSSON (1915 – 1994) var 13 år yngre än Alva Myrdal, och hon
följde i mångt och mycket i Alvas fotspår som kunnig och engagerad ned-
rustningspolitiker och kärnvapenmotståndare. Hon verkade som debattör
och folkbildare, och hon deltog aktivt i många olika initiativ inom fredsrö-
relsen. Engagemanget i de internationella frågorna om fred, solidaritet och
social rättvisa genomsyrade hennes liv alltsedan ungdomen.
Inga Margarethe Thorsson, f. Bagger-Sjöbäck, föddes i Malmö som
nummer två i en syskonskara på sex. Hon kom sedan att växa upp i Djurs-
holm utanför Stockholm. Hennes far hade tidigt blivit föräldralös och var
tvungen att efter realexamen försörja sig själv. Vid sidan om sitt arbete följde
han dock föreläsningar på universitetet. Han stöttade alla sina barns utbild-
ning, döttrarna lika starkt som sönerna.
Efter studentexamen på naturvetenskaplig linje började Inga Thorsson
på Högre lärarinneseminariet i Stockholm och flyttade hemifrån. Hon av-
slutade sina studier med påbyggnad på GCI (Gymnastiska Centralinstitutet)
1938. Men nu hade hennes sociala och politiska intresse väckts, samtidigt
som hon såg framför sig en framtid som lärarinna med den enda uppgif-
ten att undervisa i skolor. Hon upplevde en stark känsla av att ha gjort ett
felaktigt yrkesval. Detta ledde till en djup kris med både fysiska och psykiska
symtom. Hon sökte stöd hos Natanael Beskow, predikant, teolog och rektor
i Djursholm, som hon kände sedan tonåren, och hos sin tidigare lärare,
läkaren Andrea Andreen. Så mognade hennes beslut att ändra inriktning för
framtiden.
Den person som kanske betytt mest för att väcka hennes politiska
intresse var Andrea Andreen, som tillhörde kretsen kring den kvinnliga
medborgarskolan vid Fogelstad. Även Alva Myrdal hämtade inspiration från
dessa kretsar. Liksom Alva Myrdal blev Inga Thorsson tidigt medlem i IKFF,
Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet.
Så småningom förbättrades hennes hälsa och i februari 1939 fick hon
ett efterlängtat friskintyg. En månad senare kunde hon börja sin första
anställning som förbundssekreterare på Kooperativa Kvinnogillet. Hennes
engagemang i den socialdemokratiska rörelsen utvecklades allt mer och
1940, 25 år gammal, valdes hon till förbundssekreterare i Socialdemokra-
tiska Kvinnoförbundet.
Andra världskriget pågick, beredskapen skärptes, man förberedde sig
på en invasion, och kvinnorna arbetade febrilt på att klara situationen. Inom
den svenska kvinnorörelsen började man ett livligt samarbete kring fredsfrå-
gan. En ledande roll hade Kerstin Hesselgren, som tillhörde Fogelstadsgrup-
pen, och här fanns också Signe Höjer, Elin Wägner och Elsa Cedergren.
1944 gifte sig Inga med Sture Thorsson som var en 20 år äldre diplomat,
För att
förändra
verkligheten
måste man först lära
känna den
INGA THORSSON
anställd vid Nationernas Förbund och ILO, Internationella Arbetsorganisa-
tionen, i Genève. Han stöttade och uppmuntrade hennes yrkesverksamma
liv och var också en aktiv förälder till de båda sönerna Leif och Anders.
1952 valdes Inga Thorsson till ordförande för Socialdemokratiska Kvin-
noförbundet. Hon var ledamot av Stockholms stadsfullmäktige 1950 – 1958
och socialborgarråd i Stockholm 1958 – 1962. I denna befattning gjorde hon
sig känd för sin kunnighet, handlingskraft och förmåga att tackla konflikt-
situationer.
Hon var riksdagsledamot i två omgångar, dels i mitten av 1950-talet i
riksdagens andra kammare, dels på 1970-talet i den då införda enkammar-
riksdagen. Men ingen annan politisk fråga engagerade henne så intensivt
som den svenska atomvapenfrågan. I denna debatt intog det Socialdemo-
kratiska Kvinnoförbundet med dess ordförande Inga Thorsson en framträ-
dande roll, liksom också förbundets vice ordförande, riksdagsledamoten
Nancy Eriksson. Kvinnoförbundet kom att spela en avgörande roll i debat-
ten, inte minst genom att vända opinionen inom det egna partiet, där det
fanns många förespråkare för svenska atomvapen.
”Hade inte Inga bestämt sig för att ta den här fighten om svenska atom-
vapen inom partiet, hade vi haft atomvapen idag” sade Maj Britt Theorin,
Inga Thorssons efterträdare på posten som nedrustningsambassadör.
1955 samlades ett antal riksdagskvinnor, medlemmar i kvinnoförbun-
det och Ulla Lindström, som då var statsråd i Erlanders regering, hemma hos
Inga Thorsson. De hade nåtts av information om att regeringen diskuterade
möjligheten att skaffa svenska atomvapen. 1956 tog Socialdemokratiska
Kvinnoförbundet ställning mot atomvapen. Kvinnoförbundet anförde tre skäl
för att säga nej till atomvapen utifrån politiska, militära och moraliska över-
väganden. Det var samma skäl som fortfarande betonas i dagens debatter.
Den svenska atomvapendebatten genomgick många turer innan det
till slut stod klart att Sverige inte skulle ha några atomvapen i det svenska
försvaret. Den person inom regeringen som framför allt stöttade de social-
demokratiska kvinnorna och också tog konflikter inom regeringen var
utrikesministern Östen Undén. Östen Undén pekade på att Sverige skulle bli
den fjärde kärnvapennationen i världen och därigenom bidra till kärnvap-
nens spridning.
1966 stod det klart att Sverige inte skulle skaffa kärnvapen. Det svenska
beslutet gav på så sätt ett bidrag till Icke-spridningsavtalet, NPT. 1968
undertecknade Sverige Icke-spridningsavtalet. Avvecklingen av det svenska
atomvapenprogrammet var avslutad 1972.
Inga Thorsson sade när hon 1964 lämnade posten som ordförande för
det Socialdemokratiska Kvinnoförbundet: ”Visst har ändå några uppgifter
verkat större än andra, förmått att engagera all den förmåga hjärna och
hjärta kan besitta. Främst bland dessa: kampen mot svenska kärnvapen. I
varje ögonblick av den kampen upplevde jag hur alla de logiska argumenten
för vår ståndpunkt förband sig med den stimulerande känslan att arbeta för
livet och framtiden. Säkert var vi de åren obekväma för många; intensiteten i
angreppen mot oss tydde på det.”
Från 1962 var Inga Thorsson anställd vid Utrikesdepartementet. Hon
var ambassadör i Israel 1964 - 1966.
1967 - 1970 var hon chef för FN:s avdelning för social utveckling i New
York. I september 1969 hölls på hennes initiativ ett FN-seminarium i Stock-
holm om social och ekonomisk integration. Redan 1957 hade Socialdemo-
kratiska Kvinnoförbundet anordnat en speciell miljökonferens i Stockholm.
Nu aktualiserades miljöfrågan i olika FN-organ. På initiativ av Inga Thorsson
anordnade Sverige FN:s första miljökonferens 1972 i Stockholm. Konferen-
sen blev en stor framgång.
I december 1973 utnämndes Inga Thorsson till ordförande för den
svenska nedrustnings-delegationen och efterträdde då Alva Myrdal som
varit dess ordförande alltsedan 1962. Inga Thorsson stannade på denna
post till 1982. Under hennes tid fick nedrustningsdelegationen en starkare
ställning och fler arbetsuppgifter. Det handlade inte bara om provstoppsav-
tal och Icke-spridningsavtalet utan även om biologiska och kemiska vapen.
Hon försäkrade sig om nedrustningsfrågornas status inom Utrikesdeparte-
mentet, bl.a. genom att få statssekreterares ställning och lyda direkt under
utrikesministern, vilket möjliggjorde för henne att förhandla på en högre
nivå.
”Det tog tid för henne att lära sig fakta, vi tyckte att hon var litet för
idealistisk och naiv . . . men efter ett par år hade hon tagit igen det. Sedan
blev hon världsmästare!” sade Jan Prawitz.
Icke-spridningsavtalet, NPT (the Treaty on the Non-proliferation of
Nuclear Weapons) öppnades för signering 1968 och trädde i kraft 1970. Där
fastslogs att kärnvapenmakterna vart femte år skulle hålla granskningskon-
ferenser för att kontrollera att avtalet efterlevdes. Det skulle också presente-
ras ett slutdokument vid konferensens avslutning. Inga Thorsson utsågs till
president för den första granskningskonferensen 1975. Redan från början
stod det klart att det skulle bli en svår process. Motsättningarna var stora,
och ju längre tiden och arbetet framskred, desto mer bredde pessimismen
ut sig. Näst sista dagen avbröts arbetet utan att man nått resultat. Inga
Thorsson ingrep då med ett eget dokument, ett kompromissförslag, och
deklarerade att hon inte tänkte förlänga konferensen. Hon uppmanade alla
att läsa hennes dokument och ställde ultimatum ”take it or leave it” – men
den som inte godkände hennes text skulle hållas ansvarig för konferen-
sens sammanbrott. Förhandlingarna pågick till morgonen utan att resultat
uppnåddes. Hela förmiddagen sammanträdde konferensens olika grupper.
Plenarsessionen flyttades fram två timmar. Ingen ville ta på sig ansvaret för
konferensens misslyckande. Resultatet blev att alla delegationer sade ja till
presidentens förslag.
En delegat, chefen för den sovjetiska delegationen, förklarade senare
att hennes framgång var en följd av att hon så omsorgsfullt följt arbetspro-
cessen i de olika grupperna och satt sig in i skälen till de olika ståndpunk-
terna, samt hennes kunskaper i ämnet.
Som nedrustningsambassadör fick Inga Thorsson 1978 uppdraget att
leda FN:s expertgrupp om sambandet mellan nedrustning och utveckling.
Den s.k. Thorsson-rapporten framlades i FN 1982. I rapporten identifiera-
des ett starkt negativt samband mellan rustningskostnader och ekonomisk
tillväxt i utvecklingsländerna. Ett par av slutsatserna var: ”Världen står vid
en skiljoväg. Vi kan antingen fortsätta som nu i en ständigt accelererande
kapprustningsprocess eller ändra rörelseriktning och slå in på en väg mot en
stabilare ekonomisk och politisk världsordning. Vi kan inte göra bådadera.
Kapprustning och utveckling konkurrerar om samma resurser.”
”Oavsett ekonomiskt system och ekonomisk utvecklingsnivå skulle alla
länder dra ekonomisk fördel av en effektiv nedrustningsprocess.”
I Sverige fick Inga Thorsson regeringens uppdrag att följa upp den
FN-studie som hon själv hade varit ordförande i. 1984 presenterade hon sin
stora utredning, betänkandet ”Med sikte på nedrustning – Omställning från
militär till civil produktion i Sverige”. Det var ett pionjärarbete med mängder
av fakta. Slutsatsen var en rekommendation att påbörja planering för över-
gång från militär till civil produktion.
Under 80-talet stödde Inga Thorsson aktivt Den Stora Fredsresan (1984
– 1988 ) till världens FN-länder, och samarbetade med radioproducenten
Lars G. Lindskog i en serie radioprogram under namnet ”Vår osäkra värld”.
Vidare utnämndes hon 1987 till hedersdoktor vid Göteborgs universitet.
Inga Thorsson kom aldrig att sitta i en svensk regering. Många tänker
att hon var för stark, för envis, för kompromissovillig, i en tid då sådana
egenskaper inte alltid uppskattades hos kvinnliga politiker. Hennes livs-
gärning präglades av mod, styrka, envishet och uthållighet. Hon följde sin
rättskänsla och var starkt inriktad på att lösa problem och nå resultat.
Citat Inga Thorsson: ”För att förändra verkligheten måste man först lära
känna den. Men kunskapssökandet får inte bli ett hinder för handling. Det
har inte minst det nya 90-talet med sitt dynamiska händelseförlopp visat.”
REKOMMENDERAD LITTERATUR
Lars G. Lindskog: Att förändra verkligheten. Porträtt av Inga Thorsson.
Tiden förlag. 1990.
